Att försöka sätta sej in i "Bordellhärvan"/"Geijer-affären" är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister
Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder),
Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare),
Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat),
Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m.
Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).
Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter
in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttitalet slutar med att snutarna konstaterar
"men dom stora bovarna får vi aldrig fast").Den bisarra historien sträcker sej över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:
1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:
Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.
Det är ju normalt inte så argumentation fungerar - "det är så här därför att jag säjer att det är så här!" - men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.
2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden - Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc - men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.
DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).
Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister - med hälsning till Bratt - "skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar".
3)
Thage G. Peterson - en av Palmes närmsta män - försöker i sin memoarbok "Resan mot Mars" få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda - Fälldin.
Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 - det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna - och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.
Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.
Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.
Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.
.jpg)
