Showing posts with label politiker. Show all posts
Showing posts with label politiker. Show all posts

Ett lumpet personangrepp.

    Ibland, väldigt ibland, skriver jag för Malmöeditionen av Fria Tidningen. Jag skriver gärna för tidningar där jag föreslår redaktionen "ett personpåhopp" och får till svar att "det låter bra, gärna med lokal anknytning". Här är en text som gör sej lustig på vår mjällaste ministers bekostnad:När man sysslar med satir och humor och personpåhopp heter det att man inte ska slå neråt. Jag bryter med denna krönika mot regeln och går på migrationsminister Tobias Billström ändå.

    Tobias Billström, Malmös man i regeringen, verkar ha järnkoll på lammullströjor. Han vet säkert var man kan hitta prisvärda överrockar. Han ser ut att sköta sin dentalhygien, går nog regelbundet till frisören och jag förutsätter att han luktar fräscht av noga utvald herrparfym.

    På sin twitter berättar han att köttbullar och lingon inte är så dumt, och antyder att han föredrar solsken framför regn.

    tobiasbillstrom.se får man veta att han tycker om att promenera – gärna på promenadstråket Ribban och gärna på hösten – och att läsa ”en bra bok” över en kopp (gissningsvis bra) te. Inte nog med det: han tycker också om att laga mat, leka med sitt barn, resa utomlands och ”känna dofterna på Gotlands stränder”.

    Vidare tycker Billström att ”en bra shoppingrunda i en trevlig affär” inte heller ”är fel!” Vi pratar alltså om en man som föredrar det bra framför det dåliga och det trevliga framför det otrevliga. Billström understryker avslutningsvis att ”när jag får leverera och se resultat, då mår jag bra” och avslutar med ett kraftigt statement: ”Däremot avskyr jag att se saker och ting som bara ligger ogjorda”. Nånstans i något hörn av jorden finns det säkert någon som formligen älskar när inget händer och allt ligger i en orörd röra omkring dem, men Billström lyckas ändå inte framstå som helt originell.

    Jag säger inte att Tobias Billström är tråkig. Jag säger bara att ett genomsnittligt stycke träkol antagligen är festligare. Jag säger bara att tanken på att fastna med Tobias Billström i en hiss får mig att längta efter att få lyssna på färg som torkar. Jag säger bara att jag har haft morgontofflor som haft mer spännande saker att berätta om sig själva.

    Men what the heck, Billström är minister. Vi ska inte begära av en minister att han ska knalla runt på stadens gator med en öltunna med slang i kopplad till klappkepsen. Hellre en minister med kamrerssjäl och ett kvastskaft stadigt fastopererat i stolgången än en minister som viker papperssvalor av interpellationerna och gör ballongdansen i plenisalen.

    Billström har säkert ordning och reda på sina kvitton. Jag förutsätter att han har sina kryddor i bokstavsordning (från Aromat till Örtsalt) och färgkoordinerar småbyxorna i garderoben (från mjölkvita till gräddvita). Jag gissar att han är på plats i riksdagen innan vaktmästaren för att lägga sina papper kant i kant med skrivbordet och leverera dagens äpple till Reinfeldt.

    Jag ser framför mig hur Billström varje morgon fyller bröstfickan på sin skjorta: från höger till vänster från Billström sett 1) en kulspetspenna, 2) en kulspetspenna till om den första skulle klicka, 3) en miniräknare om mobilen inte skulle vara laddad trots att han ständigt har laddsladden i ett särskilt fodral i sin attachéväska. Mobilen bär han för övrigt i ett stötsäkert etui i bältet. Förmodar jag.

    Så på så sätt är Billström oantastlig. Visserligen betalade han inte tevelicens under tio års tid, men det var ju enligt egen utsago för att ”programmen var så dåliga”. I övrigt verkar han vara en sån som håller reda på papper och rentav diarieför begagnade snytdukar. Och det är naturligtvis utmärkt. En minister bör vara intresserad av papper.

    Fast helt sjukt hade det inte varit med en minister som inte bara var intresserad av papper, som inte var så intresserad av papper att han själv börjat prassla när han går. Nån form av personlighet kan ju inte vara förbjudet hos en minister. Kanske är en minister med vilja och passion rentav att föredra framför en minister som får soffan han sitter i att framstå som en större personlighet.

    På de bilder där Tobias Billström ler kan man höra hur fotosessionen låtit; hur fotografen ber Billström att le och hur Billström förundrat svarar: ”Le? Hur menar du då? Med munnen liksom?” Man föreställer sig hur fotografen berättat den ena roliga historien efter den andra och hur Billström med rynkad panna avfärdat dem: ”Va? Träffade Bellman en apa? Det fanns väl inga apor i 1700-talets Stockholm heller!”

    Tobias Billström är född 1973. Ändå framstår han som en gubbig pojkspoling, en gammal farbror i puberteten, en som lider av lika delar målbrottsnoja och prostatit, en som äter lungmos och dricker Jolt cola, som har både rollator och akne. Vill man vara vänlig kan man kalla honom ”tidlös”.

    Jag vet dock inte om jag vill vara vänlig. Tobias Billströms departement handhar de svåraste human-etiska frågorna, ansvarar för de mest komplicerade mänskliga sammanhangen, sätter upp regler för vilka som är välkomna in i stugvärmen, konstruerar den våg i vilken människor ska vägas, skiljer agnar från veten och får från getter.

    Kanske tycker jag att det är bättre med en minister som inte bara gillar att leverera och se resultat, utan också bryr sig om vilka resultat han levererar.

Post Title

Ett lumpet personangrepp.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/ett-lumpet-personangrepp.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Hemma hos Nancy och Ronald.

    "Så mysigt vi har det, Ron."
    "Visst har vi, Nan."
    "Jättemysigt."
    "Supermysigt."
    "Perfekt för att lägg tarotkort om hela jordens framtid."
    "Perfekt för att planera ett rymdkrig."
    "Verkligen jätteperfekt. Jag kastar nog av mej skorna lite spontant och sätter mej i lotusställning här i den storblommiga fåtöljen."
    "Gör du det, Nan. Själv ska jag gå och ösa några miljoner dollar över fascistiska gerillor i Centralamerika."

Post Title

Hemma hos Nancy och Ronald.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/hemma-hos-nancy-och-ronald.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

För Svitjod i dåtiden.

    I min mormors hem stod Svitjodböckerna. Jag tog som liten ner dem, nyfiken på de lustiga EWK-bilderna på omslagen och satte dem ifrån mej cirka tio sekunder senare. Trots att jag var härdad och på eget bevåg hade köpt mej en "Kar de Mummas bästa"-bok och säkert två kåserisamlingar med Gits Olsson, var Svitjodböckerna mej fullkomligt främmande.

    Jag vill minnas det som att jag kände rädsla inför de där böckerna, som om det var de som slutgiltigt skulle föra mej från Barnstadiet direkt till Farbrorstadiet. Det var som om jag redan då, som synnerligen lillgammal tio-elvaåring, förstod att jag kanske måste genomleva några år regressiva år med popmusik och tjyvrökning innan jag kunde betrakta mej som fullvuxen.

    Häromdagen tog jag mod till mej och beställde några volymer från Stadsbiblioteket. Bibliotekarien såg misstänksamt på mej, som om hon trodde jag var en åttiårig man som, likt rymdisarna i The Event, stannat upp i det kroppsliga åldrandet.

    Svitjodböckerna är, vågar jag påstå, det mossigaste som finns. Från 1956 till 1973 skrev Gunnar Ericsson och ritade EWK en årskrönika över svensk politik - skriven som vore det vikingatid. 1956 blev alltså 956. Gunnar Ericsson blev Gunnar på Lid-arrende. EWK blev Ewert Nidristare. Riksdag blev Tinget. Barnbidrag blev piltskärv. Radio och TV blev allmannalur och fladderbilder. Riksdagens första kammare blev De Flintskalliga Huvudrunkarena. Riksdagens andra kammare blev De Ystre - för att "få av männen och sköldmörna där voro över sjuttio år".

    Inte nog med att föremålen för satiren är hopplöst inaktuella (hur många minns Svenska Penninglotteriets överdirektör Hjalmar Nilson?) - även formen är nästan irriterande daterad. Ovanpå det var båda upphovsmännen bondeförbundare.

    Tecknaren EWK - f.ö. svärfar till både globetrottern Staffan Heimerson och Expressens extremhögerfalang Ulf Nilson och m.a.o. värd för mången testosteronosande släktmiddag - började sin karikatyrkarriär i diverse tidningar ägda av RLF (dåvarande LRF).

    Författaren Gunnar Ericsson - f.ö. storebror till en välkänd svensk barnboksförfattarinna och förlaga bland annat till Bullerbyns Lasse - var till och med riksdagsman för Bondeförbundet (dock hoppade han av samma år som han började med sina satirer).

    Vi pratar alltså finurliga centerpartistiska krönikor skrivna så som Snorre hade gjort det. Jag behöver förstås inte påpeka att jag gillar det.

    För mej, som Anale Doktor i Knappologi, är förstås korsordslösandet halva grejen. Det var med blandade känslor jag noterade att varje bok har en ordlista, men snart nog insåg jag att den bara hjälper en på traven. För även om jag själv hade knäckt att Jarl Väderskutt - ledare för De Ståndaktige - syftar på dåvarande Högerpartiets dåvarande ledare Jarl Hjalmarson, så har jag ännu inte fattat varför runristaren kallar honom Väderskutt.

    Men jag märker också att jag ibland flinar till på riktigt. Gunnar Ericssons kommunistförakt är om inte annat väldigt försmädligt:

    Den minste av hövdingarna var Hilding Röde (Hilding Hagberg, dåvarande ordförande för dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti, bloggarens anm.) som många gånger rest österut till Gårdarike och där lärt sig underliga åthävor och hur man skall komma i konungens råd utan någons samtycke. [---]

    Rödes skara var emellertid liten och obetydlig, ehuru många av hans män hade större käftbredd än axelbredd och därigenom hade möjlighet att utstöta svåra rytanden.


    Även såssarna gäckas enligt beprövad modell:

    Ty nu var det första dagen i Blomstermånad (maj, bloggarens anm.) och då plägade ettersötingar (efter Olof Ettersöt, dvs Palme, bloggarens anm.) och sveruser (Sverige-ryssar, dvs kommunister, bloggarens anm.) gå i led med röda fanor och kräva jämlikhet och annat som ettersötingarna icke lyckats åstadkomma under de femtiotal år man haft makten i landet.

    Jag tycker också det är ganska festligt när han reder ut förkortningar: KDS står för Kampflocken för Dygd och Sedlighet, Sifo för Sällan Infrias Förutsägelserna Ordentligt alternativt Sannspådd Icke Förfärligt Ofta, KFML(r) för Kraft Från Maos Lilla röda.

    Det är naturligtvis gubbgnälligt och bondkonservativt överlag, men det hela präglas av en språklig konsekvens och esprit som sätter upp sina egna regler. Att kalla Ola Ullsten för Ola Mittbabble hade ju inte varit roligt alls om det inte vore för vikingakontexten. Nu blir det i alla fall lite roligt. Likaså att kalla tenniskungen Gustaf V för Gustaf Boll.

    Ur det torraste virket slår de skarpaste lågorna. Eller nåt. Och i gamla goda satirikers anda blottlägger han också en del hyckel, skalar av politikens fluffiga utanpålager och pekar på skillnaderna mellan Ord och Handling. 1966 klädde som bekant Per Oscarsson - Per Byxefäller - av sej hos Lennart Hyland - Lennart Ordsprut - samtidigt som han improviserade lite sexualupplysning om mammas och pappas respektive kiss. Påföljd: moralpanik i landet. Gunnar på Lid-arrende kommenterar med genomskådarens blick rabaldret:

    Men av barnen framför fladderburken voro några för små för att ännu ha lärt sig att ta anstöt och andra sade, att där hör du moder, att det inte alls är såsom du har sagt mig och förresten har jag läst, att storken är utdöd i hela landet så att även skåningarna numera få sina barn på naturligt sätt.

    De äldre barnen sade, att nu, moder, måste jag nog tala litet med dig om livets gåtor, ty det där med blommor och bin har du missuppfattat och det äro sällan honung som människorna äro ute efter.

    Och några av männen sade sig ha kört ut barnen ur rummet, enär de voro alldeles för små att titta på hur folk klädde av sig inför andra, utan finge liksom sin fader vänta, tills de hade råd att gå på mjödhus och natthålligång och betala för att få se slika ting och denna deras betittning hade ju i ärlighetens namn ändå skett i smyg och det hade gällt kvinnor, höftknyckerskor som blottat sig till männens förnöjelse, sådana män som icke visste hur en kvinna såg ut utan kläder eller trodde sig för tillfället icke kunna erinra sig detta. Men - som nu - att se en man i underhosor var slemt och oroväckande och ingav en lätt förnimmelse av fasa.


    Som sagt: när jag gav mej i kast med Svitjod för första gången på två decennier trodde jag att jag skulle hånskratta. Men nu: bli inte förvånade om ni ser hela vikingakonceptet plankat rakt av på en blogg nära dej.TÄVLING: pricka in alla gubbarna på omslagsbilden allra överst.

    PRIS: känslan av att kunna två gamla gubbar mer än Kalle Lind.

Post Title

För Svitjod i dåtiden.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/for-svitjod-i-datiden.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Stoppa pressarna! Statsministern otillbörligt närstående Radiotjänst!

    Dreven går emellanåt mot våra folkvalda. Aktuellt, Rapport, Agenda och Studio 1 ägnar "förstås" och "naturligtvis" hela sändningarna åt att amatörpsykologisera Sahlins mentala tillstånd. Politiker läggs på offentliga terapisoffor där terapeuterna heter sånt som Mats Knutson och har den förtroendeingivande titeln "expert" (ett lite snitsigare ord för "man med hävdelsebehov").

    Rätt eller fel, men det krävs pansarpsyke för att ställa sej i politikens skottglugg. Välmenande men sköra göra sej icke besvär. Kvar till slut blir en plenisal till sista bänk befolkad av psykopater, oemottagliga för kritik och påfrestningar - och folkets eventuella vilja.

    Tänker jag när jag ser mej omkring i 2010. Sen läser jag - tro't eller ej - en bok om gamla gubbar och inser att tingen knappast var i ordning i Gammelsverige heller.Tage Erlander hette en statsminister vars eftermäle är mestadels positivt (detta trots att han ibland poserade vid gigantiska fallosar). Intellektuell, tvivlande, korrekt, prudentlig, mitt i alltihop bohemisk, till slut även folklig via en anekdot om präster och pistoler i Hylands hörna. Han var också ett barn av en anda där stat och parti och media inte hade några vattentäta skott mellan sej.

    Inne på Radiotjänst - nuförtiden Sveriges Radio - fanns en tjänsteman som hette Kurt Andersson. Han var reporter - men också socialdemokrat. Han hade alltså inte bara socialdemokratiska åsikter, han var också uppburen medlem av partiet. Tage Erlander - statsminister och partiledare - drog sej inte för att regelbundet lyfta telefonen och meddela Kurt Andersson sina "betänkligheter".

    Så stoppades bl.a. en diskussion Radiotjänst planerat i januari 1950. Erlander tyckte inte frågan var mogen för allmän belyssnan eftersom hans egen partigrupp ännu inte var överens om sin ståndpunkt. Ergo framförde han denna sin åsikt till Kurt Andersson. Ergo ställdes diskussionen in. Gissningsvis tills det ögonblick då Erlander bestämt sej för vad han tyckte (vilket troligen var att SAP borde fortsätta regera).

    I sin dagbok irriterade sej Erlander en gång över att Kurt Andersson ville lämna sin gisslansituation i radiokorridorerna: "Jag bad honom ta något hänsyn till, vad han betydde för oss på Radiotjänst".

    Vid ett annat tillfälle tyckte Erlander att en radioreporter ställt fel fråga till honom, dvs en fråga han inte kunde svara på. I dagboken är Erlander putt över att Radiotjänst sänt Erlanders svar fast att Erlander inte riktigt visste vad han tyckte:

    Det hela gav ju ett virrigt och urdumt intryck. Och dessutom förlorade jag en chans att påverka människors tänkande i en allvarlig fråga, i ett allvarligt läge. Dystert!

    Erlander är dock storsint nog att inte bojkotta Radiotjänst - vilket han på riktigt verkar ha funderat på - trots att de låtit en av sina reportrar agera lite väl fritt: "Det vore ju ungefär lika dumt som att sluta åka tåg, därför att en slarver till tjänsteman expedierat fel biljett".

    Vid ytterligare ett annat tillfälle är Erlander heligt vredgad över Radiotjänsts redigering av en interpellationsdebatt i riksdagen. Erlander tyckte inte att Radiotjänst klippte ut rätt saker, dvs de partier där Erlander tyckte Erlander sa bra saker, utan fel saker, dvs de partier där Erlander inte var lika nöjd med Erlander. "Är det inte alldeles förskräckligt?" frågade han sin dagbok, och det hade väl inte varit anmärkningsvärt om inte Erlander också frågat Radiotjänst detsamma.

    I sällskap med bl.a. sin fru Aina och Svea rikes kommunikationsminister, Sven Andersson, travade han nämligen upp på Radiotjänst "för att verkligen undersöka, om det inte fanns möjligheter att ta något annat än de underliga bitar Radiotjänst hade använt vid sin utsändning". Det måste ha gjort intryck på radions reportrar att statsministern över huvud taget släpptes in. Troligen såg de till att klippa ut rätt bitar nästa gång. För säkerhets skull kanske de ringde Erlander - eller frågade sin kollega Kurt Andersson - vilka bitar som egentligen var rätt.

    Så kan man anta att Reinfeldt inte agerar idag. Just han behöver å andra sidan inte ligga sömnlös och undra över huruvida medierna ska framställa honom i hygglig dager.

    (Källa: Göran Elgemyrs "Får jag be om en kommentar?", 2005).

Post Title

Stoppa pressarna! Statsministern otillbörligt närstående Radiotjänst!


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/stoppa-pressarna-statsministern.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Istället för inspiration: stöld.

    Jag försvinner iväg för att gräva i SVT-arkiv ett par-tre dagar. På en post-it-lapp bredvid mej har jag skrivit "Alf Svensson - liknelser", "reportage om Wibbles Två cigg-bok?", "Jan-Erik Wikström - rolig röst (för billigt?)", "halmhattskampanjen", "Schlaug läser ur sina memoarer?" och "Sahlin pratar om att älska grejer - många klipp", så tydligen ska det på nåt vis handla om valet.

    Är det förresten nån som kommer ihåg den där bilden från en moderatdemo där en tjock mustaschman stod i fokus, och som jag vill minnas ledde till irritation inom partiet eftersom man inte ville att den gubben skulle representera partiet, så skriv en kommentar eller mejla lagomtjock@yahoo.se. Tack.

    Därefter drar jag till Gotland, dit ju Internet inte har kommit (ett av skälen att Lasse Åberg trivs så bra där). Med detta sagt: det kommer att bli ännu glesare mellan inläggen här veckorna framöver. Vill ni roa er med obskyra gubbar i Nöjessverige under tiden, så skickade min fellow nerd Fredrik af Trampe en länk till Bengt Sändhs postorderfirma (TILLÄGG: länken borttagen eftersom den infekterats).

Post Title

Istället för inspiration: stöld.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/07/istallet-for-inspiration-stold.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Avdelningen Människor Man Inte Trodde Träffat Varann.

    Ja, han till höger känner ju åtminstone sjuttitalisterna igen, även om han är mer bekant i Birgitta Dahl-utstyrsel. Han heter Christer Peterson men kallas Kryddan, vilket han säkert var glad för när en annan Christer Pettersson raglade förbi rampljuset.

    En gång i tiden var Kryddan en del av Helt Apropå, ett humorgäng med ett antal bejublade tevesäsonger i bagaget, Stellan Sundahl i spetsen, en Montreux-ros i CV:t och ett gäng stötgroggar innanför västen.

    Mannen till vänster är inte lika bekant. Han heter Anders Albien och är en grå eminens, en puppet master som sällan ställt sej framför kameran. Han skrev manus till Helt Apropå, var med och startade den ännu existerande rockklubben KB i Malmö och har under de gångna decennierna verkat som privatteaterregissör (kanske ser han "Asiat i spa't" som sin fjäder i hatten, vad vet jag).

    Men vem är då mannen i mitten? Är det inte ... Jo, men visst ... Träffade jag inte på honom när jag satt på Spandau ... Det är ju för tusan bövlar Albert Speer! Nazi-Tysklands gamle rustningsminister! Arkitekten bakom den tänkta tyska huvudstaden Germania! Mannen med en ännu fylligare meritlista än Kryddan Peterson! För övrigt omnämnd i dessa spalter förut.

    Vad pratar de tre om? Man kan gissa arkitektur, lundaspex, privatteaterfars och utrotande av icke önskade individer - allt i en salig blandning som det anstår en grupp intellektuella. Kryddan och Albien träffade Speer på hemmaplan 1977 för en så kallad studentafton - en ärevördig lundainstitution som lockat både Kurt Vonnegut, prins Bertil och Åsa Domeij till Akademiska Föreningen.

    Aftonen med Speer tog sej dock lite annorlunda uttryck. Där gången normalt ser ut så att celebriteten kommer till Lund och svarar på auditoriets frågor inne på AF-borgen, kom nu istället Kryddan och Albien till Heidelberg och ställde studenternas frågor hemma hos Speer. Säkert spännande för de utsända, mindre effektivt som publikunderhållning i en tid pre-Bambuzer.

    Exakt hur Speer-samtalet nådde nyfikna lundensare framgår inte riktigt av mina källor, men jag antar att det alltså inte på nåt vis var fråga om en lajvupplevelse utan mer en klassisk intervju, vars resultat publicerades i tidningen Lundagård.

    Varför det torde vara något oegentligt att kalla det studentafton. Visst, de blivande Helt Apropå-stjärnorna var för all del studenter, och samtalet skedde säkert delvis på aftonen, men om det är de enda definitionerna hålls det ju tusentals studentaftnar varje dag i Lund.

Post Title

Avdelningen Människor Man Inte Trodde Träffat Varann.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/06/avdelningen-manniskor-man-inte-trodde.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

    Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

    Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

    Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

    Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

    Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

Post Title

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/12/avdelningen-fascinerande.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ohemult.

    Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bl.a. sa han att "vi ser också ljuset", vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

    Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

    Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

    Cornelis Vreeswijk skulle f.ö. ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

    Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sej med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck - dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom "Super Rebus" med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen - till Tove Jansson.

    I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

    Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

    Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sej med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej - Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg - Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sej själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

    Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sej - kanske på Muminmammans egen hallonsaft - så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.(Källa: Christina Björk, "Tove Jansson - mycket mer än Mumin" 2003.)

Post Title

Ohemult.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/ohemult.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Alla dessa stölder.

    En lång utrikesminister med rullande r och farfarsöron driver som bekant bloggen Alla dessa dagar (f.ö. en gång nominerad till Stora Bloggpriset jämte denna blogg; då ingen av oss vann kan man allts säja att jag och Bildt är lika framgångsrika bloggare).

    Jag har inga större problem med bloggen ifråga. Den är självgod, javisst, den är tråkig, javisst, den är särskilt tråkig när karln försöker antyda att han har en personlighet, men vad är att vänta? Kan man klandra kon för att juvret blir stint?

    (Vet inte riktigt vad jag menar med föregående mening, men ville ha nåt så där bondskt klatschigt.)

    Lite retar det mej dock det där med titeln. Det fanns faktiskt en annan, inte helt okänd svensk minister från ett annat, inte helt framgångslöst parti som skrev en annan, inte helt negligerad bok med EXAKT SAMMA TITEL.

    Karln hette som bekant Kjell-Olof Feldt (av bortglömde Lasse Lindroth i postuma satirboken "Mannen som kunde tala om hästar" kallad Tvätt-Olof Björn) och var finansminister under Palme. Underrubriken är "I regeringen 1982–1990" och boken blev som sagt ganska uppmärksammad när den kom (i Eslövsrevyn samma år lästes ett telegram att Feldt börjat jobba som bagare och skrivit "Alla dessa degar").

    Ärligt talat - får man göra så? Kan Bildt bara ta en etablerad titel och säja att det är hans? Och dessutom låta trademarket yngla av sej i halvfyndiga underrubriker som "Alla dessa bilder"? Tycker vi det är fair play? Kommer Anders Borg nästa år att skriva Bibeln?

    Är man konspirationsteoretiskt lagd anar man att Bildt t.o.m. aktivt försöker lägga Feldts gamla bok i skugga. Läskiga fakta: varken Bokus, Adlibris eller Cdon för Feldts bok! Och då har de ändå Feldts betydligt blekare uppföljare "Det blev ingen storväst" (f.ö. kanske en titel för en framtida Bildt-blogg?).

    Har Bildt en hållhake på nätbokhandlarna? Arbetar Bildt aktivt på att minnet av en gammal politisk konkurrent ska förblekna (och, apropå det, hur hinner han i så fall flyga så himla mycket flygplan?)?

    Jag anar nåt större här. Jag tror jag ringer Lars Krantz för besked.

Post Title

Alla dessa stölder.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/05/alla-dessa-stolder.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Liberal lyrik.

    Jag upplever inte Per Ahlmark som en Guds gåva till mänskligheten. När han för tio-tolv år sen satt hos Skytte och berättade att han ogillar sej själv, tänkte jag att "det där var första gången du och jag höll med varandra, Per".

    Hasse Alfredson berättar nånstans att han på femtitalet ingick i redaktionen för "Vi som vet mest", ett frågesportprogram för gymnasister. En snubbe i uttagningarna var så femjävligt överlägsen att de tog in honom i redaktionen istället för att låta honom göra förutsägbar slarvsylta av motståndarlagen. Väl i redaktionen skrev han toksvåra frågor som ingen kunde svara på.

    Den lillgamle besserwissern hette alltså Per Ahlmark. Han blev sen känd som a) folkpartiledare, b) Bibi Anderssons ligg och c) frilansare i arabhatarbranschen.

    På åttitalet drabbades han också av behovet att uttrycka sej i dikt. Som liberalismens svar på Ricky Bruch och Lasse Berghagen gav han sej på att formulera världen i abstrakta sentenser. Jag sitter här med diktsamlingarna "Flykter", "Överleva" och "Visum" framför mej och ett pockande behov av att skriva nåt elakt om dem.

    Det är dock inte så enkelt. Ahlmark tycker om det otydliga och svävande - poemen kryllar av "masker", "blanka ansikten", "tyngdlösa ögonblick", "spegelbilder" och "hemligheter" - vilket gör honom svåråtkomlig för kritik. Det gör honom också rätt trist.

    Ibland - när man har skummat förbi radklustren av "mörkröda fåglar" och "loja, glädjelösa rörelser" - bränner det till när Ahlmark blottar sin karga liberala ångest. En dikt heter naturligtvis "Död":

    En gång såg jag döden
    Hennes ansikte var nästan svart
    som en negress under min gula filt
    tyst kall
    efter 25 nembutal


    Slutklämmen är lika deprimerande som inledningen:

    En gång andades jag döden
    En kropp som börjat ruttna
    bakom neddragna gardiner
    Med hennes ångest kvar i trappan
    Med mitt liv kvar - var då?


    Även en dikt med den rosaskimrande titeln "Kärlekssaga" är djupt nerslående: "tillsammans tusendubblar vi med lätthet våra tyngder" och "jag hör jag är glömd". Per "slänger bort det bästa som jag har" och "har funnit att ingen bryr sig om mina ord, innehållet i vad jag säger" (vilket man önskar vore sannare än det är).

    Och givetvis är Ahlmarks ångest lika värd att tas på allvar som Karin Boyes (som han apostroferar i dikten "Till Boye" och titeln "Vapenlös"). Samtidigt är det svårt från min position att inte tänka: men snälla Per, om du inte var så styvnackat övertygad om hur rätt du har och jämt ventilerade detta på olika pissliberala debattsidor, så kanske du hade mått lite bättre?

    Hade man varit en tvättäkta satiriker kanske man till och med hade passat på att citera Ahlmark själv, som ju i egenskap av arbetsmarknadsminister gav de friställda Ericsson-arbetarna i Olofström det glada tillropet "lycka till!"

    Nu är man dessvärre alltför blödig för sånt. Jag lider ärligt med den ångestridne Per Ahlmark. Jag önskar dock att han hållit sej till lyriken. Där gör han liksom ingen skada.

Post Title

Liberal lyrik.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/01/liberal-lyrik.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Dagens horoskop.

    Att försöka sätta sej in i "Bordellhärvan"/"Geijer-affären" är som att försöka rensa i ett getingbo av sjuttitalsgubbar. ALLA är på något vis inblandade, åtminstone utpekade: justitieminister Lennart Geijer, Fälldin, Sträng, diverse riksdagsmän och -kvinnor, kungens kompisar, Expressen-journalister, teveprogramledare, gallerister, kända gangstrar, polischefer, höga jurister, landshövdingar (utpekade kunder), Hans Holmér, Ebbe Carlsson, Palme (mörkläggare och bortsopare), Guillou, GW Persson, Peter Bratt, Staffan Heimerson, Per Wendel (avslöjare och grävare), Silbersky (bordellmammans advokat), Per Gahrton, Jörn Svensson (riksdagsmän som propsade på en sanningskommission) och t.o.m. Totte Wallin (vårdare på det hem där en av dom minderåriga flickorna var omhändertagen).

    Det är en härva med rötter tillbaka till IB-skandalen 73 och trådar framåt till Ebbe-affären 88, en historia med ingredienser som pedofili (ett par av flickorna var under 15, vilket redan på sjuttitalet betraktades som olagligt och -smakligt) och säkerhetspolitik (svenska ministrar delade horor med polska spioner), en rättsröta med effekter in i populärkulturen (jag hävdar att Geijer-affären är den direkta orsaken till att ALLA svenska kriminalhistorier under åttitalet slutar med att snutarna konstaterar "men dom stora bovarna får vi aldrig fast").

    Den bisarra historien sträcker sej över flera år och tar ett otal vändningar. Sett från nu är dom festligaste/mest upprörande passagerna följande:

    1) Fälldin, som nyvorden statsminister, fick en fråga från en riksdagskvinna som ville ha alla kort på borden gällande (dom polisiärt underbyggda) ryktena om riksdagsmäns spring hos horor. Fälldins berömda kommentar:

    Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna.

    Och eftersom Fälldin sa att han var oskyldig så var han det. Där var diskussionen så att säja uttömd. Att gatflickorna påstod annat gjorde inte att man behövde titta närmare på fallet. Fälldin hade ju själv sagt att han inte hade gjort det! Och eftersom han inte hade gjort det så kunde ju heller ingen annan ha gjort det.

    Det är ju normalt inte så argumentation fungerar - "det är så här därför att jag säjer att det är så här!" - men så fullkomlig var alltså maktens arrogans.2) Peter Bratt på DN var den som offrades. Han var lite för ivrig att publicera diverse uppgifter, och Palme kunde därför dra igång en dementiapparat där han egentligen bara högg på några pyttiga sakfel i Bratts påståenden - Palme hade inte fått en PM från polischefen 1969 utan 1970 etc - men lyckades få Bratt att framstå som mytoman.

    DN fick stora skälvan, bad om ursäkt och kompenserade Geijer med ett stipendium för grävande journalistik (med Geijers f.d. närmste man Ebbe Carlsson i fondens ledning).

    Och på en presskonferens fick Palme visa upp sin erkända retoriska konst när han kallade grävande journalister - med hälsning till Bratt - "skabbiga råttor med gula betar och (konstpaus) nakna svansar".

    3) Thage G. Peterson - en av Palmes närmsta män - försöker i sin memoarbok "Resan mot Mars" få det till att han och Palme ville tysta ner hela saken för att skydda - Fälldin.

    Betänk att hela bordellskandalen exploderar strax innan valet 76 - det som Palme kom att förlora och Fälldin att vinna - och att sex gubbar, misstänkta för att gå till samma horor som polska spioner, står på en lista Peterson och Palme fått från polisen.

    Betänk sen att fem av dom sex gubbarna tillhör socialdemokratin.

    Fråga sen er själva om det verkligen var Fälldins skinn som Thage G så storsint ville skydda.

    Fotnot: jag har ingen aning om vem som låg med vem och betalade hur mycket. Sexköp var inte olagligt på sjuttitalet (Geijer ville för övrigt luckra upp även lagarna om koppleri och pedofili). Dom enda slutsatser jag vågar dra är att trängda maktmänniskor inte alltid handlar vackert.

Post Title

Dagens horoskop.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/dagens-horoskop.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

N som i Narcissism.

    Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dom som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

    Gissningsvis skulle jag pricka dom flesta av referenserna på den där showen.

    Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

    Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

    Man skulle kunna kalla Parnevik "självupptagen". Troligen är det dock en underdrift.

    "Gubbröra" är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt "P som i Parnevik", en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

    Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett "P" - inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

    Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

    I första avsnittet avger Parnevik en programförklaring med ett försök till självironi:

    Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik.

    Inbjudna gäster är bl.a. Fälldin och Ann-Louise Hanson. Fälldin får svara på frågan:

    Jag har inte varit så väldigt snäll mot dej, jag har framställt dej som... ööööh... (påbörjar imitation av Fälldin) Har du inte blivit sur på det? Blir man inte sårad när man utsätts för såna smädelser?

    Fälldin kontrar med att själv säja "öööh" på patenterat Parnevik-manér. Publiken skrattar. Parnevik skrattar högst och ger sej själv sista ordet: "Det var likt!"

    Det är så klart orättvist att påstå att Parnevik bara ställer frågor om Bosse Parnevik. Han frågar ju också sina gäster vad dom tycker om Bosse Parnevik. Och av någon anledning tycker de bara gott om Parnevik.

    Parnevik vänder sej till Ann-Louise Hanson och frågar intresserat:

    Jag läste nånstans att det var jag som fick dej att börja imitera? Stämmer det?

    Och Hanson svarar att "jo, men det har vi ju pratat om många gånger" och rekapitulerar hur hon testat sina imitationer på Parnevik:

    Tycker han att det är bra, han som är så bra, då törs jag fortsätta.

    Parnevik bryr sej inte ens om att spela blygsam. Han nickar.

    Man kan nog säja att det övergripande temat för det här programmet var just Bosse Parnevik. Men inte bara temat, utan också undertexten.

    Och varför inte egentligen? Vem är bättre lämpad att göra ett program om Bosse Parnevik än Bosse Parnevik? Svar: ingen.

    Detta förutsätter dock att det finns nån därute som vill se ett program om Bosse Parnevik. Och uppenbarligen fanns det i alla fall en som väldigt gärna ville se ett program om Bosse Parnevik: en man vid namn Bosse Parnevik.

Post Title

N som i Narcissism.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/n-som-i-narcissism.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Känn ingen sorg för mej, Anders Borg.

    I Bonniers skånska inkarnation Sydsvenskan skriver man idag om finansminister Borg och hans nya spännande sexiga budgetpropp. I sej inget märkligt med det; det gör gissningsvis alla tidningar idag. Det anmärkningsvärda är hur man valt att illustrera artikeln på framsidan.

    Man har valt en bild på Anders Borg där han ser ut som en idiot. Som Ernst-Hugo säjer om sin son i Veberödsmannen: "En riktig byidiot".

    Det kan man kanske argumentera för att Borg alltid gör, i hästsvans och öronring och andra rockattribut från det tidiga åttitalet. Men jag är övertygad om att det måste gå att ta bilder av karln där han inte ser ut som om han just upptäckt ett UFO komma svävande i rummet.Olika associationer flimrar förbi - Berghagen på uppåttjack, clownen Krusty, en man som i fotoögonblicket får en spark på nötterna - men "idiot" är fortfarande den mest adekvata beskrivningen.

    Jag är den siste att försvara något Anders Borg gjort under sin sorgliga vandring genom karriären, men här anar jag att någon på Sydsvenskan vill honom ont. Pressfotografer bränner alltid iväg femti-sexti bilder på ett bräde. Något foto måste ha visat vår finansminister från en vinkel där han inte ser ut som om han poserar bredvid Helt Apropå-gänget.

    Bläddrar man framåt i tidningen börjar man tvivla. Kanske är det faktiskt en omöjlighet att få Anders Borg att se normal ut framför kameran? Samtidigt ger konspirationsteoridetektorn starkare utslag än nånsin. Sydsvenskan vill desarmera sin egen allierade - tidningen är så kallat oberoende liberal - och göra honom till driftkucku.Det är klart att det hade gått att publicera en bild av Anders Borg utan att powerpointen skriver honom på kinden.

    Men Sydsvenskan valde inte att göra det. Tvärtom trummade dom bara in budskapet med starkare emfas: Anders Borg är en pajas.

    Och samtidigt står en vuxen man som på fullaste allvar kallas Totto bredvid honom utan att texten nämner detta ens i en bisats. Sven-Otto lämnas helt ofredad medan Anders stolt odlade rockerstajl släpas i smutsen.

    Jag tror att Anders Borg och Sydsvenskan har nåt otalt. Och hade dom det inte innan, så bör dom ha det nu.

Post Title

Känn ingen sorg för mej, Anders Borg.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/kann-ingen-sorg-for-mej-anders-borg.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

    Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 - f.ö. samma år som Galago hostade igång - och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

    Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

    När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sej) som en aktuell vänstertidning.

    Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

    Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för "Mannen med dom stora kalsongerna", ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

    Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

    Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.


    Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):

    Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

    Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:

    Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

    Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):

    Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

    Bonnie Bernström (suck... ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):

    Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Post Title

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/en-man-med-ett-skagg-bladdrar-i-gamla_27.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Clintn.








    Det här är rutor ur Garry Trudeaus dagspresserie Doonesbury, innan Aaron Sorkin skrev Presidenten och Miss Wade och i synnerhet teveserien West Wing den mest demokratpropagandistiska populärkulturutposten i Staterna.

    Sidan visar hur några av Doonesburys - som är en märklig blandning av såpopera, släktsaga och satir - huvudpersoner drömmer om en ny tid för USA, och publicerades i samband med att Clintn (som han ju heter enligt Folke Rydén) tillträdde sin första mandatperiod 1993.

    Det första som slår en när man läser den är att den inte är särskilt rolig. Nu är detta satir, en typ av humor som har som sitt privilegium att den inte måste vara rolig, så det är inget konstigt. Det anmärkningsvärda är den okritiska förhållningen till makten.

    Som synes sätter karaktärerna stora förhoppningar till den saxspelande Arkansas-politruken. Det gjorde också Garry Trudeau. Och det intressanta är att han inte hymlar med det.

    I Sverige tar ingen kulturarbetare partipolitisk ställning. Wille Crafoord slog för all del sista spiken i sin trovärdighetskista när han satt och bartrubadurplinkade på moderaternas senaste valvaka, månaderna efter att han försökt blåsa liv i en havererad karriär genom att komma ut som gammal mobbare i nån kvällstidning.

    Men annars får man nog gå tillbaka till 1968 års valrörelse, då Hasse Alfredson poserade på såsseaffischer och Tage Danielsson skrev den socialdemokratiska valuppmaningen Ur en soffliggares dagbok, för att hitta några tydliga svenska motsvarigheter. Och så Sven Wollters medverkan i KPML(r):s valrevy 1979 förstås.

    Visst, partierna har sen dess värvat artister till sina valrörelser (Wille Crafoord uppträdde t.ex. för vänsterpartiet i samband med valet 2002), men en svensk kulturarbetare som med ena handen på hjärtat säjer "jag tror på Jan Björklund" eller "jag ska inga gudar hava jämte Maud Olofsson", vet att hans trovärdighetskapital kommer att urholkas.

    Och kom nu inte dragandes med att La Camilla första maj-talade för några år sen; jag pratar om ett ogenerat försvar för ett partiprogram och en partiledare, inte allmänt hållna och till intet förpliktigande solidaritetsfloskler.

    Utan att vara nämnvärt insatt i ämnet, uppfattar jag den amerikanska traditionen som annorlunda. En bok som Al Frankens "Lögner och de lögnaktiga lögnarna som sprider dem" (på svenska 2003), som otaliga svenska vänsterintellektuella kastade sej lystet över trots att parodifigurer som Rush Limbagh och Bill O´Reilly och Ann Coulter har noll och intet med en svensk verklighet att göra, är bitvis ett osminkat försvar för vartenda steg och mått Clintn vidtog under sin mandatperiod.

    Och då är Franken - liksom Trudeau - satiriker. En av stöttepelarna i Saturday Night Live från dess begynnelse. Satiriker ska, enligt svenska och europeiska normer, ha alla ryggar fria och inga vänner.

    Trots att Franken borde veta lika väl som nån annan att en presidents rörelseyta är extremt begränsad av lobbygrupper, finansiärer, senat, domstolar, delstatligt självbestämmande och gud vet vad, förhåller han sej till Clintn som Per Ahlmark till Israel eller Björn Ranelid till sej själv. ALLA beslut Clintn fattade under sina åtta år vid makten var goda.

    Det är heller ingen hemlighet att Martin Sheens presidentkaraktär i West Wing var ett idolporträtt av Clintn. En Clintn utan libidot och några andra motbjudande sidor (förutom att han ibland kallas "nörd" av sina medarbetare). Och att Obama i sin tur mer eller mindre byggt sin offentliga persona på Aaron Sorkins idealiserade demokratpatriark.

    Det är svårt att föreställa sej en svensk teveserie med en partiledare som Martin Sheen: intellektuell, nobelpristagare (och då har vi faktiskt haft nobelpristagare i vår partiledarkår - Bertil Ohlin), ärlig, rakryggad, pragmatisk men aldrig tummande på dom goda idealen.

    I teveserien Kungamordet stod Reine Brynolfsson och Kenneth Mildoff för mer typiska svenska politikerporträtt: antingen känslokall psykopat eller verklighetsfrånvänd gammal sprattelgubbe. Kanske mer överensstämmande med verkligheten än Martin Sheen, men samtidigt så mycket fegare i sin förutsägbarhet.

    Jag säjer inte att denna amerikanska tradition att helhjärtat omfamna ett av dom två högeralternativen är så särskilt positiv. Men det är intressant att det där över huvud taget går att ta partipolitisk ställning och bibehålla intellektuell och konstnärlig status.

Post Title

Clintn.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/clintn.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Så väl som en Anne.

    Det här är så fascinerande.

    Boken är utgiven april 1994, då Wibble fortfarande var finansminister. Ingen sittande minister idag skulle posera med två fimpar på bokomslaget.

    Här har skett ett paradigmskifte helt i paritet med hur den allmänna hållningen till homosexualitet och jämställdhet faktiskt har svängt.

    Visst knackas det fortfarande bög och visst pratas det om böglobbies och visst has det synpunkter på hur Pride-paraden excellerar i påfågelfjädrar ("man får vara hur annorlunda som helst så länge man inte skiljer sej från mängden").

    Visst belönas ohederliga reportage om kvinnojourers påstådda manshat även nu ("jag är för jämställdhet så länge det inte blir så överdrivet jämställt att det blir alldeles jämställt").

    Och visst, bor man i Malmö ser man fortfarande stolt cancerogena föräldrar dra barnvagn och halsbloss samtidigt.

    Men det är ju inte som förr.

    Mina barn kommer ju att tro att jag är uppvuxen på digerdödstiden när jag berättar att fortfarande när jag var nitton år kunde en minister sätta sej lite snett framför en avflagnad dörrkarm i ett vitbrutet konferensrum, låtsasläsa i en pappersbunte, lägga två sura fimpar i ett glasaskfat och på så vis låta avbilda sej för evigheten.

    Jag är tacksam för att Wibble satte höganäskoppen på ett underlägg så inga fula ringar uppstod på bordfanéret. Det hade säkert kostat tre spänn att ersätta.

    I övrigt säjer både titeln och omslaget nåt om den folkpartistiska anspråklösheten. Anna-Greta Leijon (s) döpte sina memoarer till "Alla rosor ska inte tuktas", Thage G (s) sina till "Resan mot Mars" och Bildt (m) var inte modestare än att han kallade sin rapport från helikoptertrippen ner till Balkan för "Uppdrag fred".

    Wibble nöjde sej med det lilla. En tjock bok om Keynes teorier, en proposition om sänkt marginalskatt, ett avspänt rundabordssamtal med Peter Örn och Lars Leijonborg, två cigg och en kopp kaffe - där har du det wibbleska receptet på en lyckad fredagskväll.

    Det är inte Anne Wibbles fel att historien sprang ifrån henne. Att det som skulle signalera Folklighet fjorton år senare bara skriker Ohälsa.

Post Title

Så väl som en Anne.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/sa-val-som-en-anne.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Med såna vänner...

    En besynnerlig sak har skett. Kanske det konstigaste sen Carl Bildt satt i teve och påstod att han kunde relatera till Jack. "En man med en skägg" har blivit länkad av - Folkpartiet! I Nacka!

    Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta. Jag har ju inte mycket till övers för partier som nån gång värvat Lasse Berghagen som valrörelseunderhållning. Hur är kutymen här? Förväntas jag länka tillbaka? Skriva nåt uppskattande om den där halmhattsdriven dom hade på sextitalet? Påpeka det bisarra i att Per Gahrton och Per Ahlmark var medlemmar i partiet samtidigt?

    Jag är helt konfys. Måste jag nu pennfajtas med Mauricio Rojas?Som tur är har jag, som av en slump, förberett en liten godsak speciellt för våra ullstenare. Håll ut.

Post Title

Med såna vänner...


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/med-sana-vanner.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Scen omsider.

    Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar - kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

    Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:
    Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

    Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallander-bok blev det en trött kliché.

    ”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som författaren fåfängt försökte hävda inte byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

    Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

    Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som tretti år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit Cannes-premiären på framtiden (från 78 till 79 till – 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstöt hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

    För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp Sven Wollter och von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att kameran inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

    Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

    För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

    Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

    Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

    Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

    Jarnebring: Fick du strumpor också?
    Johansson: Ja… Nylon.

    ”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

    Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

Post Title

Scen omsider.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/scen-omsider.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Språkröret a.k.a. Schlaugborren.

    Även Birger Schlaug, f.d. språkrör för miljöpartiet, ligger gärna med yngre kvinnor. I boken "Svarta oliver och gröna drömmar", riksdagspolitikens svar på Peter Lundblads "Ta mej till havet", berättar Schlaug om en underbar natts älskog med en ung kvinna:

    Hon påstår att hon är ung. Det är hon väl också. [---]

    Jag känner ingen åldersskillnad. Jag trivs bättre med unga människor än med jämnåriga. [---]

    Hon tog av sina kläder. Som vore det självklart. Vi blev ett. Som vore vi huvudpersoner i en vacker roman. Vi fyllde varann. Och blev för några minuter hela. [---]

    Vi älskade på stranden som människor väl aldrig älskat förr. Som om någon utanför gav oss sin urkraft för att få bli född.
    Hon är vattuman.
    - Tvillingsjälar, sa hon.
    - Två eldar, sa jag.
    - Vi kan bränna varandra, sa hon.
    - Vi kan föröda vår omvärld, sa jag.
    Så skildes vi. Hon reste till sitt bröllop med en ung man i en ljus kyrka, belägen vid en strand. Som vore det Skagen. Jag undrar om hon hade sand kvar på sin rygg under bröllopsnatten. Om hon låtsades att det var mina händer som smekte hennes bröst den där första natten.


    Kapitlet heter "Skagen" och har underrubriken "Om vikten av att älska i sanden". För er som inte hänger med i Schlaugs poetiska omskrivningar, handlar det om hur Birger spänner på en yngre kvinna på en strand natten innan hennes bröllop.

    Jag förstår inte riktigt medelålders mäns behov av att delge mej detaljer ur sitt sexualliv. Vad är det dom vill säja mej? Att dom vet hur man gör? Att dom är stolta innehavare av genitalier? Att dom en gång haft en viss attraktionskraft på somliga representanter av motsatta könet?

    Inget av detta kommer som överraskningar för mej.

    Jag tror Schlaug ville sudda bort sin egen präktighetsstämpel. Han var inte bara en skäggig skogsmus som älskade grön skatteväxling - han var också en sån som pirrar på stränder. Och sen skriver en bok om det.

Post Title

Språkröret a.k.a. Schlaugborren.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/05/sprakroret-aka-schlaugborren.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Adelsohns politiska fadäser: del 12b.

    Vi har tidigare varit inne på f.d. moderatledaren Ulf Adelsohns minst sagt suspekta vänkrets, samt dom antisemitiska etiketter hans politiska rådgivare ville klistra på hans meningsmotståndare.

    Låt oss här sätta luppen på ett märkligt förbisett snedsteg moderaterna under Adelsohn gjorde sej skyldiga till inför valet 85.

    Den 17 juli ställdes ett brev till f.d. socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander. Brevet undertecknades av Ulf Adelsohn och var vad man på gammelsvenska skulle kalla ett tiggarbrev.

    Den här texten har en fortsättning. Den går att läsa i boken "Människor som har haft fel" (utges hösten 2011).

Post Title

Adelsohns politiska fadäser: del 12b.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/03/adelsohns-politiska-fadaser-del-12b.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Popular Posts

My Blog List

Blog Archive