Karin Levander och Gunilla Kvarnström gjorde "Filip frågar" 1972 (del 11 i Verdandis barnboksserie - andra exempel här och här och här och här).Grethe Fagerström och Gunilla Hansson gjorde "Per, Ida & Minimum" 1977.
Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. "Filip frågar" läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om "kóndom" och "péssar" - något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.
Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.
Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:
Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextitalet en revolutionär handling - mer om detta här - och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, lär ingen ha traumatiserats.
Men det är klart att ett åttital med aids, ett nittital med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mej och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mej över dom lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvet när jag läser om Filips frågor.
Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.
Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i "Filip frågar" associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:
Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från.
"Filip frågar" och "Per, Ida & Minimum" har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.
Att det är sjuttital går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. "Per, Ida & Minimum" innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:
Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:
Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttitalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade dom alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sej att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick dom antagligen till sjukhusets rökrum. Medan mammorna så klart fick röka i förlossningssalen.
Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.
Jag skriver inte detta för att säja att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sej.
Hursomhelst - min tes är att sjuttitalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:
Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I "Filip frågar" får vi lära oss att penisen kan kallas "pillesnoppen, pitten, kuken" och att skötet kallas "vagina, fitta, hål och många andra namn". Givetvis får vi se pessar och spiral - fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus - och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.
Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:
Jag är ärligt glad att jag växte upp med dom här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mej ner mellan lakanen.
Båda böckerna handlar om att göra barn och båda böckerna fanns på mitt rödfärgade daghem, där jag i sjuttitalets slut uppfostrades av chilenska flyktingar, föreståndare utan behå och en och annan halvrehabiliterad narkoman. "Filip frågar" läste jag själv, och kom sen hem och ställde följdfrågor till mor om "kóndom" och "péssar" - något hon tjugosju år senare fortfarande retar mej för.
Vid en omläsning några decennier senare slås man framför allt av frispåkigheten i böckerna. Kvinnorna bakom böckerna ville verkligen riva ner alla slöjor och mystifierande rökridåer. Det här är så långt från storkar och Guds vilja man kan komma.
Per och Ida, liksom Filip, ska få ett småsyskon. Detta föranleder diverse rättframma frågor och även somliga explicita svar:
Det är chosefritt och pang på rödbetan och jag gillar det. Det är visserligen beskäftigt och präktigt och förnumstigt, men sipphet och prydhet har aldrig fört mänskligheten framåt. Knulla blev på sextitalet en revolutionär handling - mer om detta här - och så länge man inte kastade sexualiteten på ungarna mot deras vilja, utan bara gav svar på deras självklara frågor, lär ingen ha traumatiserats.Men det är klart att ett åttital med aids, ett nittital med pedofilnoja och ett nollnolltal där den självklara sexualiteten gärna gjorts pornografisk har lagt ett slags obehagligt filter mellan mej och boken. På samma vis som jag ofrivilligt skruvar på mej över dom lyckliga nakna barnen i Madicken och Ronja, gör jag diverse obehagliga kopplingar i huvet när jag läser om Filips frågor.
Det får dock inte vara författarnas fel, utan samhällets. Det är klart att barn måste få vara nakna utan att jag ska känna pedofilivibbar. Det är klart att barn måste få fråga föräldrarna om knulleriets hemligheter utan att jag ska tänka i termer av incest.Jag kan dock inte komma ifrån att samlagssekvensen i "Filip frågar" associerar till sån där urgammal japansk erotisk konst som alltid finns med i för honom/för henne-medelklassporrantologier:
Jag kan inte heller komma ifrån att Filips pappa ser ut som Morgan Pålsson. Men det kanske varken gör till eller från."Filip frågar" och "Per, Ida & Minimum" har på ett plan överlevt tiden. Frågorna är ungefär lika aktuella nu som dom har varit sen N´Tonga satt i grottan och såg sin cromagnon-pappa betäcka sin cromagnon-mamma.
Att det är sjuttital går dock inte att ta miste på. Både Filip, Per och Ida kallar sina föräldrar vid förnamn. "Per, Ida & Minimum" innehåller en utförlig diskussionsdel och många uppmaningar att låta samtalet fortsätta hemma. Och här och var tränger sej samtidens verklighet in:
Här finns också inslag av samma slags välmenande mentalitet som gör att alla domare i amerikanska filmer är svarta kvinnor, dvs ett grepp som snarare tjänar som goda exempel än som redogörande av verklighet. Själv har jag under tiotalet rundor på diverse MVC inte stött på en enda manlig barnskötare:
Jag vill också hävda att förlossningarna är skildrade ur en typisk sjuttitalsvinkel. Alltså rent grafiskt. När min generation pappor skulle föreviga sina barns ankomst riggade dom alltid upp kameran så att man fick full insyn. Efter att barnen var ute ställde dom sej att noggrant få in skärpan på efterbörden. Sen gick dom antagligen till sjukhusets rökrum. Medan mammorna så klart fick röka i förlossningssalen.Under förlösandet av min egen son hade jag fullt upp med att stå vid min fiancés huvudgärd och få fingrarna sönderklämda. Inte fan hade jag tid eller möjlighet att stå och föreviga bakom barnmorskan.
Jag skriver inte detta för att säja att jag är en fin kille och att min pappageneration var mer intresserade av kamerateknik. Även om jag tror det är precis så det förhåller sej.
Hursomhelst - min tes är att sjuttitalsgenomsnittsmänniskans föreställning av en förlossning ser ut precis så här:
Böckerna tar förstås också upp allt omkringliggande. I "Filip frågar" får vi lära oss att penisen kan kallas "pillesnoppen, pitten, kuken" och att skötet kallas "vagina, fitta, hål och många andra namn". Givetvis får vi se pessar och spiral - fenomen som verkade dö ut samtidigt med rökning inomhus - och lära oss att man också kan adopteras, ha skilda föräldrar eller föräldrar av samma kön.
Och så klart uppmanas barnen att bearbeta alla sina nya intryck i lek:
Jag är ärligt glad att jag växte upp med dom här volymerna. Jag har kallsvettats nog i erotiska sammanhang ändå. Jag är glad att jag åtminstone har haft den teoretiska kunskapen med mej ner mellan lakanen.Post Title
→Proggiga barnböcker del 19: knullskola för koltbyxåldern.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/04/proggiga-barnbocker-del-19-knullskola.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
