Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg om David Nessles köpvärda serievolym "Den maskerade proggarens stora röda". För inte så många dagar sen kommenterade David Nessle mitt omdöme på sin blogg. Han beskriver vad han kallar "Den idealiska läsaren":

Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt, förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

En hållning jag helt kan dela. Sen jag startade den här bloggen har jag kommit i kontakt med fler likasinnade än under hela mitt liv dessförinnan. Och jag har dessutom sluppit konfronteras med deras eventuella dåiga andedräkter eller irriterande tics.

Vad värre är: det finns också Den Icke-Idealiska Läsaren. I fallet med min bok "Proggiga barnböcker" har jag föreställt mej denne som en 68-veteran i total avsaknad av självdistans, som tolkar varje försiktigt ifrågasättande av något som helst revolutionsivrigt utfall från det kulturvänstriga sjuttitalet som personlig kritik och som inte på något vis kan omfatta tanken att man faktiskt kan kyssa och slå ihjäl med samma varma själ.

Jag har nu fått ett (tämligen udda) namn på denna läsare: Tin Carleson. Han/hon är lektör på Bibliotekstjänst, BTJ, och har som sådan ett visst inflytande över vad bibliotekschefer runt om i landet köper in. Han/hon inleder med att förklara vad "Proggiga barnböcker" inte är:

Proggiga barnböcker är inte en litteraturvetenskaplig genomgång, utan ett mycket personligt tyckande kring ett urval böcker.

Man kan passa på att tillägga att "Proggiga barnböcker" inte heller är en karta över Maldiverna. Underrubriken "Därför blev vi som vi blev" luktar ju inte direkt akademisk objektiv redovisning så Tins beskrivning kan sorteras i mappen "irrelevant".

Böckerna beskrivs genomgående med ett språk som mycket tydligt visar författarens ståndpunkt.

Här anar man att Tin varit mer nöjd om författarens ståndpunkt mer överensstämt med Tins egen. För sakta går det upp för den vakne läsaren att dessa inledande, överflödiga men till synes sakliga, påståenden är negativa.

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Här blir jag bedrövad. Nånting säjer mej att Tin, trots titeln "lektör", inte är riktigt läskunnig. Det är naturligtvis också det här inte helt okontroversiella påståendet från Tins håll som gör att jag nu skriver det här inlägget.

För vad menar Tin? Jag bläddrar i "Proggiga barnböcker" för att hitta den där passagen där jag behånar demokratin och altruismen. Jag hittar en herrans massa slängar mot tråkiga skildringar av förorter och u-länder, rosenkindat överentusiastiska revolutionsdrömmar och beskäftigt predikande av hemmasnickrade sanningar. Jag hittar också spaltdecimeter efter spaltdecimeter där jag försöker förstå och förklara varför dåtidens författare skrev vad de skrev, vilka strömmar som påverkade och vilka drömmar som hägrade.

Och hur tidstypiskt just idag är för övrigt förakt mot likavärdet? En klassisk bok i genren, "Min kamp", gavs ut 1925-26. Mussolini och Giovanni Gentile kom med "Fascismens doktrin" 1929. Och så sent som 1967 kom "Maos lilla röda" på svenska, med klassiska demokratiföraktande teser av typen:

En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan.

Tin avslutar sin recension:

Vill man läsa en bok som handlar om barnlitteraturens utveckling rekommenderas istället Lena Kårelands Möte med barnboken (aktualiserad uppl. 2001) eller Lena Kjesén Edmans Barn- och ungdomsböcker genom tiderna (2002).

Och vill man läsa en bok om brottsutredningar i ett regnigt Maardam rekommenderas istället "Kommissarien och tystnaden" (1997) eller "Fallet G" (2003).

Jag sitter förstås här och är putt, det ska erkännas. Inte så mycket för att någon ogillar det jag skrivit, som för att denne någon ogillar det på så lösa grunder. Tin har uppenbarligen aldrig konfronterats med begreppet "ironi" och har Tin gjort det så har Tin ryggmärgsreflexivt tolkat det som ett uttryck för ogillande, period. Min erfarenhet säjer nåt annat. Ironi kan vara ett verktyg för att redovisa sitt eget tvivel. Och tvivel är tydligen nåt fasansfullt för den som själv vet vad som är rätt.

Men den stora frågan som hänger som en döende albatross över Tins text är så klart: om Tin har så svårt för personligt tyckande, varför skriver då Tin recensioner?

Post Title

→

Varning! Ett internt, navelskådande och rentav gnälligt inlägg!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/varning-ett-internt-navelskadande-och.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

400 meter Hägg.

Göran "nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?" Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok "Utveckla monarkin". Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: "Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!" På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mej för övrigt att tänka på hans bok "Välfärdsåren", som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtitalets Vällingby, skolpolitikens sjuttital och den statliga förvaltningens åttital.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet "gouterad". Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sej själv - svensk fyrtitalist och därmed en av milleniets vinnare - i historien, vilket inte i sej är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt - med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen - han avverkar sina studier.

Först är "universitetskurserna [...] föga tids- och arbetskrävande" och något senare är "studierna [...] fortfarande genant lätta". "På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt", och året därpå "läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in 'proppkursen' i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen."

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare - ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Post Title

→

400 meter Hägg.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/04/400-meter-hagg.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Post Title

→

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/01/om-begreppen-och-tiden.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans "före detta vän".

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I "Videokväll hos Luuk" härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet "En sliten grimma" när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat "sin förste nära vän". Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. "torra" skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en "mystisk debatt".Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med.

Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Post Title

→

Jan Guillous konstiga kompisar.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/12/jan-guillous-konstiga-kompisar.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Jacques matt.

En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.

Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.

Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.

Post Title

→

Jacques matt.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/jacques-matt.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Jan Lööf har utkommit med bilderboken "Pelle och Frasse" och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien "Tårtan". Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste - inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den - men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken "Skrot-Nisse" från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:Teveserien "skrevs" som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen "Ville" (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sej själva):1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade "Örnis bilar" om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln - där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle - som tidigare mött riddare, djungler och ånglok - trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken - OBS! Spoilervarning! - sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sej när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.Det som gör mej glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrti år sen - men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet - been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

Post Title

→

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/socker-gradde-notter-och-mandelflarn.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Rapport från en semester: Svenska hjärtan.

Har spenderat en betydande del av min semester med att plöja igenom Svenska hjärtan (varmed åsyftas Carin Mannheimers radhusmelodram och inte den här ännu folkligare varianten).

Märkligt nog såg jag inte serien när den gick. På pappret är den ytterst kallelindsk: svensk tristess, monotoni, passiv aggressivitet och Sten Ljunggren som älskare. Jag har alltid haft en svaghet för det osexiga. En gång gick jag och ett par manliga kamrater på stan och glodde på folk. När vi kom hem visade det sej att de hade glott på flickrövar och jag på en skäggig gubbe i en lustig beppemössa.

Jag skriver inte det för att visa att jag är en fin kille. Snarare för att understryka att jag är en tråkig kille.

Således borde jag gilla Svenska hjärtan. Det gjorde jag inte. Jag har inte blivit så irriterad på nåt jag sett sen jag låg hemma och svor högt för mej själv åt Såsom i himmelen ("För helvete Michael! Knäpp skjortan! Du är i Norrland!").

Jag blir irriterad därför att detta inte är en lågbudgetserie eller ett förstlingsverk eller ett AMS-projekt. Det är en serie med monopol-teves budgetar, skriven och regisserad av en kvinna med tonvis av erfarenhet. Och ändå vägrar hon att en enda gång sätta kameran så att de två talande huvena inramas av nånting annat än en beige kulissvägg.

På sin tid kritiserades serien för att se ner på de människor den skildrade. Det har jag svårt att se. Däremot är det uppenbart att regissör Carin Mannheimer ser ner på företeelser som spänning och dramatik.

Svenska hjärtan vill skildra gråhet och upprepning. Det gör den genom att sätta ett grått filter på kameralinsen och låta folk säja allting till förbannelse. OM nåt till äventyrs händer, måste den som är med om det samtidigt berätta att det händer. När Solveig Ternström tömmer askkoppar säjer hon samtidigt "här står man och tömmer askkoppar".

Jag har sällan tagit del av ett mer ineffektivt berättande. Det är som om Carin Mannheimer inte tror att vi förstår att Börje och Hellen ska köpa ny tvättmaskin om de inte i TRE SCENER pratar om att de ska göra det (för övrigt "en avokadogrön", ett ord som mantralikt upprepas som om det innehåller en symbolisk laddning det absolut inte gör).Jag minns ett möte mellan Mannheimer och Ulf Malmros i ett märkligt Arne Weise/Cissi Elwin-lett teve-om-teveprogram. Mannheimer behandlade den "unge" kollegan såsom fyrtitalister ur övre medelklassen plägar behandla dem som inte har ett personligt förhållande till Det Legendariska 1968 ("Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dagar! Då var det nära att det blev revolution här också!").

Malmros ville ogärna prata om tv-teater. Han föredrog begreppet film. Han hade liksom snappat det där som figurer som Méliès, Chaplin, Griffith, Victor Sjöström och Eisenstein kom på under nittonhundratalets början: att det blir festligare om inte bara läpparna utan också kameran rör på sej.

Mannheimer ansåg att tv-teater var ett bättre begrepp, underförstått för att teater är finare än film och att det är alltid är tjusigare att låta folk prata väldigt länge än låta bilar sprängas. Jag vill minnas att det slutade med att Malmros satt moltyst med armarna i kors medan Mannheimer fortsatte att berömma sin egen produktion.

Andy Warhols "Empire" är typ tolv timmar lång. En stillastående kamera följer på avstånd tolv timmar av Empire State Buildings liv. Folk som sett den vittnar om hur en liten inzoomning i timme åtta framstår som en elektrisk dolkstöt av dramatik.

Likadant fungerar den berömda gräsklipparscenen i Svenska hjärtans avsnitt sex, en sekvens jag hört talas om långt innan jag såg serien. Där skälver det plötsligt till. Torsten har blivit bedragen och hans arroganta jag har inga andra ventiler till sitt känsloliv än att köra gräsklipparen över vardagsrumsmattan. En händelse! Ett känsloutbrott! Jag vaknar till ur dvalan.

Det är en storartad scen. Men det är en helvetes lång och pratig väg dit.

Att två miljoner människor tydligen satt bänkade för en åttatimmarsserie med en - jag upprepar: EN - dramatisk scen säjer kanske en del om att det görs ganska få serier som faktiskt handlar om såna som sitter och tittar på teve en måndag (såna som Promoe kallar "Svenne Banan", alltså människor utan mögliga skägg som äter annat än groddar).

Men framför allt säjer det väldigt mycket om tidens totala brist på alternativ underhållning.

Post Title

→

Rapport från en semester: Svenska hjärtan.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/07/rapport-fran-en-semester-svenska.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggblogg.

1996 återförenades Hoola Bandoola Band för en sommar och Malmö-TV gjorde en dokumentär. Dokumentären finns nu på dvd under namnet "Progg på väg". Jag såg den när den gick - liksom jag såg två Hoola-konserter - och märker när jag ser om den att jag minns det mesta som säjs i den. Ingen självgodhet gör större intryck än fyrtitalistens.

Noteringar värda att göra:

1) det är uppenbarligen väldigt viktigt att man alltid säjer hela bandnamnet: "Hoola Bandoola Band". Inte Hoola Bandoola, inte Hoola - Hoola Bandoola Band. Dessutom med tonvikt på det andra o-paret: "Hoola Bandoola Band". Alltid.

2) det är uppenbarligen väldigt viktigt när man pratar att man låter allt ljud gå ut genom näsan. Samtliga Hoola Bandoola (Band!)-medlemmar var malmöiter av den gammaldags nasala skolan, där man tydligen inte lämnade hemmet utan att trycka upp en tampong i varje näsborre.

3) tjugo år efter att bandet lades ner erkänner även Mikael Wiehe vad de andra nog märkte lite tidigare: Mikael Wiehe var en ganska dominant bandledare (tillfällige medlemmen Bernt Andersson säjer att Wiehe är rektor och Björn Afzelius studierektor - Afzelius rättar och kallar sej själv "politisk kommissarie").

Afzelius berättar också att han gjorde femti försök att skriva egna låtar innan han begärde audiens hos Den Store Wiehe för att spela upp sitt förstlingsverk "Bläckfisken" (som givetvis handlade om de multinationella oljebolagen). Wiehe tittade på sin vän och kollega och gav honom sin välsignelse: "Björn - du har gjort en komplett låt". Afzelius blottar den promille ödmjukhet han besatt när han bekänner: "Det var som att vinna på Lotto."

En komisk kuriositet i sammanhanget är att "Bläckfisken" ändå aldrig hamnade på nån Hoola*-platta. Den fick Afzelius snällt lägga på sin första solo-lp.

4) redan 1996 hade fyrtitalistgänget i bandet lite problem att hantera att de inte längre var unga och virila. För Wiehe - som ju föddes med mustasch och Lennon-brillor - var det kanske inget problem, men gitarristen Peter Clemmedson går närmast upp i näsfalsett när han beklagar sej över att en recensent gjort sej lustig över medlemmarnas åldrar: "Det är omänsklet!" (översättning för uppsvenskar: "omänskligt").

Det finns så klart en liten humor i att den generation som formulerade sentenser som "lita inte på någon över tretti" en dag skulle märka att nya generationer inte gärna kunde lita på en generation som formulerat så enfaldiga sentenser.

5) Björn Afzelius pratar i dokumentären nästan uteslutande om sin rökning, som uppenbarligen var en större issue för honom än befrielsekampen i Latinamerika. Han gnäller mellan tänderna på att han inte får röka bland de andra i bussen utan måste sitta framme hos chauffören, han lägger ut texten om hur förtvivlat gott det är att suga i sej tjärblandat gift, han minns nostalgiskt den tid när alla kedjerökte och alla barn var astmatiska.

Tre år senare dog han i lungcancer. So it goes.

6) Hoola Bandoola** hade sin egen Bez - dvs. en fast anställd dansare à la knarkkollektivet Happy Mondays - i Håkan Skytte. Allting tyder på att Håkan Skytte är en skön farbror i osedvanligt skrynklig linnekostym och ovårdat skägg, som verkade trivas utmärkt med att gå fram och tillbaka över scenen och slå på olika pinnar. Man kan så klart fundera på vad karln gjorde under de tjugo åren 1976-96 då Wiehe inte behövde en skäggig karl som slog på pinnar - och vad han gjort under tiden därefter.

Men så länge han inte åkt land och rike runt för att propagera för sin nyfunna högerkristenhet, i likhet med brodern Göran, ska man väl inte ha några synpunkter.

* Bandoola Band!
** Band for God´s sake!!!

Post Title

→

Proggblogg.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/proggblogg.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Kurt i rocken.

Under ett antal år arbetade jag med ett humorprogram i P3 som främst gick ut på att säja ofördelaktiga saker om äldre män i nöjessverige. För freudianerna hade det så klart varit mumma att analysera varför ett gäng manliga sjuttitalister så gärna ville underminera fyrtitalistmän. Men freudianer lyssnar antagligen inte på en kanal med seriösa ålderskomplex och en manisk ovilja att säja nåt substantiellt.

Vi gick till botten med Per Eggers sexmissbruk, djupanalyserade en bronkitharkling Oldsberg släppte ifrån sej och räknade ut allt som hann hända medan Tommy Körberg oombedd sjöng hela ”Som en bro” i Så ska det låta. Förargligt ibland, tramsigt ibland. Ranelid ringde och Hobert lär ha blivit sur. Så här i efterhand var det skott mot sittande påfåglar. Men vi var faktiskt först med att håna Tre solar - cirka ett år innan den fanns.

Ett projekt som strandade på researchstadiet var Det Stora Lasse Brandeby-Hånet. Det byggde på det faktum att Brandeby sen dag ett pratat om att nu får det vara bra med Kurt Olsson, och att Brandeby sen dag två har fortsatt göra Kurt Olsson. Redan 1989 sa han i tidningen Prat:

En stor del av mitt liv idag och förhoppningsvis inte allt för lång tid framåt handlar om Kurt Olsson.

Då hade Kurt Olsson som SVT-fenomen ett drygt år på nacken.

Å andra sidan hade han gjort figuren regelbundet i Göteborgs lokalradio och på scen med Nationalteatern sen det tidiga åttitalet, och enligt samma intervju ville han ”ta livet av Kurt Olsson 1984 i lokalradion och mer eller mindre låta honom omkomma i direktsändning”.

Julen 2008 gjorde Kurt Olsson julbordsunderhållning i Öresundsregionen. Brandeby förklarar för Skånskan:

Han har lite tips om hur man kan göra julklappar av sånt som man har liggande i lådorna. Man kan ju till exempel göra en julängel. Eller ge bort den i byggsats.

X antal vhs-kassetter beställdes således ner från SVT för att jag metodiskt skulle kunna klippa ut varenda gång Brandeby sagt att han varit färdig med Kurt Olsson. Detta skulle sen ställas mot varenda gång Brandeby fortsatt att göra Kurt Olsson. Det tänkta resultatet skulle vara Personangrepp (= Humor).

Jag la ner redan efter två-tre genomgångna Brandeby-intervjuer. För första och kanske enda gången tänkte jag: ”Nä, just den här fyrtitalistgubben i nöjessverige förtjänar faktiskt inget extra häckel.”

Det vilade nåt djupt neurotiskt-tragiskt över Brandeby varenda gång han stammande visade sej i rutan. Nånting sa mej att han gett sin figur konstgjord andning inte bara för att han kunnat göra storkovan i sömnen, utan än mer för att han varit tvungen. För att Lasse kanske hellre har varit Kurt än Lasse.

Detta vet jag inget om och har naturligtvis inget med att göra. Men när jag nu ändå har tagit upp detta brännande inaktuella ämne tänkte jag fortsätta dra i tråden.

När jag nu funderar på det slår det mej att tragiken inte tvungetvis ligger i att Brandeby klamrar sej fast vid Kurtan som en binnikemask vid sitt värddjur och kokar soppa på samma spik av blädderblock och stamningar. Snarare i att han själv verkar skämmas för att han gör det.

Samtidigt har modern historieskrivning glömt och/eller förringat honom. Brandeby har blivit ett skämt istället för att dra dem och det är orättvist.

Visserligen var de sista hundratolv säsongerna av Kurt Olssons television, Fådda blommor, julkalendern, långfilmen och serietidningen (som vi väl alla minns) erbarmliga. Arne fick göra Dalarapp ("han är otroooligt bra!") och det handlade mer om Siw Malmkvist än den aggressive, psykiskt instabile tickande bomben Kurt.

Det hindrar inte att Kurts exalterade rapport från när tåget kommer in på Göteborg C är ett av svensk humorhistorias största ögonblick. Jag gissar att ni alla minns det; jag vill minnas att det fanns med i den allra första säsongen av Kurt Olssons television. Det är storartad underhållning. En man i konstig frisyr står och skriker på perrongen så dreglet sprutar. Det andas ren galenskap. Det är humor så omedelbar att jag varken kan eller vill värja mej.

Hade Brandeby verkat i USA hade han antagligen fått dagliga utmärkelser för life time achievement. Där hyllar man inte bara kreativiteten, utan främst uthålligheten.

Ju fler varv du kuskat runt kontinenten med samma fyrtiminutersakt i bagaget, desto mer respektingivande är du. Blir du lika uråldrig som Victor Borge så prisas du för att ha kommit av dej på exakt samma ställe i Für Elise i sex decennier i följd.

Jag har visserligen aldrig förstått nöjet i att se ett skämt i repris. Tar du bort överraskningen i ett skämt, tar du också bort själva skämtet. Det är fullkomligt obegripligt att folk betalade riktiga pengar för att se Seinfeld stå på Cirkus och dra exakt de one-liners man sett sej epileptisk på under insomniakvällarna framför Femman.

Men det kvittar. Hade Brandeby alltså varit verksam i Staterna hade han kunnat göra exakt samma exalterade tågrapport om och om igen, två år i rad på Las Vegas, sex säsonger på Broadway, och krönt sin levnadsbana med banketter i Vita Huset.

Nu är han inte det. Nu gör han en vända julbord till, långt ifrån mediafokus och långt ifrån det SVT som hjälpte till att skapa Fenomenet Kurt Olsson. Jag hoppas och vill tro att han trivs.

Men jag ska försöka hålla mej för god för att hävda att han gör det för de stora pengarna. Dels för att jag betvivlar att det finns så oerhört stora pengar att hämta, dels för att även Lars Brandeby har all rätt att försörja sej.

Post Title

→

Kurt i rocken.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/01/kurt-i-rocken.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Cabaré Öppen kanal.

Min vän Bengt Strömbro (som f.ö. sa nånting elakt om någon häromdagen som jag har lovat att inte citera) har skickat mej en platta med samtliga tretton avsnitt av Cabaré Öppen kanal. Med facit i hand skulle det nog räcka med tre avsnitt. Det är så mycket jag har orkat lyssna igenom och jag har inte skrattat en enda gång.

För er som inte har plåtkoll på vad Sveriges Radio sände 1976-77: Cabaré Öppen kanal var ett s.k. satirprogram som sjösattes strax efter borgarnas maktövertagande 1976. Det tog upp ämnen i tiden - det vanligast förekommande ordet är "Bohman" - och bar den något pretentiösa underrubriken "listiga lögner och sataniska sanningar".

Det var ett tämligen välrenommerat gäng som svarade för satiren: vid pennorna satt Anders Ehnmark, Lars Ardelius, Rolf Börjlind, Carl Z, Maria Meschke, Lars-Ragnar Forssberg och (sedermera VD:n) Lisa Söderberg, vid mikrofonerna stod Gösta Ekman, Lena Söderblom, Sten Ljunggren och Lis Nilheim, vid gitarrerna satt Finn Zetterholm , Ted Ström och Mikael Wiehe med sin Kabaréorkester (på dragspel och flöjt: Göran Skytte).Det var på den tiden Sveriges Radio hade resurser. Det är klart att man hade råd att avlöna tio-femton pers för en halvtimmes tasksparkar i veckan.

Även om gänget som skrev ihop det hela var (eller kom att bli) etablerade, så var de etablerade som författare, journalister och debattörer. Det finns ingenting som säjer att författare, journalister och debattörer kan skriva komik. Cabaré Öppen kanal motbevisar inte heller den tesen.

Det är fyrtitalisternas definition på satir: namndroppande av många (borgerliga) politiker och inslag som får hålla på rysligt länge. Så länge det är elakt (mot borgerliga riksdagsmän) så är det per definition bra.

Humorn är det lite si och så med. Det enda jag över huvud taget kunde ringa in som ett skämt är att Kissinger (Gösta Ekman) säjer "njurens lunga" istället för "hjärtans gärna". Och att göra sej lustig över att en tysk-amerikansk jude pratar dålig svenska känns spontant som att sparka rakt in i ett dörrhål.

Mer än något annat känns Cabaré Öppen kanal som ett tonsatt och dramatiserat debattprogram med bara ena parten representerad. Man åkallar Marx från de döda för att kommentera dagens Sverige, man gör ett långsökt (och toklångt) upplägg på att Olof Johansson anlitat sniglar för att kärnkraftsutbyggnaden ska ske långsamt.

Och mitt i alltihop sjungs det texter av typen:

För nu talar landets herrar om usel konjunktur
och alla krav på högre lön som kom de från vilda djur
Vem ska betala notan när de rika dukar till kris?
Ja vem ska betala notan när de rika har satt sitt pris?

Eller av typen:

Men nog verkar väl Bohman ädel
när han vill släppa fångarna loss
men det är för att han saknar medel
för att budgeten ska gå i lås

Säkert fullt korrekta politiska analyser. Som komik värdelöst. Det är en halvtimmes välformulerat insändargnäll som bara spelar de borgerliga public service-hatarna i händerna. För varför skulle just Anders Ehnmark få fritt spelrum för sitt osorterade tyckande om han inte ens orkade förklä det till underhållning?

"Satir" betyder f.ö. fortfarande - hos de fyrtitalister som har vetorätt - "elakheter om riksdagspolitiker". Det tjockskämt om Peter Harrysson som döms ut som ett barnsligt personpåhopp, betraktas som synnerligen välfunnet om det handlar om Göran Persson. Ju tråkigare ett humorprogram är, desto mer ses det som Opinionsbildande och Viktigt (jfr Public Service i P1).

I min bok är det nåt som inte stämmer. En satiriker som inte är rolig är en debattör. Och såna har så klart också ett existensberättigande, men ibland måste man kalla en spade för en spade och radiosatir för tråkigt kverulerande.

Post Title

→

Cabaré Öppen kanal.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/12/cabare-oppen-kanal.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.

Två författare reser sej över mängden i den ström av böcker som sjöng dialektikens lov för sexti- och sjuttitalens barn och ungdom: Sven Wernström och Siv Widerberg. Inga var flitigare, inga var renlärigare, inga andra lyckades så kombinera ett äkta intresse för det uppväxande släktet med socialistiska teser.

Wernström publicerade sej regelbundet ända fram till åttitalets slut, då hans stora romansvit "Den underbara resan" - som i Lagerlöfs anda pedagogiskt skildrade en Sverigeresa (en filmatisering av Nils Holgersson) - blev ett ekonomiskt bakslag för förlaget. Trots gedigen research om arbetsförhållandena på Gevalia och Volvo, lockade böckerna aldrig den stora mellanstadiepubliken.

Jag minns att jag gillade dem, men så har jag också fått en retroaktiv asperberg-diagnos (visserligen av mej själv, men är jag inte en auktoritet inom psykologi så är jag det inom kallelindologi).

"Mannen på gallret" är ett tidsdokument från vintern 1969. Den handlar om tonårsflickan Lena som upptäcker - inte sin sexualitet för den är redan upptäckt på ett mycket chosefritt sätt - utan sin socialistiska övertygelse. Ty det här var på den tiden när en 44-årig gubbe kunde skildra en tonårsflicka utan att nån genast läste in pedofila undertoner, inte ens när han uppehåller sej vid "mensen" och "p-pillren".

Jag gissar att boken ger en ganska rättvisande bild av de stämningar som fanns i Stockholm året efter 1968, (över)tron på den egna förmågan att förändra, känslan hos en generation som faktiskt titulerade sina lärare och hade kristna morgonsamlingar att de blivit förda bak ljuset. Pjäser av Gunnar Ohrlander och Suzanne Osten och Bengt Bratt flimrar förbi, och jag föreställer mej att Wernström suttit och stenograferat på tidens stormöten.

Lena jumpar mellan Aktionsgruppen för Vettig Undervisning, som på gerillavis avbryter skollektionerna för att ifrågasätta läroböckerna, och Aktionsgruppen för SocialisTiskt Arbete, som planerar att göra viktiga pjäser om Kuba och spela dem på fabriker och arbetsplatser. Ingenting är omöjligt eller tröstlöst, de enda hinder som finns är några förstockade lärare och diverse arbetare som inte har ork att sätta sej in i sitt eget ansvar.

Till slut driver Aktionsgruppen för Vettig Undervisning igenom en skoldebatt (jag gissar att det är det kapitlet som ska betraktas som historiens peripeti), där "en långhårig pojke med mörka glasögon" reser sej upp inför aulan:

Jag skulle vilja ha så att man kunde komma hit på kvällarna. Skolan skulle vara öppen för alla alltså. Då kunde man sitta och fika eller dra en spader eller läsa läxor, och man kunde fråga en kompis eller en lärare hur man räknar det här mattetalet till exempel. Då skulle man slippa sitta på baren eller springa omkring nere i centrum och rota. Vi har ju haft lite knarkproblem härute, det kunde man förebygga då. Och vi kunde ha väldigt fina debatter här på kvällarna.

Men - bland optimistiska kapitelrubriker som "Socialismens ABC" och "Krossa kapitalismen!" så hittar vi också historien om uteliggaren som sover på ett gatugaller mitt i välfärdens Stockholm. För Lena blir mannen på gallret "en ohygglig påminnelse om vad som återstår att uträtta i framtiden" (enligt baksidan).

För när morgonbönen väl är avskaffad, när Konstfack väl ockuperats och Narren-gruppen (med bl.a. Björn Granath) väl har framfört några pjäser om Kubas historia, så finns det naturligtvis saker kvar att göra. Uteliggarna måste ju ha nånstans att bo också. Innan dess är ju så klart revolutionen inte riktigt överstökad.

Men jag föreställer mej att det 1969 var lätt att tro att det var allt som återstod innan vi kunde stiga in i det revolutionära paradiset. Och jag gissar att det nog var en ganska skön och pirrig känsla i magen.

Så jag förstår varför min föräldrageneration har knaprat i sej så jävla mycket ångestdämpande på gamla dar.

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 30: Mannen på gallret.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/12/proggiga-barnbocker-del-30-mannen-pa.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Kalsingar och lyxporr.

1976 gav den inte helt obekante Ulf Lundell ut den inte helt obekanta boken "Jack". Jack har alltid setts som en självbiografisk bok. Jack Råstedt var Ulf Lundell. Jonny var hans polare, fotografen Joakim Strömholm. Och Marre Bottin, som Jack ligger mycket passionerat med i bokens tredje del, var den inte helt obekanta journalisten Maria-Pia Boëthius.

(Det är alltså hennes månadsrening Jack/Ulf smakar på efter att han kastat hennes tampong på golvet "och det smakade järn och kvinna".)

Det spelar ingen roll om man vet att Lundell givetvis hittade på grejor, gjorde Jack till en kaxigare kille än Ulf, lät sin kompis "Harald" dö i en rulltrappa för att göra en dramaturgisk poäng etc. För samtiden var det naturligtvis än intressantare, när man fortfarande kunde gå ner till Vickan och spotta den livs levande Bart.

Intressant är det därför att läsa Boëthius "Svensson, Svensson" (1979) som är ett romansvar på "Jack". Boëthius har gett sitt alter ego namnet Marre Bottin, och i bokens första del ligger hon mycket passionerat med Jack Råstedt.

Det är så många metanivåer och parallellvärldar att man drabbas av nåt slags spegelsalssvindel. En av Boëthius poänger i boken är att understryka att Lundells porträtt av henne inte är biografiskt. Ändå kan jag inte låta bli att läsa hennes porträtt av honom som biografiskt.

Jag är helt övertygad om att det är Lundell himself - han som kastade Rolex på åttitalet, blev religiös på nittitalet och låg med tjugoåringar hela tiden - som beskrivs:

Han hade flyttat hem till Ängeln och mig med sina extrakalsonger och en bunt Private lyxporrblaskor i en Domuskasse.

När vi var hemma och vattnade blommor hos mina bortresta föräldrar tog Jack revansch. Han ville absolut knulla på min pappas ståtliga skrivbord. Jag ställde roat upp. Jack tycktes njuta med hopknipna ögon. Han skändade borgerligheten, trodde han.

Det kan låta bittert, men det är det inte. Det är ett väldigt uppriktigt porträtt av en förälskelse som fascinerat henne. I boken läser Marre Jacks bokmanus - boken heter, för att förvirra ytterligare, "Jack" - och ser ett porträtt av sej själv som är skevt och orättvist och fullt av osanna detaljer. Jack pallar förstås inte vara i närheten när hon läser, och han har sett till att redan lämna in manus till förlaget.

- Den här bruden var jag tvungen att göra så här för flytet i boken. Det är inte du.
- Hur ska jag veta det? Du hatar ju den där tjejen.
- Men jag hatar inte dej. Så då är det inte du. Eller hur?

I det verkliga livet blev "Jack" som sagt en succé, och Stockholms hippiesocietet var ganska snart på det klara med vem som var vem. Det framkommer också i "Svensson, Svensson":

- Klippte du faktiskt naglarna för att kunna tillfredsställa honom bättre?
- Jag har då aldrig märkt att du har fotsvett. Har du det?
- Hur känns det att få sitt liv utställt i 60-talets generationsroman?
- Brukar du verkligen knulla när du har mens?
- Jag tycker om dig i alla fall. Jag brukar försvara dig på krogen mot människor som aldrig har träffat dig.

Som romanförfattare undviker Boëthius att gå i hämndfällan. Hennes porträtt av Jack Råstedt är komplext och tämligen respektfullt - särskilt med tanke på vad hon själv råkat ut för. Men gissningsvis ryckte det ändå lite i Boëthius hämndtarm när hon knackade ner historien om sitt och Ulfs/Jacks uppbrott:

- Jag vill älska, hörde jag mig själv säga.
- Men jag har gonorré, sa Jack och flinade.
- Om du har gonorré vill jag också ha gonorré, sa jag.
- Skyll dig själv, sa Jack. Men han började smeka mig hårt. Och ur bakfickan plockade han fram ett oöppnat paket Svart Mamba. Den sluge fan, hann jag tänka. Han hade i alla fall räknat med det här.

Men i slutändan är det trots allt sej själv som Boëthius - och Lundell på sitt håll - främst lämnar ut:

Svarta Mamban hjälpte inte. Jag fick den där tjejens äckliga gonorré. Jag hade en gammal penicillinkur kvar som jag käkade upp i överdoser. Det sved i skötet. Jag hade en känsla av att det var rätt åt mig.

Post Title

→

Kalsingar och lyxporr.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/kalsingar-och-lyxporr.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.

Flera av böckerna i den här evighetsserien skulle nästan kunna vara skrivna idag, undantaget några nyckelord här och var. Flera av dem har ett budskap som många av oss fortfarande kan skriva under på, även om vi kanske hellre hade sett det presenteras på ett fantasieggande sätt än på ett fnösktorrt.

Men Siv Widerbergs "Folkets kraft är stor" - med underrubriken "Om Kina - dikter och bilder för barn och vuxna" - är så jävla fast i tidens sjukt idealiserade bild av den stora diktaturen i öst att man sitter med hakan i knät och läser. Den skildrar en Kinaresa författaren Widerberg och fotografen Anders Birkeland gjorde 1974. Den är tämligen okritisk.

Varför talar alla i Kina
om Mao Tse-tung?

Varför har alla i Kina
en tavla av Mao Tse-tung
på hedersplats
i sina hem?

För att folket
med Mao Tse-tung i spetsen
ledde revolutionen
till seger
efter tusentals år
av kamp
mot förtryckarna
("Mao Tse-tung")Jag skiter faktiskt i om man inte kände till massvälten, den cyniska inrikespolitiken och Maos psykopatiskt demoniska ledarskap. Man borde ha reagerat redan på bilden av en miljard människor i likadana missklädsamma uniformer.

Förr
och i tusentals år
härskade de rikas
nesliga våld
i Kina

Förr
och för inte så länge sen
härskade inkräktarens
nesliga våld
mot det kinesiska folket

Med våld
tog folket så äntligen makten
för att göra sig fria
från våldet

Det är skillnad
på våld
och våld
("Våld")

Det fanns en våldsromantik hos de svenska sjuttitalsmaoisterna som inte luktar rosor och lavendel. "Revolutionen är ingen vänlig liten tebjudning", citerade man glatt Mao (och jepp, även Widerberg rekapitulerar det för sin tänkta småttingpublik).

Några bondoffer kan man kräva. Några miljoner människoliv måste trots allt utplånas för En Idé. Som maoistiska Fria Pro-teatern uttryckte det:

Orättvisor bekämpas förgäves med kyssar

Det funkar inte med vanlig småborgerlig humanism om man vill skapa ett helt land av lyckliga människor som jobbar dygnet runt för att kunna skänka bort sina risgryn till en man som använder en betydande del av BNP:n till att trycka upp affischer på sej själv.

På daghemmet
dansar man pilotdansen

Piloter i pilotmössor
och med stora gevär
skjuter till musik
ned fienden
från sina låtsasflygplan
och räddar sitt land
från inkräktarna

Sedan är det sovtid

Sju pojkar
och åtta flickor
tar av sig pilotmössorna
för att sova.
("Pilotdansen")

Samma människor kunde gärna kräva förbud av leksaksvapen för sina egna barn.

Jag är helt med på att Kina innan Mao säkert var en fruktansvärd plats att leva på. Jag skulle inte för mitt liv vilja byta med en risbonde i Sichuan varken före eller efter revolutionen.

Det går säkert att argumentera för att Maos maktövertagande var en nödvändighet och en historisk oundviklighet - Jan Myrdal har investerat sitt intellektuella kapital i påståendet - men det innebär inte att Maos maktövertagande var särskilt vackert.

Där hade ni fel, fyrtitalistjävlar.

Någon trashank
såg jag aldrig
i Kina

Men folk
med fint fint
lappade kläder
var det gott om
("Folk")

Siv Widerberg är i grunden lågstadielärare och står bakom x antal genomtänkta antologier med ungdomsdikter, åtskilliga bilderböcker, poesiböcker och romaner för barn och tonåringar, intervjuböcker om mobbing och några tråkiga romanskildringar av den svenska skolan. Jag har en känsla av att hon trots allt ville väl.

Hon satte fingret på en massa missförhållanden i en svensk skola där somliga skolkar och andra drömmer om en evig prao. Gott så.

Men när hon som fyrtitreåring åkte till Kina två år innan Maos död så såg hon bara skönhet: inga fyllon, inga trashankar och barn som organiserat lekte krig. Till och med avföringen är en del av Den Stora Kommunistiska Idén:

Liten flicka
sätter sig på huk
bajsar på gatan
har en praktisk ficka
bak i byxan

Pappa kommer fram
med spade och sopskyffel
Ännu lite gödsel
för Kinas åkrar!
("Liten flicka")Till Widerbergs försvar ska säjas att hon avslutar med lite maoistiskt inspirerad självkritik: som svar på frågan "Är Kina rena rama paradiset?" säjer hon bestämt nej.

Också i Kina finns det
förstås
barn som gråter
människor som dör
folk som blir sjuka
några som är missnöjda
några som längtar efter rikedom
små grå och kalla hus
arbetsamt liv

För Paradiset
fritt från alla bekymmer
finns ingenstans
och kommer aldrig
att finnas

Att längta efter
och hoppas på
Paradiset
i stället för att sträva
efter det bästa möjliga
är att slösa bort
sina krafter
till ingen nytta

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 26: Folkets kraft är stor.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/proggiga-barnbocker-del-26-folkets.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Antika statyer.

I väntan på att jag plöjt igenom veckans bokskörd - jag ser både Stefan Jarl och Carl Johan De Geer guppa i sidhögarna - kommer här en modern klassiker. Till vänster Göran Skytte, därefter en antik staty av en atletisk man, därefter en antik staty av en nunna, därefter Jan Guillou.

Fotot kommer från omslaget till "Nya berättelser", en artikelsamling dom båda gjorde när dom fortfarande var kompisar, dvs innan Göran Skytte gick i terapi och därmed sorterade in sej i Guillou-kategorin "obotliga".

Och det går väl inte att tolka det hela på nåt annat sätt än att Männen I Sidbena och Bylsiga Jackor skriver in sej i samma historia som producerat dom antika statyerna. Artiklarna i boken avhandlar bl.a. - och nu blir ni förvånade! - SÄPO, Erik Penser och Geijer-affären. Ingen nämner ens i en bisats nåt stort avslöjande om statyer eller nåt jättescoop om dammiga museum.

Så som sagt: omslaget måste nog tolkas som att Den Stora Historien har utökats med en tvärflöjtist från Birfilarna och vampyren från Git Perssons video i schlager-SM 1986.

Post Title

→

Antika statyer.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/09/antika-statyer.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Seriell åttitalspanik.

Jag har sagt det förr: åttitalet var en bedrövlig tid. Aldrig förr har moralens väktare varit mer moraliska och väktande - ett påstående som tyvärr och så klart inte är sant. Dom har varit igång sen dag ett och kallat Louie Armstrong för apa och Alice Babs för slyna som borde ha smisk på stjärten och förbjudit Elvis att filmas från midjan och neråt.

Men ändå har jag en känsla av att dom var som värst just när jag var i en ålder då världen formades framför mina ögon. Åttitalet var hårdrock, garbage pail kids, dataspel, videovåld, droger, rollspel - och serier. Allt var förkastligt, allt var obehagligt, amerikanskt, dekadent och lärde den stackars ungdomen att kriga (en gång för alla: krig lär ungdom att kriga).

Fortfarande kan det hända att en fyrtitalist går förbi mej när jag ligger och läser Åsa Grennvalls hustrumisshandlarskildringar eller Henrik Bromanders noveller om besatta Estonia-forskare eller Mats Jonssons självutlämnande utanförskapshistorier - och säjer: "Läser du fortfarande Kalle Anka-tidningar?"

Vilket så klart är orsaken att serier så sent som på nittitalet - då TV4 försökte trumma igång en skandal kring den norsk-svenska kukskämtstidningen Pyton (varpå David Liljemark, som ritat en av dom serier som visades upp i reportaget, snabbt kontrade med att skicka en faktura till fyran) - har varit ett särskilt hett byte för kristdemokrater och Hem & skola: oavsett innehåll har dom setts som en angelägenhet för lågstadiekids.

Det finns böcker för barn. Det finns bilar för barn. Det finns kastruller för barn. Det finns riddarborgar för barn. Ändå räknas inte litteratur, motortrafik, matlagning och historia som några specifika barnfenomen. Men blandar du text och bild i rutor är det underförstått att det är barn du vänder dej till. 1985 kom en publikation i tidningsställen med namnet Elitserien. Det var en satirtidning. Satir är överlag nåt som går över huvet på barn. Ergo var det inte en tidning för barn.

Där är resonemanget färdigt. Dessvärre såg nu inte debattscenen ut så i det svenska åttitalet att saker som argument och resonemang stod på agendan. Istället blev det ett jävla liv över några knullparodier på Kalle Anka. Tidningsrubrik i Sundsvalls tidning: "Barn luras läsa porr". Vilket som vanligt säjer mer om rubriksättarens fula fantasi - exakt hur hög är runkabiliteten i en samlagsscen mellan Kajsa och von Anka? - än om verkligheten.

Tidningen lades tämligen omgående ner. För all del inte pga vad några överhettade sundsvallsbor gick runt och tyckte, utan pga Det Stora Företaget I Väst som givetvis inte såg mellan fingrarna gällande påstådda varumärkesintrång.

Men Sundsvalls moraliska majoritet hjälpte gissningsvis inte till att skydda det fria ordet.

Post Title

→

Seriell åttitalspanik.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/08/seriell-attitalspanik.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Den reaktionära radikalismen.

Björn "Affe" Afzelius var - enligt egen utsago - Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i sina texter). Självutnämnda rebeller drar sej aldrig för att förklara för omgivningen vad som är radikalt, rita kartor, bestämma dagordning och vara bödel, polis och domare.

Stefan Jarl förklarar t.ex. utförligt i den senaste intervjuboken varför hans egna hjärtefrågor är Viktigare än Mona Sahlins engagemang i homofrågan. Peter Dalle berättade i programmet Tevehuset att en miljöfråga han var engagerad i var Angelägnare än "trängselavgifter och allergier och jämställdhet in i absurdum".

Som rebell har man också rätten att vara hur gnällkverulantiskt detvarbättreförrig som helst med bibehållet patos. "Affe" har skrivit texter till så kallade rocklåtar med budskap som den mest polisdyrkande insändarskrivande skolagenostalgikern hade tyckt doftade av förstorad prostata och förlorad virilitet.

I "Sådan herre" förklarar han först hur världen såg ut förr:

Det var vi som gick och boxades,
det var vi som stod och joxade
med trasorna på skolgården
och dyrka' Nacka Skoglund.
Alla ville va som Robin Hood,
man fick lära sej att vara god;
En riddare för damerna
och en hjälte för dom svaga.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej dom filmer som vi såg.

Förr diggade man alltså Nacka Skoglund (som f.ö. söp ihjäl sej) och då var det Bra. Förr slogs man hederligt (jfr bombningen av Dresden eller Bartolomeinatten) och Nu (dvs. efter "Affes" skilsmässor) är det Dåligt:

Nu springer våra barn på gatorna,
nu ser dom rena rama fasorna;
Nu är det inte man mot man,
nu gäller inga hedersregler.
Nu exploderar man på en sekund,
nu kör man stövelklacken rakt i mun;
Man slår ihjäl varann och kopierar
det man sett på TV.

Förvånar det dej, så kom hem till mej
så skall jag visa dej vad kidsen tittar på.

Jag försöker förgäves hitta ironin i texten "Gammaldags moral" (från skivan med den rättvisande titeln "Tankar vid 50"), men tvingas inse att karln på fullaste allvar har gått på den gamla grosshandlarmyten att det verkligen var bättre innan, tidigare, när man fortfarande fick upp den, när sekreteraren fortfarande sa ja:

Ett ord hade ett värde, ett handslag likaså.
Man efterlevde lagen från det man kunde gå.
Man hjälpte släkt och vänner, man försökte va lojal.
Och man lyssna till dom äldre för den kunskap som dom har.

Så var det då. Ja, så var det då;
Den tiden kommer aldrig mer igen.

Min åttinioårige f.d. landsfiskal till farfar kunde inte formulerat det bättre. Han berättar ibland för mej om hur rent det var på gatorna på fyrtitalet. Han glömmer därvid alltid att berätta om det där kriget när man gasade människor metodiskt som pågick parallellt. "Affe" har också fått för sej att korruption, fiffel, centralstimulantia och sexuella avarter är nya fenomen:

Som att prästen går på horhus, att polisen säljer knark,
och att läraren står och blottar sej på kvällen i en park.
Som att dom yngre slår dom äldre, att politiker bedrar,
och att statens uppgift verkar va att skydda fifflarna.

För så är det nu. Ja, så är det nu;
Vad ska mina stackars ungar tro?

Jag associerar till en text av Hasse "Kvinnaböske" där han med samma gråtmildhet minns Förr - "pågarna slogs och drog fingerkrok/ och klappa´ töserna i baken" - som blivit ett förvirrat och förhatligt Nu: "töserna klappar pågarna nu/ och alla klär sej lika".

Innan han rycktes ifrån oss hann "Affe" också övertrumfa sina egna gamla revolutionspekoral "Bella Donna" och "Renée Chardier" - låtar om olika sydeuropeiska kvinnor som ska stå vid "Affes" sida när han ska ut i Striden - med en text där han omsorgsfullt glömmer bort varenda anklagelse han och hans marxistiska vänner under sjuttitalet riktade mot den amerikavänlige högerorienterade politruken Palme:

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.
Så ritas kartan om på nytt. Så blir det fyrtitalisten tycker rätt oavsett om det är fel. Så blir gnällighet progressivt. Så blir alla djur lika men vissa djur likare än andra. Så blir krig fred och frihet slaveri.

Post Title

→

Den reaktionära radikalismen.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/den-reaktionara-radikalismen.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.

Doktor Gormander - född Gunnar Ohrlander - skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan m.a.o. inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.

En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).

Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bl.a. gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.

Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan "Hör upp allt folk" med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:

Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan
("Balladen om Olsson")

Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.

Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.

Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är "tjock som en boll", medan disponentfrun "var ung och smal och hade långa läderstövlar".

När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:

Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
- Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.

Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.

Trots att man skrev sjuttital ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:

Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
- Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.

Till och med disponentens egen dotter vänder sej, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sej med de strejkande arbetarna och deras barn.

Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning - köpt utomlands och "hemskt dyr" - och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två "fula typer" med stålbatong: strejkbrytare!

Ledaren för strejkbrytarna - som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare - har läderjacka, en andedräkt som "en kommunal sopstation" och ler mot barnen med "en huggorms småleende mot en liten skogsmus".

Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.

Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.

Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, "tysta och sammanbitna", upp till disponenthuset.

Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.

Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.

Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
- En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
- Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.

Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.

I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland "flera kilo gottpåsar, klubbor och kola" och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar "med sina spinkiga ben".

Till slut får hans medarbetare ut klubban "med ett plopp" och statsministern får disponenten på tråden:

- Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
- Dom vill inte, sa disponenten.
- Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.

Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil(jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/04/proggiga-barnbocker-del-14-nar-barnen.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Linderholms och lavendel.

Gösta Linderholm - mannen bakom "Rulla in en boll och låt den rulla" och... antagligen nån låt till - älskar Provence. Det gör han fru Lena också. Deras kärlek till Provence är så djup att dom bl.a. satt ihop en Provence-låda (byggd i fejkat vrakgods) innehållande några litografier av Lena, några litografier av Gösta, en bok med dikter (förlåt, INTRYCK) från Provence, en CD med Gösta och några påsar lavendel. Av kärlek till Provence tar dom inte mer än sextonhundra för rubbet.

Av samma anledning tar dom inte mer än 1200 (Euro, dock) för att låta nån vistas på deras chateau en vecka och lära sej använda den lila cirkeln i akvarellådan.

Frankofilin är en fascinerande religion/ sexuell avart. En fransktalande väninna gjorde mej en gång uppmärksam på ett intressant översättningsfenomen: åtskilliga franska filmer får på svenska ett ortsnamn i titeln, trots att det inte finns i originalet.

Yves Roberts bägge Marcel Pagnol-filmatiseringar "La gloire de mon père" (ung. "Min faders ära") och "Le chateau de ma mère" (ung. "Min moders slott") heter således "Nyckeln till Provence" del 1 och 2 på svenska.

Lika logiskt heter Gérard Depardieus "Un tont entre deux rives" (ung. "En bro mellan två sidor") "Bron över Seine" och Yves Angelos "Voleur de vie" (ung. "Livstjuven") givetvis "Kvinnorna från Bretagne".

Och Jean Beckers "Les ensants du marais" (ung. "Träskbarnen") har den nästan ordagranna svenska titeln "Sommar vid Loire".

Och Jeunets "Le fabeleux destin d´Amelie Poulain" (ung. "Sagan om Amelie Poulain") heter enligt samma ofelbara konsekvens "Amelie från Montmartre". Och då vet vi som har sett den att den berömda parisgatan spelar en ganska underordnad roll i historien.

Vi vet hur dom ser ut. Medelålders kvinnor i dräkt och page som röstar liberalt och har varit engagerade i Amnesty och älskar mörk choklad och bär på en hemlighet dom bara yppar när dom har rödvinsutslag på halsen: att en dag ställa ut sina Provence-impressioner på ett litet galleri och ha en vernissage med snittar och cider.

Samtliga jobbar på svenska gymnasieskolor, utom den lilla klick som jobbar på svenska högstadieskolor.

Somliga av dom hävdar att dom har teven i garderoben, dom andra nöjer sig med att påstå att de aldrig tittar på den. Däremot älskar dom film. Fransk film. Som jag antar att dom ser på i viewmasters.

Det kanske låter föraktfullt, men det är inte hela sanningen. Jag har träffat åtskilliga och haft intressanta samtal om världslitteraturen och grekisk arkitektur (skillnaden mellan joniska och doriska kapitäl kan ta några lektioner att gå igenom), men så fort man nämnt ett kulturfenomen tillkommet efter 1960 – undantaget The Beatles och några romaner av Göran Tunström – har dom förvandlats till frågetecken. I bästa fall. I värsta fall har dom rynkat på näsan och fnyst.
En av mina svensklärare på gymnasiet gjorde en stor sak av att inte veta vem Loket Olsson var. Hon la så mycket energi på att hävda sin okunskap att hon hade tjänat åtskilligt med tid och kraft på att kolla upp saken i närmsta kvällstidning och därmed bli lika allmänbildad som sina elever.

Själv vet jag betydligt mer om Tre Knas och Turid och Harpo Marx än jag vet om Marie Picasso. Men jag har i alla fall noterat den sistnämndas existens. Och det är nog där jag känner att min irriation mot högkulturella i allmänhet och frankofiler i synnerhet kommer in: dom äääälskar och hööögaktar och väääärnar om det Goda, det Vackra, det Franska att dom inte ser nån anledning att bry sej om det Inte Fullt Lika Goda och Vackra och Franska. Dom har hittat hem och kan inte leva sej in i tanken på att det finns några andra hem att utforska.

Det är fördelen med att gilla så mycket skräp. Det finns så himla mycket mer av varan i fråga att man aldrig behöver känna sej mätt och nöjd.

Post Title

→

Linderholms och lavendel.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/linderholms-och-lavendel.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.

Skrev en text som av olika anledningar inte kommer att rymmas i höstens föreställning "Hej livet (och döden)!" Vill av olika anledningar inte att den ska förmultna i min dokumentmapp "Saker jag skrivit istället för att vara med mitt barn alldeles i onödan".

Inspirerades av en debattartikel skriven apropå Upp till kamp!, där en mycket gammal man från anno dazumal, innehavande någon latinsk titel vid Roskilde universitet, hävdade att på hans tid slogs man med snuten för att man ville förändra världen, idag slåss man bara efter fotbollsmatcher.

Det tragiska är att den mycket gamle mannen 1) tjänar mer än jag, 2) tjänar mer än jag nånsin kommer att göra, 3) antagligen lär olika danskar dumheter.

FYRTITALISTENS NÅGOT BITTRA VISA

Jag är en första klassens fyrtitalist
Gammal marxist-leninist-maoist
Jag kammade inte håret, jag odlade skägg
och stod vid ambassader och kastade ägg
och slogs med snuten med full frenesi
men dagens unga skränar inte – så rebelliskt som vi

Och vi hatade staten och gick med plakaten
och låg med varann mot stencilapparaten
Vi ockuperade vårt eget kårhus i tre hela dar
och låg med varann under våra standar
Och sen låg vi igen med full energi
men dagens unga knullar inte – så rebelliskt som vi

Och vi var engagerade, organiserade
Vi visste allt om världen där vi gick och marscherade
och slogs mot allt våld och alla oförrätter
i Vietnamesien eller vad det nu hette
Och tack vare oss blev världen nästan fri
men dagens unga skryter inte – så rebelliskt som vi

Och vi hade all svaren och vi hade aldrig fel
Visst diggade vi Mao och Stalin en del
men fast det var fel var det ändå typ rätt
på ett ganska komplicerat och invecklat sätt
och exakt hur det funkade fattar aldrig ni
för unga har inte fel – så rebelliskt som vi

Och vi räddade några almar och vi tog oss ton
och sen gjorde vi minsann revolution!
(avbryter spelet)
Eller ja… det kanske är att ta i…
(sjunger igen)
Sen gjorde vi avbön och avkall och sa
att kapitalism går precis lika bra
och nu är jag VD inom vapenindustri
men unga byter inte sida – så rebelliskt som vi

Post Title

→

Deleted scene: Fyrtitalistens sång.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/10/deleted-scene-fyrtitalistens-sang.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection