Ian annan del av världen.

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar "historiebok" (troligen syftande på begreppet "roliga historier"). Den heter "Rebellerna" och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på "rebell" än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet "etablissemang".

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat "goda världsmedborgare" (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det "ingen som helst uppoffring för barnen" att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som "kategoriskt".

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

"Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar", sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång "Pelikanen" med hela svenska folket, bloggarens anm.]

"Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba", var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

"Äter ni så där hemma i vedboden?" löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet "god uppfostran". Och inte minst på begreppet "humor".

Post Title

→

Ian annan del av världen.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/02/ian-annan-del-av-varlden.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Vi har konstaterat tidigare att det inte är alldeles ovanligt att celebriteter och kulturpersonlighetswannabes vill manifestera sin excentritet genom sina barns namn (ja, mina söner heter Cornelis och Beppe). Swing- och hovsångerskan Alice Babs var inget undantag.

Att hennes ena dotter fick namnet Titti visste vi alla sen gammalt. Titti blev riksbekant redan i koltåldern, sjungande duett med mamma i gamla Alice Tegnérvisor. Släktskapet river också den mystifierande slöjan av den Hasse Alfredson-limerick jag framförde i en fritidskabaret som åttaåring utan att riktigt veta vad jag gjorde:

En åldring höll tal på Tahitti:
"Jag är böjd, jag är grå, jag är nitti
Men tar jag en snaps
vill jag ha Alice Babs
- och tar jag en till blir det Titti!"

Namnet Titti är inte helt vanligt, men får ändå sorteras in i kategorin "normala". Hade vår skönsjungerska förärat hennes systrar namnen Kicki och Pippi så hade vi kanske kunnat prata om ett fall för psykiatrin, men nu gjorde hon inte det så där har vi inget case.

Titti hade dock en storasyster. Och hon döptes, i strid mot logikens och estetikens lagar, till - Lilleba. L-I-L-L-E-B-A. Hur tänkte fru Babs nu? Varför denna slumpvisa serier bokstäver istället för ett riktigt namn? Är det ett rumphugget Lillebabs? Hur ska det uttalas? Som i "Lillemor" eller som i "Hepsibah" - två namn som, trots att de är underliga, inte är tillnärmelsevis lika underliga som Lilleba?

Troligen kommer jag aldrig att få veta. Men undra kommer jag att få göra också fortsättningsvis.

Post Title

→

Ännu en del i ännu en evighetsserie: kändisbarnnamnen från helvetet (eller möjligen Norge).

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/02/annu-en-del-i-annu-en-evighetsserie.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Görsen?!?

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren - ett ganska förutsägbart potpurri på "Björnen sover", "Bä bä vita lamm" och "Lille katt" - går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli "Blues för Fatumeh" och "Balladen om briggen Blue Bird av Hull". Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: "Fula gubbar" av Magnus Uggla från 1986.Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som "prostatit" och "segla breda"; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den - typ vart tredje år - är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att "Ardy" måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet "vilken Ardy skulle det annars vara?").

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid "Den ofrivillige golfaren"? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt - Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten - mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria - att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Post Title

→

Görsen?!?

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/01/gorsen.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym "Den maskerade proggarens stora röda". För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar "Den idealiska läsaren":

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok "Proggiga barnböcker" har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad "Proggiga barnböcker" inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att "Proggiga barnböcker" inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken "Därför blev vi som vi blev" luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen "irrelevant".

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit mer nöjd om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mej att Tin, trots titeln "lektör", inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i "Proggiga barnböcker" för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, "Min kamp", gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med "Fascismens doktrin" 1929. Och så sent som 1967 kom "Maos lilla röda" på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället "Kommissarien och tystnaden" (1997) eller "Fallet G" (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet "ironi" och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

Post Title

→

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/varning-ett-internt-navelskadande-och.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Problemet med barn som inte kan passa tider.

När min fiancée skulle nedkomma med vår första son var jag inbegripen i diverse arrangemang av karaktären trams. Tillsammans med två Hej domstol!-kollegor medverkade jag i inspelningarna av teveprogrammet Extra allt, hågkommet av en scripta på SVT Malmö. Vi gjorde bl.a. en sketch om ett ministerlajv där alla ville vara Gunnar Lund - dåvarande minister för internationell ekonomi och finansmarknader.

Problemet var att inspelningsdatum såg ut att sammanfalla med beräknat nedkomstdatum. Jag bad min fiancée om besked: finns det nån möjlighet att skjuta på dagen? Eller åtminstone få en exakt tid att lägga inspelningsschemat efter? Jag måste kunna meddela kostymören som ska ta fram ett par sköldpaddsmönstrade gubbglasögon i rätt storlek! Dessutom har vi planerat en sketch om ett biskopslajv! Och ett om ett Magnus Ugglalajv! Kan vi lägga dem i anslutning till slemproppen och när förväntas den för övrigt gå?

Det tog tid för mej att förstå att man tydligen inte riktigt styr över de där tiderna. Jag bad barnmorskor att åtminstone säja nåt mellan tummen och pekfingret, men de förklarade att det inte funkar så. Det hjälpte inte att jag förklarade att vi dessutom lagt in ett nummer där jag skulle spela näverlur.

Med detta i minnet har jag viss förståelse för Torkil Lauesens problem i samband med den planerade kidnappningen av Jörn Rausing 1985. Inte nog med alla de andra omständigheter som präglar en kidnappning - bevakning av en människas lägenhet, byggande av cell, inspelning av hotfulla telefonmeddelanden, stjälande av lämpliga transportbilar, testande av bedövningsmedel, kompromissande med moral - så hade läkaren beräknat förlossning till 7 januari. Samma dag som Lauesen och hans hängivna kommunistkamrater i Blekingegadeligan skulle bryta sej in hos miljardärssonen i hans lägenhet i Lund, söva honom och föra honom i en skåpbil till en ensligt belägen stuga i Norge!

Det måste ha varit så retligt för Torkil att inte veta. Var det alls lönt att han satt och spejade i ett träd i Botaniska trädgården i flera månader om nu hans flickvän inte kunde knipa igen ordentligt? Skulle de rentav tvingas ställa in hela arrangemanget? Vad skulle de då säja till kamraterna i den palestinska befrielseorganisationen/terrorgruppen PFLP, som dessutom bidragit med några hundra tusen kronor till planeringen? "Lessen, men Torkil tycker det hade varit så trist att inte vara med och se efterbörden från sin förstfödda ... Jo, vi vet, vi skulle kräva tjugofem miljoner dollar av Jörns pappa, men det är ju himla nesligt för Torkil att inte kunna hålla tjejen i handen!"Peder Övig Knudsens båda böcker om Blekingegadeligan - den cell av praktiskt inriktade kommunister som begick några av Danmarks genom alla tider största rån under åttitalet - hör till det bästa jag har läst. De väcker frågor om vad engagemang får kosta och om vad det mänskliga psyket är förmöget att förtränga och bortförklara. Inte minst visar de hur knepigt det är att vara yrkeskriminell på halvtid och leva ett helt ordinärt liv på lediga dagar.

Men framför allt komplicerar böckerna världen, gör den på en gång begripligare och obegripligare. Blekingegadeligan stod alltså i begrepp att kidnappa sonen till en av världens rikaste människor, ärkekapitalisten Gad Rausing, en av grundarna till Tetra Pak.

De ägnade månader åt planering, bl.a. på att tillverka diverse irrspår och rökridåer. Rausing skulle inte få nån hint om att kidnapparna var danskar och att han satt inspärrad i Norge. Inspelade meddelanden skickades till pappa Gad på engelsk-arabiska, alla kläder kidnapparna skulle bära inhandlades i Sverige, liksom skruvarna till den träkonstruktion där Jörn förväntades bo några veckor. Jörn skulle inte få nån chans att, i sin konstanta ångest, notera en bult av danskt fabrikat och därmed komma gruppen på spåren.

De vägde alla pros och cons. All kidnappningserfarenhet visar att det är bäst ur säkerhetssynpunkt att likvidera offret efter leverans efter lösen. Vore det inte bäst att låta empirin tala? På samma vis säjer all forskning på området att man bör knipsa av och skicka lämplig kroppsdel till den utpressade för att visa att man menar allvar. I slutändan valdes bägge alternativen bort - det skulle trots allt göra operationen farligare för kidnapparna. Risken var överhängande att pappa Gad då faktiskt skulle gå till polisen.

Planeringen var alltså intensiv och minutiös. Men den utfördes inte för ligans egen skull. De gjorde det de gjorde för Kampen. Varenda krona skulle gå oavkortat till de förtryckta palestinierna. Och inte för att nån av dem hyste några känslor för Jörn Rausing - varför skulle de? - men de la ner mycket tid på att experimentera fram rätt doser av bedövningsmedel genom att testa på sej själva. De som gav hallisar och klaustrofobi valdes bort.

Och efter att ha stulit nummerplåtar i Tyskland och bilar i Sverige, införskaffat integralhjälmar för att kunna dölja sej, hyrt stuga i Norge och byggt en gedigen cell, kartlagt den unge spolingens liv i detalj, byggt en trälåda anpassad för båda Rausings ytterport och skåpbilen samt skrivit alla detaljerade hotbrev till pappa Gad - så la de ner hela operationen. På morgonen samma dag, i en skogsdunge utanför Lund, bara några kilometer och minuter från att allt skulle gå av stapeln. Ingen vet riktigt varför. Det kan ha varit för att Jörns flickvän visade sej vara hemma, men att en av gruppens medlemmar fick en panikattack spelade nog in att projektet snart ställdes in helt.

Det är svårt att kombinera altruism och psykopati. Det är svårt att vara Robin Hood i ett Danmark utan prins John. Det är svårt att hålla sin flickvän i handen under födslovärkarna samtidigt som man ska kräva trehundra miljoner av en farbror med konstigt namn genom att traumatisera hans son för livet.

Post Title

→

Problemet med barn som inte kan passa tider.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/problemet-med-barn-som-inte-kan-passa.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Här har vi en helt vanlig världsreporter. Enligt sej själv en viktig motröst i den socialdemokratiska hegemonin, enligt andra en helidiot. Expressenskribent sen sextitalet, emellanåt satt i karantän, enligt sej själv för sina obekväma åsikter, enligt andra för att han är en helidiot. Svärson till den försynte karikatyrtecknaren EWK, profilerad inte minst som atomkraftsmotståndare, med vilken Ulf Nilson måste ha haft en och annan dispyt.

Nilson har tre döttrar. Liksom Kalle Ankas syster Dumbella "Della" Anka - med sönerna Knatte, Fnatte och Tjatte (den inte helt lyckade transkriberingen av de reella namnen Huey, Dewey och Louie) - valde han namn som rimmade. (I kommentarfältet har mina vänner gubbofilerna också nämnt det tidiga nittonhundratalets revykung Emil Norlander - han med Anderssonskans Kalle - som döpte sönerna till Tore och Nore.)

Nilson gav sina döttrar namnen Nina (antagligen en rysk dimunitivform alternativt spanskans "liten flicka"), Tina (förkortning av Kristina, Martina, Albertina) och Pina (= plåga, kval, smärta, lidande, vånda, värk, tortyr, skärseld, helvete).

Och här kommer nu veckans kluriga fråga: vilka av de namnen är tämligen normala och vilket är helt uppåt-väggarna-bisarrt?

Post Title

→

Ännu ett inlägg i ännu en evighetsserie: fler konstiga namn på konstiga kändisars barn.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/03/annu-ett-inlagg-i-annu-en-evighetsserie.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Kändisbarnsnamnen från helvetet.

Många hävdar att trenden bland celebriteter att döpa sina barn till nånting wacko-jacko-bisarrt startade när Lena Ph och Måns Herngren kungjorde att de döpt sin förstfödda till Noa Månfare.

Därvid utbröt ett krig inom pop- och kulturnomenklaturan som resulterade i påhitt som Lev (Ola och Noomi Rapace), Caspar, Marcel och Fabius (Horace och Ebba-Witt), Janne Spike och Ove Mart (Uusma-Schyfferts), Dino, Lucia, Jackson och Diana (Haags), Viggo Linblå (Regina Lund), Lexus (Petter), Cosmo (Di Leva), Kid, Texas och Sindy (Sofia Wistam), Figaro (Gert Fylking), Oderia (Cecilia Frode) och Genova och Tristan (Thåström).

Detta var dock inget som startade på det ironiska nittitalet. Människor med konstnärssjälar har alltid velat manifestera sitt konstnärskap genom sina barns status i skolan. 1968 tyckte trumpetaren Don Cherry och tygkonstnären Moki Karlsson att deras nyfödde blinkade och gav honom därför namnet Eagle-Eye. Barnboksparet Thomas och Anna-Clara Tidholm tittade på Europakartan och döpte sonen till Po.

Och ytterligare några år därinnan ville Per Oscarsson stadfästa sin excentritet genom att ge sin grabb ett efternamn i förnamn: Boman Oscarsson föddes 1960.

Men trådarna går längre bak i historien än så. Kaninmålaren Bruno Liljefors odlade, som svenska naturromantiker gärna gör, en romantik för det fornnordiska (Lundell köpte sej till exempel en runsten under sina blötaste år på åttitalet). Efter att ha levererat säd till Birgitta, Signe, Blanka, Håkan, Barbro och Staffan (= ordinära namn) ville han inpränta sitt blotintresse i sin sistfödde genom att förära honom namnet Lindorm.

Vilket är a) ett mytiskt sagomonster, b) en visa av ett par götiska nationalromantiker på 1800-talet och c) ett efternamn (Per-Erik Lindorm var känd för sina kluriga frågesportfrågor i radio och sin rejäla kroppshydda). Men det är baske mej inget man nånsin kommer att känna sej naturlig med att säja till sin älskade eller pokerpolare.

Post Title

→

Kändisbarnsnamnen från helvetet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/03/kandisbarnsnamnen-fran-helvetet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Träkuk.

Folk får naturligtvis lov att heta vad de vill, och det är lågt och tarvligt av somliga av oss att jämt och samt haka upp sej på andra människors namn, och bla bla bla, men jag undrar faktiskt ärligt: är det inte jobbigt att bära vissa namn? Är det inte samma plåga varje upprop och varje handskakning på varje cocktailparty? Det här är ju ett internationellt ganska brett namn också, det är ju inte som att heta nåt som råkar betyda kånkelbär på nån slangvariant av xhosa.

Ni som heter nåt som ALLA människor OMEDELBART förknippar med nåt skamligt - hör gärna av er och berätta hur det känns.

Post Title

→

Träkuk.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/trakuk.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Horst Tuuloskorpi har varit aktuell i de här spalterna förut (här och här). Jag är alldeles sjukt fascinerad av hans bildberättelser för barn. Fotona är vackra, men också påtagligt sorgsna och, inte minst, lite mer naturalistiska än målgruppen normalt kräver.

Det hänger ihop med en proggens syn på barnen som tänkande individer som vill ha raka besked och inga sagor. Frågar ett barn hur det har blivit till ska man inte prata om storken, enligt gällande proggnorm. Istället ska man prata om hur styv pappas penis blir och hur fuktig mammas murva blir och hur härligt och mysigt det är att få orgasm.

Frågar ett barn vad som händer när man dör ska man inte börja mumla om änglar, utan berätta att man förmultnar och blir maskrosor.

Frågar ett barn vad som händer i Vietnam ska man börja skissa upp hur en människohud ser ut efter att ha anbragts napalm i kriminella doser.

Tuuloskorpis "Ville och djuren" skildrar en småbonde, redan vid bokens utgivning 1977 en utdöende art. Och det är tydligt att Tuuloskorpi inte vill visa upp nån jävla Sörgården. Inga rosenkindade barn som leker med grisar som lite mystiskt förvandlas till spickekorv - naturen har sin gång och det är inte alltid vackert.

Visst är kattungar söta, men det renderar dem inte automatiskt rätten till liv:Den här bilden är ju exceptionellt obehaglig, mycket för att man inte riktigt kan avgöra vad som händer på den:Som tur är ger bildtexten vissa vinkar om händelseförloppet:Man erinrar sej gärna Lorrys farbror Bosse, som i sitt första framträdande inte var den tröttchockerande pedofil han blev, utan en scoutledare som lärde barnen om gruppvåldtäkter och tuppfajter som slutade i ond bråd död - "precis som i naturen".

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 40: Ville och djuren.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/10/proggiga-barnbocker-del-40-ville-och.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Populärkulturens galna vetenskapsmän - Frankenstein, Blofeld, Emil Örn - är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.

Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.

1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett - helt korrekt - att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett - helt korrekt - att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde - mindre korrekt - att utföra experimenten på sej själv.

Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.

Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!

Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att

* efter 10 minuter kunde Bier köra en "tjock nål med skaft" in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse

* efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme

* efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som "lyft av ett hudveck" - lossryckning av brösthår gav däremot "livlig smärta". "Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig."

* efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt

* efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).

Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.

Och ja - efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.

Källa: "De galna experimentens bok" (Reto U. Schneider)

Post Title

→

Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/den-konsharsfina-gransen-mellan.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Som sagt: jag är inne i en svår Horst Tuuloskorpi-period. Mannen med ett namn som låter som en astrologs gjorde en svit barnböcker med fotografier främst från jordbruk och industri. Under vilket decennium får ni klura ut själva.

(Fast den här kom faktiskt så sent som 1981. Så hävdar också somliga historiker att sjuttitalet räckte ända fram till 1985 och ANC-galan.)

"Varför arbetar mamma?" handlar till synes om en pojke som heter Mikael och hans mamma Mari (på sjuttitalet var ju som bekant alla mödrar ensamstående). Fast mest handlar den om hammarfabriken där Mari jobbar. Och om hur all industri hänger ihop; vi får se gruvorna där järnmalmen till hammarna bryts och vi får se lyftkranarna som byggts av hammarna.

Över huvud taget får vi se väldigt mycket industri. Det fanns ganska många vänstervridna fotografer som pysslade med nåt som närmast får kallas tungindustriporr. Svetslågor, skyddshjälmar, blåställ och allra helst nån varningsskylt så man förstår hur farligt arbetet är och hur viktig fackets insats är.

Och så ett avslutande mollackord: kliniskt rent finrum, smörsångare på teven, cigarettpaket och ensamhet. Tuuloskorpi har kanske andra avsikter - han har just försökt beskriva arbetets glädje och nödvändighet och kanske ska allt uppfattas som mysigt och spännande - men jag har svårt att känna annat än vemod inför sisyfostillvaron som beskrivs: Det vill säja en ny dag med kortspel och blåställ.

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 38: Varför arbetar mamma?

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/proggiga-barnbocker-del-38-varfor.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 37: LEK - en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.

Jag har under den gångna veckan tänkt mycket mer på Horst Tuuloskorpi än jag nånsin haft för avsikt att göra. Vilken Horst? undrar ni. Horst Tuuloskorpi! svarar jag. Fotograf och leg. dagbarnvårdare, mannen bakom fotografiska barnböcker som "Trålfiskarna" och "När skog blir trä"! Jaha! svarar ni.

Tuuloskorpi verkar ha levt exakt den sortens proggliv vi yngre generationer gärna inbillar oss att alla levde på sjuttitalet - Tillsammans-livet - men som de rimligen inte kan ha gjort. Vem gjorde då Fälldin till statsminister? Vem röstade i så fall in Jigs på Svensktoppen?

En sak är säker: det var inte Horst Tuuloskorpi. Han hade fullt upp med att leva i harmoni med barn och natur samt dokumentera hårt industriarbete för att kunna göra barnböcker.

Boken "LEK - en bildberättelse bla bla bla" kom 1975. Vackra svartvita bilder skildrar lekande barn. Om de flesta finns inte så mycket att säja, men här och var glimtar de till, små markörer som så tydligt placerar oss i tiden och subkulturen.

I begreppet "lek" ingick för Tuuloskorpis del att läsa FiB/Kulturfront - tidskriften där janarna Guillou och Myrdal slogs om utrymmet (känns igen genom originalserien Bellman).I begreppet "lek" ingick så klart också att kolla upp när nästa Vietnamdemo gick av stapeln.Det är en bok med väldigt lite text. De enda gångerna Tuuloskorpi tycker att en förklaring är på sin plats är när barnen leker samhällsnyttigt industriarbete:
I förordet skriver Frances Vestin - som jag råkar veta att Tuuloskorpi samlevde med (jag har som sagt engagerat mej lite mer än jag räknat med i Tuuloskorpis förflutna) - om barnens arbetslekar:

De imiterar produktionsprocesser och leker arbetare. De utför också "riktiga" arbetsuppgifter - diskar, bakar, odlar. Det vore fel att skydda barn från allt väsentligt, jobbigt och ansvarsfullt arbete. Varför ska de behöva uppleva sin tillvaro och verksamhet som onödig?

Inte alls ointressanta tankar om ni frågar mej. Och samtidigt sååå 1975.

Vadå? Om det finns mer Tuuloskorpi i pajpen? Ha! You ain´t seen nothing yet!

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 37: LEK - en bildberättelse om några barns upplevelser och skapande verksamhet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/proggiga-barnbocker-del-37-lek-en.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Neuroproktologen.

Det är sommar. Jag arbetar. Jag gör radio. Jag skriver en bok. Jag har två barn. Jag har fan inte tid med några djupsinnigheter. Idag får ni det här istället, klippt ur min fiancés psykologtidning:Uppgiften gäller att hitta det roliga namnet. Och nej, Anderson är inte särskilt kul även om det bara stavas med ett s.

Post Title

→

Neuroproktologen.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/06/neuroproktologen.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Tullü!

Den kommande kioskvältaren "Människor det varit synd om" (skriven av en man med en blogg) lades inledningsvis ut på remiss till ett antal betrodda vänner och nördkollegor. Tanken var att sålla lite bland texterna och se om någon hade mindre berättigande än andra.

Samtliga uppsvenskar tyckte t.ex. att jag kunde stryka texten om dansbandskungen Thorleif Torstensson, eftersom de inte såg humorn i att han kallas "Tolle" (som på skånska betyder nåt brunt och korvformat).

Kapten Stofil-redaktören Martin Kristenson reagerade också på att jag ägnar så mycket tid åt att Lennart Hylands fru och son hette Tuss och Per-Otto (dessutom med betoningen Per-Ótto) och ställer den försynta frågan om det finns ett samband mellan namnet Per-Otto och Tuss dokumenterade förlossningspsykos. Martin menade att det gränsade till mobbing att håna folk för deras namn.

Eftersom jag minns allt jag läst - och särskilt om det gäller namn - kunde jag snart kontra: Martin ägnar själv ett lång stycke i sin bok "Partyt är ett faktum" (beställ här) åt just nöjespersonligheter med knasiga namn!De svenska skådespelare som han lyfter fram är Kotti Chave, Sagnrid Nerf och Ittla Frodi. Smaka på dem. Smaka länge på dem. Sällan har tilltalsnamn befunnit sej så nära psykosen.

Kotti. Sagnrid. Ittla.

Chave. Nerf. Frodi.

Kotti Chave var sammetsögd flickidol i ett gäng trettitalsfilmer och anställd vid Dramaten. Ursrungligen född Björn Julius Haraldsson Chave, tog han sej själv namnet Kotti - antagligen med motiveringen att "varför bara ha ett prilligt namn när man kan ha två?" eller "får jag inte uppmärksamhet på nåt annat sätt så". Enligt SCB finns det två idag levande män som heter Kotti. Rimligen är det Chave som haft detta dåliga inflytande.

Sagnrid Nerf hade ett namn som låter som om det är stavat baklänges, men Dirngas Fren är faktiskt marginellt konstigare. Old girl Sagnrid var revyaktris och upptäcktes av Povel Ramel. Sin sista insats på film gjorde hon i knullkomedin "Som hon bäddar får han ligga", en av ganska få filmer som handlar om en tysk sociolog som ska undersöka den svenska synden handgripligen. Och veterligt den enda film som lanserats som "stjärnspäckad, snurrig sexkomedi med Sune Mangs och Jarl Borssén!"

Det finns f.ö. inga kvinnor (eller män) med förnamnet Sagnrid 2009. Sangrid blev m.a.o. aldrig lika stor som Kotti. Ittla Frodi föddes som Ingvor Frodi, men tyckte tydligen inte att det namnet stack ut ordentligt. Mest känd är kanske Ittla för rollen som Tant Brun i de bisarra Elsa Beskow-filmatiseringarna från sextitalet, där regissören valde att låtsas som att filmdialog inte var uppfunnen utan istället använde berättarröst. För dej som undrar - ja, det känns lågbudget.

Det finns f.ö. inga som heter Ittla i förnamn eller efternamn 2009. Däremot finns det ett gäng som heter både Barbro och Berit, dvs. samma som Ittlas något mindre häcklade systrar.Men vad Martin Kristenson glömmer är att det nästan konstigaste av alla namn finns strax utanför nöjesvärlden: medan Carl-Gustaf Lindstedt stod och spelade "Fly mej en greve", "Vicke Nys" eller "Spanska flugan" satt hustru Tullü hemma och väntade. Tullü? Tullü! Carl-Gustafs hustru - och Pierres (samt Pias och Peggys) mamma - hette Tullü. T-U-L-L-TYSKT Y.

Det finns ingen logik i det namnet. Ska det uttalas "Tully" eller med markerat tyskt ljud? För inte katten ska det väl säjas "Tullu"? Jag förmodar dock att "Tullu" är vad hon i praktiken kallades, eftersom alla gamla jag nånsin känt sagt "mussli". Och "Tullu" är fan inte mindre konstigt än "Tullü".

Plötsligt blir det liksom inte lika knäppt att Carl-Gustaf själv av sina vänner kallades "Kluttas".

Post Title

→

Tullü!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/02/tullu.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Det finns tre i Sverige verksamma regissörer som alla har festligt tyskklingande namn som börjar på H: Rainer Hartleb (Jordbro-sviten), Erich Hörtnagl (Petri tårar) och Rumle Hammerich (Svart Lucia).

En helg för fem år sen ägnade några gunstig junkrar och jag åt att upprepa dessa tre namn. Ibland sa vi Rumle först, ibland Erich, ibland sa vi det med konstig röst och ibland tokade vi till det med att t.ex. säja Erich Hammerich. Vi skålade för Hammerich, vi dansade en Hartleb-dans, vi tillbad Hörtnagls altare.

Man hade ett enklare sinne för humor då.

På sommaren samma år startade vi ett P3-program. Det gick i hög grad ut på att man upprepade olika lustiga namn på halvoffentliga personer.

Ett år senare skrev jag en novellfilm ihop med Rainer Hartlebs dotter Molly. Ytterligare ett år senare blev jag uppringd av Erich Hörtnagl som ville att jag skulle skriva manus åt en dansfilm han skulle göra.

Ibland är verkligheten ett konstigt skämt.Rumle har dock lyst med sin frånvaro på mobildisplayen. Honom har jag istället tagit del av på dvd.

Efter manus av ungdomsförfattaren Ulf Stark har Rumle (Hammerich, om nån blev förvirrad) gjort ett gäng filmer och serier om adolescensens ambivalens, växtvärk, den plågsamma och nöjsamma upptäckten av sej själv.

"Hunden som log" handlade om ett pojkgäng som gav sin dödsdömda hund - och sin egen barndom - en sista kväll på Grönan. "Svart Lucia" var en skräckfilm i gymnasiemiljö. "Dårfinkar & dönickar" är queer. Simone blir Simon när hon klipper håret och börjar ny skola. Morfar spelar cello och mamma saxofon. Styvfar har hatt och dålig mage. Allt är excentriskt och bohemiskt och tonfallet är sympatiskt.

Men det är nåt med (Rumle) Hammerichs fingerspitzgefühl som brister. Det finns en irriterande nonchalans gentemot realism och konsekvens, som om excentriteten står ovanför den inre logiken. Gymnasieklassen i Svart Lucia - Björn Kjellman och paret Magnusson-Norling - är runt de tretti, en sjätteklass i Dårfinkar & dönickar har ett jättecocktailparty på söndan innan skoldag, den konservativa fröken kallar busfröna vid öknamn som Pepsi och Blötan.

Jag minns genrekollegan Xerxes (regi: Peter Schildt) som likadan. Benny Haag tog studenten på en skriande tom skolgård och övningskörde utan ledsagare.

Någon har tänkt: vi vill skildra knasighet, livet i marginalen, verkligheten från en oväntad vinkel.

Någon har glömt att vi alla trots allt har ett förhållande till verkligheten.Ibland, i stadiet mellan dröm och vaka, tror jag att Rumle Hammerich känner att med ett sånt namn måste han kunna ta sej vilka friheter som helst.

Jag tror att Rumle har fel. Jag önskar att han hade rätt.

Post Title

→

Jag är Rainer och jag heter Rumle.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/12/jag-ar-rainer-och-jag-heter-rumle.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

De absolut genom alla tider största profilerna.

Jag var häromdagen hungrig och klev därför in i en slakteributik för att köpa lite kött i bröd. I butiken salufördes, förutom döda djur, Pucko och Aftonbladet. Eftersom jag visste att det skulle ta mellan fyra och sju minuter att sluka köttpucken och jag är notoriskt rädd för att vara ensam med bara mitt undermedvetna, köpte jag Aftonbladet som förströelse.

Jag berättar detta bara för att ingen ska tro att jag regelbundet använder pengar för att få veta vad Jan-Olov Andersson har funderat på sen sist.

I en helsidesannons för sin egen söndagsbilaga - kongenialt döpt till Aftonbladet Söndag - presenterar tidningen ett antal skribenter som "de största profilerna".

Upplysningen är förbryllande. Jag kan till nöds gå med på att Malena Ivarsson tillhör de största profilerna, förutsatt att vi alla är timewarpade till 1988. Ronny Olovsson är kanske störst i sin genre nöjeschefer-från-Norrland och Mats Strandberg är säkert landets störste bögklubbsrecensent.

Men jag vägrar gå med på att Karin Ahlberg, Lennart Håård, Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är några profiler över huvud taget.

Däremot skriver jag gärna under på att både Nanny Anne-Lie, Ehva Löpp och Sol Brith Rönnqvist är de knäppaste namnen jag stött på den gångna veckan.

Nanny Anne-Lie: i förnamn en skitjobbig sitcom, i efternamn ett förnamn. Namn som Patrik Ehrnst och William Arne är för all del etablerade (jag tror inte Sten Sture räknas dit), men nog måste man ha passerat nån gräns när man har ett dubbelförnamn som efternamn? Hur har det blivit så? Är hon född Anne och gift Lie?

(För att förekomma ordmärkarna: även jag förstår egentligen att "nanny" är en titel, om än på ett synnerligen tveksamt jobb som främst innebär att säja åt föräldrar att ge guldstjärnor till sina barn.)

Ehva Löpp: kommentarer egentligen överflödiga, men man vill gärna suga lite på namnet "Löpp". Teorin är att hon från början tänkt skriva namnet "Läpp" eller "Lopp" på namnansökan, upptäckt den löjeväckande klangen och snabbt ändrat beslutet med en enkel handrörelse - utan att betänka att slutresultatet faktiskt blev ännu knäppare.Sol Brith Rönnqvist: "Solbritt" är den lite mindre etablerade lillasystern till "Solveig", som väl får räknas som ett riktigt namn. När man särskriver blir man dock plågsamt medveten om att tanten faktiskt heter "Sol". "Stjärna" är ju ett vanligt namn på kossor och "Måne" är ganska stort bland neohippies med batikdreads, så visst, why not?

I fallet Sol Brith (för övrigt väljer hon själv att stava det "Sol-Brith") är namnet kanske mindre anmärkningsvärt än professionen (för kännedom: den stora profilen Ehva Löpp ägnar sej åt styling). Sol Brith är dotter till Saida och har ärvt moderns klärvoajans. När hon inte letar efter folks borttappade glasögon i Aftonbladet, har hon en privatpraktik där hon ställer kristallkulan i allmänhetens tjänst.

På hemsidan redogör Sol Brith för vad hon kan sia om:

Framtiden
Försvunna människor och djur (ej katter)
Drömtydning
Lyckotal och vinstchanser
Ibland även "spökerier".

Jag vill understryka att detta är direktciterat. Sol Brith förklarar också för presumtiva gästboksskribenter att "Jag vill ha både ris och ros, men såklart värmer rosor mer".

Bara så att vi vet.

För övrigt dök följande bilder upp allra först när jag bildgooglade "Sol Brith Rönnqvist":

Post Title

→

De absolut genom alla tider största profilerna.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/11/de-absolut-genom-alla-tider-storsta.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Thant utan U.

I Hej domstol! gjorde vi en gång en vetenskaplig jämförelse vilka som egentligen har prilligast namn: medlemmarna i Dag Vag eller FN:s generalsekreterare genom tiderna.

Dag Vags grej var ju att vara lite sådär skönt lojt flummigt tillbakalutade. Dom gjorde covers på Thore Skogman och Evert Taube när dom inte döpte plattor till "Palsternacka sativa", "Scebuddism" och "7 lyckliga elefanter". Dom är f.ö. på turné igen. Deras sammanlagda ålder är nu uppe i över åttitusen år.

Medlemmarna kallade sej Stig Vig, Tage Z. Dirty, Beno Zeno, Bumpaberra, Zilverzurfarn, Per Cussion, Kopp Te och - Olsson (som enligt legenden hoppade av pga uppmärksamheten, men som rimligen var sur för att han inte fick ett lika festligt artistnamn som dom andra). Nytillskottet på turnén heter Teka Pukk.

Generalsekreterarna heter - i urval - Gladwyn Jebb, Pérez de Cuéllar, Boutros Boutros-Ghali och Kofi Annan. Den klarast lysande stjärnan hette dock U Thant.

Vi lät generalsekreterarna vinna med motiveringen att dom faktiskt heter det dom heter, medan Stig Vig heter Per-Åke och Beno Zeno heter Kenny. Att Bumpaberra egentligen heter Brynn Settels och alltså inte hade behövt bry sej om att alls ta ett knasigt artistnamn, är regeln som bekräftar undantaget.

Jag har ibland legat sömnlös och funderat på om vi verkligen utsåg rätt vinnare. Visst, Kofi är ett knasigt namn, men å andra sidan har andra generalsekreterare hetat Kurt Waldheim och Dag Hammarskjöld och det är inte så konstigt.

Därför blir jag oerhört glad när jag nås av nyheten (typ) att U Thant faktiskt inte hette U Thant. Han hette bara Thant! Thant var hans hela namn!

Det visar sej nämligen att U är en burmesisk artighetstitel och betyder typ "herr". "U Thant" betyder alltså "herr Thant". Halleluja! Herr Thant! Sällan har jag blivit så upplivad!

Vill man ha överkursen så är Thants fulla tilltalsnamn Pantanaw Maha Thray Sithu U Thant, vilket så klart inte gör mej mindre glad. Då står "Pantanaw" för orten han kommer ifrån och "Maha Thray Sithu" ungefär för kommendör (av hög burmesisk orden).Mitt eget fulla namn skulle enligt samma princip vara Eslöv Mottagare av K-Laz Bloggstipendium Herr Karl Johan Åke Lind. Det låter av olika orsaker varken lika pampigt eller knäppt.

Post Title

→

Thant utan U.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/thant-utan-u.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En man som kallas Peje och ändå får gå fri på gatorna.

Alla ni som är maniskt intresserade av Carl Bildts gamla ungdomsgäng vet ju redan att Peje Emilsson - "Peje" är Per-Magnus på infantilmoderatska - grundade högerpropagandabyrån Kreab. På CV:t finns x antal moderata valkampanjer och påtryckningar som gjorde Maria Borelius till minister.

I oktober 2006 firade Peje och hans fru - lustigt nog inte "Guje" eller "Gulle" eller "Guggu" utan bara Gunilla - fyrtiårig bröllopsdag.

Kulturtidskriften Aftonbladet rapporterade om en glad och uppsluppen stämning: festen firades ända fram till halv ett i Spegelsalen på Grand och med tre generationer högerledare - Adelsohn, Bildt, Reinfeldt - bland gästerna. Reinfeldt kommenterade tillställningen på det där extra spirituella viset som är hans specialitet:

Det var jättetrevligt.

Det mest bisarra i den här två år gamla artikeln är en passus där det berättas att Peje överraskat Gunilla med en "morgongåva". En anonym festdeltagare berättar:

Peje köpte en bokbuss som morgongåva till sin fru och hon och gästerna överraskades med en film om bussen. Det var mycket romantiskt.

Det här lämnade mej ingen ro när jag läste det. Artikelförfattaren bara sveper förbi det helt BISARRA faktum att en man har gett sin fru en buss i morgongåva - utan att ställa en enda följdfråga.

Körde bussen alltså in i sovrummet? Hur löjligt stort dörrhål har i så fall Emilssons?

Eller var det bara så att Peje lät sin fru gå ombord på en vanlig bokbuss och låna så många böcker hon ville? För det får ju alla göra? Och hur romantiskt är det?

Och den där filmen? Stod alltså Adelsohn och grabbarna och glodde på en film om en bokbuss?

Frågor, frågor, frågor.

En gissning var att Gunilla är uppväxt ute på landet och tyckte det var jobbigt när bokbussen kom att hon aldrig riktigt hann bestämma sej, och så sa hon till sej själv att ”en dag, när jag fått en man som tjänar löjligt mycket pengar på att få folk att rösta på en man som kallas Totto, då ska jag minsann ha min egen bokbuss i mitt sovrum, en bokbuss som bara jag får låna av!”

Det som talar emot den teorin är ju att bokbussen är en typisk gammal sosseinstitution av precis den sorten alla moderater med självaktning hatar. Är det inte konstigt att Bildts bästa kompis köper en socialdemokratisk ikon och ger till sin fru?

Det kan ju ha varit så att det var en hatpresent. Som nåt slags voododocka. Peje köpte det värsta han och Gunilla visste, och sen ägnade dom sej bägge åt att spotta och pissa och slå på den där bussen. Under rituella former. Medan Adelsohn och Reinfeldt stod i ring runt omkring och gjorde raketen.

Var det en sån ritual som vår regeringschef tyckte var "jättetrevlig"?

Det lät ju orimligt, minst sagt.

När jag nu försöker reda ut den härvan genom att googla på "peje bokbuss", förstår jag en smula bättre. Peje är inte bara propagandachef, han sitter också i styrelsen för nåt som heter Kunskapsskolan och verkar vara ett pionjärprojekt för friskolor. Gunilla visar sej vara bibliotekarie och båda "älskar kultur".

Och bokbussen ÄR på riktigt en bokbuss. En buss med böcker. Alltså en sån som alla stadsbibliotek höll sej med när jag var liten. Fast den här är alltså privat (alltså per definition lite bättre). Tanken är att den ska användas helt altruistiskt. Idén är att alla elever som går på Kunskapsskolan med dess filialer ska få tillgång till bussen, där dom kan låna ett gäng böcker som Peje, Gunilla och Horace Engdahl bestämt kan vara lämpliga.

Det är alltså samma princip som tillämpas på just stadsbibliotek, med den skillnaden att dom här böckerna inte ger bakterier från barn i lägre socialgrupper. Och att man slipper skänka nån form av tacksamhet till ett samhälle som engagerar sej i en. Istället får man buga inför en man som kallas Peje och som tvingar sina bröllopsgäster att titta på en film om en buss.

Post Title

→

En man som kallas Peje och ändå får gå fri på gatorna.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/en-man-som-kallas-peje-och-anda-far-ga.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Johan Ehrenberg startade den första varianten av ETC redan 1978 - f.ö. samma år som Galago hostade igång - och efter ett otal inkarnationer och konkurser verkar den fortfarande vara i nåt slags rörelse.

Jag har naturligtvis de flesta exemplaren från 1978-1983 (då den las ner för första gången) sparade i noggrant märkta mappar. Varför har jag det? Jag var ju åtta år när tidningen upphörde? Tja, varför har män bröstvårtor?

När jag nu sitter och bläddrar på måfå mellan numren slår det mej att det knappt finns nån sån här tidning idag; det närmsta är väl Ordfront eller Arena, men ETC är lika mycket en plattform för grafiska formexperiment och rapporter från ett åttitalistiskt krog-Stockholm (samma Stockholm där Olle Ljungströms Reeperbahn, Thåström och Arne Anka rörde sej) som en aktuell vänstertidning.

Gällande feminism och queerteori var tidskriften en pionjär; Johan Ehrenberg klädde redan 1983 ut sej till Jenny och valde att leva som kvinna och presentera det i ett tjockt specialnummer. Vad som naturligtvis var oerhört djärvt och gränssprängande, avfärdades av sin samtid som ett desperat kommersiellt trick.

Bitvis var det en ganska rolig tidning. Och inte bara rolig på vänstervis (dvs. att man säjer taskiga saker om moderater). De publicerade den franske serietecknaren Reiser, mest känd för "Mannen med dom stora kalsongerna", ett av hans mer rumsrena verk. Idag känns hans sidor jobbiga och gapiga, men som en motröst i samtidspuritanismen måste de ha känts befriande.Men även i featurematerialet finns humor. När Simon & Garfunkel kom till Råsunda 1982 valde ETC en vinkel som landets övriga journalister inte valde:Teorin i artikeln är att om Simon & Garfunkel varit svenskar så hade de varit ullstenare:

Dom är lagom radikala för att inte vara konservativa och dom är lagom konservativa för att inte vara radikala. Precis som dom är lagom rockiga för att inte vara töntiga och lagom töntiga för attint vara rockiga. Med andra ord passar dom för i stort sett alla oavsett vilka värderingar man nu har.

Skillnaden mellan dom och folkpartiet är väl i stort sett bara den att Simon & Garfunkel utövar en betydligt större dragningskraft på människor än vad Ola Ullsten och Rolf Wirtén gör.

Och så intervjuar de några random svenska halmhattar och får teorin bekräftad:Evert Jansson (att döma av bilden 27, att döma av namnet 72):

Jag lyssnar inte så mycket på skivor nuförtiden men skulle jag sätta på en skulle det nog bli Simon & Garfunkel.

Musse Hellgren (kommentarer överflödiga), folkpartiets kvinnoförbund:

Jag tycker dom är JÄTTEbra. Jag lyssnade på dom senast igår. Det var en halvtimmes program i radion. Musiken är bra för den är inte våldsam rock, utan njutbar musik.

Christer Eirefelt (a.k.a. Folkpartisten med det nästan vanliga namnet):

Vi har några skivor hemma. Jag tycker det är jättefin musik. Just den typen av musik passar mig.

Bonnie Bernström (suck... ibland gör de det för enkelt för oss retstickor):

Dom är ju jättebra! Dom stimulerar ens verklighetsflykt och fantasi, samtidigt har dom ju ett budskap. Det är harmoni i deras musik som gör den skön att lyssna på.

Post Title

→

En man med ett skägg bläddrar i gamla tidningar: ETC 1.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/en-man-med-ett-skagg-bladdrar-i-gamla_27.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Didi and the don´t-don´ts.

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass - men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja "ave" till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln "De övergivnas armé". Det är en bok som a) försöker förklara "rollspelshobbyn" som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker dom ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna "vampyrer"? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om "bomber", som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter "attentatsmännen" och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

"De övergivnas armé" är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter - bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i "yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv" - men framför allt kommer dom med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör - kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt - spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

Post Title

→

Didi and the don´t-don´ts.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/didi-and-dont-donts.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection