Showing posts with label wiehe och afzelius. Show all posts
Showing posts with label wiehe och afzelius. Show all posts

Bögar som gillar löjliga skor.

    Ett av de inslag från teveserien Lorry som jag bevarar kärast i minnet är Bögar som gillar löjliga skor. Jag anar att jag inte skulle vara lika imponerad om jag såg om det nu tjugo år senare och tackar därför lyckliga omständigheter att det inte ligger på Youtube.

    Det var ett tramsigt nummer. I likhet med de flesta skojare var Lorry bäst när de sänkte satirgarden och satte pretentionerna på undantag och hängav sej åt dumheter. Man kan liksom få sagt viktiga saker utan att först säja "nu ska jag säja en viktig sak" (Lex Stefan Sauk). Det är inte heller så att man måste säja viktiga saker. Man kan också ägna sej åt nonsens. Vilket är väldigt viktigt.

    Det är en av grundparadoxerna i min högst icke-filosofiska livsfilosofi: att trams måste tas på största allvar.

    Numret nedtecknat ur minnet: Peter Dalle kommer in på scen klädd som en bög, det vill säja rosa skjorta, sidenscarf och något för trånga byxor. Han berättar att han är bög och är med i Bögföreningen. I den finns alla sorters bögar: kloka bögar och dumma bögar. "Och vi dumma bögar har bildat en egen förening, Dumma bögars förening, underavdelning till Bögföreningen".

    I denna Dumma bögars förening finns, med nån sorts logik som bara låter logisk, ett utskott för bögar som gillar löjliga skor. Utskottet räknar inalles tre medlemmar: förutom Dalle gör Johan Ulveson och Claes Månsson entré i likadana böguniformer.

    Först nu noterar vi att de har konstiga guldstövlar med tofsar och glitter.

    De tre medlammarna i föreningen Bögar som gillar löjliga skor sjunger sen sin signaturmelodi, troligen betitlad "Bögar som gillar löjliga skor", på melodi "Diggiloo Diggilej". Jag minns bara brottstycken: "Homosex/ med komplex/ det är säkert som sex". Orden betydde liksom ingenting. Claes Månsson dansade lustigt med sin bananformade kropp. Kopplingarna mellan Herreys och den bisarra bögklichén var mest konstiga. Konstiga som i roliga, dränerade från patetiskt patos, befriande befriade från smarta undertexter.

    När Lorry skulle go stage på restaurang Tyrol 1991 ville Dalle göra numret igen. Då säjer de inte helt konsekventa statuterna att det är all right att skriva nya texter på kända melodier för teve lite hur man vill, men att upphovsmän måste ge sitt godkännande om man ska göra samma sak på scen.

    Detta fick konsekvenser bland annat när Kvarteret Skatan-gänget ville göra en hatlåt på Björn Afzelius-låten med inledningsraden "Du är det finaste jag vet" (den listige har redan räknat ut att travestin skulle börja med "Du är det fulaste jag vet"). Afzelius döttrar tillfrågades och nekade. Först efter att frågan lyfts och bordlagts upptäckte nån vaken själ i teamet att Afzelius faktiskt inte skrivit låten utan översatt den kubanske revolutionsromantikern Silvio Rodriguez låt. Men då var saken redan så infekterad att ny melodi fick komponeras.Hursomhelst: 1991 fick alltså Peter Dalle gå med mössan i hand och vackert fråga Torgny Söderberg - mannen som inte bara gav oss "Diggiloo Diggilej" utan också "Dansa i neon" och Christer Sjögrens "I love Europe" - om lov. Och då sa Söderberg nej. Inte för att han som Bert Karlsson-anställd inte ville förknippas med trams, inte för att han som schlagerkompositör inte ville förknippas med bögiga saker - utan för att han inte ville se sin skapelse skändat av lustigkurrar.

    Det var hans livsverk, hans magnum opus, bevarat i en särskild hjärtkammare. Förklarade han för samtida press.

    Vi tar det igen: Söderberg ville alltså inte att "Diggiloo diggilej" - en låt om tre mormoner som dansar i guldskor och därför brister ut i unison barnramsa - skulle förlöjligas.

    Detta fann jag hysteriskt roligt när det begav sej. Men även om jag fortfarande tycker det var pinnrövat av Söderberg att säja nej, så har jag nog en större förståelse för honom idag. För givetvis har han också rätt att ta sitt trams på allvar.

Post Title

Bögar som gillar löjliga skor.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/09/bogar-som-gillar-lojliga-skor.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

    Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

    Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

    Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

    På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

    Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

    Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

    Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

    "Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

    Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

    Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

    Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

    Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

    Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

    Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

    Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

    (Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

    Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Post Title

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/01/om-begreppen-och-tiden.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

    På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

    Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"

    I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

    Men garotteringar och mord
    det skiter dom i
    och svänger på fascistkärringkjolen
    Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

    Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

    Så ge er av!
    Jag är trött på era svängar!
    För ni fördröjer
    bara frihetens stund
    Då ni borde veta
    att turisternas pengar
    är som honung
    i förtryckarnas mun


    (Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)

    "Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

    Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

    Se Spaniens måne lyser
    på fattiga barn som fryser,
    på Johansson ifrån Mora
    och på en bedagad ... jorå!


    Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

    Polisen går runt och sprätter
    Han snor dina cigaretter
    Och om du är snorkig mot'en
    så skjuter han dej i foten
    Men be honom i förtrolig ton
    så fixar han all slags prostitution
    för där har han provision


    Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

    I Las Kvalmas
    - har du varit där nån gång? -
    Har du inte det så res dit
    I Las Kvalmas
    är det alltid sol och sång
    Där finns massor av billig sprit

    Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
    Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
    Spanska maten du slipper att pina i dej den
    Det finns ställen som har smörgåsbord


    Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

    Någon bit från lyxhotellen
    bor spanjorer i plåtruckel bara
    men låt samvetet flyga och fara
    Där behöver du aldrig gå in


    Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

    Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

    När solen gått upp uti Spaniens land
    och musiken har tystnat för gott
    Då somnar turisten med flaskan i hand
    med ett fnask som knappt kostade nåt
    Men det blåser, det blåser en viskande vind
    - man har mördat fem på en gång!
    Juan Paredes, i gryningen
    skall Spanien sjunga din sång


    1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

Post Title

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/12/genrer-gud-glomde-4-den-antispanska.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Kamrater i Hoola Bandoola Band!

    I en ny - ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma - bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.

    Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden - Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) - men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. "Vem kan man lita på?" med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, "Jakten på Dalai Lama" är en mångbottnad historia om sökande, "Garanterat individuell" och "Man måste veta vad man önskar sig" är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.

    Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och - gud förbjude - bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.

    Mikael Wiehe - som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort - såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.

    Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern - som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren - såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen "Kamrater i Hoola Bandoola Band" skrev de således:

    Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).

    Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.

    Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.

    Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som "arbetande människor har" (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:

    Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.

    Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?

    Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.

    Debatten anknyter till skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik", där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja "diskutera" - läs: bestämma - hur andra konstnärer valt att uttrycka sej.

    Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.

Post Title

Kamrater i Hoola Bandoola Band!


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/10/kamrater-i-hoola-bandoola-band.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.

    Det är gårdagens spaning att de fordom tokreligiösa länder där kommunister övertog makten, gärna bytte ut de sakrosanta templen och statyerna mot sekulära. Jesus-statyer vältes till förmån för Stalin, kyrkor stängdes men strax bredvid öppnade mausoleum där man kunde dyrka döda revolutionärkroppar. Nordkoreas officiella beskrivning av Kim Il Sung är mer underdånig än Livets ord nånsin varit mot Jesus.
    För att vara en rörelse som så starkt tryckt på folket och gemensamheten, har våra extremvänstervänner varit påfallande benägna att sätta stor tilltro till enskilda människor. Detta manifesterades inte minst i den musik som traderades längst ut på vänsterkanten - men också hos närmast revisionistiska (det fulaste ord som lär ha funnits på sjuttitalet) band som Hoola Bandoola:

    Ja Victor Jara, Victor Jara
    dina visor ska aldrig bli glömda
    Från gitarr till gitarr ska de spridas
    över stad och land

    De ska vagga oss till sömns
    när våra nätter blir långa
    De ska marschera med oss
    när dagen är här


    Oss emellan: hur många Victor Jara-låtar kommer ni ihåg på rak arm? Kommer de verkligen att marschera med oss när "dagen" (torsdagen? lördagen?) är här?

    Visst - den inte helt obekante Cornelis Vreeswijk gjorde en platta med Jara-tolkningar. Den är alldeles utmärkt. Jara var säkerligen en hyvens grabb och Pinochet var det säkerligen inte. Jag har full förståelse för att Mikael Wiehe sörjde en förebild. Det är utropandet av honom till gudagestalt som jag inte helt begriper.

    De mer hårdföra maoisterna i Fria Pro-teatern hängde förstås på Jara-panegyriken med lika stolta ordvändningar:

    Mannen som sjöng om livet finns inte mer
    Stympad och utan vapen stod han mot er
    Ännu när skotten föll var det som han log
    Vinden bär med sej sången som aldrig dog

    Kampen mot Chiles bödlar i uniform
    Mannen som sådde vind och ska skörda storm
    Vinden ska bära sången så tung som sten
    Tyst som en fågelunge med brutet ben
    Stark som en fors och liksom en vallmo röd
    Mjuk som en eld och enklare än ett bröd
    Sångerna som ska leva fast han är död


    Jag är helt med på symbolvärdet i ett människoöde, men kan alltså inte låta bli att se parallellerna till den religion som var ett opium för folket. Myten om den chilenske trubaduren Jara som fick händer avkapade och tungan utskuren är enligt hans egen änka just en myt, men berättas okritiskt av t.ex. Sven Wernström i hans alternativa lärobokssvit "Den underbara resan" (som bl.a. uppmanar sina unga läsare att tänka kritiskt).

    Liksom f.ö. av sagde Cornelis:

    Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland
    och vill skaka hand med en man utan kropp och en kropp utan högerhand

    ("Blues för Victor Jara")

    Det fanns som bekant en annan man ett par millennier tidigare som fick spik i händerna och som legenderna utropade till martyr och hjälte.Idén om sångerna som ska leva fast upphovsmannen är död finns också i klassikern "Balladen om Joe Hill", insjungen av allvarsmän som Fred Åkerström och Thorsten Flinck: "Jag sa till Joe: du är ju död/ Jag kan ej dö, sa han".

    Det fanns f.ö. en annan man ett par millennier tidigare, av legenderna utropad till martyr och hjälte, som påstås aldrig kunna dö.

    Nåväl - hur mycket kraft och agitation det än fanns i deras visor, är det ju ganska
    harmlöst att besjunga diverse skalder. De hade ju inget blod på sina händer (förutom Jara då, enligt myten, men det var trots allt hans eget). Bägge mördades dessutom kallblodigt och av politiska skäl, vilket så klart är upprörande för människor som ogillar kallblodiga politiska mord.

    Det känns heller inte särskilt kontroversiellt att Björn Afzelius besjöng den demokratiskt valde Salvador Allende - "en dag ska skyarna skingras/ och frihetsklockorna ringa/ och Chile läka sitt sår" - eller ens att göteborgsstalinisterna Knutna Nävar sjöng om Ho Chi Minh. Där är det väl mer den träaktiga lyriken och den infantila refrängen - "Ho! Ho! Ho Chi Minh!" - man reagerar mot:

    Ho Chi Minh studerade Marx och Lenin,
    byggde upp Partiet som visar vägen fram
    De blev hjältar i det vietnamesiska folkets kamp
    för ett enat och fritt Vietnam
    Kändare och bisarrare är naturligtvis samma grupps fullkomligt osminkade hyllningskörer till diktatorer i diverse repressiva stater:

    Den hånas, bespottas, men kan inte hejdas,
    den når alla länder trots borgarnas hat!
    Vi bringar ett leve till minnet av Stalin!
    Den stålhårde kämpen, vår vän o Kamrat!
    ("Sången om Stalin")

    Varje båt behöver en rorsman
    Växande gröda kräver regn
    Varje liv behöver solens ljus
    För Revolutionen krävs Mao Zedongs tänkande

    Fisken behöver vatten och blommorna söker jord
    Folkets massor måste ha ett kommunistparti
    Mao Zedongs tanke är solen som aldrig skall gå ner

    ("Rorsmannen")Det där är naturligtvis lätt att göra sej lustig över en nepalesisk mansålder senare. Jag har gjort det så ofta jag kunnat. I Hej domstol! gjorde vi hyllningsballader till Tjernenko och Kosygin, koryféerna som aldrig fick sina egna tributer (om Tjernenko: "Du gör så mycket bra i ditt hus i Moskva/ Du bygger kärnkraftverk och är sur på USA".)

    Som exempel på vänsterns vansinne är de där låtarna inte särskilt representativa. Som exempel på allmänt vansinne är de väldigt underhållande.

    När jag nu sitter och går igenom diverse skivsamlingar och hemsidor är det en sak som slår mej som mest anmärkningsvärd: att så få vänsterartister besjöng Che Guevara. Han var trots allt den hippaste av revolutionärerna och den ende av ikonerna som överlevt in i vår tid (främst på klockor och barnkläder).

    Dessutom är Che betydligt lättare att rimma på än både Stalin ("Malin"?) och Mao ("ciao"?) och Ho Chi Minh ("plockepinn"?).

    Det enda exemplet jag känner till - och kolla nu hur elegant säcken knyts ihop - är Cornelis tolkning av Jaras "A Cuba". Den handlar mer om den hur sjysst den kubanska revolutionen var i allmänhet, men givetvis nämns Che som en förebild bredvid Fidel och nationalskalden José Martin.

    Men egentligen är den låten för dansant och melodiös för att passa in under genrerubriken.

    Övriga genremarkörer: personkultsballader ska helst sjungas med ryggen rak och bröstet ut, blickande mot horisonten där tänkta kolchoser växer fram, gärna med en blompinne - eller ännu hellre hammare och skära - upptryckt i rektum. Orden bör ha poetiska klanger, bilderna hämtas från naturen - "som vajande säd ska de bölja över fälten", "jag sått ett frö som ej kan dö" - och därigenom ge en känsla av att sångerna har funnits i evighet. Som komp bör man nöja sej med akustisk gitarr men egentligen är a capella att föredra, som för att understryka det nakna allvarliga budskapet. I nödfall - och om föremålet för hyllningen är från ett land långt borta - funkar en flöjt.

Post Title

Genrer Gud glömde 3: personkultsballaden.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/genrer-gud-glomde-3-personkultsballaden.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.

    1970 svepte en våg av vilda strejker över Sverige. Arbetarklassen gick spontant till kamp för högre lön och bättre arbetsvillkor.

    Med detta stycke text, skuret ur en bit fnöske, inleds semilegendariska "Lär av historien" med göteborgsstalinisterna Knutna Nävar. De där svepande strejkerna trängde sej gärna in i samtidens poplyrik. Åtminstone hos de proggkonstellationer som stod socialistpartierna nära.

    NJA-gruppen, som omsider blev Fria Pro-teatern och hade många kopplingar till SKP, drog upp till Norrland i slutet av sextitalet för att studera järnverksstrejk på plats.

    Socialexkursionen resulterade bl.a. i pjäsen "Nils Johan Andersson m.fl." (mest känd som NJA-pjäsen), "Pjäsen om Norrbotten" och en något daterad barnbok.

    På plattan "Hör upp allt folk" (1970) samlas sångerna från de pjäserna med sången "Strejken på Saab":

    Klockan 9 onsdag morgon
    skulle avtalet vara klart
    De finska väntade spänt på resultatet
    och bandet var färdigt för start
    Men förhandlingsdelegationen
    som inte förhandlat för dom
    meddelade kort: "Det avtal som gäller för er
    är samma som förut"

    Då tog de eld i de finska leden
    och ett vilt slagsmål bröt fram
    Det blev allmänt tumult i salen
    där rörtänger yrde som damm
    Där flög en skiftnyckel stolt genom lokalen
    och hamnade prydligt till slut
    i huvet på verkstadsklubbens ledamot
    som störtade ut med ett tjut


    Genremarkörer vi kan notera: 1) ord som "förhandlingsdelegation" betraktas inte - till skillnad från i alla andra genrer och alla andra mänskliga sammanhang - som ett tråkigt ord, 2) att någon får en skiftnyckel i huvet - vilket rimligen skulle krossa ett kranium - betraktas som festligt så länge det är en LO-lierad som får den.

    Nynningen hette ett argt bluesbaserat rockband från Göteborg, i likhet med alla andra arga bluesbaserade människor i den stan på den tiden anstruket av KPML(r). Ryktet säjer att Nynningen avslutade sina konserter med uppsträckta armar och talkören "Med raka rör mot socialismen!" En lika säker fittöppnare då som det hade känts Jerry Williams nu.

    1974 gav Nynningen ut låten "Vilda strejker lönar sig" - popmusikens svar på knäckebröd med frigolit:

    Vi förhandlade för alla
    Vad vann vi egentligen på det?

    Kör: ingenting-ting, ingenting-ting

    Hela fackföreningsapparaten
    har blivit en del av borgarstaten
    Att det är arbetarnas vapen
    det borde va en självklar grej


    Här kan vi bocka av typiska genrehållningar som "det finns ingenting man inte kan göra arg bluesbaserad rock om" och "det finns inga ord som är för träiga för en arg bluesbaserad rocktext".Ännu mer (r)-iga Knutna Nävar - återigen - gjorde "Strejken på Arendal", som är en partsinlaga i en konkret, politiskt mycket infekterad strejksituation.

    Arendal var ett båtvarv med femtusen anställda. Ledningen ville gå över från veckolön till månadslön, som skulle sänka den faktiska lönen. Ett hundratal (r)-organiserade arbetare strejkade vilt i fem dagar och räknade med att få med sej alla jobbarna. De hade dock mäktiga fiender: "de köpta socialfascisterna", dvs de socialdemokratiska fackombudsmännen, tydligt namngivna i låten (Bengt Tengroth, Metall-ordförande).

    Resultatet av strejken blev att elva kommunistiska arbetare sparkades, men också - enligt låten - till att en tanke planterades i alla arbetarna.

    Som många andra Knutna Nävar-låtar är melodin lånad direkt av fienden, dvs en amerikan, låt vara den politiskt ganska korrekta amerikanen Woody Guthrie. Låten svänger ganska bra och är argare än Stefan Jarl en dålig dag, men mitt favoritparti är så klart det gravallvarliga talpartiet i mitten:

    Det var den dan då strejken bröt ut som vi verkligen fattade vad som hänt
    Månadslönen var en bluff
    Stressen och hetsen som ackorden drar med sej skulle finnas kvar
    Vi skulle ju bli "meritvärderade" gubevars
    men det som gjorde oss mest förbannade
    det var att de sänkt lönen för oss

    Det var sant som våra jobbarkompisar hade sagt
    De hade hade delat ut flygblad om detta flera gånger
    och nu gick vi med dem
    Vi valde in flera nya kamrater i strejkkommittén också

    Ja vad sossarna hade lyckats med det såg vi ju
    De hade varit med och sänkt lönerna för oss
    Nä det enda som kan få kapitalisterna att gå med på nåt
    det är att man slutar att jobba så att de inte få nån vinst
    Det var väl därför borgarna och sossarna och vpk hetsade som galningar mot oss

    Och inne på varvet började sossarna ge löften till höger och vänster
    det var många som lyssnade på dem
    och det hade vi inte räknat med
    Därför gjorde vi ett misstag


    Misstaget var naturligtvis att gå runt i tron att man visste bäst och att föra folkets talan utan att tala med folket, men det kan vi diskutera på annan plats än här. Här nöjer vi oss med att bocka av genremarkörer som långa talade stycken, hopklumpning av sossar och borgare (och vpk-are!) samt ord som "strejkkommitté".Det gjordes naturligtvis än mer strejkrock under det där sjuttitalet som aldrig upphör att fascinera mej. Ofta apropå en specifik strejk nånstans; Björn Afzelius gav ut solidaritetssingeln "Kamrater, Bodenarbetare" som är precis så självrättfärdigt patosfylld som titeln skvallrar om.

    Och Dan Berglund - jepp, (r)-are även han - sjöng mer allmänt om vilda strejker och di där förbaskade såssefackrepresentanterna som alltid gick i förtryckarnas ledband:

    Men när missnöjet började svälla, kom en rödmosig fackombudsman
    "Vi förhandlar som bäst så var snälla att ge er till tåls lite grann"
    Men till strejk gick man redo att strida, eniga som en man
    och facket det valde genast sida och lyste strejken i bann


    2009 handlar ytterst få låtar om strejker, varken vilda eller tillåtna. Ingen försöker i visans form förklara vilka rackare de köpta rövslickande fackpamparna är och ingen försöker pedagogiskt förklara varför strejker är viktiga och historiskt nödvändiga.

    Det kan bero på att strejker var sexigare på Björn Afzelius tid. Det kan bero på att folk faktiskt hade några jobb att strejka från dåförtiden.

    Komplement: Röda kapellet (vpk-associerat!) gjorde Strejkvisa och Nationalteatern gjorde "jag lärde mej att fajtas"-klassikern "Hanna från Arlöv", som av (r)-falangen inom Nationalteatern nästan betraktades som "en sosse-låt eftersom den inte handlade om folkets revolution" - "det här med att hon protesterade mot fläktar, var inte det lite borgerligt revisionistiskt?"

Post Title

Genrer Gud glömde 1: strejkrock.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/05/genrer-gud-glomde-1-strejkrock.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggblogg.

    1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet "Progg på väg". Jag såg den när den gick - liksom jag såg två Hoola-konserter - och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som säjs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtitalistens.

    Noteringar värda att göra:

    1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: "Hoola Bandoola Band". Inte Hoola Bandoola, inte Hoola - Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: "Hoola Bandoola Band". Alltid.

    2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

    3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säjer att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor - Afzelius rättar och kallar sej själv "politisk kommissarie").

    Afzelius berättar också att han gjorde femti försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk "Bläckfisken" (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: "Björn - du har gjort en komplett låt". Afzelius blottar den promille ödmjukhet han besatt när han bekänner: "Det var som att vinna på Lotto."

    En komisk kuriositet i sammanhanget är att "Bläckfisken" ändå aldrig hamnade på nån Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

    4) redan 1996 hade fyrtitalistgänget i bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe - som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor - var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson går närmast upp i näsfalsett när han beklagar sej över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: "Det är omänsklet!" (översättning för uppsvenskar: "omänskligt").

    Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som "lita inte på någon över tretti" en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

    5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning, som uppenbarligen var en större issue för honom än befrielsekampen i Latinamerika. Han gnäller mellan tänderna på att han inte får röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören, han lägger ut texten om hur förtvivlat gott det är att suga i sej tjärblandat gift, han minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

    Tre år senare dog han i lungcancer. So it goes.

    6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez - dvs. en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays - i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar - och vad han gjort under tiden därefter.

    Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

    * Bandoola Band!
    ** Band for God´s sake!!!

Post Title

Proggblogg.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/proggblogg.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Inte en Harning.

    Det här inlägget handlar om gubbar från förr. Är man inte intresserad av gubbar från förr, bör man sluta läsa här (och fråga sej själv varför i hela fridens namn man hamnade här från början).

    Anderz Harning var en gång en man i ropet. Han fyllde en funktion i mediebruset. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva "Vad var det jag sa?" på sin gravsten.

    I satirserien Ratte fick han på ett självklart sätt symbolisera nymachismon - tillsammans med bl.a. Guillou och Jörn Donner:Att skämtet - att en machohanne har en nalle under bordet - nog var roligare när det kläcktes under senrenässansen kan vi lämna därhän. Poängen är att Anderz Harning 1985 var en självklar referens i en satirserie i kulturtidskriften Aftonbladet.

    Samma år skaldade Björn Afzelius dessa bisarrt prosaiska rader:

    "Jan Guillou är för manlig
    Anders Ehnmark är skamlig
    och Sven Lindkvist har sjuk fantasi!
    Göran Skytte är streber,
    och Jan Myrdal förleder,
    och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!"

    ("Räven")

    Det är alltså inte Azelius egna tankar som uttrycks; tvärtom ser han upp till dom nämnda herrarna som en tolvåring som vill köra moppe med dom tuffa acnekillarna. Dom sex silverryggarna representerar i Afzelius låt "dom som riskerar sin frihet/ för att dom skriver för livet" och "dom som riskerar sin framtid/ för att få gissla sin samtid".

    Ungefär i samma veva blev Anderz Harning också på ett självklart vis porträtterad i SVT:s reklamtidning för det egna företaget, Röster i Radio/TV:Ergo: för två decennier sen visste folk i gemen vem Anderz Harning var. Idag har dom som var med då glömt och dom som inte varit med då undvikit att kolla upp saken.

    När jag googlar Anderz Harning finns förvånansvärt lite. Det är sexton år sen han dog och efter Internets intåg har intresset för honom inte varit större än att flera av dom första sökträffarna jag får upp är samma två återreproducerade artiklar.

    Per Svensson på kulturtidskriften Expressen rabblar Harnings namn bland flera i en artikel som handlar just om författare som glider ur fokus och sugs upp i ett historiskt vakuum när deras relevans utarmas och ingen fanklubb håller fanan uppe.

    Ändå, påstår dom som var med, röt ingen högre och häcklade mer sataniskt. Och ändå har han skrivit dom två absolut överjävligast fruktansvärda barndomsskildringarna på svenska språket - "Stålbadet" och "Asfåglarna" - som passerar Guillous Stjärnbacka och Jan Myrdals dumma mamma med hästlängder. Harning pryglades med rotting av sin nazistiska styvmor, som hart när kastrerade sin styvson av besvikelse över Hitlers självmord. Z i Anderz var en inverterad hyllning till styvmodern.

    Det kan ha att göra med att det Sverige som Harning gisslade - Byråkratsverige, DDR-Sverige, Landet Lagom m.fl. finurligheter/klyschor - inte längre finns. Satiren över "Mogadondalen" och byråchefer blir inadekvat när nyliberalerna nu börjat få vad dom vill. Och Harnings kvinnosyn sticker rimligen i ögonen på en tänkande individ anno 2008, även om han på samma sätt som Cornelis är på anmärkningsvärt horisontell samtalsnivå med horor.

    I en sekvens i satirromanen "En skatteindrivares död" (1980) kommer en delegation svenska byråchefer på avdragsgill studieresa till Singapore. Dom båda yrkeskvinnorna Chichi och Fifi sitter på en bar och diskuterar svenska byråkrater - främst "kommunsekreterare Harald Svendelin från Växjö" - på ett oerhört initierat vis:

    - Varför får vi inte möta dom direkt på flygplatsen? Vi kommer ju att ses tillsammans varenda dag i fortsättningen.

    - Din mamma
    (som också är sutenör, bloggarens anm.) påstår att det har med nordbors sociala kontroll att göra, sa Fifi. Ett möte direkt på flygplatsen verkar så planerat. Att istället träffas på en fin bar inne i stan ser mera spontant ut, säger hon. Det är den stora kärleken som slår till.

    - Harald Svendelin är som sagt en bra karl, sa Chichi tankfullt. Väldigt renlig. På det viset är han en ovanlig nordbo. Han byter underkläder varenda dag också. Han kommer hit i höst igen. Han säjer att Singapore är mycket trevligare än Bangkok och Kuala Lumpur och Manila.

    - Vi borde tacka nej till delegationer som mellanlandar på hemväg från Manila, sa Fifi. Det är rent livsfarligt. Kommer du ihåg den där galopperande mindanaoska gonorrén som hela Scandinavian Trading drabbades av när en sjukvårdsförvaltning var på hemresa?

    - Jag har pratat med mamma om det, sa Chichi. Jag vill helst slippa nykterister också. Herregud vilken stank när riksdagens nykterhetsutskott var här förra året. Det verkar som om dom rentav är fysiskt rädda för tvål och vatten.


    Ja, på den nivån är det. "Subtilt" är väl knappast nyckelordet, men författarens vällust är ganska smittsam. Han låter sitt alter ego Johan Torberg hålla långa utläggningar om den svenska sjukvårdens fixering vid anustermometrar - enligt honom fick privatläkare "bara göra avdrag för anustermometrar eftersom muntermometrar inte fann i riksskatteverkets register över läkarutensilier" - och hävdar att gamlingar i Östersund stämplats som senildementa för att fylla upp det överdimensionerade sjukhuset.

    Jag hör till dom som hävdar att "Röda rummet" är en inadekvat roman på 2000-talet och att Strindbergs byråkratisatir inte alls är tidlös. Visst, får jag en referensbok och en kartläsare med mej är det en intressant resa i 1880-talets ämbetssverige, men som spontan läsupplevelse har den spelat ut sin roll.

    Och samma sak gäller nog Harning. För att ta till sej påhoppen bör man kunna relatera till ett slags sjuttitalets gråbetongsmyndighetsövande som har bytt mask. Det är klart att det finns kommunalmygel även i dagens Sverige, men med EU och globalisering har mediernas spotlights riktats om och jag gissar att genomsnittsmedborgaren har ett mindre intresse och en diffusare bild av mikrosamhället.

    Fast dom där barndomsskildringarna han skrev borde vara väl så adekvata idag. Olyckliga barndomar är ju alltid på modet.

Post Title

Inte en Harning.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/11/inte-en-harning.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.

    Det här är barnversionen av ett av parallellspåren i Lars Molins Tre kärlekar, den som behandlar hur storbolagen med statens goda minne köpte upp småbrukarnas skog.

    "Sagan om Bolaget" är en av tre sagor i en samlingsvolym från 1970. Den är skriven av en Mats Arvidsson (eventuellt samme man som idag jobbar på P1:s Kulturnytt, eventuellt samme man som förvaltar den klassiska svenska orgelbyggartraditionen).

    För att göra en kort historia kort: sagan handlar om hur en by formerar sej runt ett träd.




    Sen uppstår några sekunder av dramatik då Bolaget säjer "Joho visst det" respektive "JO", medan folket replikerar "Nehej då inte alls det" respektive "Ni pratar så mycket ni".

    Och så gör författare Arvidsson en subtil men säkert djupt känd hommage till Kurt Vonneguts legendariska lakonism "so it goes". Där Vonnegut ger uttryck för sin paradoxalt misantropiska humanism, ger dock Arvidsson mest uttryck för en ganska förenklad verklighetsuppfattning.Och så är sagan slut.

    Och man kan naturligtvis inte kritisera barnböcker för att vara naiva. Men ändå gnager en irritation mej. Det är proggarens bordeline-uppfattning om verkligheten, idén att Folket är gott och Bolaget ont, där man borde inse att Folket också består av idioter, lågpannade, hönshjärnor och Siewert Öholm.

    Och att Bolaget också består av Folk. Och att Folket på golvet och i byn många gånger drömmer om att få tillhöra Folket på Bolaget. Och att Bolaget inte sällan tror sej handla gott när det handlar.

    Man kan tycka vad man vill om det, men jag är övertygad om att ganska många representanter för Folket gärna hade sålt ut alla sina träd för en grynvälling till Bolaget.

Post Title

Proggiga barnböcker del 25: Sagan om Bolaget.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/proggiga-barnbocker-del-25-sagan-om.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Den reaktionära radikalismen.

    Björn "Affe" Afzelius var - enligt egen utsago - Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i sina texter). Självutnämnda rebeller drar sej aldrig för att förklara för omgivningen vad som är radikalt, rita kartor, bestämma dagordning och vara bödel, polis och domare.

    Stefan Jarl förklarar t.ex. utförligt i den senaste intervjuboken varför hans egna hjärtefrågor är Viktigare än Mona Sahlins engagemang i homofrågan. Peter Dalle berättade i programmet Tevehuset att en miljöfråga han var engagerad i var Angelägnare än "trängselavgifter och allergier och jämställdhet in i absurdum".

    Som rebell har man också rätten att vara hur gnällkverulantiskt detvarbättreförrig som helst med bibehållet patos. "Affe" har skrivit texter till så kallade rocklåtar med budskap som den mest polisdyrkande insändarskrivande skolagenostalgikern hade tyckt doftade av förstorad prostata och förlorad virilitet.

    I "Sådan herre" förklarar han först hur världen såg ut förr:

    Det var vi som gick och boxades,
    det var vi som stod och joxade
    med trasorna på skolgården
    och dyrka' Nacka Skoglund.
    Alla ville va som Robin Hood,
    man fick lära sej att vara god;
    En riddare för damerna
    och en hjälte för dom svaga.

    Förvånar det dej, så kom hem till mej
    så skall jag visa dej dom filmer som vi såg.


    Förr diggade man alltså Nacka Skoglund (som f.ö. söp ihjäl sej) och då var det Bra. Förr slogs man hederligt (jfr bombningen av Dresden eller Bartolomeinatten) och Nu (dvs. efter "Affes" skilsmässor) är det Dåligt:

    Nu springer våra barn på gatorna,
    nu ser dom rena rama fasorna;
    Nu är det inte man mot man,
    nu gäller inga hedersregler.
    Nu exploderar man på en sekund,
    nu kör man stövelklacken rakt i mun;
    Man slår ihjäl varann och kopierar
    det man sett på TV.

    Förvånar det dej, så kom hem till mej
    så skall jag visa dej vad kidsen tittar på.


    Jag försöker förgäves hitta ironin i texten "Gammaldags moral" (från skivan med den rättvisande titeln "Tankar vid 50"), men tvingas inse att karln på fullaste allvar har gått på den gamla grosshandlarmyten att det verkligen var bättre innan, tidigare, när man fortfarande fick upp den, när sekreteraren fortfarande sa ja:

    Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
    Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
    Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
    Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har.

    Så var det då. Ja, så var det då;
    Den tiden kommer aldrig mer igen.


    Min åttinioårige f.d. landsfiskal till farfar kunde inte formulerat det bättre. Han berättar ibland för mej om hur rent det var på gatorna på fyrtitalet. Han glömmer därvid alltid att berätta om det där kriget när man gasade människor metodiskt som pågick parallellt. "Affe" har också fått för sej att korruption, fiffel, centralstimulantia och sexuella avarter är nya fenomen:

    Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark,
    och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park.
    Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar,
    och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna.

    För så är det nu. Ja, så är det nu;
    Vad ska mina stackars ungar tro?


    Jag associerar till en text av Hasse "Kvinnaböske" där han med samma gråtmildhet minns Förr - "pågarna slogs och drog fingerkrok/ och klappa´ töserna i baken" - som blivit ett förvirrat och förhatligt Nu: "töserna klappar pågarna nu/ och alla klär sej lika".

    Innan han rycktes ifrån oss hann "Affe" också övertrumfa sina egna gamla revolutionspekoral "Bella Donna" och "Renée Chardier" - låtar om olika sydeuropeiska kvinnor som ska stå vid "Affes" sida när han ska ut i Striden - med en text där han omsorgsfullt glömmer bort varenda anklagelse han och hans marxistiska vänner under sjuttitalet riktade mot den amerikavänlige högerorienterade politruken Palme:

    Då krävde folket av ministrarna
    att hålla löftena til väljarna.
    Att värna ordet demokrati;
    Snart värnas ingenting.
    Den gången såg man som en självklarhet
    att ansvar förutsätter ärlighet.
    Att hålla ord var en filosofi
    på mäster Olofs tid.

    Den gången drog sej inte medierna
    för att ta upp dom stora frågorna.
    Dom ville vara ett med sin tid;
    Snart vill dom ingenting.
    Den gången tilläts journalisterna
    gå ut och engagera männskorna.
    En hög nivå var en filosofi
    på mäster Olofs tid.

    Så ritas kartan om på nytt. Så blir det fyrtitalisten tycker rätt oavsett om det är fel. Så blir gnällighet progressivt. Så blir alla djur lika men vissa djur likare än andra. Så blir krig fred och frihet slaveri.

Post Title

Den reaktionära radikalismen.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/den-reaktionara-radikalismen.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Att älska med en mulatta mellan tänderna.

    Avdelningen "män i begynnande medelåldern som berättar sjukligt mycket om sitt sexualliv" håller aldrig stängt.1993 gav Björn Afzelius – mannen som sjöng om att "allting annat är mot ens natyyyyyr" mellan tänderna – ut en hett efterlängtad roman. Den påstås handla om situationen på Kuba, men mest handlar den om den store svenske rockstjärnan Johnny Ceder som åker runt på Kuba och ligger med kvinnor.

    Jag vägrar att tro att Affe skrev boken med någon annan än sej själv som förebild. Även Johnny Ceder har t.ex. gjort en översättning av Silvio Rodriguez "Sång till friheten".

    Storyn i korthet: en "mulatta" – romanens kanske mest frekventa ord – blir handlöst förälskad i honom. Tack vare sitt civilkurage, sin oräddhet, sin snabba tunga och sin prickfria spanska lyckas han rädda ett gäng människor under diktaturen och rakryggat förklara för den kubanska polisen att dom agerar fel.

    Det finns mycket att kommentera i den här boken, men låt oss först och främst fokusera på Björn Afzelius kvinnosyn – som lite grann hänger ihop med Björn Afzelius syn på sej själv som älskare. En kubansk salsakväll ser ut så här i Affes ögon:

    Våra mulattor slet ut oss på golvet och vi kastade oss in i gyttret av kroppar. Majoriteten av gästerna var mulatter och vi kände oss som deltagare i en våldsam, pulserande afrikansk fruktbarhetsrit. Mulattorna var i extas och svängde med stjärtarna som om de hade kullager i dom.

    Ett trick mulattorna behärskade till fulländning var att dansande fösa sin partner fram till en stol där han fick sätta sej. Sen fick han sträcka benen rakt framför sej så han halvlåg i stolen med rak kropp. Därefter grenslade hon honom, med stjärten över hans skrev, och började svänga med sitt underliv i cirkelrörelser över hans kön i ett frenetiskt tempo. Samtidigt höjde och sänkte hon sej så att hon ibland höll sin stjärt bara en centimeter över hans underliv. När det ibland inträffade att hon inte behövde sänka sej mer än vanligt för att de ändå skulle röra vid varandra skrek de andra gästerna av lycka och sträckte fram isbitar i riktning mot den stackare som bara reagerat som en man.


    På sidan 38 skriver Afzelius om en svensk kvinna från ett kommunistparti som bor på Kuba och som tydligen motarbetat Björn Af – förlåt, Johnny Ceder:

    Vad som har skett är att den jävla subban Eva Stenberg fått hela debatten nersänd hit till Havanna. Sen sätter hon ihop en information som bygger på hennes egna åsikter om mej och inte på vad jag själv skrev och sa om Kuba. Den satans stalinist-gnoan sitter alltså medvetet och förser mina kompisar med egna åsikter om mej och gör dom till mina åsikter om Kuba! Det jävla svamphjärnade kommunistludret sitter och råljuger medvetet om mej, och nu har satkärringen lyckats slå in en kil mellan mej och mina kompisar härnere.

    På sidan 75 berättar Johnny/ Björn för sin älskade mulatta Mercedes om män:

    ”Alla män är macho, Mercedes. Och det är i grunden positivt. Machismon kan bli en tillgång i ett förhållande om den brukas på rätt sätt. Men många män i Nordeuropa lyckas tidigt förtränga den, eller så vänjer deras kvinnor dom av med den, eller dom professionella feministerna.”

    Mercedes svarar då:

    ”Jag har förstått att även feminismen har blivit ett självändamål för många kvinnor i den rika delen av världen. Att den på sina håll spårat ur och att man mest ägnar sej åt ren konfrontationspolitik mot männen på ett ofruktbart mikroplan”.

    Mercedes drack eftertänksamt av champagnen.

    ”Du är en stor macho, Johnny. Men du har också en stor mjukhet i dej”.

    ”Det är för att jag vågar erkänna för mej själv att jag tycker om både romantik och pornografi”.


    Efter detta stycke naturtrogen dialog går Afzelius in på att skildra sej själv som älskare. Och ja, jag vet att detta är en roman men jag går inte med på att Björn Afzelius lyckades se det som en roman. Låt gärna någon annan läsa stycket för er så att ni kan sluta ögonen och visualisera er Björn Afzelius, mannen i den uppknäppta vita skjortan, dom ovala glasögonen, lädervästen och nasala småländskan som älskar med en mulatta (för säkerhets skull ska ni få hjälp av fotot från bokens baksida):Hon kysste mej passionerat och pressade hela sin kropp mot min. Hon gick rakt fram till det tomma salongsbordet och ställde sej med stjärten mot kortsidan. Så drog hon av sej klänningen och trosorna och lutade sej sakta bakåt. Hon lade sej på rygg på bordsskivan och drog upp benen och särade på dem och så började hon smeka sin ljuvliga kropp och medan jag klädde av mej stönade hon med ansiktet vänt mot takfläkten:

    "Kom Johnny, kom till mej nu".

    Och jag ställde mej på knä vid kortändan och lyckliggjorde min kvinna och när hon hade återfått andan, bar jag henne bort till soffan och satte mej bredbent ner och nu knäföll hon för sin man och lyckliggjorde honom och drack honom till sista droppen.


    Inte för att det har med saken att göra, men sjutton år tidigare skrev Afzelius en sång med följande refrängrad:

    Nu har jag fått nog av detta satans kvinnoförakt

Post Title

Att älska med en mulatta mellan tänderna.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/06/att-alska-med-en-mulatta-mellan.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

På templenas torg.

    Ett av mina största professionella ögonblick var när jag - på Hej domstols lajvsända avslutningsgala - fick påa Dan Hylander med att "här kommer en livs levande gammal hippie".

    Dan Hylander var - believe it or not - hur stor som helst under dom där vanvettiga tio åren då den gud jag därför aldrig trott på lät mej växa upp och som populärt går under begreppet åttitalet. Han och hans dåvarande fru Py Bäckman turnerade runt med ett niomannaband och gjorde fyratimmarskonserter där dom sjöng sina orimmade låtar om änglar, sjakaler och Katalonien. Helst iförda bandana.

    En riktigt bra dag tog Hylander på sej fyra livremmar och lät sej omslagsplåtas. Medan Py tog på sej kanske tvåhundra halsband och gjorde ett skatbo av håret.

    Som störst var nog Py och Dan i samband med ANC-galan 1986, då den udda legeringen Wiehe-Ledin drog ihop vad som lite välvilligt kallades "den svenska rockeliten" (bl.a. Jerry Williams, Tommy Körberg och Anne-Lie Rydé) för att stötta den sydafrikanska befrielserörelsen.

    Det var då Hylander tog på sej en Ulla Jones-kavaj i guldgrön folie och sjöng sin och Pys översättning av Lennon-Onos "Happy Xmas/War is over".

    Jag antar att Dan och Py vid tillfället såg sej som Sveriges Lennon-Ono.

    Oss emellan: det var dom inte.

    Galan gick av stapeln 29 och 30 november. Översättningen gjordes 26 november. Det förklarar att Py sjunger sin egen text med fusklapp på galan. Det förklarar också varför texten inte känns riktigt processad, eller över huvud taget genomtänkt:

    Så julen är här nu
    fast ingenting hänt
    Ett år har förflutit
    och ett nytt ska bli fött

    Vadå ingenting hänt? Förutsätter julen att nåt måste hända? Och nånting hände väl även mellan julen 85 och 86? Vad menar mänskorna? Och förresten - hur svårt är det att rimma på "hänt"? Tänt. Sänt. Musikalen Rent. Abstinent. Ord som kan verka irrelevanta i texten, men handen på hjärtat inte mer än dom som redan står där.

    Men julen är här nu
    där glömska och sömn
    kan köpas och säljas
    på templenas torg

    Hittar av olika anledningar inte ordet "templena" i SAOL.

    God jul till alla
    Ett nytt år är här
    och kanske en ny tid
    om bara vi vill


    Ska lite snabbt skjuta in att inte heller "här" är ett helt omöjligt ord att rimma på. Alternativa slutrader kan vara "på ett ungefär" eller "så lyssna och lär" eller "för vår militär" eller "med haricot verts".

    Hösten har sjungit
    och klockor har ringt
    att julen bär minnen
    om kärlek och tro

    Här måste man ju skylla på den begränsade tiden för korrläsning. Det här är ju i princip sammanhangslöst. Det är bara ord på måfå utströdda över ett papper. Min teori är att Dan och Py översatte versen på varsitt håll och sen drog lott om vilka rader som skulle ingå. Slumpen är inte alltid den bästa regissören.

    Låt julen förkunna
    att striden är slut
    och att frihet har funnits
    åt varje kvinna och man

    Är ni familjära med melodin kan ni sjunga den sista raden och snabbt konstatera att den inte fungerar. Alltså inte ens rytmiskt.

    Att mänskor är mänskor
    med samma behov
    Över stråk, över färger
    blir kunskap en bro

    Ni märker säkert själva att det fortfarande inte finns nåt fungerande sammanhang åt fraserna. Först berättar dom lite att mänskor är mänskor (på samma vis som skalbaggar är skalbaggar) med samma behov (som vem då?), och sen börjar dom opåkallat förklara att kunskap blir en bro över "stråk" (antagligen syftande på vägar, mindre troligt på vinddrag) och färger (som inte riktigt hänger ihop med stråken i frasen innan).

    Okej, jag fattar ju vad dom menar, men känner verkligen att dom hade vunnit på att låta texten vila några dagar och sen skriva om den, alternativt låta någon annan skriva om den, alternativt glömma bort den och ägna sej åt nåt annat (i Pys fall gissningsvis kristaller och heliga pyramider).

    Jaja. Det är lätt att vara raljant. Om tjugo år sitter väl nån f.d. aspberger-unge och gör sej rolig över mina gamla bloggformuleringar. Men just nu är det i alla fall intressant att konstatera att det fanns en tid när ingen reagerade på en total avsaknad av rim och sammanhang. En avsaknad som med facit i hand inte kompenserades av foliekavajer.

Post Title

På templenas torg.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/12/pa-templenas-torg.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Bernt Andersson och Coca cola.

    Bernt Andersson är munspelare, dragspelare, pianist, organist och gammal kommunist från Göteborg. Han spelade på sjuttitalet i Nynningen, som var det kanske allra argaste rockbandet i hela jävla arga Göteborg. Det är som att vara skäggigast i The Band eller fulast i pingstkyrkan.

    Han var dessutom synnerligen aktiv i den politiska delen av proggen, pratade högt på stormöten, hade inflytande i musikrörelsens tidning Musikens makt och har gått till historien för att under repitionerna av Tältprojektet ha sagt: "Kamrater! Vi kan väl för fan inte rocka röven av högern med mandolin?"

    Av Nynningen - som bl.a. gjorde låten "Dom verkliga terroristerna" som handlade om att dom verkliga terroristerna inte spränger flygplan utan äger banker (vilket är en ologisk tankefigur eftersom dom som spränger flygplan hursomhaver OCKSÅ är verkliga terrorister) - blev kanske aldrig nån ledande cell i den svenska revolutionen. Det blev en nasare i ståupp som numera lär bo i Spanien (Bertil Goldberg), en Häjkon Bäjkon (Tomas Forsell) och en golfande mogenrockstjärna med hus i Mexiko (Totta Näslund).

    Bernt Andersson spelar fortfarande. Jag såg honom 1996 som inhyrd organist när Hoola Bandoola gjorde sin come back-turné. Då drack han Coca cola på scen. Nånting säjer mej att Bernt Andersson aldrig gjorde det på sjuttitalet.

    Då och då i livet gör man val. På sjuttitalet valde Bernt Andersson att vara förbannad på orättvisor. Han valde att bekämpa orättvisorna genom att spela klaviatur. Han valde - gissar jag - att inte stötta orättvisorna genom att dricka Coca cola. Åtminstone inte offentligt.

    Nån gång har sen Bernt Andersson valt att göra ett nytt val: att dricka Coca cola - och dessutom offentligt. Antagligen inte för att på det viset medvetet stötta orättvisorna, utan antagligen för att Bernt Andersson gillar smaken av socker och kolsyra.

    Jag vill understryka att allt det här bara är gissningar. Kanske stod Bernt Andersson på Sprängkullen och Hagahuset och eldade massorna med sitt revolutionära pianospel samtidigt som han hällde i sej litervis av imperialistisk förtryckarlemonad. Kanske har han aldrig bestämt sej för att absolut inte dricka Coca cola. Jag har ingen aning, jag bara gissar.

    Jag vet att Björn Afzelius och Mikael Wiehe hade som policy att inte dricka Coca cola och inte skriva autografer när dom var fixstjärnor i Hoola Bandoola.

    Autografpolicyn hade nog inget med förtryckarbekämpande att göra, det var bara ett sätt att understryka att dom inte var rockstjärnor bara för att dom spelade rock, drog fulla hus samt fick ligga. En gång gav Mikael Wiehe en liten pojke som ville ha hans autograf sitt kexchoklad istället. Det är ju bara i Wiehes huvud det skulle vara ekvivalent - papper med text håller ju sej normalt längre än kakaoblandat smör.

    Så låt oss alltså anta att Bernt Andersson på sjuttitalet inte drack Coca cola. Vad vi vet är att han gjorde det på nittitalet.

    Låt oss anta att en ung Bernt Andersson sagt till sej själv: "Nä dö Bernt, nu är det änna slut på att drecka det här kapitalistpesset!"

    Och låt oss anta att en gammal - förlåt, distingerad - Bernt Andersson sagt till sej själv: "Hörrudu Bernt, nog är det la gott med en cola när man lirat trynorgel hela dan!"

    Vad säjer då detta om Bernt Andersson och oss människor? Jo, att vi då och då gör val.

    En dag bestämmer sej Sven-Bertil Taube för att det är tjusigt med kravatt. Sen bär han kravatt varje dag i resten av sitt liv (och antagligen också på nätterna).

    En dag bestämmer sej Staffan Bengtsson på Bästa formen för att odla ett litet trekantigt skägg på underläppen. Dom första dagarna går han väl själv och tycker att han ser ut som Mefisto, men efter att ha sett sej själv i spegeln tillräckligt många gånger blir han van.

    En dag bestämmer sej Mikael Wiehe för att han nog är rockstjärna trots allt. Och det är ju ganska smickrande att nån vill ha ens signatur på nån snorig krogservett.

    En dag bestämmer sej Bernt Andersson för att bekämpa förtryckarna. Och en annan dag bestämmer han sej för att sluta. Eller åtminstone att inte bekämpa dom så aktivt.

    Jag klandrar inte Bernt Andersson för hans beslut. Coca cola är gott, och det märks nog inte på boksluten i Atlanta huruvida det druckits några burkar mer eller mindre i västsverige. Och det är klart att det är en ganska futtig protest mot ett system att förvägra sej själv det goda systemet faktiskt frambringat.

    Men det jag minns tydligast från den där Hoola-konserten 96 - förutom att Björn Afzelius var noga med att upplysa var bordet där dom krängde sina boxar stod - är faktiskt att det stod en farbror bakom orgeln och sörplade cola medan två andra farbröder sjöng om att bekämpa förtryckarna.

    Förutom att det tydligt understryker hur selektivt mitt minne är, så måste det väl också säja nåt annat? Frågan är bara: vad?

Post Title

Bernt Andersson och Coca cola.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/09/bernt-andersson-och-coca-cola.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Popular Posts

My Blog List

Blog Archive