(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.
Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:
Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.
Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.
Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.
(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)
Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.
Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.
Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:
Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.
Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.
Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:
Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.
Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.
Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.
Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":
Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".
Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.
Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.
Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:
Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.
Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.
Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.
(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)
Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.
Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.
Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:
Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.
Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.
Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:
Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.
Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.
Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.
Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":
Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".
Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.
Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.
Post Title
→Gulli Noja.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/gulli-noja.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
