Föreningen Verdandi är en uppsaliensk radikal idéorganisation med rötter ner i 1880-talet. På 1970-talet fick de för sej att ge ut barnböcker med målsättningen att "tillgodose barns behov av information om aktuella internationella samt sociala problem".
1971 års "Spikarligan" av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.
Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:
[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.
Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.
Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också - av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng - om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter: Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken - ännu en representant för det småborgerliga - reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:Lite by the way inser de vem som är den Stora fienden: Kapitalismen.Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:Därför ser de - fortfarande som goda revolutionärer - till att ta makten över medierna:Ja, och sen fortsätter de förstås av bara farten:Men så plötsligt! Just framme vid slottet för att spika igen det - upptäcker de att det redan är gjort! Vad nu? Ett konkurrerande kommando? Mensjeviker? Kontrarevolutionärer? Nej, som tur är har andra barn samlats runt samma snickariver:Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):Och det vore så klart inte ärkeprogg om det inte också fanns en fullkomligt malplacerad referens till Hälsingland (i likhet med nationalromantikerna på 1880-talet älskade proggarna Hälsingland, där det dels fanns skäggiga tarmgnidare och dels många gamla fäbodar där man kollektivt kunde odla makrobiotisk flumtobak):"Spikarligan" får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextitalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttitalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.
Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sej till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?
1971 års "Spikarligan" av Lotta Silfverhielm var förlagets femte barnboksutgåva. Den är helt knäpp. På gott och på ont.
Bokens själva premiss är rätt spejsad: de tre pojkarna Jan-Åke, Tarsan och Kalle är dåliga i slöjd, men drabbas av nåt slags spikardjävul och börjar spika fast allt omkring dem. Som det står på baksidan:
[V]erksamheten formar sig till en revolt mot samhället och vuxenvärlden.
Enligt samma baksida är boken till för dagis och lågstadium. Så här väljer man hursomhelst att beskriva bokens tre hjältar:Notera den explicita porren på väggarna. Samt cigaretterna.
Jan-Åke, Tarsan och Kalle är duktiga i skolan och föräldrarna är nöjda. Dock fallerar slöjden, vilket är extra genant eftersom det är ett pojkämne. Pojkarna övertalas att ta slöjden på allvar. Det gör de. De börjar spika fast allt: porslin, gardiner och dörrar. Ganska snart formulerar de sitt första slagord:Redan här uppfattar samhället, representerat av lärarna, de tre pojkarna som omstörtare och radikaler. De tillmälen som kastas efter dem användes i slutet av sextitalet också - av poliser, vänner av ordning samt finansminister Gunnar Sträng - om vietnamdemonstranter och kårhusockupanter: Spikandet har nu antagit en samhällsomstörtande inriktning. Skolfröken - ännu en representant för det småborgerliga - reagerar. Istället för att bejaka deras sunda upprorslusta vill hon kuva den revolutionära hungern:Som hämnd spikar de förstås fast fröken på en vägg:Som nåt slags hammar-AFA i adolescensen går de sen bärsärkagång på stan:Här börjar pojkarna plötsligt själva förstå att det de sysslar med inte bara är ett vanligt pojkstreck. Varje spik slås rakt ner i Det Gamla Samhällets likkista, varje hammarslag är en del i uppbyggandet av Ett Helt Nytt Samhälle. Omärkligt börjar pojkarna formulera sej, instinktivt hittar de sina fiender:Lite by the way inser de vem som är den Stora fienden: Kapitalismen.Och som de goda revolutionärer de nu utvecklats till, inser de förstås att man aldrig kan bibehålla makten om man har media mot sej:Därför ser de - fortfarande som goda revolutionärer - till att ta makten över medierna:Ja, och sen fortsätter de förstås av bara farten:Men så plötsligt! Just framme vid slottet för att spika igen det - upptäcker de att det redan är gjort! Vad nu? Ett konkurrerande kommando? Mensjeviker? Kontrarevolutionärer? Nej, som tur är har andra barn samlats runt samma snickariver:Och den ohämmade kravallglädjen är ett faktum! Inget är så befriande som att ta andras grejer!Och sen tar utformandet av ett nytt samhälle vid:Och som i alla socialistiska samhällsstater går det från naiv upptäckarglädje och vaga solidaritetstankar rakt in i galen despotism:Och sen jävlar blir det reclaimande av gatorna:Sen får vi se hur spikarentusiasmen och ombyggarenergin gjort intryck också på de tidstypiska människorna i skägg och islandströja (som njuter av varsin selleri):Och det vore så klart inte ärkeprogg om det inte också fanns en fullkomligt malplacerad referens till Hälsingland (i likhet med nationalromantikerna på 1880-talet älskade proggarna Hälsingland, där det dels fanns skäggiga tarmgnidare och dels många gamla fäbodar där man kollektivt kunde odla makrobiotisk flumtobak):"Spikarligan" får 500 proggpoäng på en skala till 100. Den står med ena benet i sextitalets naivistiska, LSD-färgade barnslighetsbejakande, och med det andra i det hårdföra sjuttitalet, präglat av Baader-Meinhof och terror förklädd till ideologi. Polisprotester och gatukravaller blandas glatt med psykedeliska kungaslott och linsgasiga folkfester.
Jag blir dock inte klok på hur Silfverhielm ställer sej till spikandet som företeelse. Är det destruktivt eller uppbyggligt? Är det såna som Jan-Åke och Tarsan som ska leda oss mot Utopia?
Post Title
→Proggiga barnböcker del 9: Spikarligan.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/03/proggiga-barnbocker-del-9-spikarligan.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
