Varför känns det bara tomt när man är full?

För evigheter sen - när tid inte var en bristvara i mitt liv - satte jag mig att lista mina hundra favoritfilmer och skrev sen en halv essä om var och en. Detta gjorde jag av samma skäl som folk filmar när de lägger snoppen mellan hamburgerbröd och sen hystar ut på Internet - för att jag kunde.

Texterna finns att läsa nånstans där i cyberhålet, dock under pseudonym. Den historien tar vi när den är preskriberad.

När jag kollar listan idag så är jag överens med mig själv till, säg, 75%. Andra filmer har så klart tillkommit, och när jag tänker på det i efterhand så var kanske inte "Ocean's eleven" så cool som jag tyckte när jag såg den i San Fransisco 2001. Men annars gillar jag att jag medvetet lagt "Apocalypse now" och "Citizen Kane" - två av historiens mest sönderhyllade filmer - på plats 99 och 100.

Det jag ångrar mest är naturligtvis att jag var så snål mot "Ett anständigt liv". Plats 52 är ingen rättvis plats för en film som får det att stocka sig i halsen bara jag nämner dess namn. Hade det gått att ligga med "Ett anständigt liv" - och framför allt: hade det gått att ligga med den utan otäcka sjukdomar som påföljd - så hade jag gjort det.Det är den smutsigaste och trasigaste och solkigaste film jag sett, men en film som bärs fram av Stefan Jarls heliga vrede och som tvingar en att inte vända bort blicken. Och mitt bland alla snapshots av mänskligt förfall i sista stadiet, av snubbar som ser ut som slitna femtiåringar vid 27 års ålder, av såriga armar och tablettsvullna kinder, finns strimmor av ljus. Stoffe går med tjej och barn på Skansen, Kenta åker till Norrland med pysen och pratar pannkakor.

Framför allt har di däringa narkomanerna en tendens att spotta ur sej oneliners som Lars Norén skulle hänga ut ytterligare några gamla samarbetspartners för:

"Hajar du att man blir smådeppad när du ligger och dör överallt i hela stan?"

"Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men så jävla otrevlig tror jag inte att jag vart."

"Hur fan kan man bo i Umeå?"
"Det är lätt hänt."

"Jamen, fan, jag hörde att bukspotten gick åt helvete på dig, din luffare!"

"Så tog jag en firre i 4-5 dar så där. Då kände jag ingenting. Men till slut så hjälpte inte ens horset."

"Hej älskling, det är jag! Hur har det gått på stritan idag då? Hur många torskar har du kvar?"

"Det var en jävla gemenskap då alltså. Det var ingen som tog en klunk Villa Franca ens en gång från nån annan utan att fråga alltså, men nu när dom ligger lila och inte kan andas och håller på och dör på muggen på T-centan så går dom och plockar i fickorna på dom för att få pengar alltså!"

"Ska du ner på Torget?"
"Ja, jag måste ha verktyg. Ska bara måla mig först, i fall jag får en torsk på vägen."

"Ringer dom hem till dig och säger när jag dör och så där?"

Att Stefan Jarl har ett Budskap och vill göra en Poäng är han den sista att sticka under stol med. Inklippta bilder från slakterier och råttskrik på ljudbandet ligger troligen inte där av en slump. Det är antagligen inte heller så att kameran bara råkade gå när Stoffe lagt sig att sova på en sopsäck med texten "Sverige hjälper".

Men jag köper det. Det är en icke-moraliserande film. Det är en film som anklagar, men som låter bli att självgott förklara hur man borde ha gjort istället. Det är en film som, paradoxalt nog, gör mig ganska upplyft. Inte minst för att det går en skön rysning i mig varje gång Kenta Gustafsson är i bild. På ett vis är det inte så märkligt att Kenta med tiden blev nån sorts alternativ folkhjälte. På ett annat vis är det naturligtvis utomordentligt märkligt.

Hans medverkan i schlager-SM 1980 är en klassiker: T-shirten med sextinian och den snabba kontringen när Bengt Bedrup frågar hur han har det med spriten. Men även låten Kenta sjöng - "Utan att fråga" - är ett fascinerande exempel på när Sverige är som bäst. När vi släpper fram transsexuella att ta emot guldbaggar ur kulturministerns hand, när utvecklingsstörda får hämta tevekristaller på scenen och när luggslitna brajrökare sjunger till Anders Berglundsorkester:

Var har elden lärt sej brinna?
Varför rasar jämt visionerna omkull?
Måste drömmarna försvinna?
Varför känns det bara tomt när man är full?

Post Title

→

Varför känns det bara tomt när man är full?

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/02/varfor-kanns-det-bara-tomt-nar-man-ar.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Görsen?!?

Låg och nynnade gonattvisor för min yngste. Efter önskerepertoaren - ett ganska förutsägbart potpurri på "Björnen sover", "Bä bä vita lamm" och "Lille katt" - går vi ibland över på såna låtar som exekutören själv uppskattar mest. Det brukar bli "Blues för Fatumeh" och "Balladen om briggen Blue Bird av Hull". Ikväll blev det av någon anledning ett lite modernare, närmast nutida, alster: "Fula gubbar" av Magnus Uggla från 1986.Det är på det hela taget en ganska begriplig låt. När jag först konfronterades med den som elvaåring förbryllades jag av begrepp som "prostatit" och "segla breda"; nu är jag plågsamt medveten om både gubbsjukdomar och östermalmska. Vad som däremot bara känns konstigare för varje gång jag lyssnar på den - typ vart tredje år - är sticket:

Häromdan
så var det pensionärsfest ner på stan
Ja, där var Bertil, Terje, Ardy, Coco, Claes,
Anders, Gunnar, Fredrik, Christer, Görsen, Lars,
ja, där var alla gamla gubbar

Vad är det för en konstig lista? Syftar den på nån sorts verklighet? Jag vill minnas att vuxna omkring mej när låten var ny hävdade att "Ardy" måste vara synonym med Ardy Strüwer (oftast med argumentet "vilken Ardy skulle det annars vara?").

Jag tror för all del inte att Ardy Strüwer mår fysiskt illa vid tanken på att ha yngre damer omkring sej (män på 60+ som bär bandana till vardags ser sej ofta som unga i själen, och män på 60+ som ser sej själva som unga i själen brukar ofta ta det som en intäkt för att ligga med sin dotters kompisar), men fortfarande är då Ardy den enda identifierbara verklighetsförlagan i uppräkningen.

Eller okej, om det nu är Strüwer så skulle ju Lars kunna åsyfta dennes gamle slapstickkompis Lasse Åberg. Men hans gubbsjuka började väl först märkas nånstans vid "Den ofrivillige golfaren"? Det var väl då man började fundera på att Stig-Helmers motspelerskor liksom stannade kvar i ålder medan Åbergs egen mustasch blev allt mer askgrå?

Men de andra då? Terje? Coco? Och framför allt - Görsen? Vilka är de? Det kan så klart vara fråga om rena fantasifoster, men så sjuk fantasi har väl inte Magnus Uggla att han hittar på namnet Görsen? Den där uppräkningen har en så konstig plats i låten - mitt i det detaljrika frossandet i stackars medelålders disco-Kajs ålderskrämpor kommer nån sorts katalogaria - att det känns som om den är en passning till någon. Men till vem?

Detta har jag alltså funderat på till och från i tjugofem år. Det hade så klart varit skönt att ha annat att fundera på de närmaste tjugofem åren. Har nån info i ämnet så kläm fram med den.

Post Title

→

Görsen?!?

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/01/gorsen.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 2.

Likt Alexander Schulman - och i ännu högre grad hans mamma Lizette - har jag skapat ett monster. Jag kom häromsistens att tänka på en rolig artikel jag läste i min ungdoms gratistidning Monitor och gjorde misstaget att höra av mej till författaren/ illustratören David Liljemark innan jag faktiskt rotat fram själva artikeln.

Hade jag haft ursprungstexten framför mej när jag frågade om lov att återpublicera den hade jag uttryckligen bett om att få citera valda delar. Nu blev visst dealen att jag ska transkribera hela den långa texten (och tro mej, jag vet vad "lång text" betyder).

Det gör jag för all del gärna. Artikeln är rolig och nördig - två ledord i mitt liv. Men personligen har jag en närmare relation till de artister som nämns i den först citerade delen.En annan som inte bangar för att tillrättavisa en odräglig publik är Michael Gira, den mässande sångaren i den nu så sorgligt nedlagda gruppen Swans, järngänget som gav det tunga våldscrescendot ett brutalt förbrytaransikte utan skrattrynkor. Förra våren, under deras avskedsturné, gästade svanarna KB i Malmö.

I ett tystlåtet, finstämt slutparti på en av de första låtarna visade Swans sin sköra "vi-kan-även-ta-det-piano"-sida, men publiken visade inte alls tillbörlig respekt. Gira blev så irriterad av åhörarnas sorl att han tvärt avbröt låten: "Shut up! Shut up! I'm trying to sig here! Shut up! Don't you have any manners? You do have manners, don't you? If you wanna talk, go over to the bar! I came here to play some music!"

Någon hurtig sprätt i publiken hojtade: "Don't be so negative, man!", varpå Gira vände sig om med en gloria av lika delar integritet och svartsyn, för att med sträng blick leverera det dräpande skarprättarsvaret "Gimme a reason not to be". Varpå jag [David Liljemark] som fanboy började tok-sava av dyrkan så omåttligt att samtliga i lokalen fick fotsvamp upp till knävecken. [...]Ni som var klyftiga nog att inte missa den briljanta spelningen med Smog på Mejeriet i höstas, minns antagligen att de vemodiga balladernas apostel Bill "Smog" Callahan inte direkt överöste publiken med ögonkast eller tack för applåderna.

Annat var det på somras, på Lollipop, då Bill uppträdde helt solokvist utan kompband. Rapportörer från fältet har förtäljt den sensationella historien om hur någon osnuten tjomme (vi kan kalla honom "John Doe #1") började trissa Bill och fick honom att demonstrera sitt i lönndom smorda munläder.

JD#1: "Bill! Can I see you outside the tent after the show?"
Bill: "Öh ... I don't know ... I don't think so".

Döm om förvåningen när Bill kommer med en motfråga! "Did you see Johnny Cash today?"

Antastaren John Doe #1 skyggar, vill inte vara med längre, får tunghäfta. Mummel i publiken uppstår medan Bill inväntar ett svar. Slutligen bryter John Doe #1:s kompis (?) tystnaden, en svarthårig lirare ("John Doe #2") med läppstift och solbrillor: "Yes".

Bill, rappt: "Did you cry?"
JD#2: "No."
Bill: "I always cry when I see Johnny Cash."
JD#2: "I had my sunglasses on, and I didn't wanna take them off."
Bill: "So why didn't you take them off for me?"

(Epilog: någon låt senare tar John Doe #2 av sig solglasögonen. Tårar. Ridå.)Att vända sig till hårdrocken brukar annars vara ett rostfritt och barnsäkert kort om man går på jakt efter minnesvärt mellansnack av pundigaste kaliber. En liten favvis är när Ronnie James Dio på Black Sabbaths Live Evil släpper nyhetsbomben "our next album will be, finally ... a live album from Black Sabbath!" Nä kors i jösse namn och hela hanses snuffigt korsfästa släkt, vi trodde att det skulle bli ett album med din gamla grupp Elf, Ronnie!

Vadringspokalen går dock till Cronos, diabolisk sångare iden oförgömliga black metal-trion Venom, och hos honom lär den stanna som välpolerad prydnad ovanpå den mytomspunna jukebox i helvetet som enligt sägnen enbart spelar Venom-plattor.

Anledningen är en skiva som Cronos, Mantas och Abbadon kanske inte ens själva känner till, en högst inofficiell Venom-singel utgiven i en ytterst begränsad postorderupplaga om runt 500 ex på Thurston Moores spralliga bolag Ecstatic Peace ca -91.

Inspelningen härrör från ett Venom-gig i New Jersey fem år tidigare, där muskelansamlingen Henry Rollins sedermera dödsskjutne polare Joe Cole bandade (Joe Cole var roddare när Rollins band Black Flag fick äran att, liksom en gång Metallica, agera förband till Venom).

Denne Joe Cole gjorde det geniala bustricket att korta alla låtar på liveinspelningarna, sånär som på de allra första och sista sekunderna, och lämna pratet intakt. Resultatet är häpnadsväckande dråpligt och framkallar så mycket skrattparoxysmer att ni lär få ta av er solglasögonen både en och två gånger.

Cronos håller låda nåt så djävulskt, och att han var en så monumental estradör hade man knappast kunna ana utifrån den tradiga, slickade och pottränade officiella livedubbel som kom kort senare, pratfattig trots att den delvis mjölkades ur samma USA-turné. Kulturskymning, eller bedöm själva:

Cronos (efter att ha dundrat igenom 7 Gates of Hell): "Alright! Is it fuckin' hot in here tonight, ey? Okay ... You know, we got told about Christmas time that we had to come to the States to do a promo tour ... eh ... that meant coming to the States whithout doing any gigs ... so we said FUCK YOU, MAN! We wanna go out here and do some gigs! 'Cause you're wild man, WILD ... so, eh ... (yeaah) ... so we're gonna do a track for you now ... You know, we've heard some rumours out here ... that ah ... Venom have packed in, yes? Venom are supposed to have finished! WELL WE'RE RECORDING A FUCKING NEW ALBUM NOW!!! And it's a little bit different ... to say the least. So we're gonna do a track for you now ... of the new album ... yeah! This is the track, it's called The Chanting of the Priests!"

Låten spelas.

"Alright! You know, eh ... you know, we're doing some gigs in New York in a few days ... are you getting down there?"

Publiken: YEAAH!

"It's gonna be a bit bigger than this, I think ... just a little bit. Alright!

(Mantas stämmer gitarren.)

"Have we got some beer drinkers out here tonight?"

Publiken: YEAAH!

"You know what this is? ... piss!? ... This comes from where Venom come from, it's called Newcastle Brown Ale, it knocks you on your fuckin' back let me tell you! So ... the guys here tonight wouldn't give me any alcohol for on stage, so eh ... I borught my own! Want a drink?"

(Bjuder publiken.)

"No, I think this is a bit too strong for you guys ... I don't think I should give you a drink ..."

(Mantas stämmer gitarren.)

"That stays here, it's the last one. Now I only have a few left. ... Okey! What the fuck do you mothers wanna hear?"

(Allmänt stoj i publiken. Någon törstig gamäng, envetet: "I want a drink! I want a drink!")

"Well, eh ... we can't play four albums in the space of a two hour show, you know ... But we're gonna do a track for you now, of the Welcome to Hell-album ... this is a track called Poisioned."

Låten spelas.

"Alright! Indeed! Indeed!"

Om man fick önska att en flexisingel följe med som bilaga i Monitor, så vore det en återutgivning av denna sjövilda sjua. Och, till sist: ifall någon gammal rocker-räv i läsekretsen råkade vara på Venom-spelningarna i New York 1986 och "gjorde en Joe Cole", så är jag villig att ge ... öh, typ ... Randy Pipers avgasrör och Rick Allens arm i utbyte mot kassetten.

Post Title

→

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 2.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/stulet-inlagg-lat-kaften-ga-monitor-498.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.

I slutet av nittitalet bodde jag i Lund. Lund är en stad med många ansikten - en gång i tiden hade det Sten Bromans pipskägg, nuförtiden verkar det toppas av sältransindränkt bratslick - men det som alltid har varit värt att älska hos Lund är det utrymme som alltid har beretts åt det nördiga och smala. På min tid fanns i staden en gratistidning som hette Monitor. Den var, kan man säja, som Nöjesguiden, fast med kunniga och engagerade skribenter (jag vill minnas att jag själv skrev två artiklar om två filmer som jag fortfarande inte sett).

Häromsistens kom jag att tänka på en artikel i en gammal Monitor, kretsande kring fenomenet mellansnack på konserter, skriven av serietecknaren och knappologen David Liljemark. Jag kände ett starkt behov av att läsa den igen och mejlade därför herr Liljemark. Han hade den inte i digitalt skick, varför jag istället vände mej till min bokhylla och naturligtvis hittade en mapp märkt "Gratistidningar 90-tal".

Med artikelförfattarens goda minne presenteras härmed stora delar av den artikel som jag fnissade glatt åt såväl 1998 som 2010:Åsikterna går isär likt en öppen gylf när det kommer till mellansnack. Somliga menar på att artisterna inte ska ödsla tid på att dravla tjafs, utan bör koncentrera sig på att uttrycka sig genom sin musik och spela istället.

Och visst, när man hör vissa artisters tafatta försök till att muntligen linda sin publik runt lillfingret blir man mörkrädd i dagsljus: "Ehe ... mår ni bra?", "Har ni kul?" och "Ni är den bästa publik vi nånsin haft!" har hörts kobent viskas in i alltför många mikrofonmembran genom tiderna.

En säker källa har berättat om gamla Bullen-skådisen Robyns bravader på Lollipop för nåt år sen: "Oj! Jag har aldrig spelat för en såhär stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra! Använd kondom!". Betyg för denna muntliga redovisning: en Carola (inklusive hennes nyutkrystade myling).

I sådana generande stunder, där rödkindssjukan smittar av sig som en löpeld bland alla närvarande, välkomnar man varmt och öppenfamnat de band som har vett att hålla klaffen stängd. Stängd, låst, igensydd och med nyckeln bortkastad i tystnadens träsk; pretentiösa grupper som sprider en atmosfär så belastad av gravallvar och pubertetsångest att man kan stryka skjortor i luften, där ett "tack" är publikfriande och att berätta vad nästa låt heter är att sälja röv totalt.

Vad som borde rendera spöstraff och lite allmän lös tortyr, är när de självgoda banden börjar klaga på att publiken röjer för dåligt. Vilkas fel kan det vara månntro? Det kan väl aldrig vara så att scenartisterna emellanåt har sig själva att skylla, att de spelar för soppig musik?

Har man otur kan det gå som för Stockholms Negrer på P3 Live, då sångaren Michael Alonzo kom att ångra vad han först tiggde om: "Man ... man svänger över till nån ... konstig barkänsla, här ... Det är ingen som stormar scenen, så man får nån sånhär ..." Två tjejer i publiken: "Spela röjigare musik!" Alonzo: "Va?! ... dom vill storma scen ...! (suck) ... va jobbigt ...".

Rätt använt kan mellanprat vara en kolossal stämningsförhöjare som gör kontakten mellan artist och publik så total att allt känns som ett myspysigt pyjamasparty på mjukrosa plyschkuddar. Och inte minst, för oss som lessnat på allt annat än jingeln i Släng dig i brunnen finns det ett enormt underhållningsvärde i de dråpliga grodor och verbala guldkorn man ibland fiskar fram i det barsnackets Klondyke rockestraderna utgör.

(För den som är mer intresserad av dadaistiska ljudpoem, rekommenderas ett besök på närmsta hak där Shane McGowan råkar lira.)

"Monitor, monitor, are you paying attention? Alan Stanley, these are your microphones!" Detta citat är taget från Lou Reeds livedubbel Take No Prisoners från 1978. Utöver att plattan rent rock'n'roll-mässigt är en höjdare där öset står som kastspön i backen, så är den dessutom en grisfest utan motstycke för oss anhängare av mellansnack; vilket här även inbegriper snack i låtarna.

Svadan är omåttlig. Lou orerar, han skojar till det, han skäller ut störiga personer i publiken (som i en rad i Sweet Jane: "those pretty women, man, they never really faint / those villains alwas - SHUT UP YOU! - blink their eyes"), han gnäller på roddare, han svamlar, drar billiga skämt och rötna häppisar, han häcklar kollegor i musiksvängen och uttrycker sin avsky gentemot rockjournalister ("somebody shoot those journalists!"), och så vidare i det oändliga - han är kort sagt pladdrigare än en Åke Strömmer just utsläppt efter en månads vistelse i en sensorisk deprivations-tank.

Paradnumret på skivan är den "spoken word"-version vi bjuds av Mr Reeds gamla monsterhit Walk on the Wild Side, som han bevisligen tröttnat rejält på och fullständigt babblar sönder. När han väl kommit igenom första versen får han för sig att han ska uppdatera pöbeln om vad karaktärerna i låten gör nuförtiden och vad han har för åsikt om dem.

Till exempel får vi veta att Lou inte saknar transvestiten Candy Darling som han inte kände särskilt väl ("I'm such a scam artist"), och att Little Joe "... was an idiot". Längre fram avbryter Lou "do-todoo"-körsångerskorna, för att han ska berätta hur det kom sig att han skrev låten Walk on the Wild Side! Meta vi minns.

Det visar sig bli en lång historia, inte minst som han halkar in på ett otal stickspår och i samma veva hinner med en smärre självbiografi, och tro fan att karln aldrig kommer till ett regelrätt slut. Låten klockar in på 16:53 - och då tonas den ut.

Ja, göbber å kärringer, ska ni bara äga en dubbel med Lou Reed - jag menar förstås en till, för Metal Machine Music hoppas jag att ni redan har - så är det Take No Prisoners. [...]Den goe gôbben Ebbot Lundberg spelade en gång i tiden (innan han vann alla indiefjortisars hjärtan med Soundtrack of Our Lives tralliga popdänga Instant Repeater '99) i en gitarrdominerad orkester som också spelade slaktar-riff med eftertryck, nämligen Union Carbide Productions.

Bland influenserna namnsläpptes då som nu ofta The Stooges, och vem vet, kanske var det Iggy & The Stooges gamla snatter-rika avskedslive Metallic K.O. som inspirerade till Ebbots kanske största stund som publikcharmör?

Carbide var i Förenta Staterna och rockade snickarbyxorna med tillhörande vid-arsle av amerikanarna. På en konsert som sedermera sändes i svensk radio, kläcker Ebbot ur sig följande harang på drygaste göteborgska: "Thank you ... ni e så ecklia ... amerikaner e nog bland det fulaste folk jag vet ... ni e så tjocka, å så äter ni hamburgare å ... de e helt beklämmande. Herregud, vilken samling köttskallar ..." - och sen fyras UCP-klassiker Financial Declaration av som en ljudkanon. Mellansnack of our lives!SLUTKOMMENTAR: ja, som ni märker är texten a) lång (jag citerar bara cirka hälften av originaltexten, som också tar upp Swans, Smog och Venom - band som jag har ett mindre än obefintligt förhållande till) och b) något daterad (Carolas myling Amadeus är väl vid det här laget både vuxendöpt och konfirmerad). Även exemplen vittnar om att tid gått: idag skulle väl Ebbot Lundberg knappast kalla nån annan för tjockis?

Hursomhelst - finns en tanke med den här bloggen är det att vara en stor avstjälpningsplats för populärkulturella obskyriteter för att dessa icke må falla i glömska. Att jag för andra gången publicerar någon annans text är alltså konsekvent i sin inkonsekvens.

Post Title

→

Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/stulet-inlagg-lat-kaften-ga-monitor-498_22.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 14: försvaret (typ).

Det är inte alltid alldeles enkelt att hänga med i de resonemang Ann Ekeberg för i sin fylliga stridsskrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991). I bokens slut kommer hon på nåt vis in på försvaret, som på nåt vis leder henne över till gamla östblocket, som på nåt vis har med rock att göra:

Jag ställer än en gång den väsentliga frågan: Varför frågar sig ingen varför rockmusiken var ’förbjuden’ i östländerna? Rocken hördes naturligtvis över murarna. Förr, när Västberlin hade stor rockkonsert satt den östtyska ungdomen och diggade. Jag tror att militären i östländerna förstod att rocken fördummar och demoraliserar. Pojkarna, de blivande soldaterna, säckar ihop och förlorar försvarsviljan.

Därefter citerar Ekeberg tidningen Värnpliktsnytt, där 50 av 61 tillfrågade popartister berättar att de inte gjort lumpen. Ekeberg: ”De anledningar de uppgav för erhållandet av frisedel, reagerade i varje fall jag mycket starkt på”.

Ovanpå det citerar hon några av de anledningar popartisterna lämnat fram, underförstått de anledningar hon reagerat starkt på. Jan Peter Borger (Treat): ”Jag har ett öra som inte riktigt fungerar som det ska”. Peter Grönwall (Sound of music): ”Får ont i huvudet och sover dåligt vid överansträngning”. Dan Tillberg: ”Sköt upp mönstringen till jag var 21 år. Då hade jag fått en dotter så jag gick bara in och drog upp alla sociala skäl jag kunde komma på. Jag försökte vara så ärlig som möjligt”.

Utifrån dessa utsagor av dessa storstjärnor konkluderar Ekeberg:

Många i de numera fria öststaterna uttrycker sin rädsla över att de kommer att bli överösta av flumkulturen från väst. Jag undrar om vi tillsammans kanske borde börja bygga murar – skyddsmurar!

Visst finns det något motsägelsefullt nånstans i det här resonemanget?

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 14: försvaret (typ).

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_16.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 13: musik och satanism.

Det här känns som ett tåg som inte går att hejda. Som ni förstår är Ann Ekebergs skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) en veritabel guldgruva. Betänk då att jag sparat de allra bästa citaten till boken "Människor som gått till överdrift".

Vi tuffar väl på några dagar till. Sen kommer nåt jag själv har skrivit, förhoppningsvis lite mer sammanhängande, omdömesgillt och källgranskat än Ekebergs tirader. Som ni säkert kan se framför er, är Ekebergs kapitel "Musik och satanism" särskilt omfångsrikt. Vi saxar det viktigaste:

Även på små orter kan det finnas djävulsdyrkare. En f d elev, en flicka, blev intresserad av organisationen (oklart vilken, gissningsvis en djävulsdyrkarorganisation) och efter ett tag tyckte hon att hon ville bli medlem. Initieringen i kyrkan, för hennes del, var att hon skulle äta upp ett foster. Flickan tyckte då som varje förnuftig människa borde tänka, att detta var väl makabert och gick till en präst. Flickan blev efter ett tag fri från organisationen.[...]

Man kan då undra var denna ’kyrka’ får t ex foster till dylika initieringar? Här består vår prövning i att inte vara naiva och tro – ’sånt händer inte i Sverige’. Även s k högt uppsatta personer i vårt samhälle kan vara medlemmar i organisationen. [...]

Vi kan få en liknande utveckling som i USA, där årligen ett stort antal Barn försvinner och kommer i satanisternas våld och där föräldrar får efterlysa sina Barn på mjölkpaket och kundtavlor. Överallt ser man detta på jättestora reklamskyltar med fotografier, utmed vägarna eller bak på en lastbil: - ’HAR NÅGON SETT DETTA BARN?’ eller kanske på en lapp uppsatt på en bensinpump eller i ett butiksfönster ’Jimmy 2 years – missing’ (Jimmy 2 år – saknas). En del föräldrar lämnar sina Barns fingeravtryck till polisen för att underlätta identifiering och efterspaning vid en eventuell kidnappning. Ja, det har redan hänt i Sverige att Barn försvunnit på satanisternas högtidsdagar och sedan hittats döda efter att först ha misshandlats och utnyttjats svårt.

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 13: musik och satanism.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_15.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 12: rockberoendet.

Liksom sjuttitalets tokvänster ibland fick påminna sej om att huvudfienden faktiskt var Kapitalismen, inte f.d. kompisarna i det andra maoistpartiet och inte ens såssarna, får man inte glömma att Ann Ekebergs huvudfiende är Rocken. I sin skrift "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) är det främst den drogskadade Rocken hon går till angrepp mot.

Hon har många skäl att ge sej på Rocken, men två fenomen verkar sticka henne särskilt i ögonen: Rockens inneboende dödsrytm och ungdomarnas uppenbara beroende av Rock. Det där med rytmen kommer man inte ifrån. Inte ens Springsteen passerar nålsögat:

Hur trevlig han än verkar, multimiljardären i jeans, de amerikanska tonåringarnas största kultfigur, så för han ut fel rytm. Expressen (3 juli 1988) skriver mycket om hans kärlek på scen och privat med Patti Scialfa, trots att alla vet att han är gift. Detta är inget föredöme för våra tonåringar. Även om Bruce tidvis har ett bra budskap t ex patriotism och önskar se en förenad amerikansk ungdom, blir allting fel i och med att rytmen är fel. För tar man ett glas kristallklart vatten och häller i en droppe starkt gift, blir hela glaset förgiftat.

Och så har vi alltså detta med ungdomens direkt fysiska behov av Rocken:

Och förresten varför släpar ungdomar runt på ’bergsprängare’ (jättestora bandspelare) om det inte är för deras beroende av musiken? Ja, lite är det förstås för att synas och lite mode men ändå... Apparaterna är tunga!

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 12: rockberoendet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_14.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 8: Uppenbarelseboken.

Så öppnar vi det kapitel i Ann Ekebergs anti-rock-och-det-mesta-annat-pamflett "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" som, lite oväntat, heter "Musik och Uppenbarelseboken" (det föregås bl.a. av de braskande kapitelrubrikerna "Musik och satanism" och "Musik och sex").

I det något fragmentariska kapitlet går Ann Ekeberg igenom olika domedagsprofetiska verser ur den hallucinatoriska sista bibelboken och bevisar att Rocken är ett varsel om att Harmagedon är obehagligt nära:

8. ’De hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.’

Här ger Uppenbarelseboken ännu en mycket tydlig indikation om vilka det handlar. Jag tycker det är osmakligt med popvärldens alla välkryllade ’stjärtgossar’ som t ex Europe. De kastar med håret som ’töser’. Flera artister klär dessutom ut sig till kvinnor, plockar ögonbrynen och sminkar sig. Vilket mansideal får våra unga män? [...]

Boy George sa när han mottog en Grammy Award: ’Tack Amerika. Du har bra smak, stil och du känner igen en bra drag queen när du ser en.’ Att bära långt hår som kvinnor, ser vi vara snarare en regel än undantag bland rockmusikerna. Och än en gång ser vi att det är The Beatles som tagit initiativet.

Andligt sett och enligt traditionen är det bara den man, som uppnått Gudsgemenskap, som får bära långt hår som kvinnor, t ex Jesus.

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 8: Uppenbarelseboken.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_10.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 7: den okristna rocken.

Jag är tvåbarnsfar och frilansande diversearbetare inom kulturbranschen. Jag har inte tid att skriva något vettigt och insiktsfullt. Det är därför jag ägnar halva december åt att citera Ann Ekeberg istället. Hon hade tid att skriva nåt vettigt och insiktsfullt. Dessvärre tog hon sej inte den.

För nytillkomna läsare är hon alltså tanten bakom den lätt kulturfientliga skriften "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen". Främst ägnar sej Ekeberg åt att förklara hur genomvidrig Rocken är (som bevis anför hon bl.a. hur svårt det varit för henne att hitta någon som vill följa med på en Ozzy Osbourne-konsert). Alla hennes argument för Rockens vidrighet är inte övertygande. Om Kiss skriver hon:

Deras fantasi är fantastisk, men knappast inspirerande. Gene Simmons brukar också leka ’eldslukare’ vilket har fått till följd att flera fans har fått brännskador, när de imiterat sin idol.

Hon fortsätter sen, som alltid utan att riktigt hämta andan:

Står läsaren ut med mer? I så fall fortsätter vi med Alice Cooper, den groteske amerikanen från Arizona. Hans riktiga namn är Vincent Furnier. Han har tagit namnet Alice, som ju är ett kvinnonamn, från en 1600-talshäxa, vars inkarnation han säger sig vara.

Alice Cooper kan hänga och halshugga sig på ett mycket naturtroget sätt bl a genom spegeleffekter. Den giljotin han använder är en mycket invecklad mekanisk apparat. Tricket är dock inget nytt. Det har utförts redan för 40-50 år sedan. Som dotter till en ’frilansande’ illusionist, måste jag säga, att det är osmakligt att använda sina färdigheter i magins konst på detta sätt.

Sen kommer Ekeberg till en lång redogörelse för samtal hon tydligen brukar ha med sina elever (det mest skrämmande med den här boken är naturligtvis att Ekeberg verkar ha erhållit lön som lärare). Samtalet Ekeberg-eleverna emellan har tydligen - i en anda från inkvisitionens dagar - handlat om huruvida Alice Cooper är kristen (som han säjer) eller satanist (som Ann Ekeberg säjer):

Låt oss analysera vad han gör, sjunger och säger. Vi ger honom poäng.

Först får jag då alltid höra: ’Han bär ett kors.’ – ’Det är rättvänt’, tillägger någon.

OK, säger jag, då får han ett poäng för att han är kristen. Jag fortsätter:

- ’Ett av Coopers standardskämt är att tala om att Barnen i svältande länder har sina stora magar, för att de äter så mycket när fotograferna inte ser det. Skulle en kristen säga så? frågar jag. Det tycker ingen. Då får han ett poäng för att han är ondskefull.

Så kan man fortsätta. En gång kom vi fram till att hans mörka sida ’vann’ med 16-1.

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 7: den okristna rocken.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_09.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 5: elaka känslor.

Ni börjar fatta konceptet för den här serien va? Jag saxar lite ur den lätt överhettade skriften "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) av den lätt överhettade specialläraren Ann Ekeberg, och tar åt mej äran för de hånskratt ni upphäver framför skärmarna. Idag ur kapitlet "Musik och sex", där Ekeberg ondgör sej över David Bowie:

Hans drogmissbruk har varit (är?) välkänt. David Bowie uttalar sig i Rolling Stone (12 februari 1976):

’Rock and roll har alltid varit djävulens musik. Den kan mycket väl frambringa en mycket elak känsla i väst’.

Ja, David Bowie som är djupt involverad vet vad han talar om. Denna ’elaka känsla’ får vår civilisation på knä. I sången och videon ’It´s time we should be going’ (Det är tid för oss att gå) framställer han sig som en fallen ängel. Det behövs allt värre retningar för att skapa spänning.

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 5: elaka känslor.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_07.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 4: Simon & Garfunkel.

I en scen i Cameron Crowes lysande "Almost famous" (43:e bästa filmen nånsin) förklarar mamman till den överbeskyddade huvudpersonen kopplingarna mellan rock och droger. Av alla tänkbara hedonistisk-dekadenta plattor hon skulle kunna plocka fram ur den popfrälste sonens samling väljer hon Simon & Garfunkels "Bookends". Hon pekar på snälle Arts och rare Pauls ögon och väser: "Drugs!"

Det var ett skämt för Cameron Crowe. Art och Paul var inte riktigt de som kastade snus i taket på högstadiet. För Ann Ekeberg - Sveriges svar på Tipper Gore, dessbättre utan nåt som helst inflytande - är skämtet långt borta. I sin iver att avfärda allt kulturellt som hon inte förstår, hugger hon i boken "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991) också huvudena av mjukrockens fanbärare.

En närläsning av "Bridge over troubled water" visar sej nämligen vara rena rama knarkpropaganden:

Verserna sjungs i två stämmor, vilket kan betyda, att det är två inblandade på trippen – lyssnaren och knarklangaren. [...]

Läsaren kanske tycker det låter absurt, men låt oss uttyda ’I’, som droglangaren, för det är först med den uttydningen, som hela skivan blir tydlig fullt ut. [...]

Det är dock en lång vers mellan vers två och tre – ungefär så lång som det tar att preparera och injicera en heroinspruta. I sista versen har drogen börjat verka. [...]

Han (=I, droglangaren) lovar att finnas där, när trippen är över, med nya droger för att stilla abstinensbesvärens upprörda vatten.

Tycker ni att Ann Ekebergs texter innehåller anglicismer så beror det antagligen på att hon översatt sina åsikter från amerikanska propagandaskrifter. Tycker ni att det hon skriver bitvis är vansinnigt så har det nog också sina orsaker.

(Och som vanligt: vill ni ta del av Ekebergs riktigt märkliga utsagor gör ni bäst i att införskaffa "Människor som gått till överdrift".)

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 4: Simon & Garfunkel.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_06.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 3: The Beatles.

Den bästa boken i genren människor-som-oroar-sej-för-ungdomskulturens-destruktiva-inflytande-lite-väl-mycket-i-förhållande-till-sin-egen-förståelse-för-densamma-stridsskrifter är, åtminstone på svenska, Ann Ekebergs "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (1991). (Andra klassiker i genren är för övrigt Allan Rubins antihaschböcker, Thomas Arnroths tokkristna "Dina harpors buller" och rollspelspamfletten "De övergivnas armé".)

Jag vill än en gång understryka att vill man läsa de allra saftigaste citaten så måste man beställa boken från Ekeberg själv. Vill man istället stödja någon med lite liberalare syn på populärkultur så kan man köpa min bok "Människor som gått till överdrift".

De bara ganska saftiga bitarna kör vi här på bloggen, fram till julafton eller fram till att vi inte riktigt pallar mer. Idag ur kapitlet "Musiken och drogerna":

Det finns nog ingen som betvivlar the Beatles inflytande på vår civilisation. De var och är världsberömda – till och med adlade. Sanningen är mindre vacker: the Beatles blev de största drogprofeterna genom tiderna och det var de som presenterade och ’legaliserade’ hallucinogena droger bland tonåringar över hela världen. [...]

I ’Hey Jude’ kan vi se hur The Beatles föreslår droger som flyktvägen från smärta. ’Jude’ kan här stå för Judas, som förrådde Jesus under förespegling att han var Jesus vän. Här ser vi likheten med heroin som ’Hey Jude’ syftar på. Det kan också se ut som en vän, en hjälp innan det förråder och lurar missbrukaren till kanske livslångt slaveri eller död.

I stroferna ’Go and get her’ (Gå och skaffa henne) och ”Let her into your heart” (Låt henne komma in i hjärtat) står ”her” (henne) för drogen. ’Heart’ är naturligtvis hjärtat som pumpar ut det drogladdade blodet runt i kroppen så ’you can start to make it better’ (du kan börja göra det bättre).

Vi får också lugnande veta ’Don´t be afraid’ (Var inte rädd), ’The moment you let her under your skin, (sic!) you begin to make it better’ (I det ögonblicket du släpper in ’henne’ under ditt skinn börjar du må bättre) talar väl för sig själv. Det handlar om en injicering.

I tredje versen uppmanas lyssnaren att göra om injektionen varje gång man känner smärta, med andra ord när man upplever abstinensbesvärens helvete, ’...anytime you feel the pain, Hey Jude – refrain’ (varje gång du känner smärtan, Hey Jude – ta om det). Vi får också uppmaningen att ta det försiktigt ’don´t take it bad’ (ta det inte dåligt) – en snedtändning bör undvikas.

Mot slutet av sången hör man en röst skrika på ’Mamma!’ ett rop på hjälp från heroinets fasor. I bakgrunden hör vi också ett vansinnesskrik och kören uppmanar ’you gotta break it’ (du måste bryta det), ’you know you can make it’ (du vet att du klarar det) och ’don´t go back’ (gå inte tillbaka) med andra ord. – Håll dig ren! vilket naturligtvis i detta subliminala sammanhang, inte kan ses som någon antidrogpropaganda utan tvärtom!

Post Title

→

Lösryckta bitar ur "För Sverige - på tiden" del 3: The Beatles.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/losryckta-bitar-ur-sverige-pa-tiden-del_05.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Göteborgsfittsbibeln.

Under några månader i åttitalets slut hette svensk litteraturs gossen Ruda eller enfant terrible LOB. En tid senare hette han väl nåt annat, Nikanor Teratologen eller Sebaot X eller nåt liknande som lät lagom kätterskt och gudsföraktande. Ibland heter han Magnus Dahlström, för det mesta Stig Larsson.

LOB - Lars-Olof Bengtsson - hade varit en lokalkändis i Göteborg sen sjuttitalets slut, då han övertalades att vara med i punkcombon Göteborg Sound för att de drack mycket starköl. Mest känd blev den finstämda visan om Björn Borg - med det försynta påståendet "du har aldrig gjort ett handtag i hela ditt liv" - som lär ha gjort Södertäljes stolthet så gramse att han försökte dra LOB inför skranket.

1979 var det inte helt chic att ha synpunkter på nationalsymboler, oavsett om de skrev sej i skattesmitarparadis eller ej.LOB - med ett smeknamn som dessutom är synonymt med Lagen om Omhändertagande av Berusad person - var en blandning av The True King of Rock'n'Roll Underground GG Allin och The True King of Fruntimmersvitsar'n'Göteborgsgemyt Sten-Åke Cederhök. Vulgär, oförutsägbar, snabbkäftad, galen, försupen och västkustpatriotisk. Åtminstone ännu 2002 still going bärsärk.

Första gången jag själv hörde talas om karln var i SVT-programmet "Stina med Sven", en lamare uppföljare till Nöjesmaskinen (dessutom innehållande programmomentet "Sven med Åke", som var en lamare uppföljare till Nöjesmassakern). LOB intervjuades av Dabrowski och Melander. Vad som sas kommer jag inte ihåg, men jag minns att han plötsligt spottade ut citronläsken SVT bjöd på och plockade upp en starkbock ur bröstfickan på jeansvästen. Sånt gjorde intryck på en trettonåring.

Han skrev alltså en bok, "Excelsior" (1988), som först bara trycktes upp och spreds bland LOB:s polare (typ Freddie Wadling), men som av nån Komvux-lärare fiskades upp och fick större spridning och kultursidesartiklar och ett par likartade uppföljare.

Det är en skitjobbig bok att läsa. Jag antar att det är medvetet. I botten ligger nån sorts bibelallusion. Boken är redigerad efter samma versprinciper som Den Heliga Skrifti. Verserna är ömsom långa, ömsom korta, alltid stötande, utom i de fall när de bara är billiga vitsar:

- Låt oss sjunga HERRENS lov!
- Jaså, har han semester?

Oftare är det frågan om billiga OCH stötande vitsar:

- Hur kommer det sig, tror du, att folkpartiet kunde lyckas så bra i valet 1985?
- Det berodde på att vi nådde ut med vårt budskap och tog väljarna på rätt sätt!
- Tog väljarna på rätt sätt? Hur då?
- Rätt på fittan!

Men ännu oftare är det BARA stötande:

Doris Lessing
är en hora
som bara skulle må bra
av att bli ihjälslagen
lite oftare

Ytligt sett är boken bara en enda postpubertal Onkel Kånkel-orgie i "urinwurstar", "slaskiga horfittor", "blöta smygfjärtar", grova personpåhopp på stackars Sune Mangs och inte minst ett kvinnohat som man gärna vill tolka ironiskt men inte riktigt kan. Samtidigt är den lite för smart, lite för genomtänkt och lite för rolig på riktigt för att avfärdas.

Mitt i regnet av bruna korvar som kläms ut ur världens rövhål finns en gapig kritik mot samhället i allmänhet och finkulturen i synnerhet där LOB inte riktigt lyckas dölja att han tänkt lite innan han satt sej vid skrivmaskinen:

Fan vad jag är symbolisk när jag bl a skriver: Det snackas ju så jävla mycket i mina dagar om gräsrötter och hur mycket de skall ha att säga till om. Gräsrötter skall väl för fan inte ha någonting att säga till om! De skall bara ha skit, så att de blir tjockare och skönare att trampa på. Men låter de växa sig för stora, då klipper vi av dem, jäms med, allihop. Liar och gräsklippare skär lätt genom skitfödda plantor ...

Att kalla det "tänkvärt" känns märkligt. Jan Berglin är tänkvärd, liksom Tage Danielsson (som intressant nog är en av få offentliga personer LOB nämner utan förnedrande epitet, som Peter "Skittänderna" Himmelstrand eller Jan-Ove "Fittdoften" Waldner) Tänkvärt är lika med finurligt är lika med underfundigt är lika med salongsfähigt. LOB vill inte befinna sej i några som helst salonger. Det vill kanske om man skriver:

Tänk om alla människor vore som jag
Då skulle allt telefonkatalogen se bra löjlig ut

Men det vill man definitivt inte om man några sidor senare skriver:

Christina "Dyngfittan" Jutterström gick för ett tag sedan på journalisthögskolan, gatan och heroin. Nu har hon slutat på journalisthögskolan.

1988 var det nog inte heller politiskt korrekt att uppdatera gamla skolgårdsvitsar med en krydda nationellt trauma:

- Men snälle Lob! Vet du verkligen inte att Olof Palme är död?
- Nä, jag visste inte att han var sjuk ens ..."Excelsior" kallas av kritiker gärna "mastig" eller "tröttsam" och med all rätt. Man blir mätt och man blir trött, men samtidigt är det som att lyssna på en gammal parkbänksalkis som ibland plötsligt slänger ur sej nån insiktsfull sanning eller blottar ett oväntat kunnande.

För egen del blir jag på ganska gott humör varje gång LOB riktar sina brakskitar mot kulturparnassen:

Somliga tror
att det här med att skalda knäckprosa
bara är att sätta sig ner,
skriva ett par meningar
och bryta av dem på lämpligt ställe
så att det ser ut som en dikt
av Pär Lagerkvist eller så.

Och så är det faktiskt också.

Men intressantast av allt är att, just som jag sitter och stånkar och bläddrar och famlar bland klyschor som "slår in öppna dörrar" och "skriker så högt att det inte hörs", så hittar jag ett citat som omedelbart slungas mot mej:

Man höjer alls icke rösten för att argumenten skulle vara svaga, utan för att alls göra rösten hörd i ett land där megafonerna tillhör de rika!

Och så inser jag att den här boken, till skillnad från sånt jag själv skrivit eller sånt som brukar Augustprisbelönas, faktiskt är skriven för att författaren var tvungen.

Post Title

→

Göteborgsfittsbibeln.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/goteborgsfittsbibeln.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Anders Glenmarks felaktiga bandnamn.

Anders Glenmark är väl inte den hetaste producenten/artisten/skåningen som sjunger på hittepådialekt just nu, men det ska absolut inte hindra oss från att hacka lite på honom. Glenmark har ju aldrig varit ordens kung - "ingenting känns svårt/ för hon har blommor i sitt hår/ som bara jag kan se" ÄR ingen vidare text, och då skrev han inte ens den själv! - men extra tydligt blir det när man närstuderar vad han döpt sina bandkonstellationer till.På sjuttitalet sjöng Anders Glenmark i vokalgruppen Glenmarks - minst tre svensktoppshittar! - tillsammans med farbror Bruno Glenmark, syster Karin Glenmark och faster Ann-Louise Hanson. Är ni med? Gruppen hette Glenmarks och bestod av en Hanson. Och innan Karin kom med i skönsjungargänget också Lisa Linn.På åttitalet sjöng Anders Glenmark i gruppen Gemini - som betyder tvilling - tillsammans med sin storasyster Karin Glenmark. Ni ser temat?På nittitalet sjöng Anders Glenmark i gruppen GES - döpt efter sångarna Glenmark, Orup, Strömstedt. And I rest my case.

Tre fel av tre möjliga. Hattrick i konstiga gruppnamn. Och då har vi inte gått in på själva låtarna.

(Eget betyg till spaningen: stark 3:a för engagemang, 1:a för pricksäkerhet.)

Post Title

→

Anders Glenmarks felaktiga bandnamn.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/03/anders-glenmarks-felaktiga-bandnamn.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Benny Anderssons hobbies.

Benny Andersson började som organist i Hep Stars. Sen fick han skyhöga skatteskulder och togs om hand av Stikkan Anderssons fru Gudrun, som sanerade hans ekonomi. På Stikkans Polar hittade han en kille som spelat i det halvhippa Hootenanny Singers och haft hittar som "Omkring tiggaren i Loussa" och "Ring ring - här är Svensktoppsjuryn" (mel. Maxwell´s silver hammer).

De började skriva låtar ihop - "Hej clown", "Partaj aj aj", you name it - och ligga med ett par schlagerstjärnor och rätt vad det var så hade de bisarrt mycket pengar och var älskade av alla jordens människor, särskilt bögar och australiensare, dock ej av svenska proggmusiker.

Efter ABBA har Björn & Benny febrilt letat efter nya saker att fördriva tiden med. Först köpte de upp sej på Monark ihop med abborna, men skilsmässotrasslet gjorde det inte roligare att engagera sej i nåt så rasande osexigt som en cykelfabrik.

Så småningom tog Björn klart och tydligt ställning mot religionens inflytande på samhällsdebatten, medan Benny gav en miljon till Gudrun Schyman - och vi kan bara gissa hur häpna deras gamla antagonister inom vänstermusikrörelsen blev.

Men i övrigt verkar Björn främst ha valt det behagliga livet. Rapporter från honom handlar mest om hur han vill exploatera nån gotlandsö och undvika skatt. Då och då kallar Benny in honom för att skriva texter till de melodier Benny totat ihop medan Björn legat i solstolen.

Benny är, tror jag, den rastlöse. Likt Elvis Costello kastar han sej mellan de musikaliska genrerna: folkmusik med Orsa spelmän, nån annan sorts folkmusik med BAO, nån tredje sorts folkmusik i Kristina från Duvemåla.

Men Benny är inte nöjd där. Han vill mer än klia klaveret. För några år sen köpte han ett ruckel vid Mariatorget i Stockholm och rustade upp det till ett mondänmysigt hotell med showsalong. Det heter Rival. Jag var där i helgen och såg en show: Kvarteret Skatan. Det som gjorde mest intryck på mej var kanske det här dörrhandtaget:När det blev upptaget såg det ut så här:Det är ju hur cool som helst! Istället för att visa med en liten grej ovanför handtaget så visar man i själva handtaget huruvida det är upptaget!

Jag vill gärna föreställa mej att detta är Benny Anderssons personliga bidrag till inredningen. Jag tänker mej att han utarbetat handtagsidén tillsammans med sin fru, Mona (odödliggjord genom "Födelsedagsvals till Mona" med Kalle Moraeus birfilare). Jag föreställer mej att Benny fått en ingivelse när han stått och ryckt i mugghandtaget medan Mona suttit på insidan, eftersom åldern har gjort Benny något skumögd och han inte längre kan skilja rött från vitt ordentligt.

Det finns nåt fint med par som inte bara dricker vin och ser på teve tillsammans. Måns Herngren och Lena Ph konstruerade ett popbrädspel, Silvia gav häromsistens ut en bönbok (ja, det är lika bisarrt som det låter) som illustrerades med Hans Majestäts egna fotografier.

Jag vill gärna tänka mej att Benny och Mona har suttit tillsammans under höstkvällarna och stillsamt men engagerat resonerat sej fram till hur man kan piffa upp den där klassiska men oundvikliga toalettdörren. Jag vill tro att Mona plötsligt stannat upp i samtalet - "men vänta Benny! Så här kan man kanske göra!" - och så har hon rafsat åt sej en serviett och skissat upp - kanske inspirerat av nåt resorthotell på Madeira som hon och Benny flytt till under kulna vintermånader - ett genomskinligt plasthandtag med lampor i.

Och så har Benny sagt: "Mona! Du är ett geni! Du borde ha Nobelpriset!"

Och så har Mona sagt: "Äsch! Jag är ju bara en okänd figur som ingen riktigt känner till, men som i alla fall har fått min egen födelsedagsvals ..."

Och så har de fortsatt dricka te i stillhet medan Benny då och då har skrattat till vid tanken på en så enkel men ändå så genial konstruktion. Där och då har Benny förstått varför han dumpade Agnetha - eller om det nu var Anni-Frid - för en påfallande anonym och okänd kvinna.

Så tänker jag mej att det gick till. Jag har naturligtvis ingen som helst täckning för det resonemanget.

Post Title

→

Benny Anderssons hobbies.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/02/benny-anderssons-hobbies.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Tillägg gällande Himmelstrand.

Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan "En illbattings trudelutter", där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken. Och man kan nog säja att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är "krass". Och att ett annat är "vardaglig". Och ett tredje "konstig".

"Det är bara min kropp du vill åt":

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

"Ljudet när du snarkar":

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss - det är jag
Det är dags för en av oss att dra - det är du
Två som aldrig kan bli en - det är vi
Vakna nakna tjej - vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som Lennart Persson en gång skrev i en recension: "Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund". Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Post Title

→

Tillägg gällande Himmelstrand.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/01/tillagg-gallande-himmelstrand.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Gläns över Himmelstrand.

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som "tragiskt", men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev - jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till - merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både "Tjejernas fula visor", ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes "Bordellmammans visor"-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt "Folklår". Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som "Kuken blåser tuba", "Å musen å ja" och "Snoppen e toppen".

Några år tidigare sammanställde han - tillsammans med Ingela "Pling" Forsman och sin fru Kerstin Aulén - insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga "Nu ska vi sjunga"-bok.'

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager - "dang-dang" (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), "om jag hostar till nån gång så gör hon toddy", "spela squash", "överfrallor", "mister Medelsvensson" - är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som "Gå och göm dej, Åke Tråk" eller "Det sa prästen ingenting om" är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit "Lita inte på tjejer" (med fortsättningen "Det är farliga grejer") är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis "Jasså du man ska bli farsa" (med raderna "Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart - visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall"). Och så "Pang sock swish":

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av "Little green apples":

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad den klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln "Det börjar verka kärlek, banne mej" också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

ch de välbekanta "En man i byrån" (som inte handlar om en massagestav) och "Håll dej till höger, Svensson" (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna "Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig", "Aja baja Annamaja" och "Det är bara min kropp du vill åt".

Och - inte helt oväntat - "Blaj bla bla blaj" och "Jag är knäpp".

Post Title

→

Gläns över Himmelstrand.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/01/glans-over-himmelstrand.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till "finurliga memoartitlar" och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette "The Look". Boken heter m.a.o. "The Book".

Post Title

→

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/12/namen-annu-en-finurlig-memoartitel-sa.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Snabb recap: "Dina harpors buller" är skriven av en mycket mycket kristen man och utgiven år 1991. Mannen heter Thomas Arnroth och blev frälst på åttitalet. Han håller Satan som ansvarig för mycket av det otäcka som sker inom musiken - och världen:

Satan kan inte få tusentals svenska barn att bli aktiva satanister, men han kan få tusentals av de att lära sig sånger om satanism utantill.

Han kan få hundratusentals svenskar att lära sig de grundläggade New Age-doktrinerna utantill genom en sång som John Lennons fredssång "Imagine".

Dessutom är dagens moderna musik intimt sammankopplad med klädmode och design.

Det sista gissar jag betyder att Satan har ett finger med också i tidens "vida, slappa jeans och för stora tröjor". Arnroth utvecklar inte just det resonemanget, eftersom det tydligen talar för sej själv.

Ett kapitel heter "Sex & lusta" och handlar ganska mycket om Madonna:

En artist måste inte vara shaman eller avancerad ockultist för att kunna samarbeta med onda andar och sprida dem och deras läror. När en människa, som Madonna, medvetet spränger moraliska gränser som Gud lagt ner i oss människor som ett beskydd, så öppnas den människans sinne för djävulen.

Ett resonemang man som vanl... sekulär människa inte riktigt vill ta som den oomkullrunkeliga sanning det läggs fram som. Arnroth fortsätter med sina franka konstateranden:

Synd "smittar" nämligen. Onda andar "smittar".

Hur tror du att en publik på 55.000 (för så många besökte Madonnas konsert i Göteborg 1990) reagerar när Madonna sätter igång och simulerar samlag, eller stönar sig igenom en masturbationsscen?

Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och "diggar" är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.

Den som upplever Arnroth som en smula konservativ - han är alltså inte fyllda tretti när han sätter "diggar" inom citattecken - och rentav tror att han kallar Madonna-publiken besatt av djävulen, kan dock ta det lugnt:

Jag säger inte att alla som går på en Madonna-konsert blir besatta. Men jag säger att risken för att öppna sitt sinne för onda andar är stor på hennes konserter.

Men det finns faktiskt ännu värre problem än skökan Madonnas spridande av onda andar. Trots att det står klart och tydligt på ett ställe i Bibeln att män inte ska ligga hos män som män ligger hos kvinnor, så finns det artister som gör just detta!

På 70-talet hade gruppen Village People flera jättehits på världens discon. Då var det få som visste att denna San Fransisco-grupp var helgay. (Är det inte märkligt att samma San Fransisco som såg hippierörelsens genombrott i USA också har USA:s ledande satanistkyrka och är en av världens stora gay-städer?)Village People är inte ensamma: andra bisexuella som räknas upp är Queen, David Bowie, Mick Jagger, Marc Bolan, Elton John och "landets 'hetaste' musikalartist, Richard Carlsson".

Värst i sin ogudaktiga androgynitet går nog ändå Boy George - som till och med höll "på att få ett reklamkontrakt med ett världsledande märke inom kosmetika".Men - menar då Arnroth att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Menar jag att homosexuella inte får öppna sin mun, eller vad?

Nejdå, det menar jag inte. Jag bara konstaterar att bibeln kallar homosexualitet för en styggelse.

Problemet är inte, som så ofta inom kristligheten, att folk bögar med varandra utan att de inte skäms för att de är så jävla äckliga när de bögar med varandra. Arnroth har inga andra synpunkter på bögeriet än att det är vederstyggligt och onaturligt och mot bibeln och att den där fördömda rockkulturen ger "homosexualitet en godkännande-stämpel":

Det är okej att vara gay, är budskapet. Alltså raka motsatsen mot bibelordet.

Jag har aldrig träffat en människa som Thomas Arnroth. Han är säkert snäll och han har garanterat inte öppnat upp sej för onda andar. Han kommer säkert till himmelen när han dör. Ändå känner jag ingen vidare lust att bli hans kompis.

Vilket jag skäms lite för, för han har säkert inte så många kompisar som det är.

Post Title

→

Dina harpors buller del 3: Boy Georges reklamkontrakt med kosmetikaföretaget.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/dina-harpors-buller-del-3-boy-georges.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

"Dö, din (svordom) bög! Dö!"

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.

Post Title

→

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/10/ny-serie-dina-harpors-buller-del-1-di.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection