Ian annan del av världen.

Ian Wachtmeister har skrivit en memoarbok som han också kallar "historiebok" (troligen syftande på begreppet "roliga historier"). Den heter "Rebellerna" och påstås också handla om rebeller. Till rebellerna räknar Ian Wachtmeister Ingvar Kamprad, PG Gyllenhammar, Alexandra Charles, imitatören Göran Gabrielsson och sig själv. Mitt intryck är att Ian har en annan definition på "rebell" än jag.

Ian Wachtmeister hatar politisk korrekthet, det vill säga när folk inte vågar vara lika utmanande av etablissemanget som han själv. Ian Wachtmeister tillhör, enligt Ian Wachtmeister, inte etablissemanget. Ian Wachtmeister är greve, företagsledare, mångmiljonär och politiker. Mitt intryck är att Ian och jag också har olika definitioner på begreppet "etablissemang".

Ett kapitel handlar om Lundsberg, som han tycker är en fantastisk inrättning som fostrat "goda världsmedborgare" (bland annat genom att bara ha tiokamp på friidrotten). Enligt Ian Wachtmeister är det "ingen som helst uppoffring för barnen" att spendera hela sin tonårstid på avstånd från uppenbarligen ointresserade föräldrar, i sällskap med kamratuppfostrande jämnåriga. Ett uttalande som jag spontant hade rubricerat som "kategoriskt".

Wachtmeisters egen tid på Lundsberg var härlig. Härlig härlig härlig. Minnena är lite osorterade, som de lätt kan bli när alkohol möter demens, men ack så härliga:

Min klasskamrat John Werner var bättre på sopransaxofon än på rubank men kommaterade enligt den vänlige svenskläraren som en koffert.

"Ohlssons skrift påminner om en samling geléklumpar", sa Bullen om Fritte Ohlssons uppsatser. Elakt men sant intill den dag som idag är. [För att göra det hela ännu mer förvirrande är Fritte Ohlsson synonym med skådespelaren Fredrik Ohlsson, gift med Siw Malmqvist och en gång "Pelikanen" med hela svenska folket, bloggarens anm.]

"Det vore lika bra att du ställde dig på ett ben i skogen och kastade småsten och sa Kuckeliku filibabba", var vår husfar Im Palmers, även kallad Blä, förslag till Johnny, som insåg situationens allvar och flyttade till Schweiz.

"Äter ni så där hemma i vedboden?" löd ett av Bläs favorituttryck. Vår pappa frågade om han verkligen sa hemma i vedboden?

Ludwig Åkerhielms insatser i fotbollsmålet gav honom smeknamnet Sållet. Vi vann i alla fall!

När Ludde skadade sig på tennisbanan fick han stelkramp och höll på att dö. När han låg på intensiven i Karlstad bad vi alla för honom i Lundsbergs kyrka. Han lever än idag.

Om det framstår som något associativt och gaggigt så är det för att det är det. Sammanfattningsvis är Ian Wachtmeisters uppfattning om Lundsberg att det är härligt. Utomordentligt härligt. Härligt och oproblematiskt. En god och sund och härlig uppfostran, härligt befriad från politisk korrekthet:

Vår rektor hette Martin Lindström och blev så småningom biskop i Lund. Han gav mig några riktiga råsopar så att jag höll på att flyga av podiet i aulan. Vilken forehand han hade! Jag kommer inte längre ihåg varför, men det var säkert befogat. Man kunde också få en snyting för att inte ha gått ut på rasterna. Så lärde han oss att uppskatta frisk luft.

Uppenbarligen har jag och Ian Wachtmeister också olika definitioner på begreppet "god uppfostran". Och inte minst på begreppet "humor".

Post Title

→

Ian annan del av världen.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/02/ian-annan-del-av-varlden.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Soptunneungar.

Åttitalet var i mycket moralpanikens tid. Bengt Fahlström i Barnjournalen, Siewert Öholm i Svar Direkt, Bo Bertilson på Folkaktionen Mot Pornografi och Göran Elwin på Studio S drev - i ohelig allians med Konsum, Hem & skola, arkitekten Allan Rubin och diverse högerkristna - ett härnadståg mot hårdrock, serier, video, dataspel och droger.

Det gjorde de inte av elakhet, utan av gränslös godhet. De ville skydda barnen från Horst Schröders vuxenserier. De ville skydda barnen från våldsvideo. De ville skydda barnen från drogskadad punkmusik. Och hur skyddar man bäst barn? Genom att förbjuda vuxna.

I regnet av populärkulturella fenomen som reflexmässigt betraktades som skadliga hette några av stänken Garbage Pail Kids. Det var amerikanskt (vilket ogillades av den vänstriga delen av moralmaffian) och snuskigt (vilket ogillades av den högriga delen av moralmaffian) och våldsamt (vilket ogillades av bägge falangerna). Att det hela var ett skämt uppfattades av ingen. Den galnaste av alla svenska moralhysterikor hette Ann Ekeberg och gav 1991 ut den kanske roligaste bok som skrivits, "För Sverige - på tiden: en exposé över ungdomskulturen" (för fullständig sammanfattning rekommenderas boken "Människor som gått till överdrift"). När hon inte förklarar att Svullo är förkastlig för att han gör djävulstecknet på ett skivomslag eller kallar Malena Ivarsson för "den stora skökan", ägnar hon också några rader åt dessa Garbage Pail Kids:

Jag anser det vara ställt utom allt tvivel, att det bör vara förbjudet att sälja lemlästade och slaktade Barn – till Barn!

(Ekeberg stavar "Barn", liksom "Livet", med begynnelseversal för att understryka hur heliga de är.)

Vad var då Garbage Pail Kids? Tja, det var samlarkort med morbida och groteska låtsasdockor, parodierande de löjligt gulliga Cabbage Patch Kids-dockorna som rönt stor popularitet under samma decennium. Humorn är inte särskilt anstötlig för den som läst ett enda nummer av tidningen Mad eller sett fyra minuter Monty Python. Några år senare florerade vad Aftonbladet döpte till sjukisar - "Alla barnen åker kälke utom Jan / han ligger mosad mot en gran" - och ingen människa vid sunda vätskor blev väl särdeles uppbragd.Just Garbage Pail Kids orsakade kanske inte de allra högsta ramaskrien, men nog vill jag minnas att de omdebatterades och framför allt kan jag inte erinra mej att någon klev fram och tog dem i försvar.

Nu läser jag, i Bild & Bubblas stora Maus-special, att mannen bakom de burleska ordvitsarna var - Art Spiegelman. Världens i särklass mest uppburne serietecknare, en av dem som lyfte in seriekulturen i finrummet under åttitalet, först genom att vara konstnärlig i tidskriften Raw och sen genom att berätta om nåt viktigt i förintelseskildringen Maus. Det gör på nåt vis hela den diskussion jag har vaga minnen av ännu mer bisarr. För inte hade väl moralväktarna gastat lika högt om de vore medvetna om att upphovsmannen var uppburen, Pulitzerbelönad, illustratör för New Yorker och hyllad på samtliga kultursidor i hela västvärlden?

Sen slår det mej att Folkaktionen mot Porr faktiskt lyckades åtala tidningen Pox för Neil Gaimans serieversion av Domarboken. Jag tar tillbaka allt jag sagt och hävdar motsatsen. Säja vad man vill om kulturföraktare, men de är i alla fall konsekventa.

Post Title

→

Soptunneungar.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/soptunneungar.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

1973 startar Hasse Alfredson en "privat hatkampanj" mot SJ i Dagens Nyheter. I åtta krönikor förklarar han pedagogiskt varför SJ är ett vanskött företag med otrevlig personal, erbarmlig service, skyhöga priser och människofientlig policy.

Han berättar om hur det är billigare att åka via Danmark om man ska mellan Malmö och Helsingborg (inklusive smörrebröd!), om hur ett SJ-biträde misstänker hela familjen Alfredson (fem pers) för att ha suttit och tjyvåkt på muggen när han vill ha pengar för en outnyttjad biljett och listar vilka som tjänar på SJ:s icke-service (åkarna, bussbolagen, Volvo, Michelin, Skanska, "gipskorsettskulptörerna och protesfabrikanterna").

Mycket som Hasseåtage skrev på sjuttitalet har blivit inaktuellt: knappt Ola Ullsten minns Ola Ullsten och alla är numera överens om att radioaktiv strålning inte är det minsta farlig om det inte är i öststaterna.

De åtta SJ-krönikorna är däremot lika kusligt angelägna idag som för 36 år sen. Visserligen har alla exempel bytts ut, men SJ hittar metodiskt på nya skäl att hata dem, förakta dem och ta bilen istället.

Då hette generaldirektören Lars Peterson. Nu heter styrelseordföranden Ulf Adelsohn. Honom fick samme Alfredson en gång i uppdrag att beskriva med tre ord: "håret växer inåt".

Jag känner mej aldrig så stofil som när jag gnäller på dessa rälsens desperados. Visserligen aktar jag mej för att säja "det var bättre förr" - det var det ju inte 1973 åtminstone - men jag sällar mej ju andligen till farbröderna i Motormännen.

(Dessbättre sällar jag mej också till festliga pajsare som Alfredson och Kristoffer Appelquist.)

Men det går inte att komma ifrån. Jag har aldrig haft med SJ att göra utan att känna mej själsligen straffknullad. På femte försöket lyckas deras satans biljettbeställningsfunktion fungera - då har jag hamnat på plats 38 i telefonkön två gånger och bägge gångerna blivit bortkopplad - och allt för att få äran att sitta och skaka och idissla norra Europas torraste baguetter köpta för tyska tjugotalspriser.

En gång skrev jag en SJ-dikt för radion. Jag minns bara en strof:

Jag behöver ingen partner när jag idkar S&M
Jag slår bara 0771- 757575

Vi måste göra nåt åt det här. Vi måste bygga ett nytt samhälle. Vi måste visa varje beslutsfattare på SJ-kolossen vilken tunnel hans räls bör föras in i. Vi måste slå sönder varje slentrianmässig attityd från tiden när staten hade monopol på allt och medborgarna skulle vara tacksamma för att det gick några tåg över huvud taget. Vi måste kräva att bli behandlade som människor.

"Ner med SJ:s nuvarande organisation!" (Hasse Alfredson, 1973).

Post Title

→

En hatkampanj som aldrig blir inaktuell.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/en-hatkampanj-som-aldrig-blir-inaktuell.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Sverigedemokratiskt sverigekratimode.

Ett rykte jag snappat upp från flera håll är att Mercedes för ett antal år sen arbetade aktivt på att tvätta bort märkets blatte-stämpel. I reklamfilmer visades blonda människor utan tjocka halslänkar med hederliga jobb långt bort från indrivning som inte rökte i bilarna. Allt för att skapa en alternativ verklighet och andra föredömen.

Stämmer ryktet är det naturligtvis intressant och moraliskt tvetydigt. Går Mercedes ut öppet med att de är rasistiska får jag väl genast se till att skrota hela mitt Mercedes-stall och köpa BMW istället.

Fram till dess nöjer jag mej med en stilla uppmaning till Brothers att kolla upp om det är nånting i deras koftor och lammullströjor som attraherar halvunga sverigedemokrater. Är deras kläder särskilt heterosexuella och hemvävda och folkhemstrygga? Går de extra bra ihop med sidbena? Känns de särskilt bekväma när man surfar porr?Partiordförande Jimmie Åkesson.Partisekreterare Björn Söder (som visserligen har Fred Perry, men nog är gråskalan densamma?).Jens Leandersson, ordförande för SD:s Syddistrikt. Richard Jomshof, chefredaktör för SD-Kuriren.

Det är naturligtvis inte Brothers fel att deras kläder går hem hos den unga städade generationen falukorvsfascister. Och givetvis finns det andra kedjor som saluför väl så färglösa kläder. Jag kanske är helt ute och snurrar här - det glada uppsluppna gänget på bilderna här ovanför kanske tjackar sina kläder hos Gudrun Sjödén? Vad vet väl jag om mode?

Men hade jag varit ansvarig för Brothers så hade jag nog sett till att ha några mörkhyade människor, inte bara kraftigt solbrända gråsprängda gentlemen, med i nästa annonskampanj. Bara för att markera liksom.

TILLÄGG. Apropå ingenting särskilt mejlar bloggläsaren Daniel:

Post Title

→

Sverigedemokratiskt sverigekratimode.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/sverigedemokratiskt-sverigekratimode.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Waters under broarna. Och över huvudet.

Jag har skrivit om dvd:n "This Filthy World" tidigare - den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancé och nyfödde.

När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske tretti sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plastkräftscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.

En annan gång såg jag och min fiancé Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.

Plötsligt finns John Waters tillgänglig - hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom - och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.

Han säjer exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sej är när han börjar prata om "Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ" och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.

Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder - Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna - och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sej i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med obesa transvestiter.

När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).

När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.

Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mej att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.

Post Title

→

Waters under broarna. Och över huvudet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/waters-under-broarna-och-over-huvudet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Skratta Picasso!

En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås "Picassos äventyr". Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, "en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga" enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.

För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik - bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska - med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men -

i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, "Hasse & Tage och deras Svenska Ord").

Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten - särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.

När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sej med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sej. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sej. Och Jacqueline själv sköt sej i huvet.

Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sej, och i synnerhet dem han också låg med.

Han hämnades på sin målande exfru - som gjort misstaget att gifta sej med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne - genom att skrämma konsthandlarna från henne.

Han gifte sej med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.

Han föraktade sin älskarinna - med den något halta motiveringen "jag hatar sjuka kvinnor" - sen hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.

Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.

Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.

Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?

"1000 kärleksfulla lögner" är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet "käreksfull" i samma sammanhang som Picasso.

Post Title

→

Skratta Picasso!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/skratta-picasso.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Älgkebab!

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab - av allt att döma en typisk westernrätt - till massorna.På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.
Senare får vi veta - av en man med taget namn - att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet "underhållning" och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).
Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan "före" och "efter"? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att "KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd".

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling - som bytt namn till Kingdom Centre Church - men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

På Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej "pastor Chris". Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn - som jag gissar är pastor Chris - bl.a. arbetat med så fräscha grepp som "demonisering" och "tagande av andlig hustru".

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Post Title

→

Älgkebab!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/algkebab.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Korrekturläsaren från helvetet.

Jag håller på att slutkorra min kommande bok "Människor det varit synd om" (förhandsboka här för Guds skull!) så jag känner till svårigheterna. Det är knepigare än vad man vill tro att fånga upp vartenda förlupet citattecken, varenda tveksam syftning och varje stackars horunge. Hylands grabb växlar mellan att vara tolv och fjorton i samma text, Mats Knutson på Aktuellt heter stundvis Knutsson, Britt-Marie Mattsson på GP heter stundvis Mattson. Etc.

Därför känns det skönt att se att det finns de som super ännu mer kål. På mitt lokala Coop lockar följande skylt till köp:Det är roligt på så många sätt. Det mest anslående är förstås rubriken, där man i sann Aftonbladet-anda tror att trilogi hänger ihop med biologi, och samtidigt inte tror att Arn hänger ihop med själva trilogin. Om man nu är så gräsligt osäker på om två ord som hänger ihop verkligen hänger ihop, ska det då vara så förbannat svårt att läsa ordet högt för sej själv? "Arn-trilogi" utgör ett sammanhang, "Arn triologi" är två hitte-på-substantiv utslängda på pappret på måfå.

Ännu roligare blir det förstås när man ser att de lyckats tappa hela två bokstäver i meningen under (förutsatt att det verkligen inte är fråga om ett "presentsken" som får triologin att skimra).

Fyra fel i två meningar, varav en inte ens är en mening, tänker man hånfullt och medelklassbesserwissrigt - tills man kommer på att "triologin" utgörs av FYRA böcker! Touché! Femetta! Världsklass!

Jag har inte haft roligt på ett så nedlåtande sätt sen jag såg "Sucken" Sauks direkt-på-vhs-film "Gunnar Govin".

Post Title

→

Korrekturläsaren från helvetet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/01/korrekturlasaren-fran-helvetet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Högerhittar del 1: En sång om friheten.

Carl-Anders Dexter "heter" en snubbe som tidigt blåste i varningspipan ("Dexter" är som bekant latin för höger). Redan under det sjuttital man brukar kalla "det röda" (dvs. det decennium då sossarna förlorade makten till borgarna) gav han ut sin första skiva. Denna hans andra kom 1981 och är en brinnande protest mot förtrycket i öststaterna och framför allt mot kommunistiskt väggklotter.

Plattan "En sång om friheten" är ett slags inverterad proggplatta, där den gode Carl-Anders och hans medmusikanter från närmsta finlandsfärja ringat in vänstermusikens beståndsdelar och försökt hitta deras raka motsats.

Istället för förtryck i Vietnam och Chile sjunger Dexter om förtryck i Afghanistan och Moskva. Istället för utflippade jazzfusionexperiment dansbandskomp med elorgel. Istället för storslagna folkkörer en ensam överdrivet artikulerad man med teveglasögon.

Titellåten "En sång om friheten" är en bakochframvänd Björn Afzelius-låt:

Och från land och stad
ljuder samma krav
Om friheten - om friheten
Den stiga ska till slut
och få större kraft än krut
Om friheten - om friheten

Den gnolas i Moskva, Berlin och Budapest
Den nynnas i Warszawa, Prag och Bukarest

Afzelius hade sjungit Nicaragua istället och gubbrockat lite svängigare och sjungit med nåt slags övertygelse. Dexter kom fram pre-Reinfeldt, på den tiden då det fortfarande var ball inom högern att vara cynisk och oberörd. Han sjunger som en ovanligt lillgammal ordförande i Moderat Skolungdom.

Men nödrimmen känner inte av nån höger-vänster-skala.

"Dig ska vi knyta upp svansen på!" är en hotsång i en tradition från Nationalteatern. Deras första platta "Ta det som ett löfte, ta det inte som ett hot!" innehåller bl.a. raderna:

Vi ska hälsa på nån gång hos dom som äger Göteborg
som hittar på all skit i stil med Frölunda Torg [---]
Vi ska riva varje förort och besegra hela stan
Sänka alla pampar i nån djup ocean

Ytterst går retoriken tillbaka på Jesus och "de första skola bli de sista" och snickaren i Röda rummet och hans glödgade brandtal:

Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall och vi ska begära igen våra sängar, begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi...

Dexter och hans organiska organister meddelar att:

Du som står på torget
med ditt röda magasin
Sprider din villfarelse
med en överlägsen min

Jag varnar dig att illa det kan gå
Dig ska vi - dig ska vi - dig ska vi knyta upp svansen på!

Du som klistrar lappar
på var och varannan mur
för att du vill få till stånd
en röd diktatur

Jag varnar dig ...

Du som demonstrerar
under röd paroll
Tomma tunnor skramlar mest
men IQ:n den är noll

Jag varnar dig ...

Ett par av Dexters alster drog säkert ner stora skratt bland seglarskorna och vindjackorna i MUF. I politiska kretsar behöver som bekant inte skämt vara roliga så länge de misskrediterar motståndare. I "Tjejer" sjunger Dexter om sina preferenser gällande motsatta könet (att döma av omslagsfotot var tjejer för Dexters del mer en fråga om teori än praktik):

Tjejer - arga och snälla
Vanliga och rätt originella
Tjejer som är att föredra
Tjejer - smarta och dumma
pratsamma och nästan stumma
Alla kan väl vara bra att ha

Men aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
aldrig skulle då jag
gå i säng med en tjej som är kommunist

Och i "HCN" gör Dexter diverse fyndiga kopplingar mellan vänsterfolk och ohyra:

Runt omkring oss hus har rasat
Varje dag så rasar fler
Kom och stoppa dessa röda
Snälla ni, jag ber, jag ber

Skicka över några män
skicka över några män
skicka över några män
Kom och rök ut dem med HCN

Övriga Dextertexter att nämna är "Björntjänster", som fyndigt alluderar på den ryska björnen, och "En kärlekstragedi" om svensken Sven och östtysken Gretel. Jag blir inte klok på hur mycket som är tänkt att vara roligt och vad som är ofrivillig komik. Min gnagande misstanke är att det jag skrattar åt är Dexters djupt kända tankar, och det jag blir illa berörd av är hans humor.

Carl-Anders Dexter och hans högermuzak motbevisar den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik. På samma gång understryker han den gamla tesen att bara vänstern kan göra popmusik som går att lyssna på.

Post Title

→

Högerhittar del 1: En sång om friheten.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/11/hogerhittar-del-1-en-sang-om-friheten.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

John Cleese sålde sitt Fawlty Towers-manus till amerikanska ABC. Fawlty Towers - som föregrep Larry Davids credo till Seinfeld-författarna "No hugging, no learning" med sexton år - ansågs inte riktigt passa den amerikanska smaken. Den var för ångestladdad, för neurotisk, för cynisk, för kompromisslös i sin syn på människorna som ömkliga och utsatta.

Amerikaner gillar ju mer baseball och popcorn och sånt.

Därför gjorde man vissa smärre justeringar för den amerikanska marknaden. Man la t.ex. till lyckliga slut och försoningar.

Och så tog man bort Basil.

"Amanda´s house" - med Bea Arthur (pantertantern Dorothy) som hotellägare - lär inte ha blivit nån jättesuccé, men visades faktiskt i SVT typ 85.1819 spelades Hamlet på Kungliga Teatern - numera mest känd som Drrramaaaaten - för första gången. Den hade då tvåhundra år på nacken. Baronen, översten och teaterchefen Gustaf Åkerhielm kände också ett behov av att korrigera texten. Det gjorde han rätt i. Alla vet ju att överstar och friherrar är bättre lämpade för dramer än t.ex. dramatiker.

Bl.a. ansåg Åkerhielm att det var "farligt för folket" att se kungligheter bete sej ovärdigt. Han strök därför de scener som visade kungligheter bete sej ovärdigt.

Eftersom hela pjäsen som bekant handlar om en kung som mördas av sin bror och hustru och vars son beter sej pubertalt och skickar sin fjälla i döden, kan inte särskilt mycket av ursprungstexten ha funnits kvar på slutet.

Särskilt inte som det ansågs okulturellt och smaklöst att som Shakespeare blanda tragedi med ett gycklarspel. Varför jag gissar att Åkerhielm även strök gycklarscenerna.

Dom rester av ursprungstexten som fanns kvar - troligen fäktningsscenen mellan Hamlet och Laertes - "förskönade" Åkerhielm för säkerhets skull.Jag pratar regelbundet med människor vars arbete är att filmfotografera, ljudlägga och göra humor, som ägnat stora delar av sitt liv åt att tillskansa sej ett yrkeskunnande och en position. De berättar ibland om hur de spelar upp sina filmer och sketcher för uppdragsgivare från t.ex. ostkrämarbranschen eller spiknasarbranschen.

Dessa ost- och spikmånglare kan då säja saker av typen "det är lite mycket grönt i bilderna".

Det står dom naturligtvis fritt att tycka detta, särskilt som det är dom som pröjsar. Men faktum kvarstår: ibland skulle man kunna låta folk som kan saker göra saker istället för folk som inte kan saker.

Det är ju ytterst sällan en ljudtekniker förklarar för en mejerist hur man gör en perfekt herrgård eller en dramatiker påpekar för en överste hur man bäst runkar bulle.

Post Title

→

Varför humorister är bättre på humor än folk som inte är humorister.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/11/varfor-humorister-ar-battre-pa-humor.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Svensk-koreanska galenskapsförbundet.

1971 gav, vad jag gissar, det glada gänget Svensk-Koreanska Föreningen, ut boken "Kim Il Sungs revolutionära verksamhet. Kort historik". Den är till synes en rak översättning skriven av Kim Il Sung, Kim Il Sungs son eller någon som Kim Il Sung har hotat med döden. Den handlar om Kim Il Sung, som tecknas i relativt varma färger:

Kamrat Kim Il Sung har skapat den enda riktiga revolutionära teorin för att leda revolutionen i vårt land på den riktiga vägen till seger.

Kamrat Kim Il Sung har på ett helt riktigt och nyskapande sätt löst teoretiska och praktiska frågor.

Den koreanska revolutionens utvecklingsväg är verkligen vägen till lysande seger för kamrat Kim Il Sungs stora revolutionära idéer och hans mogna ledarskap.

Tack vare den aktade och älskade kamrat Kim Il Sungs långa oböjliga kamp och hans kloka ledning befriades det koreanska folket från all slags utsugning och förtryck.

Tack vare kamrat Kim Il Sungs framstående ledarskap har det koreanska folket blivit ett oövervinnligt folk med ett revolutionärt parti, en folkregering och en revolutionär armé där varje medlem kan ställa upp mot hundra.

Kamrat Kim Il Sungs historia är fylld av strålande exempel på gränslös kärlek till folket och populär arbetsmetod och arbetsstil.

Kamrat Kim Il Sung är inte bara den store revolutionsledaren. Han är en lärare och en välvillig fader som visar folket vägen till revolution och uppbygge, som ser till alla aspekter av dess liv, och han är en god kamrat som delar glädje och sorg med vårt folk.

Och så vidare och så vidare 261 sidor igenom.

Oaktat om Kim Il Sung i själva verket var en bindgalen despot eller inte, så är det naturligtvis helt befängt med en sån hundraprocentig panegyrik. Inte ens Gud Fader tecknas ju i så positiva valörer i Bibeln, tvärtom är Han ganska lynnig och osympatisk, faktiskt som folk är mest, med den lilla skillnaden att Han styr världen och allt.

Jag lovar: det finns ingen människa som jag skulle beskriva i Svensk-koreanska vänskapsförbundets ordalag om Kim Il Sung. Har aldrig funnits. Kommer aldrig att finnas. Hur mycket jag än älskar min egen son, så är han naturligtvis jävla enerverande ibland och inte särskilt noggrann med hygienen. Hur är människor skapade som vill svälja ett sånt bete? Som vill tro att det existerar en levande människa som är så fullkomligt befriad från fel?

Hade Kim Il Sung inga dåliga sidor? Fattade han inte nåt tvivelaktigt beslut? Var han aldrig grinig? Välte han aldrig vinglaset? Var han aldrig gasig vid olämpliga tillfällen? Visste han verkligen vad ALLA nordkoreaner önskade? Tränade han personligen soldaterna så att samtliga, var och en, kunde möta hundra? Fanns det inte en enda plattfot i hela armén?

Jag bläddrar och bläddrar, men nej. Han var "en oförliknelig patriot, nationalhjälte, ständigt segerrik genial befälhavare och en av den internationella kommunistiska rörelsens och arbetarklassens framstående ledare". I princip ensam, vilket så klart strider mot socialismens kollektivistiska idé men skit samma, ledde han folket till "ärorika segrar".

Det var naturligtvis styvt gjort av Kim.Svensk-koreanska föreningen existerar fortfarande. På sin hemsida slår dom bl.a. fast:

Till skillnad från många kapitalistiska länder saknar DFRK (Demokratiska FolkRepubliken Korea, bloggarens anm.) bostadslöshet, arbetslöshet, prostitution och svält.

Dessutom kan nordkoreaner förvandla grus till ädelstenar, få grisar att flyga och tända tändstickor mot tvålar.

I åttitalets början, efter att den kommunistiska rörelsen i västvärlden imploderat, skrev Carsten Palmaer en klarsynt, lätt bitter text åt den maoistiskt färgade Fria Pro-teatern:

Ja, politiken för oss
var kanske mest tidsfördriv
Men den var allvar för dej
Därför tog du ditt liv
När Vietnam gick mot Phnom Penh
och Kina gick mot Vietnam
När allting sprack med en suck
och alla långsamt försvann [---]

Ja, allt var allvar för dig
Du skulle haft dig ett liv
som var så glasklart och rent
som ett partidirektiv
där en kamrat är kamrat
och där en vän är en vän
och fienden bär jackett
och går att känna igen
Där den som manar till kamp
alltid är ärlig och sann
och världens fattiga bönder
inte skjuter varann [---]

Finns det en himmel för oss,
finns det en himmel, en stat
då ska du stå på ett moln
vid din stencilapparat
Där ska det va socialism
av en förunderlig sort
där inte slickarna klättrar
och de svaga körs bort
Där ska du ha dig en fru,
en lika träig som du
och det ska alltid va sol
så som i Peking Review...
Fan, om du nån gång var kär!
Fan, om du nån gång var full!
Men förfalskare finns
för att det finns riktigt guld

Somliga av oss ser världen som en smutsig, oregerlig, förvirrad, omtumlande, trasig och bisarr plats där vi som människor har ett ansvar för vår egen och allas tillvaro. Andra håller sej fast vid idén om Nåt Stort Och Allsmäktigt med förmågan att knäppa med fingrarna och göra alla människor lyckliga.

Jag tror att dom har fel och vi har rätt.

Post Title

→

Svensk-koreanska galenskapsförbundet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/svensk-koreanska-galenskapsforbundet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.

Marie Kröyer var sexton år yngre än maken P.S. Till skillnad från honom utestängdes hon från tidens konstskolor. I likhet med dom flesta borgerskapskvinnor som klipptes av från arbetsliv och geniförklaranden, utvecklade hon snart diverse neuroser. "Neurasteni", nervklenhet, var modediagnosen för dagen.

Hon träffade Hugo Alfvén - en flintskallig tonsättare som samlade kvinnliga erövringar som troféer - på Sicilien och förälskade sej i honom. Passionen blev en berömd tragedi för alla inblandade: sprätten Alfvén gjorde naturligtvis inte Marie lyckligare, hemma i Skagen var PS sjuklig (i syfilis, ska tilläggas) och dessutom bröts kontakten mellan Marie och hennes dotter.

Det är en komplex historia med mängder av lager. Den har ganska mycket att säja om tidens syn på kön och konstnärskap. Det är en historia utan vinnare, utan hjältar, utan uttjänta termer som "ont" och "gott".

Därför är det intressant att se hur en av parets levnadstecknare, danske Knud Voss, så ogenerat tar parti i den komplicerade relationen:

Marie var på många sätt en svår kvinna som skulle ha gett mången äkta man gråa hår. Hon hade ingen blick för allt det vackra i Köpenhamn. [---]

Frid fick väl Kröyer egentligen först efter det att Marie hade lämnat honom för kompositören Hugo Alfvén. Och det är tveksamt hur mycket frid han fick ens då, med tanke på att han ända till sin död led svårt efter saknaden av Marie. [---]

Mycket talar för att hon bara var måttligt förälskad i honom, om ens det, och förälskelsen varade knappast länge efter förlovningstiden. För henne kretsade förhålladet mest kring henne själv, vilket samtidigt inte hindrade att berömda män för jämnan skulle bekräfta hennes skönhet för henne. [---]

I sitt förhållande till män var Marie - som kvinnor så ofta är - en gåtfull paradox.

Visst får man en känsla av att Knud Voss själv blivit lämnad av nån ond kvinna som inte förstod att uppskatta hans långa föreläsningar om olika viktiga saker han kan?

Post Title

→

Män är från Skagen, kvinnor från vettet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/man-ar-fran-skagen-kvinnor-fran-vettet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Den revolutionära röran.

1970 bildas KFML(r) som en utbrytargrupp ur KFML. R-et står för ”revolutionär”, som för att understryka att bokstavskombinationen Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna är på gränsen till småborgerlig.

Att trettiåtta år senare – och själv dessutom född 75 – försöka få ett sammanhang i den soppan är så klart omöjligt, men man kan åtminstone fiska fram ett och annat märgben att suga på. Det som är mest frapperande – och komiskt – är så klart hur extremt liten den här världen var, hur höga tankar man hade om sej själv och hur låga tankar man hade om sina f.d. partikamrater.

Enkelt uttryckt är KFML – som sedermera byter namn till SKP (vilket f.ö. är VPK:s gamla namn), antagligen i syfte att göra en röra av en soppa – ett stockholmsbaserat och akademiskt präglat förbund. Den högljudda utbrytargruppen är göteborgare och påstår sej vara arbetare (Frank Baude, som blev partiordförande, kallar sej själv ”murare” men ryktet går att han inte ens är fackligt organiserad).Det näst viktigaste för KFML(r) – som alltså är det göteborgsbaserade parti som bildas 1970 – är att skapa ett kommunistisk samhälle. Det allra viktigaste är att förklara vilka satans sopprötter KFML är. Detta gör man på ett gäng fiffiga och uppfinningsrika vis.

Mest känd är naturligtvis KFML(r)-husbandet Knutna Nävars revyvisa ”Det lär oss historien”, där man på känd Creedence-melodi förklarar att KFML är ”småborgarrevisionister” som aldrig kan ”bygga partiet”. Man kallar dom ”småborgarna i sosse-KFML” och förklarar att ”förbundet stärks av kampen mot högeravvikelser”. Det är kanske den roligaste låt som förekommit i en svensk revy nånsin. Helt oavsiktligt.

Annars jobbade KFML mycket inom genren ”personangrepp”. I sin egen tidskrift Klasskampen skrev KFML(r) om Nils Holmberg, redaktör för KFML-tidskriften Gnistan:

Nils Holmberg har vid flera tillfällen klart givit uttryck för att han betraktar tidningen som sin privata egendom. Omtalas ska här endast ett exempel på denna hans småborgerliga inställning.

Vid ett möte i Göteborg med arbetsutskottet, företrätt av [---] Gnistans redaktion och Göteborgsstyrelsen föreslog snikusen Holmberg och hans likaledes oborstade hustru att mötesdeltagarna skulle aväta en middag på en finare restaurang för de pengar som fanns i Gnistans kassa. Förslaget avvisades bestämt av företrädare för den proletära Göteborgsavdelningen och betecknades som värdigt en förpuppad arbetararistokrat.

(Citerat av Torbjörn Säfve i "Rebellerna i Sverige" 1971).

Och man fortsatte med att direkt rikta sej till snikusen Holmberg - "snikus" är uppenbarligen ett skällsord helt i paritet med "revisionist" - som påstods ha förskingrat medel ur partikassan:

Nils Holmberg, den revolutionära rörelsen har spytt upp dig ty du är varken kall eller varm. Du är en ljum kälkborgare med en tanke, en föresats och en paroll med vilken du har gått fram, går fram och kommer att gå fram: "Fram för Nils Holmberg!" Din politiska begravning bevistade du på vårt senaste avdelningsmöte. VILA I FRID!

Annars handlade det mycket om att utmåla KFML-ledningen som förrädare - men framför allt mesar. KFML:s ordförande Bo Gustafsson berättar i boken ”De svenska maoisterna”:

När de brutit sig ut kallade de mig ”Bo-charin” efter Bucharin som Stalin rensat ut för högeravvikelser och sade att för Sköld Peter Matthis (en annan proffskommunist, tillika ögonläkare, bloggarens anm.) var kommunismen lika med att hjälpa gamla tanter över gatan. De hånade inställningen att tjäna folket. En riktig kommunist skulle vara ”stålhård”!I Klasskampen gjorde man också en festlig karikatyr över KFML-ledningen Gustafsson-Matthis-Kurt Lundgren, där man drev med dessas töntiga scoutrörelseåsikter. Ledarna – ”den högeropportunistiska akademikerklicken” - har pajaskostymer med bjällror och veckade narrkragar, river sönder KFML:s grundsatser och viftar med löjligt blygsamma krav av typen ”Regelbundna turer till Valsätra”.

Under detta finns ett brev direkt riktad till ledningen:

Kamrater!

Det var oss och avdelningens medlemmar ett stort nöje att på vårt senaste avdelningsmöte få se och höra docent Gustafssons, adjunkt Lundgrens och doktor Matthis' politiska taskspelarkonster.

Många medlemmar har vittnat om att de inte haft så roligt sedan de som barn sett de roliga bröderna Marx på film. Vi förstår nu att arbetsutskottets medlemmar inte har den store revolutionären Karl Marx' teorier som grund för sitt handlande, utan att de i stället försöker härma de roliga bröderna Marx. Vi vädjar till arbetsutskottet att till vårt kommande avdelningsmöte sända ner de övriga utskottsmedlemmarna på det att dessa kamrater skall bidraga till underhållningen på mötet och höja den till den nivå som de ovannämnda kamraterna lyckades med.

Det har kommit till vår kännedom att förra utskottsledamoten Asa Hallström nu befinner sig i Stockholm. Vi anser att det kunde vara skojigt om även hon kunde komma till mötet, då ryktet nått oss att hon kan ackompanjera er på flöjt.
Kamrathälsningar!

För det proletära centrats styrelse enl. uppdrag, Jan Tollin.Ytterligare en arbetsmetod i KFML(r):s viktiga kamp mot KFML var – våld. KFML-aktivisten Harald Holst berättar:

De stora biffarna bland r:arna skaffade sig fjäderbatonger och hade dem under tidningen när de sålde Proletären. ”Man vet aldrig när det kommer en klassfiende”. När jag sålde Gnistan på Frölunda torg blev jag nersparkad av en storväxt r:are. De ringde hem till Ingbritt, min dåvarande fru, och sade att hon inte behövde vänta mig hem.

Ett samtal som säkert gjorde Ingbritt illa till mods.

Det var säkerligen inte roligt att utses till ”klassförrädare” av en västkustpöbel med självutnämnt åsiktsmonopol, men några decennier senare sitter jag mest och kluckar. Hur många personer handlade detta om? Hur många kunde tänkas engagera sej i en politisk kamp som så uppenbart handlade om ett göteborgskt lillebrorskomplex och vanligt hederligt maktbegär?

1970 ställde KFML upp i riksdagsvalet och fick mindre än en halv procent (21 132 röster). Den första reaktionen efter ett sånt nederlag var alltså att börja spotta på partiledningen och bilda ett NYTT parti. Som om det rimligen skulle kunna få fler röster.

KFML(r) – som givetvis bytte namn så småningom, till KPML(r) – är själva definitionen av sjuttitalsepitetet ”tokvänster”. I sin tidning Proletären delade dom ut ”månadens ishacka” till diverse högeravvikare, givetvis döpt efter det mordvapen Stalin använde mot Trotskij. Och vid Båstadskravallerna 1975 (när Sverige hade den goda smaken att spela tennis mot Chile) kunde Håkan Lagher på plats uppleva skillnaderna mellan en göteborgsk varvsstalinism och en stockholmsk universitetsmaoism:

När KFML(r):s stormtrupper ställde upp för avmarsch var det lätt att tro att revolutionen verkligen stod för dörren. Frank Baude och ytterligare ett gäng kraftkarlar ställde upp på raka led iklädda skinnjackor, några bar hjälmar, andra hade med sig olika typer av knölpåkar och tillhyggen.

När stockholmsbussarna anlände dansade Per Janse och andra kulturaktivister ut ur dem och översvämmade Båstads gator sjungande glada kampsånger, klädda i randiga velourbyxor från Mah-Jong. Det fanns så att säga en viss skillnad i attityd.
("Proggen. Musikrörelsens uppgång och fall.")Och med facit i hand och på betryggande avstånd kan man kanske kalla dom alla tokstollar (inte minst Anders Carlberg, tvåa från vänster). Men jag kommer alltid att föredra en glatt dansande tokstolle framför en tokstolle med knölpåk.

Post Title

→

Den revolutionära röran.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/den-revolutionara-roran.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.

Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs "Folkets kraft är stor" - med underrubriken "Om Kina - dikter och bilder för barn och vuxna" - är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser. Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna
("Mao Tse-tung")Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld
("Våld")

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. "Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning", citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.
("Pilotdansen")

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet - Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet - men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om
("Folk")

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!
("Liten flicka")Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan "Är Kina rena rama paradiset?" säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/proggiga-barnbocker-del-26-folkets.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Last themptander of Christer.

Christer Themptander heter en man med ett skägg som under sjuttitalet beslöt sej för att ställa sitt konstnärsskap i politikens tjänst. Han skulle göra bilder i syfte att öka och forma folks kamplusta. Här var det inte tal om dyra oljemålningar för dom kapitalistiska samlarna att stoltsera med; med sax, kamera, lim, kopieringsapparat och tuschpennor skapade Themptander bilder av andras bilder, bilder från början tänkta att massproduceras och kopieras. För att sprida ordet, inte konstnären. En sympatisk och allt annat än tidsenlig hållning.

Ibland blev han en smula plakatpolitisk, hur behjärtansvärt ämnet än må ha varit. Men för det mesta skapade han, i mötet mellan två kända ikoner, effektiv och slagfärdig konst som kommenterade USA:s förtryck mot urinvånarna, Nixons blodiga vietnampolitik eller SAF:s (och för den delen SAP:s) syn på arbetstagarna (dom som med berått mod tar arbete från andra utan att ge nåt igen).

Som utomstående tycker man att här borde väl vänsterpartierna ha varit tacksamma: här kommer en bildmakare med sinne för drastiska effekter och erbjuder sin arbetskraft.

Då har man inte riktigt insett hur besvärliga begrepp som "tolkningsmöjlighet" är för en politisk organisation.

Det är snarare regel än undantag att partierna inte vill ha den konst som konstnärerna erbjuder dom. Konstnärer tänker ofta i termer av poesi, humor och skönhet - partier tänker oftare i form av dagordningar och paragrafer och kaffekassa. Konstnärer kan inte låta bli att lägga in dubbeltydigheter och komplexitet i det dom gör. Partier hatar allting som inte går att bryta ner i teser.
Bilden "Kvivitt" hamnade efter långa diskussioner på omslaget till FiB/Kulturfront - en vänsterförening och - tidskrift med janarna Myrdal och Guillou som stod maoistiska skp nära. Ett bildutskott inom föreningen hade 1977 en bildkonferens, då bl.a. "Kvivitt" diskuterades. En av aktivisterna inom utskottet formulerade vad som säkert inte bara var en ensam testuggares trötta tyckande:

Grått och gråblått dominerar bilden. På håll flyter den ihop till en gråtonskala. Vad vill bilden säga? Inte får jag lust att ta kontakt med grannarna och kämpa mot hyreshöjningar. Det känns lika bra att hänga sig direkt, när man ser den här bilden... - Man får inte reda på om "konstnären" är positivt eller negativt inställd till den moderna stadsmiljön. Där blir bilden poänglös? Kvivitt?

Citat och bilder ur Themptander-samlingen "Klipp till!" (Arbetarkultur, 1980).

Post Title

→

Last themptander of Christer.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/last-themptander-of-christer.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

Åttitalet var en förskräcklig tid. Jag tänker inte bara på oförargligheter som Herreys och pastellfärger, utan främst på den nykonservativa nymoralism som Staffan Hildebrand försökte gjuta positiva vibbar i med repliken ”Min moral, den är mycket gammal – kom ihåg det!”

Uttalad av Lasse Strömstedt – själv gammal omvänd kåkfarare – i rollen som mackägare, med drag av Fryshusets Anders Carlgren och Hildebrand(s idealbild av sej) själv. Givetvis i filmen ”G – som i gemenskap”, som enligt regissören handlade om ”kärlek, rock´n´roll och hasch” och som känns som åttitalets mest representativa konstverk.

Siewert Öholm ledde, omväxlande med frireligiösa sångprogram, tevedebatter där Okejs Anders Tegnér ensam fick möta Hem & Skolas mest moralpaniska hysterikor för att försvara hårdrockens flirt med satanismen. Hem & Skola var det närmsta vi kom Moral Majority i Sverige, Öholm är idag anställd av högerkristna Världen idag (styrelsemedlem: Ulf Ekman) och har just kommit ut med boken ”Pastor Ulf”.

Öholms kollega Göran ”Cissis pappa” Elwin ledde Studio S och satte för lång tid framåt likhetstecken mellan ”video” (uppspelningsapparat) och ”våld” (skadeverkan).

I samförståndets Sverige kunde gamla proggare och nya konservativa mötas i sin präktighet. Bengt Fahlström satt med uppspärrade ögon i Barnjournalen och varnade för hur W.A.S.P. slängde grislik på publiken och utförde kvinnoförnedrande ritualer (samme Fahlström började sen skriva travtips i den feministiska tidskriften Lektyr).

Folkaktionen mot pornografi agerade inte mot just pornografi, som annars legat nära till hands, utan mot serier. Horst Schröders tidning Pox blev åtalad, bl.a. för Neil Gaimans serieversion av Domarboken och Dori Sedas feministiska S/M-fantasier.

Själv lockades jag med i nåt som hette Snacke-12:an, där man fick sitta igenom tio kvällskurser om droger för att sen få följa med på en busstur till Christiania. Vi fick dock aldrig gå in på Christiania, eftersom det var för farligt. Istället körde vi två varv runt med buss – hade vi kört fler skulle aggressiva christianiter komma ut och kasta stenar och flaskor.

Guiden, en kurator från Höör med dubbelnamn, satte sej ner på huk framme i bussen eftersom christianiterna hatade guider.

I detta bedrövliga pussel är Allan Rubin en av bitarna. En förvirrad arkitekt som plockar citat på måfå ur olika fanzines och uppslagsverk han kommer över, för att saxa ihop en alldeles egen verklighet där alla subkulturella uttryck är betingade av droger och bara droger.

Hans första stapplande steg mot offentlighet och idiotförklaring var boken "Inget är som drogen" (med överrubriken "Hasch" och underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla") 1982.

Problemet är naturligtvis att Rubin börjar i fel ände. Han snappar i en bok om 2 juni-rörelsen – lite enkelt uttryckt en filial till Baader-Meinhof – upp att gruppen på ett tidigt stadium kallat sej ”De kringströvande haschrebellerna”. Istället för att se cannabis som ett av tusentals uttryck för desperation, desolation, alienation och andra ord som slutar på –ion, härleder Rubin HELA RÖRELSEN – OCH LITE I FÖRBIFARTEN ALLA ANDRA TERRORRÖRELSER – till haschet.

Ymnigt potrökande ska ha gjort dem samhällsfientliga. Samhället har inget med samhällshat att göra:

Från mitt arkitektbord har jag tyvärr inte resurser nog att kontrollera om också andra terroristgrupper varit missbrukare. Två tyska reportrar jag kommit i kontakt med anser sig dock minnas att de sett uppgifter om att Baader-Meinhof skulle ha nyttjat hasch. [---]

Alla dessa samband mellan drog och terrorism är säkert inte en tillfällighet. Jag tror att terrorismen går att förstå som en drogframkallad, närmast assasinsk-religiös-fanatisk vilja till kamp – ofta för ädla mål.

Men den politiska förvirring och djuriska impulsstyrdhet som drogen samtidigt framkallar ger kampen fullkomligt vettlösa former.

Oavsett hållning till den västtyska vänsterterrorismen under sjuttitalet – jag är t.ex. själv motståndare till ambassadockupationer, bankrån, kidnappning och flygplanskapning – är man så klart dum i huvet om man tror att det bara rörde sej om ett gäng knesskadade virrpannor.

Inte minst för att det resonemanget i förlängningen implicerar att alla som nånsin rökt spliff – Peps, Timbuktu, Dan Hylander, Fridhems folkhögskola – när som helst kan utlösa ett terrorismbehov inom sej själva.

Rubins resonemang är att slumpen avgör om haschet gör en mild och meditativ (”hippie”) eller aggressiv och våldsam (”punk”). Men det ligger alltid bara i drogen.

Vad hände med Allan Rubin efter 1982? Avfärdades han som den uppmärksamhetstörstande nyanslöse Don Quijote han var? Inte bara. Han fortsatte skriva böcker med namn som ”Hasch – himmel eller helvete?” och ”Trippen”. Det senaste Rubin-signerade debattinlägget på nätet är från 2006 och ligger på en hemsida som är knuten till IOGT-NTO.

Med vänner som Rubin behöver nykterhetsrörelsen inga fiender.

Post Title

→

Rubiner för svin del 2: Moralpanikern.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/rubiner-for-svin-del-2-moralpanikern.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ett populärkulturellt fenomen jag tills alldeles nyss var helt omedveten om.

Tack vare den lysande uppfinning som Björn Ranelid kallar "det elektroniska nätet" (där saker enligt samma uppdaterade källa kan "läsas av en miljon människor eller flera") har jag nu upptäckt fenomenet homofoba folksångsparodier.

Det är inte konstigare än det låter. The folksong är ett uråldrigt amerikanskt kulturfenomen, som fick ett uppsving under sent femtital. I huvudrollen syns ofta timmerhuggare, rallare, folk som byggt landet, män som månar om sin integritet, män som hamnat i klammeri med rättvisan, män som stått emot systemet, fritänkare, kriminella med goda hjärtan, Tom Doley, Tom Joad, John Henry, Hollis Brown.

Vad är väl då roligare än att använda samma grepp för att håna män som inte är män?

Var folksångsrörelsen - med förgrundsgestalter som Joan Baez, Pete Seeger, Phil Ochs och en spetig jävel som kallade sej Bob Dylan - politiskt radikal, hade dom sin reaktionära motpol och kusin i countryrörelsen. Bland dom lustigare countrysångarna blev bögskämtlåtarna en genre i sej.1969 hamnade en figur med namnet Steve Greenberg till och med på Billboard-listan (visserligen 97:e plats, men ändå) för sin finurliga och välfunna uppgörelse med dom av samhällets vinnare som verkligen förtjänade att hånas. "Big Bad Bruce" alluderade på en folksångshit - "Big John" - i synnerhet och genren i allmänhet.

Originalet:

Ev'ry mornin' at the mine you could see him arrive
He stood six foot six and weighed two forty five
Kinda broad at the shoulder and narrow at the hip
And everybody knew ya didn't give no lip
to Big John.

Den finurliga pastischen:

Well, every day at the salon, you can see him arrive
He stood six-foot-six, weighed one-oh-five
He's kinda narrow at the shoulders, narrow in the hips
With a curl in his hair and a smile on his lips
Big Bruce
Big Bad Bruce

No one seemed to know where Bruce came from
He kinda swished into town and stayed all alone
Never said much, kind of quiet and shy
And when he spoke at all, it was just to say “Hi!”
Big Bruce
Big Bad Bruce

Same say he came from New Orleans
Where he had a social group called The Cajun Queens
Some say Hollywood or Beverly Hills
Where he got arrested for passing three-dollar bills
That’s Bruce

Then came the day of that terrible fire
Something went wrong in the #5 dryer
Into the chaos of those matronly caves
Went Big Bad Bruce, just a-fannin’ the flames
Big Bruce
Big Bad Brucie-Wucie

Well, the flames grew higher and the fire got worse
And someone heard Brucie cry, “Mercy, I forgot my purse!”
Into the fire with a squeal and a shout
We waited an hour, but he never came out
Poor Bruce
Poor old Bruce

Where that salon once stood is a grocery store
But his name will live for evermore
In the annals of time
And in the Hall of Fame
As a gay young cat who went down in flames
Big Bruce

You might say this is a big kind of fairy tale

Post Title

→

Ett populärkulturellt fenomen jag tills alldeles nyss var helt omedveten om.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/ett-popularkulturellt-fenomen-jag-tills.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection