Doktor Gormander - född Gunnar Ohrlander - skrev tills alldeles nyss krönikör från vänster i kulturtidskriften Aftonbladet. Man kan m.a.o. inte anklaga just honom för att ha gjort höger om marsch när vindarna började blåsa i nya riktningar under det förhatliga åttitalet.En gång i tiden skrev han för SKP-maoistiska tidskriften Gnistan (och delade parti med nuvarande Stenbeck-lakejerna Aschberg, Jörgen Widsell och Peppe Engberg) och var en av hovförfattarna åt den maoistiskt anstrukna Fria Proteatern (där Tomas Bolme var ledarkamraten).
Fria Pro startade ursprungligen som ett projekt på Dramaten där ett gäng skådisar, tillsammans med popbandet Mascots, bl.a. gjorde en föreställning om Norrbottens Järnverk, NJA.
Man hette då NJA-gruppen och gav bl.a. ut skivan "Hör upp allt folk" med lite ohrlanderskt finstämd folklyrik:
Jag ska skära strupen av dej din jävel
Jag ska släppa luften ur dej din fan
("Balladen om Olsson")
Det var antagligen i samband med sin research för den pjäsen som Ohrlander kom upp med den lysande idén att också omsätta sina iakttagelser från det pyrande norrländska missnöjet i en barnbok.
Mah Jong-grundaren Helena Henschen illustrerade. Hon har dykt upp förr under den här rubriken. Hon var dessutom gift med Ohrlander.
Boken utspelas i Gruvbyn, där alla män är gruvarbetare och alla gruvarbetare goda. Den nye disponenten för Gruvbolaget vägrar att betala sina jobbare ordentligt och ge dem en hälsosam arbetsmiljö. Disponenten är "tjock som en boll", medan disponentfrun "var ung och smal och hade långa läderstövlar".
När bokens huvudpersoner, de nioåriga gruvarbetarsönerna Lasse och Göran, närmar sej disponentfamiljens limousin sker följande:
Disponentfrun höjde sin spetsiga näsa och sa till chauffören:
- Karl-Alfred, kör bort dom där otäcka barnen. Dom stör utsikten.
Boken bygger alltså på den gammelsocialistiska föreställningen att Arbetare är goda och solidariska, medan Di Höge Herrarna är fullblodspsykopater och Di Höge Herrarnas Fruar är nedlåtande, dumdryga, utseendefixerade och världsfrånvända.
Trots att man skrev sjuttital ser disponenten dessutom fortfarande ut som Thor Modéen och är ungefär lika respektingivande:
Den nye disponenten kom springande från sitt hus. Hans ben gick som trumpinnar under den stora magen. Han var alldeles röd i ansiktet och han hoppade upp på en sten invid grinden.
- Ni måste arbeta, tjöt han. Jag är den nye disponenten. Ni måste lyda mig.
Till och med disponentens egen dotter vänder sej, med barnets naturliga känsla för det goda, ifrån sin pappa. Likt senare Patricia Hearst solidariserar hon sej med de strejkande arbetarna och deras barn.
Lasses goda arbetarmamma låter disponentdottern lägga undan sin larviga klänning - köpt utomlands och "hemskt dyr" - och bära blåjeans och gummistövlar. På så vis kan hon vara med när barnen en natt i gruvan avslöjar att disponenten kallat in två "fula typer" med stålbatong: strejkbrytare!
Ledaren för strejkbrytarna - som består av ihopskrapat folk från kusterna och gamla kåkfarare - har läderjacka, en andedräkt som "en kommunal sopstation" och ler mot barnen med "en huggorms småleende mot en liten skogsmus".
Tack vare en gammal historia den ohyggligt vänlige gamle farfar (och ja, han är gammal gruvarbetare) berättat, kan de listiga barnen (och ja, de drömmer om att bli gruvarbetare) lura hela klanen av strejkbrytare ut i myrmarken där dessa blir sjöblöta.
Och så slutar historien som alla klassiska sagor: att en by anordnar ett demonstrationståg.
Bevakade av reportrar från Aftonsnaskan och Extrapressen tågar byborna, "tysta och sammanbitna", upp till disponenthuset.
Annas mamma (dvs disponentfrun) som stått och provat nya kläder och sminkat sig hela dagen svimmade. Eller snarare låtsades svimma. För hon tyckte det gjorde sig bra att svimma just då. Särskilt till dom nya kläderna.
Anna själv, disponentdottern, tågar däremot i täten av demonstrationståget.
Facklorna svängde och sången tonade mjukt från tåget i skymningen.
- En sån vacker sång, viskade Anna. Vad heter den.
- Det är Internationalen, viskade Lasse tillbaka. Det är arbetarnas egen sång.
Men upplösingen är alltså lycklig: barnen får vara med i strejkkommittén och Anna förskjuter sin pappa. Snipp snapp snut.
I ett stickspår som aldrig får nån uppföljning får vi också en interiör från Rosenbad, där statsministern sitter bland "flera kilo gottpåsar, klubbor och kola" och får beskedet om strejken i Gruvbyn. Han blir så chockad av detta bud att han sätter sin chokladklubba i halsen och inte får loss den fast han sprattlar "med sina spinkiga ben".
Till slut får hans medarbetare ut klubban "med ett plopp" och statsministern får disponenten på tråden:
- Dom måste genast börja arbeta igen, grymtade statsministern.
- Dom vill inte, sa disponenten.
- Jamen då får jag ju inga pengar längre, tjöt statsministern. Och då kan jag inte köpa snask längre.
Den groteska statsministerkarikatyren, pengakåt och infantil(jfr snaskfixeringen med Walt Disneys Prins John och hans tumsugande), bör när boken gavs ut 1971 ha byggt på en man som hette Olof Palme. Idag saknad av gamla självutnämnda vänsterhjältar för sin ryggrad och sin vilja till socialisering.
Post Title
→Proggiga barnböcker del 14: När barnen gick i strejk.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/04/proggiga-barnbocker-del-14-nar-barnen.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
