I slutet av nittitalet bodde jag i Lund. Lund är en stad med många ansikten - en gång i tiden hade det Sten Bromans pipskägg, nuförtiden verkar det toppas av sältransindränkt bratslick - men det som alltid har varit värt att älska hos Lund är det utrymme som alltid har beretts åt det nördiga och smala. På min tid fanns i staden en gratistidning som hette Monitor. Den var, kan man säja, som Nöjesguiden, fast med kunniga och engagerade skribenter (jag vill minnas att jag själv skrev två artiklar om två filmer som jag fortfarande inte sett).Häromsistens kom jag att tänka på en artikel i en gammal Monitor, kretsande kring fenomenet mellansnack på konserter, skriven av serietecknaren och knappologen David Liljemark. Jag kände ett starkt behov av att läsa den igen och mejlade därför herr Liljemark. Han hade den inte i digitalt skick, varför jag istället vände mej till min bokhylla och naturligtvis hittade en mapp märkt "Gratistidningar 90-tal".
Med artikelförfattarens goda minne presenteras härmed stora delar av den artikel som jag fnissade glatt åt såväl 1998 som 2010:
Åsikterna går isär likt en öppen gylf när det kommer till mellansnack. Somliga menar på att artisterna inte ska ödsla tid på att dravla tjafs, utan bör koncentrera sig på att uttrycka sig genom sin musik och spela istället.Och visst, när man hör vissa artisters tafatta försök till att muntligen linda sin publik runt lillfingret blir man mörkrädd i dagsljus: "Ehe ... mår ni bra?", "Har ni kul?" och "Ni är den bästa publik vi nånsin haft!" har hörts kobent viskas in i alltför många mikrofonmembran genom tiderna.
En säker källa har berättat om gamla Bullen-skådisen Robyns bravader på Lollipop för nåt år sen: "Oj! Jag har aldrig spelat för en såhär stor publik förut. Kul att ni kunde komma! Okej, ha det bra! Använd kondom!". Betyg för denna muntliga redovisning: en Carola (inklusive hennes nyutkrystade myling).
I sådana generande stunder, där rödkindssjukan smittar av sig som en löpeld bland alla närvarande, välkomnar man varmt och öppenfamnat de band som har vett att hålla klaffen stängd. Stängd, låst, igensydd och med nyckeln bortkastad i tystnadens träsk; pretentiösa grupper som sprider en atmosfär så belastad av gravallvar och pubertetsångest att man kan stryka skjortor i luften, där ett "tack" är publikfriande och att berätta vad nästa låt heter är att sälja röv totalt.
Vad som borde rendera spöstraff och lite allmän lös tortyr, är när de självgoda banden börjar klaga på att publiken röjer för dåligt. Vilkas fel kan det vara månntro? Det kan väl aldrig vara så att scenartisterna emellanåt har sig själva att skylla, att de spelar för soppig musik?
Har man otur kan det gå som för Stockholms Negrer på P3 Live, då sångaren Michael Alonzo kom att ångra vad han först tiggde om: "Man ... man svänger över till nån ... konstig barkänsla, här ... Det är ingen som stormar scenen, så man får nån sånhär ..." Två tjejer i publiken: "Spela röjigare musik!" Alonzo: "Va?! ... dom vill storma scen ...! (suck) ... va jobbigt ...".
Rätt använt kan mellanprat vara en kolossal stämningsförhöjare som gör kontakten mellan artist och publik så total att allt känns som ett myspysigt pyjamasparty på mjukrosa plyschkuddar. Och inte minst, för oss som lessnat på allt annat än jingeln i Släng dig i brunnen finns det ett enormt underhållningsvärde i de dråpliga grodor och verbala guldkorn man ibland fiskar fram i det barsnackets Klondyke rockestraderna utgör.
(För den som är mer intresserad av dadaistiska ljudpoem, rekommenderas ett besök på närmsta hak där Shane McGowan råkar lira.)
"Monitor, monitor, are you paying attention? Alan Stanley, these are your microphones!" Detta citat är taget från Lou Reeds livedubbel Take No Prisoners från 1978. Utöver att plattan rent rock'n'roll-mässigt är en höjdare där öset står som kastspön i backen, så är den dessutom en grisfest utan motstycke för oss anhängare av mellansnack; vilket här även inbegriper snack i låtarna.
Svadan är omåttlig. Lou orerar, han skojar till det, han skäller ut störiga personer i publiken (som i en rad i Sweet Jane: "those pretty women, man, they never really faint / those villains alwas - SHUT UP YOU! - blink their eyes"), han gnäller på roddare, han svamlar, drar billiga skämt och rötna häppisar, han häcklar kollegor i musiksvängen och uttrycker sin avsky gentemot rockjournalister ("somebody shoot those journalists!"), och så vidare i det oändliga - han är kort sagt pladdrigare än en Åke Strömmer just utsläppt efter en månads vistelse i en sensorisk deprivations-tank.
Paradnumret på skivan är den "spoken word"-version vi bjuds av Mr Reeds gamla monsterhit Walk on the Wild Side, som han bevisligen tröttnat rejält på och fullständigt babblar sönder. När han väl kommit igenom första versen får han för sig att han ska uppdatera pöbeln om vad karaktärerna i låten gör nuförtiden och vad han har för åsikt om dem.
Till exempel får vi veta att Lou inte saknar transvestiten Candy Darling som han inte kände särskilt väl ("I'm such a scam artist"), och att Little Joe "... was an idiot". Längre fram avbryter Lou "do-todoo"-körsångerskorna, för att han ska berätta hur det kom sig att han skrev låten Walk on the Wild Side! Meta vi minns.
Det visar sig bli en lång historia, inte minst som han halkar in på ett otal stickspår och i samma veva hinner med en smärre självbiografi, och tro fan att karln aldrig kommer till ett regelrätt slut. Låten klockar in på 16:53 - och då tonas den ut.
Ja, göbber å kärringer, ska ni bara äga en dubbel med Lou Reed - jag menar förstås en till, för Metal Machine Music hoppas jag att ni redan har - så är det Take No Prisoners. [...]
Den goe gôbben Ebbot Lundberg spelade en gång i tiden (innan han vann alla indiefjortisars hjärtan med Soundtrack of Our Lives tralliga popdänga Instant Repeater '99) i en gitarrdominerad orkester som också spelade slaktar-riff med eftertryck, nämligen Union Carbide Productions.Bland influenserna namnsläpptes då som nu ofta The Stooges, och vem vet, kanske var det Iggy & The Stooges gamla snatter-rika avskedslive Metallic K.O. som inspirerade till Ebbots kanske största stund som publikcharmör?
Carbide var i Förenta Staterna och rockade snickarbyxorna med tillhörande vid-arsle av amerikanarna. På en konsert som sedermera sändes i svensk radio, kläcker Ebbot ur sig följande harang på drygaste göteborgska: "Thank you ... ni e så ecklia ... amerikaner e nog bland det fulaste folk jag vet ... ni e så tjocka, å så äter ni hamburgare å ... de e helt beklämmande. Herregud, vilken samling köttskallar ..." - och sen fyras UCP-klassiker Financial Declaration av som en ljudkanon. Mellansnack of our lives!
SLUTKOMMENTAR: ja, som ni märker är texten a) lång (jag citerar bara cirka hälften av originaltexten, som också tar upp Swans, Smog och Venom - band som jag har ett mindre än obefintligt förhållande till) och b) något daterad (Carolas myling Amadeus är väl vid det här laget både vuxendöpt och konfirmerad). Även exemplen vittnar om att tid gått: idag skulle väl Ebbot Lundberg knappast kalla nån annan för tjockis?Hursomhelst - finns en tanke med den här bloggen är det att vara en stor avstjälpningsplats för populärkulturella obskyriteter för att dessa icke må falla i glömska. Att jag för andra gången publicerar någon annans text är alltså konsekvent i sin inkonsekvens.
Post Title
→Stulet inlägg: Låt käften gå! (Monitor 4/98) del 1.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/stulet-inlagg-lat-kaften-ga-monitor-498_22.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
