En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Det är med vördnad jag för första gången någonsin presenterar en gästpenna på denna blogg. Jag har valt honom med omsorg: mannen som en gång gav oss Häpnadsväktarna och Fönster mot tegelväggen, Werner, Preben och Jöns (med parhästarna Werner, Preben respektive Jöns). Jag talar förstås om - och här är det lämpligt med en standing ovation - Åke Cato).Häromsistens nedkom jag med en ny skrift med den klatschiga titeln "Hej bröder - lyssna nu till min historia! Personligt om Cornelis sångvärld". Strax efter förlossningen var bokens illustratör Jimmy Wallin uppe hos Cato, vars flitigt nyttjade dator har sin boplats i centrala Malmö, i ett helt annat ärende. Ärendet var för övrigt Karl-Alfred - to be continued.

Samtalet de båda emellan kom dock delvis att kretsa kring en annan kedjerökande gammal sjöman, vars kostintag dock inte främst bestod av spenat: Cornelis Vreeswijk. Cato fick min bok av Wallin och tackade troligen artigt enär han är en väluppfostrad man.

Det ena ledde till det andra, och det andra är alltså liktydigt med nedanstående vandring nerför Catos Minnens Boulevard. Jag vet inte om Cornelis Vreswijk var snäll, men han hade snälla ögon.

Det är dom jag saknar när jag tittar på bilder av Hans-Erik Dyvik Husby som spelar titelrollen i filmen Cornelis. Visst är Husvik porträttlik, men han saknar sin rollgestalts ögon.

Cornelis var förstås en del i det Stockholm där jag tillbringade närmare trettio år. Som nöjesjournalist, först på Expressen och sen på Aftonbladet (i likhet med Gösta Ekman i en känd sketch kunde jag aldrig bestämma mig) träffade jag Cornelis flera gånger och gjorde mer eller mindre framgångsrika och läsvärda intervjuer med honom.

Och eftersom han var en man som insåg vikten av att göra ett gott intryck i media var han förstås alltid lika vänlig och tillmötesgående.

Jag kände aldrig Cornelis personligen (vem gjorde förresten det?) men i början av åttiotalet kom våra vägar att korsas, bokstavligt talat eftersom vi bodde på samma ö, Storholmen, i Stockholms allra innersta skärgård: ön ligger bara ett par hundra båtmeter från Lidingölandet.

Då hade han strax innan gift sig med sångerskan Anita Strandell, en dam jag kände sen tidigare. Tillsammans med Diana Nunez och Inger Öst hade Anita startat en sånggrupp som jag och min dåvarande samarbetspartner Björn Barlach hade döpt till Tre Damer.

Denna väna och synnerligen välljudande damtrio förekom här och där i nöjesvärlden, men blev väl aldrig någon av de stora grupperna. Inte förrän någon - det skulle inte förvåna mig om det var den driftiga och företagsamma Anita - föreslog att Cornelis och Tre Damer skulle göra en krogshow tillsammans.

De medverkande beslöt att snacka ihop sig med Björn och mig och tillsammans företog vi en arbetsresa till Åland. Det var kanske inget särskilt lyckat val med tanke på Cornelis grava alkoholism, och sjöturen blev mer stormig än självaste Ålands jäsande hav, men resan gav resultat och Björn och jag började skriva texter.

Det var inte så mycket texter som behövdes för det mesta som skulle framföras var av naturliga skäl författat av Cornelis. Men vi fick ihop några lysande texter för konstellationen på scenen. Detta kan jag säga utan att förfalla till skryt och skräpp, för det var mest Barlach som skrev.

Showen som hade premiär på Bacchi Wapen i Gamla stan blev synnerligen lyckad. Bland annat framförde de fyras gäng Dansen på Sunnanö av Evert Taube.

Vad ser ni då, herr Rönnerdahl, kanske min nya kjol? sjöng flickorna.

Ja den och kanske något mer, sjöng Cornelis och fortsatte: Ta hit en bra fiol!

Det fanns en sådan i kompbandet, trakterad av en polsk invandrare vid namn Kajtek Wojciechowski (han var för övrigt under några år gift med Diana Nunez). Kajtek var djupt musikaliskt bildad och utbildad på musikkonservatoriet i Warszawa. Damerna fäste en blomsterkrans på violinistens änne och sjöng: Där går en dans på Sunnanö till Rönnerdahls fiol.

Inte ett öga var torrt i lokalen...

Föreställningen bandades och har sänts flera gånger i tv. Anita har sagt mig att showen på Bacchi är det hon är mest stolt över i sin karriär och jag är böjd att säga detsamma. Jag skrev inte så mycket, men jag kom med en del idéer som förverkligades på scenen.

Anita kämpade länge för att hålla ihop äktenskapet med Cornelis, men spritdjävulen var en alltför svår rival och efter många tappra försök var sångmön och sångaren tvungna att ge upp och gå skilda vägar.

Men fru Vreeswijk har väl förvaltat sin exmakes texter och har gjort flera turnéer i hans anda.

Som sagt, på Storholmen stötte vi på varandra då och då, Cornelis och jag, men mest höll han till på de blånande fjärdarna. Inte med metspö i nån liten grönmålad eka, om det nu var det ni trodde; ack nej, herr poeten hade, så socialist han var, försett sig med ett jättelikt schabrak till motorbåt i flera våningar och med betydande antal dånande hästar i motorn.

Över huvud taget tror jag inte att poeten i så värst hög grad levde upp till sin roll som samhällsförbättrare och De Arbetande Massornas Hjälte. Han hade ett mycket gott öga till lyxprylar av alla de slag.

Men för fan, så mycket stålar som han diktat och sjungit ihop tycker jag det var honom väl unt att få leva lite loppan.

Och snäll var, det tror jag i alla fall. Innerst inne.

Han hade i alla fall snälla ögon.

EPILOGUnder ett av mina sista år i Stockholm träffade jag Cornelis på en uteservering vid Odenplan. Det var en tragisk upplevelse. Sjukdomen hade brutit ner honom och den tidigare frodige och frustande trubaduren var nu bara en så kallad skugga av sitt forna jag, en liten mager och i förtid åldrad gubbe. 1987 dog han, men hans poesi lever som aldrig tillförne.

Post Title

→

En man med ett skägg presenterar stolt: En annan man med ett skägg! (Som skriver om en tredje man med skägg!)

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/en-man-med-ett-skagg-presenterar-stolt.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

I dagarna - som av en slump samtidigt som en biofilm på samma ämne släpps lös - nedkommer jag med boken "Hej bröder - lyssna nu till min historia!" Det är en bok om Cornelis Vreeswijk, eller mer bestämt om några av de över 500 låtar han hann skriva i andningspauserna mellan snedstegen och klavertrampen. Nedan en text som inte riktigt höll måttet för den färdiga boken, men som ändå ger en fingervisning om tonen och ambitionen."JAG OCH BOSSE LIDÉN"
Text och musik: Kris Kristofferson (”Me and Bobby McGee”).
Svensk text: CV.
Utgivningsår: 1974 (lp:n ”Getinghonung”).

Mönstra’ av i Narvik, 30 grader kallt
i sandaler, skjorta och ett par jeans
Åkte tåg till Kiruna, klämde ett par malt
Hade ganska trevligt, vad jag minns
Och jag plocka’ fram gitarren och spelade för flickorna
medan Bosse sjöng och spelade på kam
Och det dunkade i skenorna och konduktören sa,
medan Norrlandståget dundrade fram:

”Är man fri så är man fri – och inget mer med det!
Frihet kostar allt, du har min vän!
Mönstra på en båt igen, sen får vi välan se
Hoppas att du får en bra kapten
– bra för dig och bra för Bosse Lidén!"

Inget ord är mer rock’n’roll än ”yeah”. ”She loves you – yeah yeah yeah” (The Beatles). ”Pressure pressure I got pressure, oh yeah, oh yeah, oh yeah” (The Kinks). ”Yeah, yeah, I wanna be black” (Lou Reed). ”Yeah, yeah, yeah, do the Harlem Shuffle” (Rolling Stones m.fl.). ”Run away run away from the pain – yeah yeah yeah yeah yeah” (Aerosmith). ”Jah live, children, yeah” (Bob Marley). ”We say yeah!” (Hep Stars).

För att bestå av en stavelse och fyra bokstäver, varav tre vokaler, är det ett sällsynt uttrycksfullt ord. Beroende på sammanhang kan det uttrycka vad håken som helst: njutning, tillfredsställelse, otillfredsställelse, kåthet, aggression, hat. I extrema fall betyder det dessutom just vad det betyder: ”ja”. Inte minst är det effektivt utfyllnadsljud om man behöver ett läte för rytmens skull.

Alla svenskspråkiga rockskalder har dock tvingats konstatera samma sak: ”yeah” funkar inte på svenska. Svenskan är ett bra språk för att göra sammansatta ord (”bombhögern”, ”gråsosse”, ”soppatorsk”, ”skomakarlåda”) eller konstruera adjektiv av substantiv (dagens skånska förskolebarn kallar positiva saker för ”ägiga” eftersom de ”äger”, det vill säja vinner/dominerar), men det är inget vidare känslospråk.

Folk som gillar att prata om nationalsjälar kan säkert breda ut sej om varför det förhåller sej så; jag nöjer mej med att konstatera att svenskan fattas relevanta synonymer till ”yeah”. Fraser som på amerikanska låter sexuellt desperata – ”a-bop-bop-a-loom-op a-lop-bop-boom” – låter som dagisramsor på ärans och hjältarnas språk.

I början av 1990-talet packade rockikonen och kajalkungen Joakim Thåström sina fuzzboxar och drog till Amsterdam för att göra olyssningsbar industrirock på engelska. I en intervju uttryckte han nåt som nästan liknade glädje – i Thåströms värld är glädje inget man stoltserar med – över att äntligen få sjunga ”yeah”. Avundsjukt hade han noterat hur Borlängebandet Sator, som gjorde tungrock på dalaengelska, alltid kunde bränna iväg ett ”yeah” och injicera låtarna med Rock.

På rak arm kommer jag bara på två svenskspråkiga artister som testat att faktiskt använda ”yeah” i ett svenskspråkigt sammanhang. Den ena är mjukpopparen Martin, kallad ”Rymdrakets-Martin” efter en av sina minor hits, som fick en fjärdeplacering med ”(Du är så) Yeah Yeah Wow Wow” i Melodifestivalen 1999. Den andre är Cornelis Vreeswijk, som aldrig dristade sej att slänga in ett nonchalant ”yeah” i utrymmet mellan två strofer.

Frågar ni mej så lyckades Cornelis bättre. Cornelis hade en förmåga att få sina poser att inte låta som poser, som om ”yeah” var det naturligaste ordet i världen för en svensk holländare. I ”Jag och Bosse Lidén” petar han inte bara in ”yeah”. Han använder också ”wow”, ”oh”, ”mmmmmm” och ”nynnynnynny”. En språkmedveten man som Cornelis Vreeswijk använde troligen inte de ljuden av en slump. Det var de orden som behövdes för att uttrycka just det där just då.

Nu ska det säjas att låten ju bygger på singer/songwritern Kris Kristoffersons ”Me and Bobby McGee”. Det americanakryddade countryblueskompet inbjöd säkert naturligt till häftigare bluesexcesser än vanligt. I bakhuvudet torde Cornelis, som alla andra, haft Janis Joplins inlevelsefulla tolkning, med ett närmast epileptiskt wail-parti som crescendo.

Men poängen är att det funkade. ”Yeah” gifte sej lika bra med ”Narvik” och ”Kiruna” som med ”New Orleans” och ”Kentucky coal mines”.

På ett sätt är det fullt logiskt. Cornelis kunde få rader som ”törhända ni jagar standard” eller ”lilla söta hönan Agda/ hon blev blåst på ovansagda” att låta nästan naturliga. Då vore det väl håken om han inte kunde blåsa liv i också den banalaste av bluesklichéer.

”Jag och Bosse Lidén” är ytterligare ett exempel på Cornelis självklara sätt att stöpa om andras ord till sina egna. Kristoffersons original utspelar sej – naturligtvis – i USA och beskriver en av de där planlösa rastlösa resorna över kontinenten som amerikaner är så övermåttan förtjusta i. Huckleberry Finns flotte längs Mississippi, Woody Guthries tågluffande genom det arbetande USA, Sal Paradises påtända biltripp i ”On the Road”, Peter Fonda och Dennis Hopper bakom toklånga framgafflar i ”Easy Rider” – allt är skärvor i en stor mosaik om Det Drömda Landet.

Sverige, som visserligen är ett stort land för att vara så litet, lämpar sej inte riktigt som spelplats för dylika storslagna berättelser. Burt Bacharachs och Hal Davids mäktiga ”24 hours from Tulsa”, om en långtradarchaufför som hamnar på erotiska irrvägar på väg hem till sin älskade, blev på svenska ”15 minuter från Eslöv”. Långtradaren blev en moped. Dusty Springfield blev Östen Warnerbring.

Det är med andra ord inte helt smidigt att översätta den amerikanska mytologin till svenska. Det visar också det första försöket som gjordes att klä Kristoffersons ord i svensk språkdräkt. Lalla Hansson gjorde ”Anna och mej” 1971 och valde att låta berättelsen stanna kvar i USA (även om de i andra versen gör en lika hastig som oväntad avstickare till Tokyo):

Stack iväg från ingenting, sökte mej ett mål
klädd i skjorta, jacka och ett par jeans
Anna fann en gammal båt och i grevens tid
tog oss ända ner till New Orleans
Jag tog upp ett munspel ur min tomma, slitna ficka
och blåste trött när Anna sjöng en blues
Och en vindpust blåste, vissla skönt
och Anna klappa takt
Vi kunde snart var låt som folk på båten sjöng

Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting
Ingenting är värt nåt men är fritt
Va ihop var enkelt då när Anna sjöng en blues
Va ihop var skönt och lätt för mej
Skönt och lätt för oss, Anna och mejLalla Hansson var en av alla dessa halvunga män med gitarr som drev runt i det svenska musiklivets sjuttital, släpande på en ryggsäck med ljumma Löwenbräu och Dylanideal. ”Anna och mej” är ingen dålig text, men heller ingen bra. Bluesromantiken, New Orleans-båten och den märkliga meningsbyggnaden ger mej samma associationer som Carl Johan De Geers parodiska kioskdeckartitel – ”Kyss mig dödligt”.

Hansson var gissningsvis så marinerad i uramerikansk rockmytologi att berättelsen för honom kändes fullt naturlig, men fortfarande känns texten som en översättning och ingen tolkning. Och har man ett munspel i fickan så är inte fickan tom.

Och som översättning är den fortfarande inte tillfredsställande: ”Frihet är ett lustigt ord som täcker ingenting” betyder inte samma sak som ”Freedom’s just another word for nothing left to lose”.

Vreeswijk gjorde istället resan till en Taubeartad sjömanssång som ligger närmare en svensk tradition. Trettigradig kyla i sandaler låter som klassiskt sjömansskryt. I Vreeswijks andra vers far berättaren från Malmö till Brasilien, blir av med passet ”i någon konstig stad” och hittar kompisen Bosse av en slump på en bar i S:t Louis. Den osannolika berättelsen ekar av Fritiof Anderssons skroderande om hur han blivit ”held up i Kina”, ”rånad i Shanghai”, ”suttit hos pirater uti pant” och gift sej med ”dottern till mördaren Fu Wai”.

”Är man fri så är man fri och inget mer med det” är visserligen inte Cornelis största ögonblick som textmakare – jag har läst raden tretti gånger på raken och kan fortfarande inte se att den har några poetiska dubbeltydigheter – men vittnar i alla fall om en självständighet gentemot originalet.

Sen kan man ha diverse invändningar mot själva begreppet ”frihet”, som återkommer som ett mantra i den anspråksfullare rocklyriken och inte minst är ett av Ulf Lundells favoritord (hans roman ”Friheten” tar 797 sidor i anspråk). Ganska många män som förläst sej på Hemingway och Kerouac har lovsjungit friheten.

Att vara fri har betytt att stå utanför de borgerliga konventionerna, att tänka större än det förkättrade etablissemanget, att vara oberoende, rebell och outsider. I praktiken har det ofta inneburit ”fri att bedra min fru”, ”fri att ta en måndagsblecka” och ”fri att inte ta ansvar för ungarna”.

Frihet kostar för all del allt du har, min vän. Den brukar också kosta rätt mycket av vad din omgivning har.

Post Title

→

Deleted scene: Jag och Bosse Lidén.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/deleted-scene-jag-och-bosse-liden.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Varning! Ett inlägg med väldigt mycket hud!

Det här är ett klassiskt skivomslag. Någon tyckte någon gång att det var en utmärkt idé att illustrera Cornelis varsamma uppdatering av Taube-katalogen med en naken trubadur i fören på Vispråmen Storken. Kanske syftar bilden på insjungningen av Taubes "Nudistpolka". Kanske ska det signalera skärgård och natur och sånt där som Taube gillade. Kanske var det bara ett sätt att säja "hej! Det är 1969 och vi är så satans frigjorda!"

På den tiden skrämde det hursomhelst inte bort några skivköpare. Plattan sålde som penicillin efter Bokmässan. Taube tackade en gång Vreeswijk "för vänligheten" på gemensamma stamkrogen Den Gyldene Freden. Tio år senare hade herr C dock en malande känsla i kroppen att Mäster Taube faktiskt aldrig lyssnade på skivan och att det i så fall kanske berodde på den där hudmassan. Herr C sa sej till och med ångra bildvalet.

Själv sitter jag i detta nu och korrläser ett bokmanus om den där holländaren som jag engagerat mej osunt mycket i. På omslagets framsida sitter, som sej bör, en bild av holländaren himself. På omslagets baksida tyckte jag, i all ödmjukhet, att det skulle passa utmärkt med en bild av bokens författare. Följaktligen lurade jag min fotograferande förläggare längst ut i Sibbarps småbåtshamn för att göra en parafras.

Detta, vill jag understryka, har inget med exhibitionism eller narcissism att göra. Det är en allusion och det är något mycket fint.

Post Title

→

Varning! Ett inlägg med väldigt mycket hud!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/10/varning-ett-inlagg-med-valdigt-mycket.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Cornelis leeft!

För den som råkar vara ohälsosamt intresserad av en sen 23 år tillbaka avliden trubadur med skägg och en viss fixering vid alkohol, finns den holländska dokumentären "Cornelis leeft!" på svensk dvd.

Den säjer ingenting om Cornelis liv eller verk i stort - vill man ha en första ingång bör man istället köpa Tom Alandhs film "Cornelis" eller Klas Gustafsons bok "Ett bluesliv" - men kommer med några fascinerande pusselbitar om karlns karriär i hemlandet. Han hade nämligen en sådan. Också.

Under några perioder under sitt extremt stormiga liv for Vreeswijk ner till Nederländerna, för att hälsa på mamman som flyttat tillbaka redan på sextitalet, för att ducka för fogden, för att ducka för nån annan, förhoppningsvis för att nån gång träffa sin son som bodde hos farmor under hela skoltiden, men också för att spela in låtar och turnera. Han blev ett namn. Han fick några hittar, bland annat "Veronica" i översättning.

Sen försvann han lika fort från den nederländska radarn och framstod väl där som ett some-hits-wonder. Få holländare brydde sej om att läsa svenska medier och bilda sej en uppfattning om att den där figuren som flaxade förbi faktiskt var en levande - och efter sin död än mer levande - legend på andra sidan kontinenten.

Det måste vara förbryllande ur ett holländskt perspektiv. Det är som om vi plötsligt skulle få reda på att, säj, Totte Wallin sjungs i holländska skolklasser, har en park i Amsterdam uppkallad efter sej och fortfarande säljer tusentals plattor årligen på tulpanmarknaden. På filmen vittnar svenska musiklärare, artister, förbipasserande om karlns betydelse. Vad förvånad man blivit om det visade sej att "Ryska posten" hade gått upp i den holländska kanon och sjöngs av gatumusikanter och skolbarn.Trots att jag läst det mesta som finns utgivet om Vreeswijk, har jag aldrig riktigt fått kläm på hur hans nederländska karriär såg ut. Han var febrilt aktiv på den svenska skivmarknaden under sexti-sjuttitalen och ovanpå det många inhemska spelningar, turnéer, krogshower och teaterföreställningar och ovanpå det vittnas det om långa blöta perioder och ovanpå det några voltor och ovanpå det ett par äktenskap och ovanpå det långa vistelser i Norge och Danmark, där han gjorde plattor och turnéer och tidvis bodde.

Hann han dessutom spela in plattor på modersmålet och turnera där?

Uppenbarligen. Sin största holländska hit efter vad jag förstår, ”De nozem en de non”, "Raggaren och nunnan" (förvirrande nog konsekvent kallad "Flickan och nunnan" på textremsorna till ”Cornelis leeft”), fick han redan 1966. Då rullade maskineriet kring den fräcke trubaduren på högvarv här hemma (vilket som nu var hemma). Nån tid att följa upp den där slagdängan fanns inte då.

Några år senare lämnade han sina upptäckare, Anders Burman och Börje Ekberg på Metronome, med buller och bång och vredgad över att de försökte få honom att betala skatt.

Han skrev istället kontrakt med Philips, ägt av multinationella tysk-holländska Polygram, och verkar sen ha släppt ifrån sej nån LP varje gång han var hemma hos mamma med smutstvätten. Philips har stora planer och plattor på tyska och engelska planeras bredvid svenska och holländska.

Den holländska blir i alla fall av – han gör på nytt succé i Holland runt 1972 med översättningar av tidiga svenska hittar och lite Bellman. Bellman ansåg han sej extra lämpad att tolka eftersom hans holländska med tiden blivit någt arkaiserad och inte helt i takt med tiden.

Och så försvinner han på nytt. Men kommer strax tillbaka för att åter försvinna.Sammanlagt gör han sex LP i Holland, en med Victor Jara som han alltså översatte från ett språk till två andra, en med tolkningar av den amerikanske folksångaren Jim Croce som han aldrig översatte till svenska. Ett par låtar – ”Skyddsrumsboogie” bl.a. – skrivs först på holländska och översätts några år senare till det tillskansade språk som trots allt låg bäst i munnen på honom.

I "Cornelis leeft!" hör vi några Bellman-översättningar som han uppenbarligen sjungit in till samma musikaliska bakgrunder som han och Björn J:son-Lindh skapade till hans första svenska Bellman-LP.

De insjungningarna är fortfarande outgivna i Holland. Vilket är väldigt symptomatiskt. Cornelis kastade sej av allt att döma in i projekt efter projekt, och det verkar fullkomligt slumpmässigt vilka som i slutändan blev nåt.

Man kan säja att hans holländska karriär var som hans liv i övrigt: tämligen rörlig och tämligen rörig.

Post Title

→

Cornelis leeft!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/08/cornelis-leeft.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Trubaduren, retstickan och födgeniet Bengt Sändh har inte bara skrivit skabrösa visor, fotograferat, startat mykologiska sällskap, fördjupat sej i origami, varit engagerad i antividskepliga föreningen Vetenskap och Folkbildning samt startat en snusfabrik. Han har också skrivit ett gäng böcker av skiftande genre och kvalitet.

"Cornelis i mitt minne" handlar en del om Cornelis Vreeswijk och väldigt mycket om Bengt Sändh. En passage handlar om hur gitarrgubbarna på sjuttitalet bildade YTF, YrkesTrubadurernas Förening. Sändhs bror Rustan - jag låter bli att kommentera namnet - stiger in i handlingen. Författaren Sändh lyckas berätta en massa om Rustans förehavanden utan att egentligen berätta nånting:

Min bror Rustan hade ett år tidigare drivit Trubadurtjänst med den äran, där hade han bokat jobb åt mig och ett tiotal kollegor så upplägget stod ganska klart. Min bror hade även haft andra verksamheter igång så nu satt han och skakade galler.

Och det är vad vi får veta om Rustan Sändh i boken. Medge att man gärna hade hört mer.

Post Title

→

Mitt favoritcitat ur en Bengt Sändh-bok.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/08/mitt-favoritcitat-ur-en-bengt-sandh-bok.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolenTes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)

"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

Post Title

→

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/12/genrer-gud-glomde-4-den-antispanska.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Poet i sin egen hemstad.

Mitt mest ärofyllda uppdrag - om än inte i nån vidare konkurrens - är mina återkommande krönikor i Cornelis-bladet. Den här texten är skitlång och inte särskilt kul så är ni på jakt efter snabba humorkickar rekommenderar jag att ni slutar läsa här.På The Beatles vita album (1968) finns ”låten” ”Revolution 9”, ett åttaminuterscollage av slumpvisa ljud och röster, inspirerat av tidens konstströmningar och, mer direkt, av Yoko Ono. I boken ”En revolution i huvudet” påpekar Ian McDonald att detta faktiskt är ”världens mest spridda avantgardeverk”:

Lennons resa bland förlupna ljud – med Burroughs cut up-texter, Hamiltons collage samt Cages och Stockhausens experiment med konkret musik – hamnade i händerna på en populärpublik som aldrig hade hört talas om föregångarna, än mindre tagit del av deras verk.

Något liknande, fast i mindre skala, kan säjas om Cornelis-plattan ”Poem, ballader och lite blues”: inga diktinläsningar lär ha nått så stor publik i Sverige någonsin. Och till skillnad från Beatles fegade inte Cornelis med att lägga sina experiment sist på plattan så att man enkelt kunde hoppa över dem med pick-upen; de ligger insprängda mellan blueshittarna så att man först i CD-åldern kunnat undvika dem vid genomlyssning.

I likhet med Beatles-verket kan man dock konstatera om Cornelis poesi att det sällan är det mest experimentella som överlever bäst.

Liksom Taube på sin tid led Cornelis ibland över att inte bli tagen på allvar som poet.

Någon har ju någon gång bestämt att poesi blir finare om den är orytmisk och läses istället för sjungs. Det är en relativt modern sanning. Antika epos som Odysséen och Iliaden skrevs som bekant för att sjungas till harpobrus.

Icke desto mindre satt denna föreställning i ryggmärgen på Cornelis samtid – och på herr trubaduren själv. En som står på en krogscen och faktiskt lyssnas på kan, enligt en mycket diffus logik, bara ha lättviktigheter att komma med. En som skriver för kritiker och stipendiefonder har, enligt samma tankefigur, betydligt mer att säja.

Konstnärer har naturligtvis sin fulla rätt att välja de verktyg och vapen de tycker passar just de här tankarna just nu; blir det sen en haiku eller en helaftonsmusikal eller rentav en hårdporrulle är ingen annans sak. Icke desto mindre tycker jag mej ana att Cornelis poesi-poesi delvis sprang ur ett hävdelsebehov.

Det behovet är visserligen fullt begripligt. Samtiden glömde nog stundom ordkonstnären för hororna, voltorna och löpsedlarna. Krogfyllon vrålade efter hönsporr och koloniskildringar och Cornelis kom att förakta sina mest älskade verk. Det är lätt att förstå frustrationen över att mer genomarbetade och insiktsfulla – och mindre nödrimmade – visor hamnade i radioskugga.

Naturligtvis var problemet komplext; Cornelis föraktade inte alltid de miljoner publikens kärlek gav honom och som höjde hans levnadsstandard avsevärt över genomsnittslyrikerns.

Men som för att understryka att han var en medveten konstnär och ingen jämrans Lill-Babs gav Cornelis ut ett gäng diktsamlingar med orimmad och svårtillgänglig lyrik med titlar som ”Kafka talar”, ”Meditation framför spegel”, ”Apollinaire” och ”Myosothis”.

Poeten Lasse Söderberg har vittnat om hur han och de övriga ”fredagsbarnen” (ett malmöitiskt poesijazzallföreställningskollektiv med bl.a. Jaques Werup) helt sonika lät Cornelis läsa sin poesi och förbjöd honom att röra gitarren. Vår vän från Holland lär ha blivit smickrad.

Dock - diktdiktaren Cornelis var av en svagare kaliber än visdiktaren Cornelis. Diktsamlingarna tyngs av just det som visdiktaren Cornelis lyckades skaka av sej med eleganta ironier: det vilar nåt pretentiöst över dem.

Beatöversättaren och jazzfantasten Gunnar Harding konstaterade redan 1970 att Cornelis hade ”lite för stor respekt för det där med att skriva dikt”. Visdiktaren Cornelis hänvisade visserligen gärna till Plautus och skrev blues för både Almqvist och Macbeth – men till Conny Söderlunds gitarrspel blev texterna allt annat än tunggumpade. Plötsligt framstod allusionerna som svängiga snarare än akademikeranpassade.

Ironiskt nog pratar ingen idag om diktaren Cornelis. Fel: idag pratar många om diktaren Cornelis, alltid syftande på visdiktaren Cornelis. Texterna som skrevs för att framföras har överlevt texterna som skrevs för att erkännas och för den delen det mesta annat som skrevs under samma tid.

När transvestitskvallret och rattfyllorna har blivit festliga fotnoter framträder plötsligt orden och rösten och svänget och medkänslan och ställer allt det andra i periferin.

Lägger man idag Cornelis dikter bredvid hans sånger hittar man på punkt 1 något tidsbundet och genomsnittligt och på punkt 2 något djupt originellt av internationell klass (vilket för övrigt också gäller Taube). Som diktare var Cornelis en i mängden. Som visdiktare lyckades han inte bara formulera sanningar och erfarenheter utan också förmedla dem.

Ser man på det idag är det naturligtvis svårt att förstå att Cornelis med berått mod ställde undan det vapen som gjorde honom lättillgängligare och direktare än andra diktare – gitarren. Och med den rimmen, metern, rytmen, de kaxiga glidningarna på vokalerna, bluesfärgen, sambakättjan, ekona från sjuttonhundratalets Sverige, stämningarna från femtitalets Paris, dånandet från världens vansinne.

Som tur var sattes ju gitarren bara undantagsvis på undantag. Texter som ”Ballad om en gammal knarkare”, ”Blues för Fatumeh” eller för den delen ”Somliga går med trasiga skor” är poesi även i skriven form. Sjungna är de däremot Stor Poesi.

Post Title

→

Poet i sin egen hemstad.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/poet-i-sin-egen-hemstad.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Jag medverkar numera regelbundet i Cornelissällskapets Cornelisblad Cornelisbladet. Det nya numret kommer närsomhelst att trilla ner med ett brak på hallgolven hemma hos medlemmarna. För andra som till äventyrs är intresserade av nåt ganska smalt, för att inte säja nördigt, trivialt och bagatellartat, finns texten här.I del 2 i Cornelis Vreeswijks samlade skrifter, Enskilda sånger, sammanställda av Jan-Erik Vold 2000, finns texten ”Jag tog ett järn med Pär och Fredrik Åkare”. Vold har inga specifika kommentarer om texten, annat än att den troligtvis skulle inkorporeras i det havererade Polaren Pärs pamfletter-projektet och gissningsvis är skriven i slutet av sjutti- eller början av åttitalet.

Första versen och refrängen:

Jag tog ett järn med Pär
Och Fredrik Åkare
På nåt snuskigt hak i Gamla Stan
Då blev det ju så där,
Ni vet, medborgare,
Att man blev full och levde fan
Fast Pär blev litterär, som Dante,
Och Fredrik Casanova lik.
Och jag, den superarrogante,
Jag var mig själv inför publik.
Och vid midnattsti´n
när överklassen for
Hem från krogen, hände det ibland
Att tre fulla svin
Stod och skrek och svor
Och levde fan

Borgarsvin! Stenålders punk!
Borgarsvin! Stinker som en skunk!
Borgarsvin! Gå hem och ta en …!Med största sannolikhet är texten en tolkning av Jacques Brels ”Les Bourgeois” (1961). Både metern och innehållet rimmar väl med Brels svartsynta historia om hur sångens jag och vännerna Jojo och Pierre går från unga idealister till gamla advokater, från värmen hos den tjocka Adrienne de Montalant till finkrogen Trois Fasans – samma bar som de som unga stått och skanderat slagord utanför.

I originalet är det utelämnade ordet enligt min fransktalande väninna ”con” (dum i huvet/fitta).

Ett av skälen till att Cornelis aldrig spelade in, eller ens färdigställde (originalet har tre verser så låt oss gissa att CV lämnade verket ofullbordat) texten, kan vara att Hasseåtage hann före. 1976 lät de Tommy Körberg sjunga ”Vid Molins fontän” i en genial adaption:

Blodet varmt och rött
Vinet varmt och sött
Tre gymnasister vid Molins fontän
Det var Lundin och jag
Och Harald Blom var med
Under Kungsträdgårdens lövträn
Lundin citerade Clarté
Och Blom han körde med sin Lenin
Men jag fick ingen bra idé
Så jag, jag tog mej en klunk rödvin
Framåt klockan tolv
Så kom noblessen ut
I frack och lack från Operakällaren
Vi var där med ett språng
Och öppnade vår trut
I denna sång:

Bourgesien! De feta svin!
Kaviar och champagne! Fina vita dukar!
Vi ska pinka i erat vin
Och hänga upp er i era …Inte oväntat är Brel och Cornelis något mer svartsynta än Svenska Ord-duon. Brels historia börjar med att de tre kumpanerna visar arslet och skränar till borgerskapet och slutar med att de själva utsätts för samma sak utan att ha lärt sej särskilt mycket på kuppen. Cornelis något kortare version har samma amoraliska sens moral:

Men vid midnattstid
när vi väntar på vår bil
har vi polisen om hjälp måst be
för att få gå i frid
Ungdom utan stil
gapar ut oss, se!

Hasseåtage lägger verserna i en annan ordning. Där blir rebellerna till rikemän redan i andra versen (”Lundin tog vin med sträv bouquet/ och Blom han körde med sitt Rhenvin”) för att i tredje versen ha livet och framgångarna bakom sej (”Lundin han känner sej passé/ och Blom är förtidspensionerad”) – men åter redo att stämma in i demonstrationskörerna.

Som Cornelis-vän kan man fascineras av hur självklart han gjorde andras verk till sina. Lika smidigt som Kris Kristoffersons Bobby McGee blir Bosse Lidén, tar gamla bekanta som Pär och Fredrik plats vid Brels stambord och ber vrångt Pierre och Jojo att gå sin väg. Där sitter de sen bredvid Ferlins Klarabohemer och Brassens clocharder.

Originalet bleknar bort och Cornelis egen värld inkorporeras i Brels. Adrienne de Montalant blir ett snuskigt hak i Gamla Stan, Trois Fasans ”nån nobel krog” i samma stadsdel. Paris – eller Bruxelles – blir Stockholm. Sverige blir Europa. Historien blir allmänmänsklig.

Post Title

→

Cornelis, Brel och Tommy Körberg.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/06/cornelis-brel-och-tommy-korberg.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Spå ska det låta.

I förordet till Cornelis "Enskilda sånger" skriver Jan-Erik Vold om tre fall där uppdiktade Cornelis-texter blivit till reella sanningar.

1) I en dikt om döden från sjuttitalet skriver han att "min själ slog femtio siffror en gång". 1987 avled han vid en ålder av femti år.

2) 1964 års Balladen om den falska flickan berättar han hur en sjöman raggar upp en dam "som var en han". Ett drygt decennium senare gör Cornelis detta själv, när han råkar få med sej två transor hem på fyllan.

3) I Balladen om den beväpnade tiggaren beskrivs, förvisso i vaga ordalag, ett statschefsmord. Kompletterat med en upphittad text där Cornelis fantiserar om ett mord en februarinatt 1987 - "två kulor sjöng i vinternatten" - i Yxsmedsgränd, kan man lätt associera till en svensk statsminister som sköts med två kulor ett år tidigare ett antal hundra meter därifrån.

Jag tycker detta är ganska fascinerande. Visserligen kan man invända att det inte var nån högoddsare att Cornelis inte skulle bli makalöst gammal eller att de där statsministerverserna är väldigt otydliga. Men det är en typ av sammanträffanden som gärna triggar fantasin och sätter igång funderingarna.Sjöwall-Wahlöö förutsåg också Palmemordet.

I "Terroristerna" låter de en Rebecka Lind, en osannolik naiv och oförstörd tillbaka-till-naturen-kvinna som hålls fram som ett mänskligt ideal, skjuta regeringschefen till döds. Elva år senare, efter att skotten på Sveavägen fallit, lär en journalist ha ringt upp Maj Sjöwall och undrat hur det var att ha dödat Palme.

Det kan tyckas rått, men Sjöwall-Wahlöö var inga dunungar själva. I "Terroristerna" vältrar de sej ganska vällustigt i sitt påhittade mord på en hatad statsman:

Han kom ihåg vad Kollberg sagt om den lilla damrevolvern.
Man kanske kan träffa ett kålhuvud med den på tjugo centimeters avstånd, förutsatt att det håller sig absolut stilla.
Martin Beck såg på den döde regeringschefens sönderskjutna pannna och tänkte att det var ungefär vad Rebecka lyckats göra.

En råhet med viss bismak av blod så här på andra sidan 1986.

Som spådom känns det idag kanske inte särskilt djärvt - alla stats- och regeringschefer är ju presumtiva måltavlor - men då måste man komma ihåg att för alla svenskar utom en var ett statsministermord fullkomligt otänkbart till några timmar efter att ett statsministermord inträffat.

En annan spådom som känns ännu mer exakt och därför rätt kuslig förekommer i Sjöwall-Wahlöös "Polismördaren". Notera den boktiteln och ta sen in i ekvationen att mördaren i titeln passerar en östgötsk by som heter Malexander.

Malexander är en by som enligt Wikipedia har 75 invånare. 1999 sköts två polismän till döds där. Utan att ha den minsta andlighet i själen kan jag tycka det är väldigt mystifikt att två vpk-författare tjugosex år tidigare låter sin polismördare passera samma flugsmuts på kartan.

Samtidigt kan jag inte förstå vad det hela i så fall skulle betyda. OM det här nu mot alla odds skulle vara en spådom från Pers och Majs sida: vad i helvete är liksom poängen med den? Vad ville de i så fall säja oss?

Post Title

→

Spå ska det låta.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/06/spa-ska-det-lata.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Begåvade människor jag känner del 7: Silas Bäckström.

I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att beställa fläsk med löksås om det finns på menyn. Silas åt kalvlever Anglais. Silas bjöd. Eller som det naturligtvis heter i Silas mun: "bjussade".

(Jag läser för tillfället Slas för glatta livet. Det är därför jag skriver så korthuggna meningar.)

Silas är en Legend i Branschen. En grå eminens. En puppet master. Han producerade. Plattor. Krogshower. Teveprogram. Med de största. Cornelis. Östen. Ernst-Hugo. Lill. Zarah. Beppe. Grynet. De som bara benämndes med förnamn.

Främst jobbade Silas med Cornelis. Eller rättare sagt: av de Silas jobbat med, håller han Cornelis främst. De jobbade inte ihop varje dag. Inte ens varje år. Mäster Cees var en man som tog stor plats. Folk tröttnade. Cornelis gjorde bort sej. Ibland försvann han. Återfanns mot beskrivning i en gammal kvarn i Holland eller på en smörrebrödskrog i Kristianshavn. Silas och Cornelis arbetade till och från i tjugo år.

När Cornelis var som mest ute - bränd, såld, kalkad, glömd, föredetta, ex, ett skämt, ett bleknat minne - baxade Silas hem honom från Köpenhamn. Där hade han supit bort några år utan jobb. Sen knatade Silas runt till Sveriges alla skivbolag. Inget ville satsa en spänn på en försupen gammal vistrubadur från tider man skämdes för.

Silas producerade - proddade - två plattor själv istället. Gav ut dem själv. För egna pengar. Unga musiker. Synthar. De låter rätt skräpigt 2009 - mycket sämre än Cornelis sexti- och sjuttitalsproduktion - men försörjer fortfarande Silas.

Nu låter allt detta logiskt och självklart. Hade du sagt 1985 att Cornelis skulle leva för evigt hade du tagits för en skojare.

Efter Silas-producerade comebackplattan "I elfte timmen" 1985 gästade Cornelis Lundell på dennes nyårskonsert på Johanneshov. En gammal eskapist mötte en någorlunda ung och allt annat än oförstörd. Framför den avmagrade holländaren stod tusentals unga människor och skrek. Cornelis sjöng Märk hur vår skugga - i samma veva populariserad av Imperiet - på holländska.

Det jubel som uppstod då är det som fortfarande ljuder. Cornelis är 2009 Metronomes bäst säljande artist. Nya samlingar med samma låtar och samma namn säljer tiotusentals ex. Med all rätt, om ni frågar mej. Och Silas.

Jag satt på Tennstopet mittemot Silas. Som en maskhungrig fågelunge med öron som parabolantenner. Jag ville veta. Silas är sjutti år (på Silas-språket: "bast"). Äldre än mina föräldrar. Yngre än Cornelis. Vilket är svindlande. Jag har alltid föreställt mej Cornelis som en yngre bror till min mor, en överbegåvad slashas, familjens svarta får, den morbror Frans han själv sjunger om:

Morbror Frans är min idol
Ingen tål vad morbror tål
Ingen tål likör så bra
anser jag

Cornelis befann sej ständigt i samma allt-och-inget-ålder. När han debuterade vid 26 års ålder lät han som en farbror som redan sett allt. När han spelade in sin sista platta lite innan femti var det till samtida sound, om amfetamin och bränslemän. Han har alltid funnits, lika självklar oavsett almanackan. Hade han levt idag hade han snart varit 72. Lastgammal.

Silas Bäckström - för det är om honom detta egentligen handlar - driver Cornelismuseet och Cornelissällskapet. Arrangerar - arrar - Cornelisdagarna på Mosebacke. Håller i rundvandringar.

Att han bjussade mej på fläsk med löksås kom sej av en text jag skrivit till Cornelisbladet. Jag tror att Silas läste den och kände att hans arbete varit mödan värt. En trettitreåring från obygden har skaffat sej skägg, döpt sin förstfödde till Cornelis och vyssar sin nyfödde till Ballad om en gammal knarkare.

Kampen har inte varit förgäves. Stafettpinnen vandrar vidare. Broar byggs.

Jag kan ha missuppfattat det, men det kändes som om Silas gav mej ett informellt men heligt uppdrag: att medverka till att namnet Cornelis inte dör med Silas. Oavsett om det var Silas budskap eller inte, så accepterade jag.

I utbyte mot x antal anekdoter om Zarah Leanders frukost eller Cornelis båtaffärer accepterar jag vad som helst.

Post Title

→

Begåvade människor jag känner del 7: Silas Bäckström.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/begavade-manniskor-jag-kanner-del-7.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ett hedersuppdrag är utfört.

I dagarna kommer det nya numret av Cornelis-bladet. I december blev jag tillfrågad att medverka, vilket helt ärligt är den största ära som vederfarits mej. Jag är inte medlem i Cornelissällskapet, mest för att jag är rädd för sällskap, men är så klart tacksam över att det finns andra som delar ens intressen, vilket gör en själv något mindre sjuk i huvet.



För er som inte är prenumeranter och därmed kan läsa texten i fyrfärgstryck, kommer den här in extenso:

Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.



Jag är själv född 1975, så det är inte så att jag försöker antyda nåt holländskt påbrå. Min tes är snarare att Cornelis varit ofrånkomlig i mitt liv. Han har funnits från början och kommer att finnas till slutet.



Jag har en känsla av att Cornelis i det privata många gånger var en skitstövel. Även om vi låter sprit vara en ursäkt, skulle den nog inte ursäkta allt. Homofobi och manschauvinism är inte längre à la mode på 2000-talet. Hemingways mansbild framstår med moderna ögon i all sin nakna skröplighet, med ansiktet vänt från verkligheten och huvet högt ovan molnen. Att lämna fru och barn för alkoholen och karriären betraktas idag som ett osympatiskt val. Och ni som var med då får säja vad ni vill – men det borde det ha gjort redan då.



Det är alltså inte tvungetvis som människa Cornelis har inspirerat mej. Jag har dock alltid ansett att estradören, poeten och sångtolkaren inte alls ska behöva straffas för vad privatpersonen eventuellt har ställt till med.



För mej som sjuttitalist med ett starkt behov av att förstå det samhälle som ledde fram till mej, är konstnären Cornelis en utmärkt ledsagare. I den ansenliga vreeswijkska stofthyddan sammanfattades alla sexti- och sjuttitalets musikaliska och subkulturella stämningar.


Han är en häxbrygd på ett knivsmått progg, en rejäl dos svart A-bombstryfferad humor, en matsked Dylan, en slev Brassens, ett par skopor blues och amerikansk folkrock, ett stänk Beppe, en doft Lill, en nyans Monica Z, några skovlar Vispråmen Storken, en pliktskyldig dos vpk och två väl tilltagna och marinerade Hamburger Börs-skivor.



Samtidigt stiger han från dag ett fram som en originell och färdig artist utan bojor till Traditionen. Han är från början sin egen tradition. Sina influenser – och såna har han i drivor, beläst och belyssnad och besedd som han är – ska han senare redogöra för allt eftersom, lika nyckfullt och associativt som det mesta annat i hans karriär.



Vad man kan glömma från vår tids perspektiv var att Cornelis var en modern konstnär. Han hade tummen hårt tryckt mot tidens pulsåder. Modern på samma sätt som Hasseåtage, de gubbar som intar piedestalerna jämte Cornelis i mitt privata mausoleum. I backspegeln gärna betraktade som bekräftare av folkhemsmyten, omfamnare, sammanhållare, svenska statens s-märkta underhållare, den skånske tjockisen Per Albin bredvid den akademiska långskånken Erlander, provinsiella och perifera – i själva verket två konstnärer i samklang med både tiden, publiken och samhället.


Som Robert Zimmerman i USA, fast med något nyktrare åhörare.



På samma sätt var Cornelis på en gång subversiv och folklig, bekräftande och överraskande. Lika hemma (eller lika främmande) hos de almräddande världsförbättrarna i Kungsan som hos guldkortsmaffian på showkrogarna. Snickarbrallor och småblommigt bredvid Östen och Ernst-Hugo på Börsen, skinnställ som ett extra hudlager på promenad med de oklanderligt klädda Lars Forssell och Olle Adolphson. Intervjuad av proggblaskan Musikens Makt jämte Träd, Gräs och Stenar, samtidigt som tabloiderna tömde hela restlagret av trycksvärta på skandalrubrikerna.Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mej, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextitalet. Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar.



Hos Cornelis smälter alltihop samman, på samma vis som Ferlin och Taube ledigt får plats bredvid Kris Kristofferson. Cornelis omfattar Grouchos wisecracks, Bruces självdestruktivitet, Hellers hat förklätt till humor, Lehrers uppgörelser med tomtebolyckan ("Jultomten är faktiskt död" är en mycket lehrersk låt) och Woodys avgrundsdjupa pessimism.



Som trettiettåring spelade Cornelis Tevje i "Spelman på taket", den ålderstigne pariarken under de ryska artonhundratalspogromerna. Regissören Pierre Fränckel – själv jude – kunde inte se någon mer självklar kandidat i 1968 års Sverige.



Förmodligen härrör det ur utanförskapet. Den holländske invandraren kom till Sverige i en tid när det inte fanns några andra invandrare. Han blev en främling i ett land som han kände som sin egen gylf. Utanförskapet som en identitet – Colin Wilsons outsider, Norman Mailers hipster, Jack Kerouacs beatnik – gör en utsatt och samtidigt bepansrad. Underdog-perspektivet tillåter en att trampa över och i klaver, minoritetsstigmat gör en ovillig att träda in i klubbar som vill ha en som medlem – Cornelis blev mycket riktigt aldrig svensk medborgare.

I hundratjugokilo holländare slogs och samsades de svenska sexti- och sjuttitalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. "Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick" enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.
Men det viktigaste är trots allt att han inte är fastfrusen i historien. Tvärtom, alla vägar leder både till och från Cornelis. Han är på en gång urkällan och deltat, hjärtat och kapillärerna. Han är ett läskpapper i mitten av en virvelstorm som suger åt sej det mesta som susar förbi.



Cornelis befriande distans, tungan i kinden, det sneda leendet, ironin och skepsisen som gjorde honom uthärdlig även under de självtillräckliga åren på sjuttitalet, pekar också framåt till den tid då jag själv danades. Född 1937 är Cornelis en andlig farfar till "den ironiska generationen", ett uttryck som ofta används nedsättande av äldre men som jag alltid sett som en komplimang.


Ironi är nämligen det som skiljer människan från djuren, civilisationen från barbariet. Utan ironi en värld av fascister och Sarah Dawn Finer. Med ironi en värld som trots allt är uthärdlig.

Post Title

→

Ett hedersuppdrag är utfört.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/ett-hedersuppdrag-ar-utfort.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Som lillgammalt ensambarn lyssnade jag gärna på min morbrors plattor med Stefan Demert och Jeja Sundström (pre-Gäster med gäster var hon trubadur). Det kan tyckas tragiskt i efterhand, men det var nu så det var. Faktum är att jag antagligen har större delen av Demerts sjuttitalsproduktion intatuerad i centrala nervsystemet.

Tämligen bortglömd, dock mannen bakom alternativa hittar som "SJ SJ gamle vän", "Balladen om den kaxiga myran" och "Anna Anaconda". En sjuttitalstrubadur i den stora skäggiga och acetondoftande kretsen kring Cornelis och Gösta "Skepparn" Cervins Vispråmen Storken (som var för den svenska visan vad Norra Brunn varit för svensk ståupp), dock av en särskild sort.

Där Bengt Sändh var burlesk och Alf Hambe finstämt naturlyrisk och Thorstein Bergman tolkade Dan Andersson och Finn Zetterholm var vpk-are och Cornelis alltihop och en kvinna som hette Git Magnusson emellanåt måste ha tröttnat på testosteronet, var Stefan Demert rolig. Med gravallvarlig uppsyn sjöng han skillingtryckpastischer och lekte med alternativa sagoversioner (prinsessan som blev anarkist, prinsessan som blev en groda, jätten Gluff som letar prinsessor i Vecko-Journalen).

I sina allra bästa stunder var han en brutalt ironisk iakttagare av en svensk självtillräcklighet. Utan att röra ett anletsdrag trängde han sej in bakom den aldrig slutpratade enfalden på frisersalonger och i taxibilar.

Svenssons sång är slut - hej!
Svenssons sång är slut
Mördaren har fått sitt straff
och Svensson andas ut
Det funnes ej en brottsling kvar
i Sveriges långa land
om Svensson fick ta lagen
i sin egen hand

Med reflektioner som idag må kännas kliché och rentav klassföraktande, men som måste varit befriande i en tid när t.o.m. Björn Skifs slentrianhyllade arbetarklassen i blåblus. Stefan Demert hänföll aldrig till romantik. Han hade samma distanserade samhällsperspektiv som, var och en på sitt sätt, Tom Lehrer eller Povel Ramel.

Ett textfragment från en låt vars titel jag glömt. Demert och hans livskamrat Jeja Sundström iklär sej rollen som journalister från Veckobladet:

Vi sa "Tack, förlåt vi störde
med vår lilla intervju"
och det sista som vi hörde
var när han slog till sin fru

Vår artikel får rubriken
"Fagerros - vår tids aktör
Välkänd för tevepubliken
Lyckligt gift och stor charmör"

Som skulle kunna handla om Hyland. Eller för den delen Cornelis, som vid samma tid (tidigt sjuttital) fyllespöade sin fru Bim efter att hon gjort större lycka än han som teveprogramledare.

På sjuttitalet var det ännu inte kutym att riva ner guldslöjorna kring medias fixstjärnor. Dom skulle vara ständigt spinnande huskatter.Men mest radikal känns Demert i sången om Bertil och Sven. Den måste ha stuckit ut bland machohannarna i Yrkestrubadurernas förening, där Cornelis sjöng glada visor om att rista yxmärken i transor och arbetare alltid var män och "kärringen" var en accepterad benämning på frun. Demert sjunger i egenskap av orolig granne:

Bertil och Sven dom är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom bor i våningen intill vår
Det har dom gjort nu i snart ett år

Dom är en visa i traktens kåkar
Det är inte så att dom stör och bråkar
men blotta vetskapen att dom finns
det gör en upprörd och arg till sinns

[---]
Jag betalar min skatt till staten
och ser till att barnen har mat på faten
Det minsta man kan begära då
det är väl grannar att lita på?

Det har aldrig upphört att mej förvåna
att dom ej bygger ett hem för såna
Ett hem som dom kan få flytta till
där dom kan göra vad fan dom vill

[---]
Men vi har samlats och slipat svärden
Nu ska vi tala med hyresvärden
Han får se till att dom flyttar så
vi slipper ängslas för våra små

För Bertil och Sven är inte som andra
för Bertil och Sven dom älskar varandra
Dom tar och tafsar uppå varann
Det har jag sett genom brevlådanLåten ligger på LP:n Marsch på er alla pannkakor. Den gavs ut 1971. Idag framstår den som betydligt djärvare och betydligt mer radikal än samtidens slentrianråmande om fabriksarbetare. Det är som när Peter Wahlbeck påstod sej vara nydemokrat och lyckades provocera yrkesprovokatörerna i SUCK (Stand Up Comedy-Klubben) på nittitalet: med "Bertil och Sven" måste Demert inte minst ha retat upp sina homofoba yrkeskollegor.

Post Title

→

En man med skägg och gitarr del 17F: avd B12.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/en-man-med-skagg-och-gitarr-del-17f-avd.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Hos Slasmästaren.

Stig Claesson, Slas, var på nåt vis det tacksammaste av alla otacksamma intervjuoffer. Han vägrade konsekvent att bli intervjuad, och när han väl satte sej framför en kamera eller en journalist så var han så avig och associativ att resultatet gärna blev en orgie i ofrivillig komik.

I min favoritfilm - Tom Ahlands dokumentär om Cornelis - skymtar Slas förbi i några sekunder, men lyckas genom sin vägran att följa en rak linje i resonemanget sätta guldkant på en guldtallrik.

- Han var svår. En svår människa. Antingen tyckte han om en eller tyckte han inte om en. Han hade inga mellankänslor. Och jag är inte så förtjust i trubadurer.
- Vad tyckte du om Cornelis då?
- Som trubadur menar du? Som diktare tyckte jag om honom. Jag har inget emot trubadurer, men det är det gamla talesättet: sätter dom väl igång så slut dom ju aldrig.

Läs det gärna en gång till. Det hänger inte ihop. Intervjuaren frågar ingenting om trubadurer, det är Slas själv som hela tiden kommer in på fenomenet.

En intervju i ETC från 1992 bekräftar att Slas gärna svarar på en annan fråga än den som ställts. Intervjuaren kämpar med ett intervjuoffer som är tvärt och motvalls och svarar "jag vill inte ha några jävla bullar" när han blir bjuden på kanelbullar och, ombedd att berätta om sina resor, fräser "Jag har ju inte gjort annat än berättat om den där skiten. Du får läsa de där jävla böckerna".

Enda gången Slas blir igångtriggad är när intervjuaren frågar om alkohol. Då vill Slas å andra sidan inte släppa ämnet under hela återstoden av intervjun:

- Jo mig kan du fråga. Jag är definitivt alkoholist. När vi var unga var vi fulla jämt. Men du... hur gammal är du egentligen?
- 22 år.
- Ja men då går det ju bra att vara full och skriva samtidigt. Eller hur?
- Jo.
- Just det. Men vänta tjugo år till. Sen går det inte längre. Men du verkar förresten inte vara alkoholist på samma sätt som vi var.
- Nej det har jag aldrig...
- ...när man kommit upp i en viss ålder går det inte att jobba aspackad. Lasse Forssell den jäveln påstår att han aldrig skrivit en rad när han varit full. Ren lögn. Lasse kan konsten att skriva aspackad.

Och sen återkommer Slas gång på gång till Forssells tydligen helt horribla utsaga och understryker med tjocka streck hur mycket Forssell tutat i sej under arbetet. Och när han ändå är igång, pratar han om hur mycket William Faulkner ("en jääevel på att dricka!"), Ulf Lundell ("han hade två flaskor rödvin med sig som han slog i sig med en jävla fart") och - lite otippat - Torgny Lindgren ("super så in-i-helvete") hällt i sej genom åren.

Och engagerad av ämnet kommer han in på hur fula kvinnor blir när dom super: "Dom börjar med vitt vin, sen blir det gin, och sen vet du själv... det går åt helvete. Dom blir fula som fan".

Över huvud taget kan man säja att fylla är det ämne som engagerar Slas mest. Försöker intervjuaren fråga om nåt annat blir svaren väldigt inexakta:

- Några ord om kvinnliga författare?
- Det finns många. En helvetes många bra.
- Som t.ex?
- ...nja... jag kommer inte på någon. Det finns en italienska som är jävligt duktig. Men jag kommer inte på namnet.

Allra knäppast blir stämningen när Slas börjar prata om hur jävla trevligt det är på Söder, fast att det inte är så trevligt längre som det var förr, och apropå det kommer in på ännu fler kollegor:

Det är ingen idé att vara stöddig här inte. På Östermalm bor ju alla jävla... titta på Per Wästberg t.ex. Den fegaste jävla östermalmare som finns för helvete. Han skriver om Afrika vet du, men han är så in-i-helvete rädd för negrer. Vi var i Kairo tillsammans en gång, Per och jag, och han vågade sig aldrig ut på gatan. Så rädd var han.

Så nu vet vi det. Även Lars Gyllensten är f.ö. "en sån där överlärd jävla östermalmare". Och Bildt som statsminister avfärdar han med "killar som gått Östra Real vet du, har jag ingen större känsla för". Och så avslutar han hela intervjun med ytterligare en fullkomligt osammnhängande tirad:

Det fanns en påve som hette Johannes. Han sa att det finns tre saker som bryter ner en man; kvinnor, sprit och jordbruksarbete. Hur rätt hade han inte? Fortsätter du att supa, så slår spriten hårdare. Det blir alltid hårdare. Men du skall ha roligt så länge du kan.

Man mer än anar att det finns empiri bakom dom orden.

För min del är det omöjligt att inte älska karln, även om jag kanske inte velat ha honom som pappa. Över huvud taget tror jag det är den roligaste intervju jag läst, undantaget en med raggarkungen Eddie Meduza i en gammal Slitz (som jag hittade - inte köpte!!!!) I den kommer intervjuaren hem till Eddie mitt på dagen och råkar då väcka honom. Eddie tittar frågande på honom tills han förklarat att dom bokat tid för intervju. Eddie sveper då igen dörren i ansiktet på intervjuaren med orden:

Vänta här, jag ska bara tvätta rövhålet.

Post Title

→

Hos Slasmästaren.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/04/hos-slasmastaren.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Davids kamp mot Goliat.

Jag har egentligen aldrig gått med på att Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström nämns i samma andetag. Eller ens på samma förmiddag.

Cornelis var en nyskapare, en språklig virtuos med ett ben i folkkulturen och ett i akademien, en ikon jämte internationella namn som Dylan, Vysotskij, Brel och Wolf Biermann, en poet med rötterna hos Ferlin, Ekelöf och Villon, en generationsuttolkare och en riksskald, sin egen musikaliska genre just där bluesdeltat och sambafloden möter Mälaren, som med lätthet tömde ut en spann med världspoesi över bordet och plockade ut valda delar till nåt nytt, dissekerade sej själv och sin demimonde inför ett häpet folkhem, behärskade rytmik och dramatik på samma självklara vis som poesi och melodi, en gigant, med en produktion på över tretti plattor jämte krogshower, filmer, teaterpjäser och poesisamlingar, näst Bellman och Taube faktiskt Den Störste.

Fred var en hyfsad gitarrist med basröst som grät åt sina egna insjungningar.

Cornelis skrev visor som täcker tre tjocka samlingar, från bagatellartade dagskommentarer till minidramer om död, fylla och undergång.

Fred skrev typ materialet till en egen platta, som han inte ens lyckades rimma.

Cornelis var den ironiske iakttagande tounge-in-cheek-kommentatorn, som ändå skrev hjärtskärande intensivt och kompromisslöst till sej själv, sin alkoholism och sin dödslängtan:

Res dej, se dej nu kring försiktigt
Gå bort till dörren som gapar ljus
Lämna ditt krus
Det som ska göras ska göras riktigt
Det som ska göras ska göras snarast
Gå dit där ljuset syns vara klarast
Glöm detta onda rus
Aldrig mer Antabus

Att lägga in det oväntade prosaiska nödrimmet Antabus i slutet av en text som huggen ur urberget, tyder på en fullkomlig behärskning av dom språkliga uttrycksmedlen. Cornelis sätter en distanserad mouche på ett perfekt vitsminkat ansikte.

När Fred sjunger om sej själv är han distanslös, självupptagen och självömkande, en gymnasist förklädd till folkkär vissångare:

En goddagspilt med känslor, en self-made ingenting
En stöddig skit, rätt dålig på gitarr
Men det går lätt att svälja, nån livslögn ska man ha
Och fan ta den som klagar på mitt spel

Men vem får dyrt betala min livslögn och min sång?
Jo, folk som slåss mot svälten i sitt land
Mens jag går runt med svullbuk och rapar upp en sång
Om Spanien, Belfast, Grekland och Vietnam

Jag har så svaga nerver, neuros uppå neuros
Trots mina [k]ilon är jag rätt så spröd
Med överdrivna gester och med hysterisk min
Jag rusar runt och luktar alkohol

Det är ingen man med koll som skriver det där. Uppriktigt javisst, icke desto mindre navelskådande och ömkligt. Och det närmsta han kommer ett rim är "sång" och "sång".

Fred var en lysande uttolkare. Han var en jävel på att sjunga Bellman och Dagerman. Han kunde t.o.m. göra danska sjömansvisor så att det nästan gick att lyssna på. Han kunde sluta ögonen och hämta stöd i diafragman och tordönsvråla om Cajsa-Lisa och Movitz tills korna kom hem.

Men han kunde inte skriva låtar.

Cornelis var, jämte allt annat, också en lysande uttolkare. Hans Taube- och Forssell- och Victor Jara-plattor tillhör juvelerna i en bräddfull skattkammare. Han är den som placerat Taubes "Dansen på Sunnanö" i genren låtar-om-tillvarons-förgänglighet istället för i gubbsjuke-valser, där den egentligen hör hemma. En bedrift i sej.

Plus att han kunde snyta fram mästerverk i pausen mellan en långfylla och en kåkvolta.

Cornelis är en sån man döper sina söner efter. Fred är en sån Carl Bildt döper sina böcker efter.

Post Title

→

Davids kamp mot Goliat.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/02/davids-kamp-mot-goliat.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Apropå Rödluvan. Och en del om porr.

Rödluvan är en saga som tolkats till förbannelse av nestorerna inom sagoforskning, Vladimir Propp, Erich Fromm och Bruno Bettelheim.

De två sista är freudianer ut i fingerspetsarna och ser förstås den röda luvan som en menstruationssymbol, korgen med mat som flickans oskuld och vargen som Förgriparen, mannen. Stenarna som sys in i hans mage blir en kastrationsritual. Exakt vilken funktion mormor fyller är jag inte säker på att jag vill veta.

Men oaktat skitnödiga övertolkningar, så har gubbarna föstås en viss poäng. Det är klart att det finns en sexuell spänning mellan vargen och Rödluvan. Vargen kryper ju ner i mormors säng, kopplingen att äta-att ligga med finns underförstådd i en herrans massa kulturer. Etc.

Därför är det inte så konstigt att Hollywoods mest frispråkiga animatör under the golden days, Tex Avery, gärna återkom till Rödluvan-temat. Vargens sexuella intresse - med underkäke ner till bakfötterna och ögon som biljardbollar - går i de filmerna inte att ta miste på.

Inte heller är det en slump att Martin Scorsese i sin nyinspelning av "Cape Fear" refererar till Rödluvan och vargen när han bakar in läskiga sexuella spänningar mellan psykopaten, Robert De Niro, och dottern till dennes antagonist, Juliette Lewis. Att de båda står i dekoren till en skoluppsättning av Rödluvan när De Niro låter Lewis suga av hans finger, är naturligtvis inte gripet ur luften.

Det var ju inte så att det bara råkade stå en liten krattig stuga mot en skogsfond där Scorsese och hans team bara liksom råkade vara.

Rödluvan har också figurerat inom den mer ohöljda pornografin. Vill minnas att jag för femton år sen såg annonser för Rödluvan i pornoversion, bredvid vad jag antar är den pornografiska klassikern Snövit och de sju dvärgarna - där de faktiskt lyckades casta sju småväxta män som var beredda att ejakulera framför kameran.

Och i ett av sextitalsporrens viktigaste dokument - antologin Kärlek 1 - finns Annakarin Svedbergs väldigt explicita vuxenversion av barnsagan. Kärlek-böckerna (som till slut blev fjorton stycken) initierades av den seriöse författaren Bengt Anderberg i en tid när porren sågs som progressiv, som ett led i att slita den moderna människan från dom lutheranska banden och bejaka leken, kärleken och otroheten.

Det var på samma tid man kunde hitta annonser för pedofila tidskrifter längst bak i mainstream-porrblaskor och justitieminister Lennart Geijer låg med horor medan han formulerade sexuallagar som skulle vara förmildrande mot incest och pedofili.

I Kärlek-antologierna skrev författare som PC Jersild, Lars Ardelius och Anderz Harning. Anderberg själv bidrog bl.a. med farsnovellen "När det gick för kyrkoherden", sedermera skildrad av svensk sexploitionsfilms grand old man Torgny Wickman, med Jarl Borssén som den katolske patern med gäckande morgonribba och Cornelis som småpackad Allan-i-dalen som, lite omotiverat, kommenterade den allt annat än komplicerade intrigen.

Som porr är novellerna mestadels värdelösa eftersom seriösa författare har svårt att se sej själva som producenter av brukskultur - av samma anledning har de svårt att skriva komedier (som man ska skratta åt) och skräck (som man ska bli rädd av) - men som tidsdokument är det fascinerande.

Idén bakom novellsamlingarna var förstås lysande: med så många kulturella alibin bakom pennorna kunde man ju kränga ren porr till medelklassen! Och medelklassen stod bara och väntade på att få tillåtelse.

Rödluvan då? Annakarin Svedberg - som idag för övrigt verkar försörja sej som spågumma - gör vad man får kalla en å ena sidan djärv, å andra sidan bisarr, nytolkning av det klassiska sagomotivet. Bisarr därför att det slutar i en orgie med vargen, Rödluvan och mormor (dvs. samtliga tabun på en gång: pedofili, tidelag, gerontofili, lesbianism, incest, gruppeknald), där jägaren vill vara med samtidigt som han vill döda vargen.

Rödluvan kände jägarens kuk puta hårt innanför hans sträva byxtyg. Hennes hud knottrade sig och håren på fittan reste sig. Bakvägen körde han ett finger i henne. Det smaskade. (sic!)
- Du är kåt, viskade han. Du vill knulla. Och jag har inte dödat vargen!
- Det är härligare att knulla än att döda, viskade Rödluvan och skrevade mot honom.
- Ja, flåsade han.
- Du får inte döda honom. Jag vill inte knulla med en, som vill döda.
- Jag vill knulla. Knulla.
- Inte döda mer?
- Inte döda mer.
- Bara knulla?
- Bara bara knulla. Knulla. Knulla.

Ja, och så där håller det på. Tills jägaren på nytt blir aggressiv och på nytt får lugnas när han känner den manliga konkurrensen från den stora håriga vargen, som så framgångsrikt tar sej an både Rödluvan och mormor. Berättelsen slutar dock lyckligt, i och med att ännu ett tabu kan brytas: den manliga homosexualiteten.

- Satans knullförstörare! skrek Rödluvan. Dig kan man inte lita på!
- Gör vad ni vill med mig! Vad ni vill! Kasta bort mitt gevär - släng det i brunnen! Jag vill aldrig döda mer! - Jag kom för att döda - för att befria er från vargen. Nu blir det ni, som får befria mig från mitt gevär - från mitt dödande. Befria mig från död till knull - kom varg! Min kuk är stor! Kom!
[---]
Så gick hon ut och slängde geväret i brunnen. Jägaren andades ut, tog tag i vargens huvud och pressade ned det mot sina lår. Vargens mun slöt sig om jägarens kuk och jägaren trevade längs vargens kropp. Hans kuk blev stor.
Så blev den stygga jägaren snäll och man hade fest hela natten.

Jag säjer det igen: det var inte bättre förr.

Post Title

→

Apropå Rödluvan. Och en del om porr.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/apropa-rodluvan-och-en-del-om-porr.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Backstabber!

Nya Galago är ute. En tidning jag läst i snart tjugo år. Jag har samtliga nummer från typ 8 prydligt samlade i mappar. Står det "anal" på ens visitkort så gör det.

Dom första numren av tidskriften gavs ut typ 78. Det första nummer jag har är från 85. Jag började givetvis inte köpa obskyra artsy-fartsy-serier med flumvänsteristiska undertoner som tioåring. Jag var kanske tretton. Men dom gamla numren fick man - långt innan Internet - sitta och leta upp från baklagret längst bak i tidningen, och sen gå till ett postkontor och postgirera i förskott och sen få numren kanske ett halvår senare. Om man alls fick dom, varken Galago eller postverket var några jag skulle anförtro åt barnpassning eller ens soptömning.

Nuförtiden är det kanske inte en högtidsstund omgivet av ett magiskt skimmer, med burkig åttitalspunk på stereon (givetvis tio-femton år för sent) och tre timmars minutiöst bläddrande som gäller. Men tidskriften har sina kvaliteter, och det har varit en ynnest att följa talanger som David Liljemark, Daniel Ahlgren, Åsa Grennvall, Anneli Furmark, Mats Jonsson, Henrik Bromander och på sista tiden Sara Granér från första parkett.

Men vad nu! Jag var visserligen förberedd, men det slår mej ändå som ett knytnävsslag i underredet! Liv Strömquist, kollega och "vän", breder ut sej på tre sidor om Cornelis famösa natt 1975 med två transvestiter, den som började som en vanlig glad/tragisk spritkväll och slutade med att karln rispade en transa med brödkniv och sen dömdes till fängelse.

Och den något otympliga löpsedeln "Känd trubadur i knivslagsmål med män som var utklädda till kvinnor".

(En parentes: Cornelis Vreeswijk råkar ha en särskild plats i mitt hjärta och min bokhylla. Min son heter Cornelis i andranamn. Det är kanske att överpsykologisera, men jag är inte helt säker på att jag haft skägg om det inte vore för Cornelis. Det är över huvud taget den ende offentlige person som jag är på förstanamnsbasis med - jag är t.o.m. mycket noga med att säja "Plura Jonsson" och "Bantar-Björn Thoresen" för att ingen ska tro att jag försöker kokettera med att jag känner dom. Cornelis får på mycket goda grunder vara undantaget från en av mitt livs många märkliga principer.)

Det värsta är inte att jag själv bidragit med researchen. Det värsta är inte att Liv antyder att Cornelis var fysiskt motbjudande. Det värsta är det oförlåtliga sakfelet som smugit sej in i serien: Liv påstår att Cornelis hittar på "Sportiga Marie" samma kväll som han träffar transorna! Alla vet ju att den skrevs tio år tidigare!

Jag ligger chockad och förlamad i fosterställning på golvet. Tungan ringlar sej ner på hakan, kallsvetten går från tårna upp till det flyende hårfästet. Jag är spastisk och paralyserad om vartannat. Jag har en vilopuls på 300 och blod i avföringen. Så här måste Ceasar ha känt sej när han såg att Brutus höll i kniven. Jag hoppas att du fick betalt, Liv! Tretti silvermynt!

Nja, jag skojar bara (nåt jag hatar att behöva skriva, men i skrift syns ju inte ens tonfall). Alla ikoner mår bra av att svärtas ner.

Cornelis Vreeswijk var ett fyllo. Tillika ett homofobiskt, misogynt, hustrumisshandlande, våldsromantiskt fyllo som rättade sin moral och sin solidaritet ganska mycket efter sammanhanget. Som höll vpk kvar i riksdagen genom att följa med partiledare CH Hermansson på valturné och som samtidigt hade ett mycket kluvet förhållande till skatt. Visst, staten kunde kanske få några allmosor, men först sen Cees själv impulsköpt en guldpenna och kanske en motorbåt.

Men det var människan Vreeswijk. I skalden Vreeswijk märks faktiskt ganska lite av den minst sagt tveksamma kvinnosyn som både hans systrar och f.d. fruar vittnar om. Nog sjunger han om horor, men han ger dom verkligen sin sympati ("Sportiga Marie har min sympati, hon är toppen"). Samma slags sympati som han ger tjyvar, ungdomsbrottslingar, heroinister, alkisar, socialbidragstagare och fångar, samma rätt till respekt och människovärde.

Att han sen med stor sannolikhet inte problematiserade det patriarkat och den könsmaktsordning som håller dom prostituerade på botten, och som han själv var en ganska stolt del av, komplicerar så klart bilden.

Däri ligger också en del av mystiken kring denne osannolike folkhjälte. Han var en slugger och en rucklare som ramlade mellan stödspelningar för almarna i Kungsan och krogshower med Ernst-Hugo och Östen Warnerbring, lika desperat beroende av cash som av bekräftelse, lika böjlig i moralen som han var rakryggad i attityden till sitt arbete.

Ett kräk, men ett ömkligt kräk hellre än ett avskyvärt kräk.

Som nog tålte att skrattas åt. Men mera att hedras ändå.

Post Title

→

Backstabber!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/backstabber.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection