Populärkulturens galna vetenskapsmän - Frankenstein, Blofeld, Emil Örn - är inte bara ett resultat av författares sjuka hjärnor. De är i hög grad inspirerade av verklighetens sjuka hjärnor.
Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.
1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett - helt korrekt - att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett - helt korrekt - att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde - mindre korrekt - att utföra experimenten på sej själv.
Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.
Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!
Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att
* efter 10 minuter kunde Bier köra en "tjock nål med skaft" in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
* efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
* efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som "lyft av ett hudveck" - lossryckning av brösthår gav däremot "livlig smärta". "Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig."
* efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
* efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).
Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.
Och ja - efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.
Källa: "De galna experimentens bok" (Reto U. Schneider)
Eller rättare sagt: med hundratio års distans och facit i hand ter sej ofta vid tiden banbrytande och nödvändiga experiment spritt språngande toktossiga.
1899 höll August Bier, överläkare i Kiel, på att experimentera fram en ny sorts bedövning. Han hade insett - helt korrekt - att ryggmärgen var ett perfekt ställe att injicera bedövningsmedel. Han hade insett - helt korrekt - att kokainlösning hade bedövande effekt. Han valde - mindre korrekt - att utföra experimenten på sej själv.
Ganska snart hade han tappat så mycket ryggmärgsvätska att experimenten behövde skjutas upp. Då erbjöd sej hans assistent, August Hildebrandt, att hoppa in som försökskanin istället. Exakt vad som drev honom står skrivet i stjärnorna. Kanske ville han skriva in sej i historien. Kanske var han bara sjukligt nyfiken.
Hursomhelst: en tysk vetenskapsman med mustasch sprutade alltså in en halv centiliter enprocentig kokainlösning i en annan tysk (gissningsvis mustachoid) vetenskapsmans ryggmärg. Därefter var det dags för det riktigt intressanta provet: att se exakt hur stryktålig Hildebrandt blev. Och hur kollar man om nån är stryktålig? Genom att ge honom stryk!
Det fina med vetenskapsmän (förutom att de gett oss medicinerna och DDT:n) är att de protokollför allt de gör. Sålunda kan vi än idag läsa att
* efter 10 minuter kunde Bier köra en "tjock nål med skaft" in till Hildebrandts lårben utan smärtförnimmelse
* efter 13 minuter kunde Bier hålla en brinnande cigarr mot Hildebrandts ben utan att annat kändes än värme
* efter 20 minuter kunde Bier rycka loss könshår från Hildebrandt så att det bara kändes som "lyft av ett hudveck" - lossryckning av brösthår gav däremot "livlig smärta". "Onaturlig bakåtböjning av tårna är inte obehaglig."
* efter 23 minuter är ett hårt slag med järnhammare mot skenbenet inte smärtsamt
* efter 25 minuter kunde Bier rycka och dra Hildebrandt hårt i testiklarna utan smärta (alltså varken hos Bier eller Hildebrandt).
Så då visste de det och kunde få varsin not i medicinalhistorien. Exakt hur det hela gick till och hur Bier la fram sina idéer till Hildebrandt kan vi bara fantisera om. Vi kan också förutsätta att Bier testade att rycka, slå, bränna och slita några gånger innan bedövningen tagit sin verkan. Och att Hildebrandt vid dessa tillfällen faktist fick en smärtförnimmelse.
Och ja - efter experimentet blev Hildebrandt liggande i nio dagar med extrem huvudvärk, illamående och blåmärken. Om nån nu trodde nåt annat.
Källa: "De galna experimentens bok" (Reto U. Schneider)
Post Title
→Den könshårsfina gränsen mellan galenskap och vetenskap.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/den-konsharsfina-gransen-mellan.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
