Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

"Kalles klätterträd" (75) är en i raden av Olof Landströms och Peter Cohens lågmälda animerade barnserier, senare följd av "Farbrorn som inte vill va stor" (79) och "Magister Flykt" (84). Mannen med det sköna namnet Toiwo Pawlo läste Kalle, när han dog 1979 fick Gösta Ekman ta över som berättarröst. För oss som sett "Mannen som slutade röka", där de båda spelar far och son, fick Ekmans övertagande av stafettpinnen en extra dimension.

Jojje Wadenius gjorde det fonky ledmotivet till "Kalles klätterträd". Jämte plattan "Goda' goda'" med texter av Barbro Lindgren är det egentligen Wadenius enda bidrag till barnmusiken, men det räcker ibland för en välförtjänt legendstatus.

Tempot i "Kalles klätterträd" är sävligt, vilket av min föräldrageneration alltid ses som nåt positivt när det gäller barnkultur, men som kan vara tålamodsprövande för barn med tillgång till en fjärrkontroll. Ur en vuxens perspektiv har serien stått sig, främst för de många inspirerade infallen gällande ljudläggning, bilddetaljer och berättarformuleringar.

Trots att den kom i proggens år, 1975, mitt födelseår, märks inget annat politiskt tänk i "Kalles klätterträd" än ett försiktigt närmande till ett stadsbarns konkreta vardag. Tjocke morfar sitter under trädet och läser tidningen och utifrån rubrikerna fantiserar sig Kalle ut i en blandning av självupplevt och gissat.

Här och var smyger sig dock nåt in som med god vilja och ett skohorn kan passas in under rubriken "samhällskritik". Kalle står och glor vid en tidningskiosk och tidens sensationspress i form av kvällstidningar och herrmagasin får sig en känga:Okej, det är ingen särskilt hård känga. Det är kanske mer en loafer.

Post Title

→

Subliminala budskap i barnkulturen del 4: Kalles mediekritik.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/02/subliminala-budskap-i-barnkulturen-del.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

I min bok "Proggiga barnböcker - därför blev vi som vi blev" tar jag upp en herrans massa böcker från det politiskt-kulturella sjuttitalet. Jag fick dock bara plats med hälften av alla böcker jag hittade (vilket säkert bara är en del av vad som finns - mörkertalet kan vara stort här).

Ett fenomen jag t.ex. bara hann snudda vid i en bildtext är bokförlaget Svenska Barn. Det initierades alltså av samma tandem som gav oss produktionsbolaget Svenska Ord, skivbolaget Svenska Ljud och filmen "Svenska Bilder" (och som övervägde att ge filmen "Äppelkriget" titeln "Svenska jord"): Hans Folke Alfredson och Tage Ivar Roland Danielsson.

1969, med egna barn i skolbörjaråldern, drar de igång förlaget. De har så klart ganska mycket annat att göra också, eftersom de driver Sveriges mest framgångsrika nöjesbolag och skriver varje ord i sina föreställningar, som de också medverkar i. Just 1969 har de också fullt upp att täcka alla förluster från den spektakulära fiaskorevyn "Spader, Madame!"

Förlaget blir mycket inte riktigt särskilt långlivat. Sista boken, Lars Forssells vissamling "Solen lyser på havet blå", ges ut 1971. Mästerbiografen Klas Gustafson påstår i sin Tage Danielsson-bok att Svenska Barn utkom med nio titlar, och det är med oförlåtligt stor glädje jag hittar mitt första sakfel i någon av hans biografier: jag har nämligen funnit hela tretton böcker med Svenska Barn-loggan på omslaget.

Utgivningen är ambitiös men ganska spretig. Två saker präglar den: 1) kompisar, 2) en påfallande proggighet. Hasseåtage var för all del högst närvarande i det politiska uppvaknandet kring 1968, samtidigt var de nåt decennium för gamla för att ryckas med av de revolutionsivrigaste tongångarna. Som genuina humorister såg de också på världen med en distans som rimmar illa med trosviss övertygelse, marxistisk eller marknadsekonomisk kvittar.

Men när det kom till barnboksutgivning (som de inom parentes sagt nog ägnade förströdd uppmärksamhet) verkar de ha skrivit under på kulturvänsterns åsikt att tidens barnböcker saknade verklighetsanknytning. Man får ett intryck av att Svenska Barn försökte fylla i vissa luckor i den barnlitteratur som fanns utgiven.

Låt oss lite rapsodiskt titta närmare på de titlar som Svenska Barn hann ge ut så att mina teser kan understrykas:* Margareta Strömstedt (gift med Bo, mamma till Niklas, väninna till Astrid Lingren) gav ut två fotoböcker (proggpoäng: 7 av 10) om Johan och Lotten. Den ena utspelar sej i en matbutik, den andra på en bensinmack.

Det är lite roligare än vad de låter: tonen är poetisk-humoristisk när Johan och Lotten plötsligt kan kompensera glappet mellan sin samlade förmögenhet och varornas pris genom att bli extrajobbare i affären.

En viss förnumstighet (proggpoäng: 8 av 10) finner vi också när Lotten lovat en liten flicka att få plocka med sej den chokladkaka hon nappar åt sej från en låg varuhylla (proggpoäng: 10 av 10):

(Om du undrar hur det här slutade, så kan jag berätta att mamman fick betala för chokladen, för man får ju inte lov att ta nånting i en affär utan att betala. Inte ens om man är väldigt liten och inte förstår så bra.

- Men nog är det konstigt att affärer får lov att fresta barn med godis hur mycket som helst, tyckte Lotten.)Två kuriosakommentarer: 1) Lotten är troligen synonym med Lotten Strömstedt, Niklas syster, idag poet. 2) 1969 skyltade uppenbarligen butiker med "välhängt bakdelskött".* Beppe Wolgers "Förtrollningar" är en tydlig förlaga till filmen Dunderklumpen. Vi hittar samma grundstory (eller motsvarande), flera av figurerna och inte minst kärleken till det jämtska landskapet. Här är det åter foton (proggpoäng: 7 av 10) av sneda hemmagjorda dockor (proggpoäng: 5 av 10), gjorda av Bernt Franckie som också gjorde Bepoes kända kompisar Hungran och Busan och Sigrid.

Tonen i "Förtrollningar" är lika poetisk som i filmen men ännu mörkare. Där filmens figurer präglas av ensamhet, har bokens figurer dessutom än tyngre själsliga sår. Värst drabbad är figuren Pappan (ej med i filmen), som inte får kärlek från sitt dockbarn sen dockans mamma dött (ja, det är precis så tragiskt som det låter). Den magiska stämningen bryts lite grann mot slutet i en appell mot svensk fångvård (proggpoäng: 11 av 10):

- Vet du vad ett fängelse är?

- Ja, sa Mats, där man låser in tjuvar.

- Ja, sa Elvira. Nu har du ju sett Dunderklumpen och du har hört berättelsen om hans liv och du tycker om honom och du förstår honom - inte tycker du väl att han är en tjuv och vill ha honom i fängelse?

- Nä, sa Mats, det skulle inte vara rättvist, han hade ju så svårt som barn - jag förstår honom.* de fyra böckerna om Per Stigmans äventyr är en intressant historia. Det är de enda icke originalproducerade böcker Svenska Barn gav ut. Vi pratar historiska äventyrsberättelser med ett tydligt klassperspektiv - troligen inspirationskällor till Sven Wernströms "Trälarna"-svit som gjorde succé från 1974 och framåt.

Författaren A.M. Marksman (Marx-man) är en pseudonym för Nils Holmberg, som skrev böckerna under brinnande världskrig och utifrån ett väl så glödande klasshat. Sedermera översatte han en inte alldeles obekant bok, Maos lilla röda, och var med och grundade KFML, utbrytarpartiet ur SKP (som sen blev vpk) som sen blev SKP (och fick en avknoppning i KFML(r)).* "Det kan hända!" är skriven och illustrerad av Fam Ekman, Gösta Ekmans halvsyster (nepotismpoäng: 7 av 10). Det är en inspirerad, men sjukt ordrik, lek med en berättelse som blir till medan den skrivs och berättas. Proggpoäng: 1 av 10.* "Herkules Jonsson och de makalösa mellandagarna" är bokuppföljaren till 1969 års julkalendrar i radio och teve, "Herkules Jonssons storverk". Samma cast och samme bisarrt produktive manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare - Tage Danielsson (nepotismpoäng: 12 av 10) - utförde parallella äventyr i etermedierna. Lagom till julafton kunde man sen börja läsa om den fantastiska familjen Jonssons mellandagsäventyr.

Liksom kalendrarna präglas boken av lika delar fantasi och realism (Herkules och pappa Olle byter plats när mamma An-Sofi svingar sin magiska sekreterarpenna, ordföranden i Kungliga Vetenskapsakademin vill stoppa jordens rotation och anordnar en manipulerad folkomröstning i Hylands hörna). Somliga skulle kanske kalla Danielssons allmänt troskyldiga underfundigheter för proggiga, men dessa somliga har i så fall en annan definition än jag. Proggpoäng: 2 av 10 (här finns trots allt vissa ansatser att förklara samhället).* Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" tar jag upp i "Proggiga barnböcker". Jag behöver väl inte argumentera för varför. * "Kalle går ut" är en pekbok. Den är skriven av Birgitta Gedin, gift med Per I Gedin, förlagschef på Wahlström & Widstrand som gav ut Tage Danielsson och där dennes hustru Märta-Stina arbetade. Per Gedin var också förläggare på Svenska Barn. (Nepotismpoäng: 13 av 10.) Illustratören heter Per Åhlin och är inte bara ett geni utan var också Svenska Ords hovleverantör av allsköns bilder (nepotismpoäng: 10 av 10).Storyn - Kalle klär på sej bl.a. pappas mössa, mammas kofta, ett par stövlar och ett paraply - rymmer inte riktigt några utflykter i proggighet. Däremot har den dammtorra baksidestexten ett pedagogiskt anslag som luktar vagt av tidens högt ställda barnpedagogiska ambitioner:

Barn i denna ålder (1½-3 år) tycker om klara, tydliga bilder och är förtjusta i färg. Dom är mycket intresserade av kläder och börjar omkring tvåårsåldern uppfatta att olika saker tillhör olika personer och pratar gärna om det.

Sammanfattningsvis: Hasseåtage drev sålunda ett barnboksförlag som gav ut svartvita fotoböcker om snabbköp och förlossningar, äventyrsromaner om hur fogdar stal folkets mat och dockböcker som propagerar mot fängelser. Och den där Forssell-boken som nämndes inledningsvis innehåller bl.a. en lång visa om Salvador Dalís kommersialism.

Så en inte alldeles obetydlig roll spelade nöjeskungarna i den barnlitterära proggutvecklingen.

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 43: Svenska Barn.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/proggiga-barnbocker-del-43-svenska-barn.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om - och här är det lämpligt med en standing ovation - Åke Cato).Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln "Hej bröder - lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld". Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred - to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard. Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon - det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita - föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen...

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOGUnder ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.

Post Title

→

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/en-man-med-ett-skagg-presenterar-stolt.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.

I nya numret av Aluma - organ för Öresundsregionens hemlösa - skriver jag onödigt mycket. Temat är humor, som råkar ligga mej varmt om hjärtat. En av poängerna med den här serien är att påvisa att det inte alls bara är osnutna småungar med hävdelsebehov som arbetar med så kallade provokationer. De mest älskade och omhuldade av våra varma humanistiska underhållare finns också med på listan.1964: Gösta Ekman säger nåt lite halvsnuskigt
Påföljd: riksdagsdebatt

Även den sönderkramade humorduon Hasseåtage – för yngre läsare: han som gjorde Blommig falukorv och han som gjorde Ronja Rövardotter – upprörde på sin tid. Det glöms ofta bort idag, när äldre människor gärna lyfter fram deras stillsammare satirer och varma patos och ignorerar att de också ägnade sig åt burleskt trams.

Revyn ”Gula Hund” var deras fjärde sedan de startat det extremt framgångsrika AB Svenska Ord två och ett halvt år tidigare. Trots att paret tog en ekonomisk jätterisk med stor ensemble och den gigantiska China-teatern som spelplats, stack de ut hakan i ett gäng samhällskritiska nummer. ”Gamle man” kommenterade den människofientliga åldringsvården och ”Folkspillran” anklagade svenska folket för att diskriminera romer.

Det som kom att uppröra på riksdagsnivå var dock ett nummer med lägre intellektuella ambitioner. Birgitta Andersson kommer till doktor Tage Danielsson med sin man, Gösta Ekman, som drabbats av Tourettes syndrom. Han säger då och då ”Pitt!” med illa dold förtjusning.

På ljudupptagningen från 1964 hör man på publiken att det sannerligen inte var ett ord som brukade sägas i offentliga sammanhang: det går ett sus av förskräckelse genom jublet. När Ekman i sketchens slut får hela publiken på en gång att stämma upp i ”PITT!” så kan man nästan höra dem rodna.

Succérevyn televiserades och förorsakade snart en interpellationsdebatt. Bondeförbundets John Eriksson gick i riksdagen i polemik mot socialdemokraten Essen H G Lindahl (som skrev ut sina mellaninitialer för att kunna skiljas från alla andra Essen Lindahl). Denne Lindahl ställde sig försiktigt avvaktande till Erikssons förslag om ett programråd som skulle rensa kanalerna från ”kalsongdramatik” och ”förråande uttryckssätt”:

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling.

Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.

(Långt mycket mer om riksdagsdebatten - stor läsning om man gillar att få tesen "gamla centerpartister är ett fnösktorrt släkte" bekräftad! - finns här.)

Post Title

→

Sju skämt som chockade Sverige. Del 2: Gösta Ekmans pitt.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/08/sju-skamt-som-chockade-sverige-del-2.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Jag har väntat i tjugosju år på att se om "Gräsänklingar", farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén "Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?" med. Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe - 1983 års drömduo - som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sej för hennes pappa Nils "Pom-pom" Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säjer att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transa. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextitalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttitalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sej lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen "Sköna juveler", en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne "Loffe" är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.Den gången ansträngde man sej. Och då blev det väldigt roligt.

Post Title

→

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/05/ivebergs-masterverk-om-inte-ekmans.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Den gamle och den halvgamle.

Kanal 9 har gömt undan ett program på ojämn tid onsdagkvällar. Det heter "Dom kallar oss roliga" och är inte gjort med några högt ställda ambitioner men med kärlek till ämnet och de intervjuade.

Klara Zimmergren och Henrik Schyffert "programleder" "tillsammans". Det vill säja att de var för sej har träffat ett gäng skämtare under några timmar och sen sytt ihop det med gemensam påa och ett fejkat mobilsamtal till varann på slutet. Det är uppenbart gjort på folks lediga stunder. Det gör mej inte ett dyft. Ledig tid kan vara kvalitetstid.

Bägge programledarna har för övrigt nosat rejält på ämnet tidigare. Schyffert gjorde det väldigt mycket mer djuplodande "Dokument: humor" för SVT, tematiskt sammanhållet, snyggt formgivet och initierat. Zimmergren gjorde P3 Apelsin, ett humorprogram om humor där Schyffert för övrigt var gäst. Och minns jag inte fel, var bägge gäster i Robin Paulssons En trekant med Robins i P4. Ett program som diskuterade humor.

Åter igen: det gör mej ingenting. Jag har själv ägnat de senaste tretti åren åt ämnet i fråga. Jag känner mej långt ifrån färdig.

Mötet mellan Schyffert och Gösta Ekman var en sån där stund en humor- och gubbnörd som jag kommer att bära med mej som ett laminerat ögonblick i bakfickan. Det kändes rentav historiskt. När Schyffert och Killinggänget kom var det med en attityd som sa "vi är år 0". Hur mycket Robban Gustafsson än stod med fötterna i revymyllan och hur klassisk en figur som Percy Nilegård var, så var Schyffert chefsideologen och Lokko och Lill-Luuk hans politiska kommissarier. Allt som var innan och inte var anglosaxiskt var onödigt och förnekat. (Mer om saken här.)

När så Ekman bjuder in Schyffert på jordens minst mysiga mysrum på Dramatiska institutet och frustrerat sitter ner medan Schyffert ska ta emot hans slapstickinstruktioner, så händer något. Schyffert säjer, utan ironi, att han ser Ekman som en svensk komiks Yoda. Ekman har ingen aning om vem Yoda är. Schyffert förklarar ödmjukt och uppriktigt att Ekman är som en klok gubbe som kan allt och har lärt sej alla knep och skaffat sej alla verktyg och vars visdom man kan hämta näring ur. Ekman blir nog rörd på riktigt, men låtsas börja gråta och torkar glasögonen med en näsduk. Schyffert säjer "du kan inte låta bli att skämta va?" och försöker hålla tillbaka skrattet.

Jag kan ta till överord här, men för mej var det ett sublimt teveögonblick. Det visade att humor inte tvungetvis är en generationsfråga. Detaljerna och referenserna byts ut. Men kokar man ner det till essensen, så är humor en attityd till livet, en överlevnadsstrategi, ett sätt att förhålla sej till världen och ångesten. Ett sätt att bygga broar och inte murar.

Gösta Ekman har varit viktig för mej i hela mitt liv. Schyffert var extremt betydelsefull när jag var sjutton och humor plötsligt blev hippt. För mej har det känts som om de levt på olika planeter - där den ena uppenbarligen är Dagobah - och att det bara är i mitt huvud de planeterna blivit ett solsystem.

Bilden av dem i varsin skinnmöbel i en spricka i väggen på en dyr institution, där den gamle nestorn skämtade maniskt och den unge spolingen var ärligt tacksam, la pusselbitarna på plats.

Post Title

→

Den gamle och den halvgamle.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/04/den-gamle-och-den-halvgamle.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Älgkebab!

Det här är bilder från en broschyr. Broschyren har plockats på Malmöfestivalen, där de festliga kobojsarna på bilderna brukar stå och kränga älgkebab - av allt att döma en typisk westernrätt - till massorna.På första sidan får vi veta att gänget kan bjuda på både äventyr och läger, samt att det är alldeles oproportionerligt roligt att peka på en måltavla med en pinne.
Senare får vi veta - av en man med taget namn - att det är hit man ska ta sej om man vill sätta guldkant på tillvaron.Vi får också lära oss kopplingen mellan begreppet "underhållning" och fem byfånar i maskeradkläder (jfr After Shave och Anders Eriksson).
Vissa bilder är främst förbryllande. Vad händer egentligen med Sydsvenskan-huset i glappet mellan "före" och "efter"? River kobojsarna det? Och hur snabbt hinner de egentligen plantera skog?

Andra bilder talar för sej själv. Åtminstone i kombination med bildtexterna:Sammanfattningsvis: vi får veta en hel del vi inte visste att man kunde veta i den där broschyren.

Vad vi däremot inte får lära oss, om vi inte plockar fram farfars gamla lupp och zoomar in det finstilta längst ner, är att "KCS Vildmarkscenter drivs av församlingen Kristet Center Syd, en samfundsoberoende församling som är verksam i region syd".

Kristet Center Syd startade 1989 genom en sammanslagning av två församlingar med lika knäppa namn: Sions församling och Glädjehuset. Välsignat av den store Ulf Ekman, som kom och hälsade på och passade på att profetera lite. Församlingen tog över den gamla dansrotundan Vägasked utanför Höör och valde att bygga bönelokaler i lite fräsig High Caparall-stil.Idag har KCS Vildmarkscenter bytt namn till Lone Star, vilket ger ännu färre kopplingar till psykotisk högerkristenhet. Stället drivs förstås fortfarande av samma församling - som bytt namn till Kingdom Centre Church - men det får man leta länge på hemsidan för att hitta uppgifter om. Däremot får man veta att både Simrishamns kommun och Lasse Stefanz haft trevligt på kobojsarfesterna.

På Kingdom Centres hemsida får vi dock veta att sheriffen här ovan också kallar sej "pastor Chris". Samt att församlingens uttalade syfte är att utvidga Guds konungarike på jorden.

Och på hemsidan Liv i frihet får vi veta, genom ett par avhoppade församlingsmedlemmar, att pastorn - som jag gissar är pastor Chris - bl.a. arbetat med så fräscha grepp som "demonisering" och "tagande av andlig hustru".

Och plötsigt smakar inte älgkebaben lika spännande.

Post Title

→

Älgkebab!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/algkebab.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Skällsordstöntar.

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sej. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa ("plugghäst" var från början en möbel, "popsnöre" en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sej rätten att fråga fullkomligt okända - digitala - kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittitalet - och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mej på är Albertssons titel: "Sexpuckona anfaller!" Hur jag än vrider och vänder på det, är "pucko" ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mej som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull. Tanken går - som så ofta när man pratar om sex och puckon - till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sej själv när han säjer att stureplansbratsen "kammar sej med fläskkotletter".

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet "räknenisse". "Räknenisse" är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån "räknenisse".

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke "Svullo" Dubois rappa i den.Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom - "brillorm".

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sej att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat "svartrock" och "prälle" noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. "Där har vi det", sa antagligen Dag till Micke. "Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!"

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon - brillor. Utan att tänka på att "glasögonorm" till skillnad från "brillorm" faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.

Post Title

→

Skällsordstöntar.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/02/skallsordstontar.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Cabaré Öppen kanal.

Min vän Bengt Strömbro (som f.ö. sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett s.k. satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden - det vanligast förekommande ordet är "Bohman" - och bar den något pretentiösa underrubriken "listiga lögner och sataniska sanningar".

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer "njurens lunga" istället för "hjärtans gärna". Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

"Satir" betyder f.ö. fortfarande - hos de fyrtitalister som har vetorätt - "elakheter om riksdagspolitiker". Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

Post Title

→

Cabaré Öppen kanal.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/12/cabare-oppen-kanal.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Att släppa Tage.

Monica Z upprepade det gärna: hon hade helgonförklarat Tage Danielsson. Hon ångrade inget mer i livet än att hon en gång nobbat ett dansförslag från honom (inte ens att hon inte gick till doktorn när hon skadade ryggen i tonåren så att hon blev invalidiserad i förtid).

Hon var inte ensam. Hela det offentliga Sverige över fyrtifem är rörande överens: visst var han både ett geni och en godhetens apostel. Storyn om arbetargrabben som blev klassens ljus, radions underhållningschef och symbolen för den goda svenska underhållningen är märkvärdigt fri från knastar och kvisthål. Han hade för det mesta rätt.

Nog framstod han emellanåt som naiv i sitt argumenterade för småskalighet och mot teknokrati, men det är en typ av åsikter som provocerar politruker och nyliberaler för att dom vet att han egentligen hade rätt. Det är bara det att om vi skulle erkänna att konsumism och kärnkraft och tillväxt och flygresor inte är nödvändigt för vår överlevnad och att fred är bättre än krig och att vi lever över våra tillgångar så skulle vi tvinga in oss själva i en existentiell kris och omyndigförklara våra egna handlingar.

Till och med i kvinnofrågan var Tage Danielsson klarsynt, och detta i ett sexti-sjuttital då man kunde vara hur politiskt radikal som helst i övrigt men ändå gilla idén om kvinnan som hemmafru och playboybunny. Det var till och med comme il faut, á la mode och bohemian chic.

Hasse och Tage behöll eventuellt kakan medan dom åt den, när dom 1966 lät Fatima Ekman som bunny sjunga:

Var är demokratin?
Vad är jag för dessa svin?
Mer än en kåt kanin
som gör det som herrar
- med komplex och känsliga spärrar -
inte kan men vill det som herrar villMen tendensen gick inte att ta miste på i "Donna Juanita" (1969), den låt/symfonisats jag skulle ta med mej till en öde ö, ett feministiskt anthem, en obeveklig uppgörelse med den attityd som kallar kåta karlar beundransvärda och kåta kvinnor madrasser:

Donna Juanita,
syster till Don Juan,
var en señorita
som var lika pilsk som han

Parallellt med sin broder erövraren går Juanita ut i världen och ligger med en katolsk präst (som "glömmer hopp och tro, ty störst av allt är kärleken"), kardinaler, lotsar, landsfiskaler, hertigen av Neapel, hertigens vaktkonstapel, lorder och spanska grander, Sven Jerrings barnradiofigur Efraim Alexander und so weiter:

Don Juan är hjälten
har man alltid sagt
Donna Juanita
däremot är värd förakt

Han är kärleksdrömmen som är drömd
berömd av var poet
Hon en galen kvinna som är glömd
fördömd till ensamhet

Hon sitter i sitt fönster
Hennes blick är död och tom
En dam ska tas! Får aldrig ta!
Så lyder världens grymma dom

Med detta i åtanke är det intressant att den gode Danielsson faktiskt gjorde åtminstone ett klavertramp, sett från modernt perspektiv. Jag tänker då inte på Gösta Ekmans glada bordellbesök i "Mannen som slutade röka" eller ens danserskans tejpade bröstvårtor i "Glaset i örat", som i sina tidssammanhang nog ska läsas som sexualradikala (men visst, vi fick aldrig se Martin Ljungs tejpade bröstvårtor i samma tablå).Jag tänker på "Sagan om den rättvisa Gudrun" i den med rätta klassiska "Sagor för barn över 18 år" (1964). Det är ett mäkta reaktionärt stycke text. Den gör sej, från Goliats perspektiv, lustig över Davids kamp för likaberättigande. Gudruns kamp för rättvisa beskrivs, med den patenterade danielssonska försåtligheten, som en tramsig kamp:

Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast att hon hade ett lika ansträngande arbete som hans. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på. [---]

Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt "ja" på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga "ja" före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun. [---]

Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var "mappa", och det andra var "pamma".
En dag sa Albin:
"Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid."
"Ja titta inte på mej", svarade Gudrun, "nu är det allt din tur!"
Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.

Detta skulle kunna vara Tage Danielssons plump i ett annars prickfritt politiskt korrekt protokoll. I en löjligt stor produktion under tretti år i offentligheten är det svårt att finna nåt annat som sticker ut som konservativt med nutida ögon (minns att mitt perspektiv är det vänsterliberala - jag gissar att mina nyliberala vänner tycker att han var en verklighetsfrånvänd fjant på det hela taget).

Och då känns retoriken i "Sagan om rättvisa Gudrun" fortfarande igen hos en stor del av vår manliga befolkning, som möjligen kommit dit att dom ser att det är orättvist att kvinnan drar det tyngsta lasset, men som fortfarande tycker att det kompenseras av att dom själva drar ett något mindre lass.

Post Title

→

Att släppa Tage.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/att-slappa-tage.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Dom ekmanska sickorna.

En av Sveriges flitigaste, mest framgångsrika och mest begåvade regissörer hette Hasse Ekman. Han blev med tiden också en av Sveriges mest underskattade och bortglömda regissörer.



Han hade lite grann oturen att vara samtida med en förstoppad prästson med kindvårta och basker, och där Ekman trots allt kände av producenters och publiks krav blev Bergman alltmer övertygad om sitt eget geni och allt mer kompromisslös i sitt filmskapande. Vilket innebar att Bergman gick från klarhet till klarhet, medan Ekman blandade ess och lankor.

Men Hasse Ekman hade en eklekticism helt i klass med Kubrick eller Widerberg, en förmåga att hoppa mellan genrer och ta sej an alla med samma flyhänta seriositet. Hans komedier var smarta, hippa och referensspäckade ("Med dej i mina armar" med Edvin Adolphson, "Ratataa" med Povel Ramel), och även när det kretsade kring män i kvinnokläder ("Fram för lilla Märta" med Stig Järrel), så var det förankrat i sin samtid istället för det 1800-tals-operett-Tyrolen eller det gamla statarsverige där alla hade underbett som svensk buskteater annars verkar utspelas i.

Och även om Hasse Ekman var mest etablerad som komediregissör, så är t.ex. hans melodram "Flicka och hyacinter" (1950) ett av dom mest revolutionerande draman som presenterats för en svensk publik - både konstnärligt (pusselbitsberättande) och innehållsligt (homosexualitet). Jag såg den för första gången ikväll och inser att dåtidens publik måste ha blivit chockad, dvs dom 60% som faktiskt begrep vad filmen handlade om (enligt samtida undersökningar förstod 40% av biopubliken inte själva twisten i filmen).

Inte bara tar filmen - om än alltså mycket kyskt - upp nåt så tabuiserat som lesbianism, dessutom är den påfallande ocensurerad vad gäller alkoholism, otrohet och andra förr så förbjuda ämnen.

Men efter att ha varit maniskt produktiv och ständigt ha utmanat sej själv, och mot sin och hans vilja kastats in i en tävling mot den magonde prästsonen, var det som att Hasse Ekman medvetet lämnade in sin pensionsanmälan när han 1956 (41 år gammal!) valde att ägna sina sista sju år av filmande åt en årlig Sickan Carlsson-film i genren glittrande-sprittande-glädjestråle-sprider-förtjusning-vart-hon-än-går.

Sickan var så att säja sin tids Carolina Klüft, nåt oförargligt som finns till för att alla ska kunna tycka om, nåt som så envist går in för att inte stöta att det naturligtvis blir stötande. Filmer som "Fröken Chic" och "Sjunde himlen" är söta bagateller, men visar föga av den regissörskapacitet Hasse Ekman visat under nästan två decenniers oavbrutet filmande.


I en annan tid, på en annan plats: Svensk Filmindustri, slutet av sjuttitalet. SF har konstaterat att dom tretton filmerna om det anakronistiska Olsenbanden gått sjukt bra i hemlandet Danmark, och även med framgång transkriberats för den norska marknaden.

Någon på SF-kontoret verkar antagligen förbryllad: hade Gud och rättvisa existerat, skulle naturligtvis inte Olsenbanden bli en succé. Det är ju helt knäppt. Det är ju tre gubbar som rymt från nåt slags punschdoftande trettital och tagit med sej överspelet och det saggiga tempot. Det ska ju inte funka! Men om det funkar, är det ju dumt att inte vara den som får vinsten.

Gösta Ekman - en av landets mest respekterade skådisar, känd från sitt samarbete med Hasseåtage men också från att ha spelat Brecht på Stockholms stadsteater, Strindberg i teve och Slas på bio - engageras att vara med och utveckla den svenska varianten.

Ekman accepterade efter lång tids övervägande. Det här var ju folkkomedi utan kulturella och politiska alibin, det gick inte - som hos Hasseåtage - att skylla på att det fanns nålstick och budskap bland skämten, det här var redan tänkt att vara första delen i en serieproduktion och Ekman kände själv att han inställde sej för tjänstgöring vid löpande bandet.

Av begripliga skäl gick hans tankar till hans pappa, Hasse Ekman. Och därför kallas Charles-Ingvar Jönsson Sickan.

Post Title

→

Dom ekmanska sickorna.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/01/dom-ekmanska-sickorna.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

De subversiva svenska orden.

Hasseåtage har i historieskrivningen gärna framställts som nåt slags halvstatlig folkhemshumor, med aktiebolaget Svenska Ord som en myndighet bredvid postverket och SJ, en konsensuskomik kring vilken svenska förortsbor kunde samlas som fordom runt legendförtäljare vid lägerelden.

En sån beskrivning är att förneka en viktig bit i Hasseåtage-pusslet: samhällskritiken. Visst brukar man påpeka vilken enastående humanist Tage Danielsson var, och vilket käckt engagemang han hade i kärnkraftsfrågan etc, men fortfarande får man intrycket av en lojal statlig tjänsteman som inte längre kan stilla tiga utan slår larm om att myndigheten köpt för lite karbonpapper till årsredovisningen.

Min bild är att Alfredson och Danielsson var större oroshärdar än så. Och de var det faktiskt från början.

Även om de själva konsekvent försökte tona ner sina samhällsomstörtande ambitioner och trycka på den inte alls självklara rätten att sprida glädje, så säjer oss innehållet i deras revyer något annat.

Redan i sin första revy, Gröna Hund på Gröna Lund 1962, gjorde Alfredson sin monolog Ringaren i Pålsjö damm, som ganska explicit ifrågasätter Den Heliga Statskyrkan. Monologen beskriver en pastor som är mer intresserad av att behålla sitt jobb än att sprida Kristi evangelium, och en kyrka som gapar tom utan att det omkringliggande samhället verkar må sämre av det.

1966 gjorde de revyn "Åh, vilken härlig fred!" på Dramaten (inbjudna av chefen Bergman), där de förde åtskilliga kontroversiella resonemang om Sveriges påstådda neutralitet under andra världskriget.

I numret "Om Hitler hade vunnit kriget" beskrivs ett naziockuperat Sverige som till alla yttre detaljer ser ut som Sverige gjorde 1966 - bl.a. går man och tittar på Hasseåtage-filmen "Att angöra en brygga" - och där egentligen bara två skillnader kan konstateras: Gert Fröbe är James Bond istället för skurken, och de som har synpunkter på samhällsskicket blir hämtade av uniformerade herrar.

En humor som inte räds de tunga frågorna och de komplicerade sammanhangen således. Vi ska komma ihåg att tjugo år efter kriget var såren fortfarande öppna; gamla nassar och medlöpare behövde inte vara så väldigt gamla och fanns emellanåt på höga samhällsposter, svenskarna under kriget levde på sentenser som visade sej vara lögner: "Finlands sak är vår" och "vår beredskap är god".

Hasse och Tage, två lustigkurrar, skämtare, rolighetsministrar, pajasar, vågade peta i de såren.

Mest flagrant är revyn "Gula Hund", som sattes upp på China, en av Stockholms största teatrar, 1964. Med stor ensemble och påkostad dekor - allt betalt ur egna fickor - får man nog säja att det var ett modigt projekt.

Revyn öppnade med "Farfars tid", ett Tom Lehrer-aktigt nummer där den falska nostalgin och sekelskiftesromantiken kördes ner i halsen på publiken:

Hör barnens arbetsglada skratt och skrik
från Liljeholmens stearinfabrik [...]
Det var en festlig sak när kungen kom
och gjorde mor med barn och vände om [...]
Det var en tjusig tid på Berns café
när allas Calle P fick TBC

Und so weiter.

I samma revys "Gamle man" kritiserades den institutionaliserade åldringsvården - "i en förtjusande modern miljö har ett antal vänliga människor i vita rockar låst in min konjak och mej - fast i olika skåp" - samtidigt som upphovsmannen inte tvekade för element av svärta, smärta och sorg i den vemodiga skildringen av en man som har framtiden bakom sej.

I "Folkspillran" tog man upp zigenarfrågan, alls icke okontroversiellt 1964 när romer inte nödvändigtvis bereddes plats i svenska skolor och bostadsområden. Numret avslutades med "Du gamla, du fria" - och 1964 reste sej publiken per automatik när den sången tonade upp - som gick över i zigeunerrytm. Ett statement som inte nödvändigtvis var opportunt 1964. Ett statement som var att sticka ut hakan och riskera både sin popularitet och sina stålar.

Hasseåtage gjorde det.

De gjorde också ett nummer där Birgitta Andersson - några år senare hela svenska folkets Teskedsgumma - var dörrförsäljande luder, och inte minst hade Gösta Ekman Tourettes syndrom som lurade med sej hela publiken i ett rungande "PITT!" 1300 människor, kväll efter kväll, primalskrek sej ur sexualneuroserna. När revyn gick i teve 1966 stängde min farmor av.

Miljöförstöringen var ännu inte uppskriven på samhällsagendan 1964. Ändå gjorde Tage Danielsson och Lizzi Ahland ett barockinspirerat cembalonummer om döda änder och "röken från atomkraftverk" (han skulle bli mer insatt i kärnfusion längre fram).

Och i "Varför ska jag vara med" kritiserade vokalgruppen Gals and Pals soffliggarna, axelryckarna, den svenska mätta attityden att andras bekymmer inte ska behöva vara mitt.

Under två timmar satt publiken och lät sej kritiseras. Världens bästa och ofelbaraste Sverige dissekerades och problematiserades:

Ljuva dröm att som en svensk se ut
Att få lära sej att veta hut
D'e en nåd att stilla bedja om
- att få bli så jävla bra som dom

Att det trots allt blev en succé, och att Hasseåtages stjärna bara fortsatte att stiga, är i historiens perspektiv inte självklart.

Faktum är att tevesändningen av Gula hund - den min farmor stängde av i chock - blev en riksdagsangelägenhet. Riksdagsman John Eriksson i Bäckmora (bondeförbundet) sa i andra kammaren:

Tag t.ex. lördagsunderhållningen som heter Gula Hund men som jag kallar Fula Hund. På bästa programtid och då hela familjen är samlad och väntar sig en avkopplande och roande underhållning från TV kommer sådana programinslag, som den beryktade läkarscenen med dess förråande uttryckssätt.

Hans partikamrat Einar Gustafsson i Kårby fyllde i:

De som arbetade i folkrörelserna och med underhållningsverksamhet för 15-20 år sedan och lärde ungdomen att den s.k. "kalsongdramatiken" inte var något att odla eller lärde ungdomen att språket och maneren från drängstugorna inte var något att ta upp på scenerna blir ibland lite bekymrad över programtyper, som kommer ganska nära dessa ting och som numera tycks vara uppskattade främst av de s.k. intellektuella grupperna.

Det här säjer oss flera saker om tiden och om Hasseåtage: a) att säja "pitt" räknades som "förråande" (riksdagsman Eriksson pratade t.o.m. om "tukt- och sedlighetssårande handling"), b) Hasseåtage och svensk teve hade sån genomslagskraft att riksdan reagerade, c) det har funnits människor som använt begreppet "kalsongdramatik".

Men framför allt säjer det att Hasseåtage inte från första början var allas vänner och idoler, att även de - liksom alla humorister värda namnet sen dess - betraktats med misstro av reaktionärerna, att deras material var betydligt mer explosivt än vad deras samtida vill ha det till i efterhand.

Rent logiskt borde egentligen inte svenska folket ha öppnat stora famnen för dem. Att de trots allt gjorde det, måste ha berott på att de fortfarande kunde identifiera kvalitet.

Post Title

→

De subversiva svenska orden.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/12/de-subversiva-svenska-orden.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection