Kulturkrock.

Torsdag 26 augusti 2010 möttes två världar som nog inte var menade att mötas. Inte i denna dimensionen och absolut inte i samma tevestudio. Resultatet: Stor Komik/Tragik.

I ena hörnet: Liv Strömquist, serietecknare som just nedkommit med sitt nya album "Prins Charles känsla". Liv - som jag har äran att känna - jobbar med de tre byggstenarna Genomtänkt Samhällsåskådning, Grundlig Research och Humor. Utan att tulla på underhållningsfaktorn blottlägger hon strukturer, påvisar historiska samband, dekonstruerar myter. Kanske är hon den uppskattade satiriker som mest förtjänar det.

I andra hörnet: Steffo Törnquist, livsnjutare som just nedkommit med ännu en tweet om dyr whisky, hickoryklubbor eller gubblues. Steffo - som jag är ärligt rädd för att träffa - jobbar med de tre byggstenarna Lättja, Slapphet och Inbillad Charm. Utan att tulla på sin egenkärlek blottlägger han sitt ointresse för andra människor och allt det som han och hans kår vill att vi ska förknippa med journalistik. Kanske är han den höginkomsttagare som minst förtjänar det.

Allt sker i TV4:s morgonsoffa.

"Intervjun" tar drygt sju minuter. Steffos partner, Jenny Östergren, driver samtalet framåt. Steffo själv har typ tre inpass. Vart och ett av dem antyder a) att han mest har tittat på teckningarna i det album vars skapare han lyfter pengar för att intervjua och b) att han inte ens begrep dem. Man kan också notera Steffos häpenhet när han förstår att Liv faktiskt researchar innan hon tecknar serien.

"Samtalets" komiska höjdpunkt uppstår när Steffo vill driva in samtalet på nåt som han och Lennart Ekdahl säkert brukar utbyta tankar om i golfklubbens bastu: hur "det gåtfulla" spelet mellan Mannen och Kvinnan är en, underförstått upphetsande, drivkraft hos mänskligheten.

Utan att ha hunnit läsa albumet anar jag att Liv Strömquist har andra ambitioner än att skriva gubbsnusk. Kanske är hennes tanke snarare att visa hur könsrollerna begränsar oss och hur de tvivelsutan har uppstått för att det ena könet är intresserat av att dominera det andra.

Livs svar på Steffos "fråga" går rakt in i min personliga klassikerkanon: "Öhh ... mmm ... Absolut".

Nästan lika festligt är det när Jenny Östergren vill ta upp en serie som ytligt sett handlar om Gry Forssell, men som egentligen diskuterar normer för otrohet och där Forssell figurerar i egenskap av "normal". Steffos kommentar: "Hon går på krogen va?"

Han vill liksom visa att han också noterat den där serien under sin "research" (Steffo-svenska för att hastigt bläddra igenom nåt medan man blir sminkad och tänker på den rökiga whiskyn man smäckte i sej kvällen innan). Han minns till och med vad som händer i en ruta.

(UPPDATERING: jag har nu läst den aktuella serien. Forssell går inte på krogen.)

För att undvika alla missförstånd: jag påstår inte att Steffo Törnquist skiter frankt i människan han intervjuar, hennes ambitioner eller för den delen alla tittare. Jag antar bara att han är totalt ointresserad av människan han intervjuar, hennes ambitioner och för den delen alla tittare.

Post Title

→

Kulturkrock.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/08/kulturkrock.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Å alla kära Ebba-Witt!

Som kanske noterats har jag en viss fixering vid sjuttitalet, eventuellt för att det var den senaste tid då jag kände mej bekväm med tillvaron.

Ebba-Witt Brattström (som hon heter i min värld sen en god vän 1997 läste en intervju med [Ho:rass] och Ebba-Witt i Månadsjournalen och målande återgav den) har skrivit en bok som hon påstår handlar om sjuttitalets kvinnorörelse: "Å alla kära systrar!"

Mej lurar hon dock inte. Främst har hon skrivit en bok om Ebba-Witt. Och fine with me, varje gång jag skrivit ett inlägg om Lennart Hyland har jag naturligtvis främst skrivit om mej själv. "Man får vara hur självupptagen som helst så länge man är underhållande", påstår en kompis till mej att Rimbaud har sagt.

Ebba-Witts framställning av sjuttitalets kvinnosakskamp ("feminism" var ett sällsynt förekommande begrepp dåförtiden) handlar ganska mycket om hur flitig, aktiv, huslig och hygglig Ebba-Witt var på sjuttitalet. I princip varje kapitel inleds med en rekapitulering av hur fantastiskt mycket Ebba-Witt hann med:

... månaden fylldes av massmediegruppsmöte, proletärlitteraturmöte, Auroramöte (min nya och sista lokalgrupp), stencilering av stödkommitténs flygblad, ett gäng tillfälliga arbetsgrupper som jag inte längre minns vilka de var, redaktionsgruppsmöte, försäljning av Ordfronts Första maj-boken, som Grupp 8 hade satt ihop ...

Ovanpå det gör Ebba-Witt en storartad akademisk karriär (trots att någon osolidarisk kvinna vid något tillfälle tagit åt sej äran för ett monumentalt forskningsarbete Ebba-Witt gjort), hänger med olika män där väl en "Ola" får anses ha det minst spektakulära namnet, samt föder fyra ungar (bildbevis ur gynekologvinkel ges på sidan 251).

Och hela tiden puttrar en chili con carne på Ebba-Witts spis, redo att fyllas på med nya bönor för varje syster som dyker upp och joinar kampen. Till det äts bröd som Ebba-Witt bakat själv.

Och alla systrar är starka och solidariska - utom då den där kvinnan som solat sej i glansen från Ebba-Witts lysande forskningsrön.

Gamla medsystrar intervjuas. Ebba-Witt överöser dem med beröm och de responderar. Ebba-Witt transkriberar glatt kampsystrarnas panegyrik:

Ebba-Witts intervjuoffer: Så kom du, 18 år, vacker och intelligent. Oj vilket fynd, var min första tanke.
Ebba-Witt: Tack!

Jag tänker inte ta ifrån någon äran för något. Den av sin samtid(s män) så hånade kvinnorörelsen drev krav som lika lön för lika arbete, daghemsplats åt alla och fri abort - saker som man till och med kan hitta enskilda kristdemokrater som skriver under på idag.

De gjorde ovärderliga insatser. För kvinnorna. Och barnen. Och männen. 2010 kan jag gå med barnvagn på Malmös gator utan att blåställsgubbar skriker bögjävel efter mej.

Och nog för att man kan göra sej lustig över hemmagjorda äppelcidervinägertamponger och danska separatistkurser där man får lära känna sin livmoderhals - det gör för övrigt Ebba-Witt själv, och skyndar sej också att tillägga att hon för egen del nyttjade OB. Men den bakomliggande idén - att klara sej på egen hand utan kapitalistiska tampongbolag eller moraliserande gynekologer - är inte lika bisarr.

Inte desto mindre är mitt intryck att Ebba-Witt är mycket stolt över kvinnorörelsen men extremt stolt över Ebba-Witt. Irriterat tittar hon på dagens feminister som inte gör exakt som Ebba-Witt visat dem att de borde göra:

Ebba, Ebba, hur har du inte vansläktats! Vad har du gjort för att kvinnornas kollektiva motståndskultur skulle överleva som inspiration till dagens bloggarfeminism? Inte tillräckligt, även om du inte suttit med händerna i knäet precis. [Notera hur det som för ett ögonblick liknar självkritik i satsen efter visar sej vara motsatsen, bloggarens anm.]

Och så mynnar boken ut i några uppmaningar till "alla kära bitterfittor, silikonfeminister, arga gussar och anarkistaktivister": "Formera er ni också! Gråt inte, kämpa!"

Vilket jag för min del trodde var vad dagens feminister redan gör. Men tydligen inte på det sätt som Ebba-Witt anser att de bör göra.Ebba-Witt citerar ur Suzanne Ostens och Margareta Garpes feministiska anthem "Befrielsen är nära" från 1975:

En dag ska barnen säga:
"Tack mödrar! Det gjorde ni bra!"
En dag ska barnen säga
"Denna mänskliga värld vill vi ha!"

Misstanken föreligger att Ebba-Witt klämt ur sej trehundra sidor text om nånting hon gjorde för längesen för att Ebba-Witt inte tycker att barnen sagt "tack mödrar!" till Ebba-Witt tillräckligt högt och tillräckligt många gånger. Ebba-Witt anser sej helt enkelt inte vara uppskattad efter förtjänst.

Tur då att Ebba-Witt själv kan träda in och ge henne den uppskattning hon behöver.

Post Title

→

Å alla kära Ebba-Witt!

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/08/alla-kara-ebba-witt.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

400 meter Hägg.

Göran "nämen? Har jag inte hörts i etermedia på en hel vecka?" Hägg intervjuades i gårdagens Studio Ett om sin nya bok "Utveckla monarkin". Tankarna han framför i den låter inte alldeles vansinniga. Själv lägger han ut texten på Adlibris:

Kanske finns det andra lösningar än den jag kommer fram till. Men saken borde i alla fall diskuteras i de här termerna hellre än det omöjliga valet mellan dagens parodiska Hänt i veckan-monarki och den trista, formlösa talmansrepubliken.

Som någon hade klottrat på väggen på kårhustoaletten på 60-talet: "Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!" På Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig.

I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt.Häggs läspande rätt in i trumhinnan fick mej för övrigt att tänka på hans bok "Välfärdsåren", som är ett synnerligen läsvärt stycke nutidshistoria. Särskilt förstås om man är intresserad av femtitalets Vällingby, skolpolitikens sjuttital och den statliga förvaltningens åttital.

Riktigt ordentligt läsvärd är det om man gillar överanvändning av ordet "gouterad". Jag får det till att Hägg skriver det tre gånger, vilket är tre gånger fler än i de flesta andra böcker som skrivits.

Och extremt fruktansvärt läsvärd är den om man gillar att läsa en litteraturdocents smygskryt. Hägg för in sej själv - svensk fyrtitalist och därmed en av milleniets vinnare - i historien, vilket inte i sej är anmärkningsvärt. Men. Han missar inte ett tillfälle att förklara hur lekande lätt - med vänsterhanden, i förbifarten, medan han sitter på muggen, älskar med en vacker kvinna eller följer med i kulturen, samhällsdebatten och arkitekturen - han avverkar sina studier.

Först är "universitetskurserna [...] föga tids- och arbetskrävande" och något senare är "studierna [...] fortfarande genant lätta". "På senhösten skrev jag ihop min trebetygsuppsats i litteraturhistora utan att känna att det nämnvärt inkräktade på min behagliga tillvaro i övrigt", och året därpå "läste jag engelska. Lättast dittills: två betyg (dvs 40 poäng) [dvs 60 poäng nuförtiden, bloggarens anm.] på en termin om man behärskade språket någorlunda, och då hann jag ändå parallellt att läsa in 'proppkursen' i latin. På nyåret 1969 hade jag plötsligt därmed en filosofie magisterexamen."

Och Häggs fabulösa framgångar fortsätter även sen han lämnat skolbänken och fått nån konstig tjänst på Arbetsmarknadsutbildningen AMU:

Parallellt med min AMU-tjänst lyckades jag fullborda min litteraturvetenskapliga doktorsavhandling. Lite absurd var situationen i och med att jag kände mig tvungen att dölja min statliga tjänst för litteraturvetarseminariet och forskarstudierna för min arbetsgivare - ingendera sidan skulle ha velat erkänna att sysslan var så föga betungande att den kunde utföras vid sidan om en annan heltidssyssla.

Så fick han sagt det. Jag minns inte riktigt när jag ställde frågan.

Post Title

→

400 meter Hägg.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/04/400-meter-hagg.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Kalle Lind tar sej ett återfall.

Jag slutade egentligen kommentera Ranelid 2005, 2006 och flera gånger under 2007. Allt är sagt och har ingen annan nåt att tillägga så kallar medierna in honom själv att säja det en gång till med konstiga ord.

I radio började vi göra oss lustiga över honom i höjd med att Skugge-fejden exploderade 2003, för att sen noggrant analysera hans ordrika utsagor varje gång han dök upp i vad Ranelid själv ständigt kallar "televisionen" (Internet heter "det elektroniska nätet").

Min personliga favorit är fortfarande när han sa sej ha 60 000 gånger fler läsare än Dagens Nyheter (dvs. 54 miljarder läsare), nu tätt följd av påståendet att han uppträtt fler gånger än Jan Malmsjö - och på större scener.

Jag plockar bara mycket hastigt upp en sen länge överlämnad stafettpinne igen för en reflektion. Det lär inte ha undgått någon att Ranelid i år ger ut en aforismsamling, dvs. utplockade meningar ur hans tidigare böcker, dessutom översatta till tyska, engelska och franska. Det lär inte heller ha undgått nån att det är "de bästa översättarna" som gjort tolkningarna. Gott så.

I intervjuer med den solbrände tidigare i år har han, varje gång aforismboken "kommit på tal" (dvs. att han själv helt osökt börjat prata om den), lagt till att "det är första gången i den svenska litteraturhistorien en sådan bok ges ut".

Så kan säkert vara fallet. Det finns ju ofta en anledning att vissa idéer aldrig blivit förverkligade. Häromdan såg jag honom på nytt i teveprogrammet Babel. Mitt förlag har gett ut boken "Fenomenet Björn Ranelid", författarna och litteraturvetarna Forslid och Ohlsson intervjuades och Ranelid dök förstås själv upp i studion för att prata om klangbottnar och sex fingrar på ena handen. Han var lite irriterad över att programledaren inte nämnde hans aforismsamling (man kan tillägga att programledaren inte heller nämnde hans krukväxter, hans farfar eller hans joggingskor eftersom detta ju inte var ämnet) och la nu till att det är första gången i Europas litteraturhistoria som en så superunik bok ges ut.

Om två intervjuer kommer det antagligen att vara världens. Och om ytterligare två universums. Kan man ha 54 miljarder läsare kan man rimligen också ge ut universums unikaste bok.

Post Title

→

Kalle Lind tar sej ett återfall.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/kalle-lind-tar-sej-ett-aterfall.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Friheten, kulturen och ordmassan.

Fram tills för några dagar sen var jag lyckligt omedveten om Vladimir Oravskys existens. Nu har jag tragglat mej igenom hans bok "Friheten i kulturen" och låtit mej fascineras. Man kan tycka mycket om denne Oravsky, men han gillar att sticka ut hakan.

Ytterst tror jag att den här boken handlar om att Oravsky varit med och skrivit en bok och en musikal och kanske nån annan text om Astrid Lindgrens utomäktenskapliga graviditet i slutet på tjugotalet. Enligt Oravsky har den här boken stoppats av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och andra släktingar till hela Sveriges Astrid.

Detta föranleder en kaskad av ord, namndroppande, antydningar, personpåhopp, konspirationsteorier och rättshavererande.

Oravsky har säkert rätt i sak. Det ena förlaget efter det andra har tydligen tagit tillbaka sina utgivningslöften, och nånstans i skuggorna sitter säkert Karin Nyman och drar i trådarna. Jag betvivlar egentligen inte detta.

Däremot hävdar jag att den historien dränks i Vladimir Oravskys behov av att a) briljera med sitt eget kunnande, och b) ta heder och ära av alla som någon gång stött sej med Vladimir Oravsky.

Dramaturgen Carl Johan Seth kallas för "Carl Johan Bedragare Seth". Han är "författaren och regissören till den av filmkonsulenten Marianne Ahrne finansiellt stödda ofilmen Miraklet i Småland, mannen som stulit sina egna icke existerande elevers identitet för att få sin egen skit spelad på den scen på vilken hans pjäser skulle spelas".

Aftonbladets Hans Österberg kallas "Hans Pucko Österberg" och är tydligen "en enögd journalist med en hjärna lika stor som en bordshockeypuck".

Filmkrönikans Andrea Reuter är en "lättviktare" och "mannekängdocka" som ömsom kallas "Andrea ´Barbie´ Reuter" och ömsom "Andrea kuttersmycke Reuter". Orsaken till Oravskys vrede verkar vara att Reuter påstått att Marie Antoinette blev bortgift med kung Ludvig XVI NÄR HAN I SJÄLVA VERKET BARA VAR KRONPRINS DÅ!!!

Hårdast drabbas förläggare Oravsky varit i kontakt med, samt "den krokryggiga Ann Ljungberg", medförfattare till den famösa Astrid-boken och som tydligen varit aktiv i indragandet av manus. Oravsky frågar sej:

Hur kan de [ett par internationella kompisar till Oravsky, bloggarens anm.] förstå att en refuserad wannabe-författare, en Ann Ljungberg, får så mycket träck i sina blöjor att hon också lägger sig platt för att hon, som hon uttryckte det, inte har "råd att bränna några skepp"?

Om "den bedrägliga" Ann Ljungbergs medarbetande på Astrid-manuset - där även en Kurt var inblandad - får vi veta:

Nu fanns det inte ett spår av Ann Ljungberg i manuset, men eftersom både Kurt och jag tyckte att om vi en gång accepterade denna, vad som senare visade sig vara en samvetslös karriärist som samarbetspartner, så borde hon få chansen att se sitt namn i tryck även på ett bokomslag och inte bara på självbekostade visitkort och webbsidor. Även inkomsterna skulle hon dela lika med oss trots att det var vi som gjorde nästan hela jobbet och trots att vår levnadssituation skiljer sig något från Ann Ljungbergs - varken Kurt eller jag långseglar året runt i Medelhavet.

Oravsky har i övrigt ett något skrytsamt sätt att flasha sina kunskaper. Konsekvent skriver han ut människors samtliga namn ("Eva Elizabeth Marklund, kallad Liza", "Peter Michael Örn", "Mia Pernilla Wallgren, senare Östergren och sedermera August").

Han har heller inga problem att använda löjligt många ord för att slå en recensent i huvet med en ärligt talat ganska ovidkommande kunskap. Danske Jakob Steen Olsen har i förbifarten påstått i en recension att Ingmar Bergman var över nitti år. Oravsky hugger som en kobra:

Så här är det, Jakob: Ingmar Bergman är född 14 juli 1918 vilket knappast kan betyda att han för länge sedan har passerat de 90. Åtminstone inte enligt den gregorianska kalendern som antogs av Gregorius XIII anno 1582 men som i Danmark infördes först år 1700. Själva sakfrågan då? Oravsky driver trots allt en tes om en kulturmaffia som behärskar Sverige? Frågar du mej har han säkert i stora stycken rätt. Det är så klart illavarslande att diverse släktingar och kompisar sitter på stipendiefonder och fördelar statliga medel.

Jag är inte helt säker på att Oravsky är den bäste att leda fronttrupperna mot det systemet dock. Soldaterna kommer att känna sej rätt mätta på utvikningar innan det ens är dags att börja slåss.

TILLÄGG: Vladimir Oravsky har uppmärksammat den här texten och besvarat den på ett mycket sansat och ödmjukt sätt. Stor läsning.

Post Title

→

Friheten, kulturen och ordmassan.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/friheten-kulturen-och-ordmassan.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.

Den numera insomnade filmtidningen Ingmar intervjuade Thorsten Flinck i samband med premiären på Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta" 2004. Det är så klart en fröjd att läsa från början till slut, från att han beställer in kräftor med cider och en tia vodka till att han avslutar med att berätta om den doktorsavhandling om Gustav III som han påbörjade som fyraåring.

Jag önskar att Thorsten Flinck var fiktion. Då hade jag kunnat njuta av honom utan ångest och magont.

Nu lär han dock vara på riktigt, varför man hela tiden måste tänka bort det elände hans härjanden ställt till med för honom själv och andra, för att till fullo kunna njuta av de tokigt drastiska utsagorna:

Jag är en jävla myt i teater-Sverige, 43 år gammal

- vilket förvisso är sant, men samtidigt så mycket vackrare om det säjs av nån annan och inte av föremålet för mytbildningen.

Den polske klipparen sa till mej efteråt att jag var fruktansvärt bra i filmen, skoningslös, vacker, äcklig, och att han inte trodde att en skådespelare kunde göra så

- vilket säkert också är sant, men åter igen en smula självgott att redovisa.

Det citat som förbryllar mej mest är trots allt:

Jag går absolut inte in och gör en polisfilm, i så fall lovar jag att jag ska runka ner till Korea.

Vad menar egentligen Thorsten med det? Hur går det till? Man kan väl inte förflytta sej medelst strutdragning, oavsett armhastighet? Det är väl ändå en praktisk omöjlighet att på något vis ta sej fram genom tuppruskning? Tänker han sej att han ska flyga/åka båt/promenera/leda med en ko samtidigt som han gnuggar delfinen? Är det i så fall ett straff eller bara en trip de luxe? Ska jag tolka det som uppoffring eller belöning?

Jag blir så konfunderad.

För övrigt hävdar Persbrandt - i den mån han är ett sanningsvittne - att Flinck också var på audition för Gunvald Larsson.

Post Title

→

Koreansk självbefläckelse med Thorsten.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/12/koreansk-sjalvbeflackelse-med-thorsten.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Kris och Krantz.

Gösta Krantz är kanske inte den person som genomsnittssvensken pratar oftast om. Han är den äggformade gubben i gamla Razzel-sketcher, en i den gamla Casino-kretsen, en ringräv, en slitvarg och en av Uffe Larssons många lite för gamla kompisar. Hans CV är digert och fyllt med långfilmstitlar som "För tapperhet i tält" och "Hallå skojare!" Ja, ni kan typen.

Hans memoarer har den bisarrt långsökta titeln "Krantz från glädjevården" (fyra på min lista!) och är - så klart - en ganska tröttsam radda självgodheter - "hade jag framgång hos flickor? Det måste jag nog erkänna" - och anekdoter från höhö-andets estrader.

Det roliga/ tragiska är perspektivet: boken är från 2005 och det är så tydligt att Krantz vid nedtecknandet var den ende överlevande i sin gamla krets av taskspelare. Utan tanke på eftergifter hänger han ut samtliga gamla kollegor, vänner som fiender. Och folk är verkligen antingen vän eller fiende; som amatörpsykolog skulle jag ställt diagnosen "border-line" på Krantz.

Det visar sej att stora delar av Casino-gänget (för människor födda efter 1950: Casino var beteckningen på Gösta Bernhards revyer, i vilka han påstod sej ha lanserat begreppet "crazy", mest känd aktör i kretsen var Carl-Gustaf Lindstedt) var suputer. Och då pratar vi inte att dom fick i sej en grogg för mycket på villaområdets kräftskiva; dom var av allt att döma oftast fulla på scenen.

Gustav Lövås (handlar Sjökvist i Åsa-Nisse; fråga farfar om ytterligare detaljer) var ibland "så packad att han måste hålla sig i belysningsräcket". Curt "Minimal" Åström (fråga farfar) trotsade teaters spritförbud genom att regelbundet hångla med en flicka som fyllt munnen med brännvin. Georg Adelly (fråga farfar igen) var så utslagen innan föreställningen att han försökte hävda magåkomma för att slippa spela. Herr Olsson (fråga farfars något äldre kompis) fick under en hel afton bara ur sej den lösryckta repliken "När jag ser den jäveln blir jag stark!"

Samtliga hängs dom ut ett halvt liv senare av Gösta Krantz. Men ännu roligare blir det när den gamle Krantz på Uncle Scrooge-vis sitter och grämer sej över det förflutna och hetsar upp sej över gamla bekantas karaktärsdrag.

Stig Bergendorff - som skrev Casino-revyerna ihop med Gösta Bernhard och var hans meddirektör - beskrivs närmast som en igel som framgångsrikt sög sej fast på den begåvade valen Bernhard. Han var "extremt snål" och gjorde alltid jobbet lätt för sej genom att bara byta ut namnet på finansministern i en gammal kuplett.

När Gösta Bernhard skulle ge ut sina memoarer ("Gösta Bernhards saga" - femton på min lista!) passade Bergendorff på att snabbt sno ihop sina egna "En ridåhalares memoarer" och norpa alla anekdoter han visste att Bernhard skulle ha med.

Det där med "ridåhalare" var Bergendorffs grej: eftersom han enligt Krantz inte var begåvad nog att vara skådis, men ändå ville ha rampljus, så kom han på "att han skulle hala ridån på kvällarna och talade sen om för pressen att han var teaterdirektören som också var ridåhalare och det tricket fungerade".

Krantz påfallande magsyrliga kommentar ett halvt sekel senare: "Vi hade kunnat få tio ridåhalare för det gage som han ansåg jobbet var värt".

Och när Bernhard-Bergendorff så småningom bytte teater: "Här var ridån mekaniserad, så han kunde inte hålla uppe illusionen av att utföra en viktig syssla".Men värst råkar Gunnar "Knas" Lindkvist ut (fråga pappa om den tokige morfadern i "Vi hade i alla fall tur med vädret"). "Knas" var en i Casinos kärntrupp - faktiskt mer etablerad än vad Krantz var - och ihågkoms på följande hjärtevarma vis:

Om vi nu talar om några av killarna i gänget (kort kommentar: snittåldern på "killarna" är runt 65) måste jag säga att Gunnar Knas Lindkvist inte var min typ. Han var en avundsam människa som inte erkände andras förtjänster men var noga med att framhålla sina egna. Han ljög ofta och var allmänt opålitlig och han överdrev sin betydelse på ett groteskt vis. En gång när jag träffade honom på Kanarieöarna talade han om att han var där inkognito.

Inte heller som skådespelare, i Casinos "Tant Gröns revy", föll "Knas" Krantz på läppen:

Gunnar Knas anförtroddes uppgiften som Tant Grön, men tyvärr klarade han inte av den alls. Han var bäst i korta gags och kunde göra roande figurer, men i så här långa talstycken blev hans ganska entoniga stämma sövande.

Det visar sej dessutom att "Knas" "på sitt försåtliga vis" brukade antyda att Krantz umgicks med Bernhard bara för att denne var teaterdirektör. Och till råga på allt var han så slarvig att Krantz fick hänga upp hans skjortor när dom delade loge!

"Krantz från glädjevården" går inte direkt till hävderna, men har ni sjukligt gott om tid och ett perverst stort intresse för Gösta Krantz syn på sej själv så är den naturligtvis ett måste.

Annars är jag rädd att jag redan slängt åt er dom saftigaste köttbenen (nej förresten! Krantz hävdar dessutom att det var han som gav Gustav Adolf von Sydow artistnamnet "Max"!)

Post Title

→

Kris och Krantz.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/kris-och-krantz.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

N som i Narcissism.

Jag förutsätter att Bosse Parneviks gubbileumsshow Gubbröra skördar enorma framgångar bland dom som minns Beppe Wolgers (död 86), Jarl Kulle (död 97), Tage Erlander (död 85), Olof Palme (död 86) och Ingemar Stenmark (senast omskriven 89). Innan jag snurrar in mej alltför mycket i raljanta tonfall måste jag så klart erkänna att jag är en av dom.

Gissningsvis skulle jag pricka dom flesta av referenserna på den där showen.

Gissningsvis skulle jag sänka medelåldern med 87 år.

Efter vad jag förstår går showen i hög grad ut på att Parnevik visar videosnuttar på sej själv. Han var som bekant en pionjär gällande videoapparater och skaffade sitt första exemplar redan på sextitalet, i syfte att spela in sej själv från teve. Han har sen dess låtit videofilma varenda enskild föreställning av t.ex. Parneviks Oscarsparty och Parneviks Cirkusparty.

Man skulle kunna kalla Parnevik "självupptagen". Troligen är det dock en underdrift.

"Gubbröra" är långt ifrån första gången som Parnevik sammanfattar sitt liv och sin karriär och sin popularitet. 1993 upplät SVT åtta heltimmar åt "P som i Parnevik", en självberömmarorgie torftigt förklädd till frågesport. (Detta för att ohöljt kunna plugga för Parneviks då aktuella show på Cirkus.)

Programmet gick ut på att Parnevik bjöd in två människor som han samarbetat med och två människor han imiterat. Dessa fick sen svara på frågor utifrån Parneviks karriär. Svarade dom rätt på en fråga fick dom ett "P" - inte som i Poäng, utan som i Parnevik. Vann dom tävlingen fick dom en litografi föreställande Parnevik och ett gäng gubbar han imiterat.

Den som tror att jag överdriver har dessvärre fel.

I första avsnittet avger Parnevik en programförklaring med ett försök till självironi:

Ett program AV Bosse Parnevik, MED Bosse Parnevik, OM Bosse Parnevik, KRING Bosse Parnevik och framför allt FÖR Bosse Parnevik.

Inbjudna gäster är bl.a. Fälldin och Ann-Louise Hanson. Fälldin får svara på frågan:

Jag har inte varit så väldigt snäll mot dej, jag har framställt dej som... ööööh... (påbörjar imitation av Fälldin) Har du inte blivit sur på det? Blir man inte sårad när man utsätts för såna smädelser?

Fälldin kontrar med att själv säja "öööh" på patenterat Parnevik-manér. Publiken skrattar. Parnevik skrattar högst och ger sej själv sista ordet: "Det var likt!"

Det är så klart orättvist att påstå att Parnevik bara ställer frågor om Bosse Parnevik. Han frågar ju också sina gäster vad dom tycker om Bosse Parnevik. Och av någon anledning tycker de bara gott om Parnevik.

Parnevik vänder sej till Ann-Louise Hanson och frågar intresserat:

Jag läste nånstans att det var jag som fick dej att börja imitera? Stämmer det?

Och Hanson svarar att "jo, men det har vi ju pratat om många gånger" och rekapitulerar hur hon testat sina imitationer på Parnevik:

Tycker han att det är bra, han som är så bra, då törs jag fortsätta.

Parnevik bryr sej inte ens om att spela blygsam. Han nickar.

Man kan nog säja att det övergripande temat för det här programmet var just Bosse Parnevik. Men inte bara temat, utan också undertexten.

Och varför inte egentligen? Vem är bättre lämpad att göra ett program om Bosse Parnevik än Bosse Parnevik? Svar: ingen.

Detta förutsätter dock att det finns nån därute som vill se ett program om Bosse Parnevik. Och uppenbarligen fanns det i alla fall en som väldigt gärna ville se ett program om Bosse Parnevik: en man vid namn Bosse Parnevik.

Post Title

→

N som i Narcissism.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/n-som-i-narcissism.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

I Arne Weises memoarbok, underligt nog betitlad "I blickpunkten" (lämpligare titlar: "Tre Weise män", "Weise VD" eller "En man som är besatt av hur dålig älskare han är"), berättar han om Lennart Hyland.

Hyland - som var den störste, mest framgångsrike, mest dominerande, mest omskrivne programledaren Sverige har haft - kunde inte riktigt acceptera att pojkspolingen Weise skulle ta över lajprogrammet "21" från Il Hyland:

Jag skulle efterträda honom som programledare för "21". "En katastrof!" sa han efter första programmet. Vad annars?

Jag satt i ett sittbadkar utanför Studio 1 inför premiären, visserligen uppbackad av Bosse Billtén, en av våra bästa producenter, och den klurige frågekonstruktören Carro Bergkvist. Men jag undrade varför i herrans namn jag hade åtagit mig detta frivilligt.

Då stacks Expressen anonymt in under badrumsdörren. På förstasidan stod:

HUR SKA WEISE KLARA DETTA EFTER HYLAND?

Post Title

→

Självupptagna män del 915: Lennart Hyland.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/sjalvupptagna-man-del-915-lennart.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection