Den tredje snusketören.

"Grabbarna på Fagerhult" var, för den som minns, ett besynnerligt program. GW och Guillou och en tredje gubbe snusade, pangade djur, åt skitdyr mat och pratade då och då med Benny Andersson alternativt nån direktör framför öppna spisen. Fyra program sändes i SVT. Tre böcker - "Stora machoboken", "Grabbarnas stora presentbok - ett måste för grova grabbar och läskunniga tjejer" och "Grabbarnas kokbok - precis som prinsessornas kokbok fast tvärtom" - blev spinoffprodukterna.

Den tredje gubben hette Pär Lorentzon. Alla supergrupper har ju en som inte är lika känd som de andra (jfr Göran Lagerberg i Grymlings). Frågar man Lorentzon själv - vilket är omöjligt eftersom han är död - var det han som gjorde själva grovarbetet i Fagerhultsprogrammen. Samt blev blåst på en herrans massa stålar av de andra jägarna.

Det berättade han själv om i boken "Hjältarna på Fagerhult" som är en märklig bok. Dels märklig i bemärkelsen obegriplig, vilket i sig är märkligt eftersom Lorentzon var journalist och borde kunna förklara ett sammanhang. Dels märklig för att ... ja, för att den är märklig helt enkelt. Ska man tro hälften är Fagerhultsprojektet ett av de mest bisarra spektaklen i svensk tevehistoria (inkluderat Lackalänga) och Guillou och GW snäppet mer grandiosa än vi redan hade på känn.

På nåt vis handlar det om pengar. Ska man tro Lorentzon, som nog skrev i affekt, bildade de tre snusande jägarna ett bolag - GLP-Media - som i praktiken var GW:s förlängda plånbok. Till detta bolag sålde GW sin jaktstuga i Fagerhult och sin jeep med "Leif GW Persson" i guldskrift. Från detta bolag plockade GW och Guillou å andra sidan ut så mycket stålar att Lorentzon gick back. Och så bytte de ut låsen på den gemensamma jaktstugan.

Jag ska inte lägga mig i vem som har rätt här. Nuförtiden har ju GW förvandlats till en mysgubbe som på ett charmigt entonigt vis berättar om olika flickmord, alltmedan Guillou sitter instängd för att skriva nåt magnum opus. När vi skrev tidigt nittiotal var de fortfarande arroganta på heltid. Några sanningar ligger nog i det Lorentzon påstår. Vissa berättelser är för detaljrika och borde vara möjliga att källkolla för att vara rena falsarier.

Det är så klart lätt att fatta sympati för den tredje gubben, den helt okände snusaren som varken hade Hamiltonsuccéer eller kriminologin att falla tillbaka på och som enligt honom själv dessutom var den bäste jägaren. Han har visserligen en fäbless för fula tjyvnyp, vilket normalt inte betraktas som sympatiskt, men å andra sidan tjyvnyper han de svenska rekordhållarna i offentliga tjyvnyp.

Vi får veta att GW inte vågar gå på muggen utan att fråga Guillou, att Guillou ser "glad och trygg ut" när han apropå ingenting berättar att Aschberg bara tjänar hälften mot Guillou och att säd vajar "Guillou-hög". Mycket jakttuppande blir det: tydligen har Guillou någonstans skrivit en text om vilken kamp det är att hitta och skjuta ett rådjur, vilket Lorentzon avfärdar med att han och hans spädbarn brukar gå fram till dem och klappa dem på huvudet.

Historien om hur det här teveprogrammet kommer till från första början är förvirrad och dessutom hattigt framställd, men det verkar som om Lorentzon sålt in det hela till det då nystartade Strix, där Stenbeckprotegén Pelle Törnberg tänt på alla cylindrar och föreslagit en pilot. Guillou avfärdar detta och avslutar hela mötet med en märklig jämförelse:

- John Cleese gjorde aldrig något provprogram!

Därefter verkar det som om GW spelat ut kanalerna mot varandra genom att ringa tidningarna och säga att TV4 vill ha programmet, utan att nån på TV4 hört talas om att programmet skulle göras. Vilket i sin tur får SVT:s nöjeschef Monica Eek - efter att ha bjudits på rådjursstek på Fagerhult - köpa fyra program. Vilket GW tolkar som ett löfte om tio program och lägger upp budgeten därefter. "Glöm nu inte att spara varenda kvitto!" lyder GW:s mantra när gänget sen går på restaurang, där GW alltid väljer vin efter principen dyrast.

På vägen till ett första program, som GW och Guillou är mindre intresserade av än de är av att bränna upp budgeten, drar gänget en jaktsväng till Estland (där Lorentzon naturligtvis har jagat mycket mer än de båda andra). På färjan väljer Guillou Chateau d'Yquem för 2325 kronor. GW vägrar att äta smörgåsbord med motiveringen:

- Men för fan Pelle, du tror väl inte att Jan och jag går och ställer oss i någon jävla matkö på ett vuxendagis för att slåss med gamla kärringar med handväskor om rökta ålar och gravad lax!

När GW och Guillou inte får den hytt de vill ha viftar GW med sitt visitkort från Justitiedepartementet och Guillou instruerar de andra: "Se nu till att ni på tre olika ställen i era artiklar baktalar Vikinglinjen, och det ska vara med versaler!" (Guillou uppfyller själv löftet). Sen häller de konjak för 357 kronor i en soffa, varpå Guillou slår ner en påflugen man från frikyrkan och GW glömmer sitt hyttnummer.

Sen dricks det mer sprit.

På nåt vis blev det teve i slutändan, även om det enligt Lorentzon inte precis blev bra teve. Han sammanfattar det första avsnittet:

Scen 13 skulle, enligt Leifs synopsis, avslutas med skrik och skratt från övervåningen. Det var väl i stort sett det enda som hördes under 58 minuter. Ett dovt bakgrundsbrus, rop och skrik som störde varje ansats till samtal. Men det fanns också något positivt i detta, eftersom TV-tittaren då inte hörde allt skit som snackades denna glada kväll på Fagerhult.

Bisarr är en skildring av när Lorentzon och Guillou är ute och filmar när Guillou ska panga vildsvin:

- Jo, sa Jan, man kunde ju hitta på namn till griskultingarna som springer där och kivas - namn av kända personer.

Jan lyfte upp sin bössa och medan han följde griskultingarnas irrande hit och dit genom kikarsiktet började han ge ord åt sin nya idé.

- Titta, där har vi Ebbe, han som står och nosar den där andra lilla i arselet. Och har man sett, där kommer ju Anna-Greta i sällskap med Calle. Och den där, längst bort, som ser så jävla korkad ut måste ju vara Nils-Erik eller ...

Jan höll en lång och bitvis mycket rolig monolog om Ebbe Carlsson-affärens figurer i vildsvinskultingarnas skepnad. Men så kom han plötsligt till en punkt i sin novell, då fnisset fastnade i halsen. Det var när nassen Hasse kom in på scenen och Jan kramade avtryckaren och sa "pang".

Som sagt: jag vet inte om Lorentzon har rätt. Han kanske hittade på allt. GW och Guillou är kanske ödmjuka lirare som inte alls gillar elakheter och allt som är dyrt. Lorentzon var kanske bara bitter för att han inte skrivit lika många böcker om skickliga spioner och dåliga poliser.

Men jag blir onekligen lite sugen på att se om de där fyra programmen med Grabbarna på Fagerhult.

Post Title

→

Den tredje snusketören.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/05/den-tredje-snusketoren.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Det lackar, som flera av er säkert märkt, mot jul. Jag köpte Jan Lööfs senaste - "Pelle på planetfärd" - till nån av mina pojkar. En av dem är nog något för stor, den andre något för liten, den tredje inte född, så för att slippa vela bad jag att inte få den inslagen och gick hem för att läsa den själv i lugn och ro.

Åter igen vältrar sej Jan Lööf i sin egen stolta historia. I senaste Lööf-boken mötte Pelle bagarna från "Tårtan", i den här möter han personaget från den andra klassiska teveserie Lööf varit inblandad i: "Skrot-Nisse och hans vänner".

Bertil Enstöring - enligt Lööf det närmaste ett självporträtt han kommit - sitter på en ensam planet ute i rymden och Skrot-Nisse skickar iväg lille Pelle i rymdraket för att varna Bertil för den notoriske kommuntjänstemannen Ture Björkman.I klassisk lööfsk ordning ramlar popkulturen okommenterat in över boksidorna. Ofta hittar man figurer som Tintin och Haddock - alkisar i "Tomten berättar" - eller Mandrake och de riktigt uråldriga seriehjältarna Stor-Klas och Lill-Klas ("Mutt and Jeff") - alkisar i gamla Bellmanserier - i nåt hörn av Jan Lööfs teckningar.Den här gången hittar vi, som synes, fru Bölja a.k.a. fru Tjockelin, Knolls & Totts alternativt Pigges & Gniddes allt annat än hulda moder (i förkläde till höger på främre raden). Men vem är det hon sitter och tittar så förnöjt på? Är det inte en socionom från Simrishamn, Lasse Westmans och Leslie Fuchs gamla flamma? Och vem är det hon dansar med? Är det inte hennes partikamrat från Feministiskt inititativ, den hyperakademiska hyperakademikern Tiina Rosenberg?

Något sammanhang ges inte. Scenen svishar förbi som hastigast när Pelle och Bertil flyger genom universum. Pelle undrar vad man gör på den där planeten och Bertil svarar: "Jag tror att dom håller på med danstävlingar". Med all sannolikhet syftar det hela på Schymans medverkan i Let's dance - vilket inte alls känns som ett program Jan Lööf håller koll på - men vad det i så fall betyder ges inga nycklar till.

Jan Lööf har många gånger blivit kritiserad för sitt kvinnolösa bokuniversum där excentriska män gör saker tillsammans och med skrot. Som den försiktige herre han verkar vara har Lööf inte riktigt gått i polemik. Tvärtom försökte han råda bot på problemet genom att peta in kvinnliga huvudpersoner i "ABC-boken" och "Matildas katter". Nånstans konstaterade han dock att skillnaden bara var kosmetisk: fortfarande var han mest intresserad av att rita drömska karikatyrer av sin barndoms Trollhättan så han återgick till de pojkar, män och apor han var van vid.

Så hur ska Schyman-dansar-med-Rosenberg-bilden tolkas? Är det en kritik mot den påstått populistiska politikerprofil som svängde sina inte-längre-lurviga i TV4:s nånting-för-alla-underhållning? Eller är det en positiv plantering, på samma vis som Bertil på en annan sida har "Das Kapital" i bokhyllan? Jag vet inte. Men oavsett vilket har den fulingen fört in sån där otäck feminism i mina pojkars bokhylla.

Så det säkraste är väl helt enkelt att jag behåller "Pelle på planetfärd" själv.

Post Title

→

Subliminala budskap i barnkulturen! Del 3: Pelle möter F!.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/12/subliminala-budskap-i-barnkulturen-del.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Rykande inaktuellt.

Magnus Uggla har åter igen nedkommit med en Karl Gerhard-CD - "Karl Gerhard passerar i revy" - och det är en lika märklig produkt som den föregående, "Ett bedårande barn av sin tid" (2006). Det låter som om Uggla tagit KG:s gamla stenkakor, rensat bort knastret och Karl Gerhard själv och sen lagt sin egen gälla sång ovanpå. Man kan undra varför.

Jag betvivlar inte Ugglas kärlek till Karl Gerhard. Att det här är ett hjärteprojekt är uppenbart; jag förutsätter att Ugglas egna alster säljer förbannat mycket mer än hans struttiga covers. Nånstans anar jag en vilja att visa upp den gamle kuplettmakaren och estradören för en ung publik. I innerkonvolutet finns adressuppgifter till Karl Gerhard-sällskapet och liner notes av Jan Gradvall - för övrigt i princip copypejstade från förra Uggla-sjunger-Gerhard-CD:n - där han sätter sin yrkesheder på spel med avslutningen: "Bli inte förvånad om folk förfestar till Karl Gerhard-kupletter även 2037".

Jag kommer att bli förvånad, Jan. Jag kommer i synnerhet att bli förvånad om någon upptäcker Karl Gerhard via Uggla. För här görs faktiskt inga ansträngningar alls att göra Karl Gerhard begriplig. Kupletterna, med sina hänvisningar till författarna Marika Stiernstedt och Lubbe Nordström, hovreferenten Waldemar Swahn och operettsångaren Adolf Niska, lämnas helt okommenterade.

Jag själv, som nog är förhållandevis påläst när det gäller svensk nittonhundratalshistoria och som tryckt i mej KG:s alla fyra memoarvolymer och tror mej ha en viss koll på hans intresseområden, fattar inte riktigt allt i rader som:

Sig Albion förklätt till rättens kämpe
Nej, se godafton vackra mask!
Men som på dominon har lyft
Av ideal såg ej ett dyft
Herr Lord sigillbevarar'n kan sig lämpe
Han är Europas biskop Brask
På krigsfot går han i damask
Nej, se godafton vackra mask!

Hade jag velat introducera Karl Gerhard för en ny publik, hade jag plockat med nån sorts bruksanvisning. Inte alla vet att Albion är gammelkeltiska för Storbritannien, minnet av lappen biskop Brask fäste vid riksdagssigillet börjar blekna. Och helt fördomsfullt funderar jag hela tiden på om Uggla själv verkligen vet vad han sjunger om. Eller är det som när Siw Malmkvist sjöng in tyska schlagers?

Jag inser att det hade krävt ett femdubbelt cd-häfte om man ska förklara alla finurliga anspelningar som "det är väl inte utan att vi alla känt/ leda vid herr Swahn" (Jan Björklunds skola har inte plats för den grekiska myten om Leda och svanen Zeus).

Men en vägledning hade väl ändå fyllt en funktion, om man nu vill visa upp den snitsige kuplettmakaren för en publik som inte har järnkoll på Vilhelm Mobergs engagemang i Kejneaffären, Jussi Björlings alkoholism och Albert Engströms otrohet.

1967 skrev Povel Ramel en Karl Gerhard-pastisch. Poängen med den är att den låter lika elegant och svårtillgängig som en KG-kuplett, men dessutom också består enbart av nonsens:

Det kan alltid diskuteras
uppå Operabar'ns café
där en granne malträteras
av herr Plysch och fru von B

Likt Vesuvius och "Ettna"
de sin verbala lava spyr,
hugger himlande och grättna
sitt lösgarnityr
i moralens kakglacyr

Problemet är att för en publik idag är Karl Gerhards sirligheter precis lika svårtillgängliga som Povels medvetna återvändsgränder. Och där kan jag faktiskt inte se att Uggla hjälper nån på traven.

Post Title

→

Rykande inaktuellt.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/rykande-inaktuellt.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Nekrolog.

Han finns inte längre ibland oss, fotografen och regissören, snajdaren och liraren Janne Halldoff. Inte för att han dog på sin post; den posten retirerade han från för snart tretti år sen. Han har sen dess fört en tillbakadragen tillvaro bland tävlingshundar och klädfirmor, i skarp kontrast till de intensiva och produktiva år han hade decennierna dessförinnan.

Så här i anslutning till hans bortgång kan vi påminna oss om att det även i Sverige, även på sjuttitalet, även i skuggan av Bergman, fanns människor som ville göra film som både var publik och kvalitativ. Självklarheter idag, obegripligheter då.

Post Title

→

Nekrolog.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/07/nekrolog.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ole Dole Halldoff.

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna."Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

Post Title

→

Ole Dole Halldoff.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/06/ole-dole-halldoff.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Jag har väntat i tjugosju år på att se om "Gräsänklingar", farsen som regissören Hans Iveberg följde upp toksuccén "Göta Kanal eller Vem drog ur proppen?" med. Från min barndoms biobesök minns jag egentligen bara två saker: en scen där olika bilar kör in i varann (inte alls lika maffig som i mitt minne) samt själva förväntan på en film med Gösta Ekman och Janne Loffe - 1983 års drömduo - som komisk tandem.

Jag vill minnas att jag lämnade biografen med feber, utlöst av flera veckors nervdallrande, men jag kan minnas fel.

I övrigt kan jag inte riktigt ha fattat nånting i en film som dåförtiden lanserades som familjekomedi. Gösta Ekman råkar beblanda sej med en tonårig flicka på glid och ska bortförklara sej för hennes pappa Nils "Pom-pom" Eklund. Janne Loffe prasslar med Mona Seilitz medan frugan Lena Nyman är på Rhodos. Janne Loffe pekar på sin Mustang och säjer att det var i den de slöjdade till kottarna. De träffar en transa. Ekman tror att han har cannabis men Gösta Engström avslöjar att det är menthol.

Precis som i Ivebergs övriga filmer satsas mycket på production value. Även statisterna är välkända. Claire Wikholm har en helt stum roll, Kim Anderzon svischar förbi och härmar en kyckling och Povels gamla parhäst Gunwer Bergkvist har en replik. Man hinner konstatera att Johannes Brost hade varit en usel bankrånare eftersom man genast identifierar tandraden under nylonstrumpan.

Ändå är filmen inte gjord efter samma En ding ding ding ding värld-Cannonball run-koncept som Göta kanal, dvs många stora stjärnor och många stora explosioner och väldigt lite sammanhang.

Gräsänklingar är stillsammare och bygger snarare på samma omaka par-dynamik som Jack Lemmons och Walther Matthaus gamla sextitalskomedier. Ekman är tafatt arkitekt och Loffe är höhöig bilmek. De snubblar in i varann by accident när de lämnar tanterna på Arlanda.

Jag ägnar tid åt den för att den trots allt är en liten pusselbit till min barndom. Exakt så här såg alla svenska filmer ut på åttitalet: skådisar från privatteatrarna, fonky soundtrack av Björn J:son Lindh, manus av Åke Cato, taskig ljudkvalitet. Loffes figur heter Lasse, antagligen för att understryka att varken Lasse Åberg, Lasse Hallström eller Lasse-Brasse Brännström varit inblandade just den här gången.

Men framför allt vilar känslan av nånting oförlöst över hela filmen. Det skulle liksom kunna vara roligare. Om man bara ansträngt sej lite till så hade det varit riktigt kul.

Bevis: några år senare gjorde Iveberg filmen "Sköna juveler", en fullkomligt bisarr och omdömeslös historia där Lena Nyman och Kim Anderzon är privatdetektiver i ett post-apokalyptiskt samhälle där Margaretha Krook är tossig baglady som säljer pälsbitar från en barnvagn och Brasse Brännström lodis som hungrigt tittar in på baren där Janne "Loffe" är en bartender så som de ser ut i amerikanska filmer.Den gången ansträngde man sej. Och då blev det väldigt roligt.

Post Title

→

Ivebergs mästerverk (om än inte Ekmans. Eller ens Catos).

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/05/ivebergs-masterverk-om-inte-ekmans.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Post Title

→

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/01/om-begreppen-och-tiden.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans "före detta vän".

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I "Videokväll hos Luuk" härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet "En sliten grimma" när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat "sin förste nära vän". Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. "torra" skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en "mystisk debatt".Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med.

Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Post Title

→

Jan Guillous konstiga kompisar.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/12/jan-guillous-konstiga-kompisar.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Det finns förvånansvärt många böcker i genren kristna-eller-motsvarande-hysteriker-som-försöker-bevisa-hur-rockkulturen-får-ungdomen-att-urarta-genom-att-citera-fel-och-varandra. I USA är det gissningsvis en jättegrej, men också i Sverige finns ett antal skrifter där ungefär samma teser skyfflas runt mellan böckerna och förses med indignerade utropstecken.

Arkitekten - nota bene: arkitekten, inte medicinaren eller ens journalisten - Allan Rubin var en pionjär. Hans böcker om hasch och vad han kallade "drogkultur" kom i åttitalets början (för dej med mycket tid finns en del att läsa här). Han citeras flitigt både av specialläraren Ann Ekeberg som, av omtanke för ungdomen, skrev stridsskriften "För Sverige - på tiden" (91) och av den kristne musikjournalisten Thomas Arnroth i "Dina harpors buller" (också 91). Mer specialinriktade är rollspelsuppgörelsen "De övergivnas armé" (97) av Björn Sjöstedt och Didi (sic!) Örnstedt.

Ekeberg är galnast, men henne spar vi till en regnig eftermiddag (eller, mer korrekt, till boken "Människor som gått till överdrift" som kommer i april). Arnroth är rätt uppskruvad han också.

Allihop har de det gemensamt att de är Oroade. Och Upprörda. Och tänkt att nu får det baske mej vara nog med den där förgrymmade satanismen/drogkulturen/självmordsrocken/rollspelsmanin.

De flesta exempel böckerna drar fram är välkända och ifrågasatta: självmordsåtalen mot Ozzy Osbourne och Judas Priest, det bisarra biologisk-musikaliska experimentet där några "vetenskapsmän" spelade musik för olika blommor där de stackars fanerogamerna som lyssnade på heavy metal vissnade, samt diverse baklängesmeddelanden (Led Zeppelins Stairway to heaven) och subliminala drogbudskap (Lucy in the Sky with Diamonds).

Gemensamt för böckerna är också det dystra tonfallet - "nu är det dags för vår resa genom de otäckare delarna av världens rockmusik" - och den usla faktagranskningen: Arnroth citerar ur tidningen "Okey" och kan ändå inta stava rätt till den, Peter Wahlbeck skrivs Wahlbäck och Chris Lancelot påstås ha spelat huvudrollen i "Ingen kan älska som vi" (när han gjorde soundtracket).

Den stora humorn ligger dock alltid i författarnas upprördhet över saker som känns så oskyldiga. Jag kan väl ha ett visst överseende med att man skräms av satanism - det är väl en av poängerna med satanism? - eller tycker att det är dumt att knarka. Det blir lite knepigare att känna nån form av förståelse när Thomas Arnroth går i taket över flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja (givetvis stavad "Scheija"):

Tillsammans har de gjort flera instrumentalskivor. Hur oskyldigt som helst skulle man kunna tro, för det handlar om mycket vacker och rofylld musik.

Men när TM (Transcendental Meditation, bloggarens anm.) firade 30-årsjubileum i Sverige i Globen hösten 1990, så var Staffan Scheija och Björn J:son Lindh två av kvällens musiker. Och när man flyger med SAS så finns det en kanal i radioslingan som är reserverad för New Age-musik. Gissa vilka som har en stående plats där? Just det, Scheija och J:son Lindh.

Och det är liksom hela resonemanget. Vi bör genom detta förstå att även "Scheija" och J:son-Lindh representerar nåt slags sataniskt harpobuller.
Det ska kanske tilläggas att den synnerligen tokkristne Arnroth har ett horn i sidan till New Age i största allmänhet och TM i synnerhet. Och det kan man för all del ha - jag har själv inte mycket till övers för mantramässande och mumbojumbo, särskilt inte sen en ayurvediansk medicinman en gång tog pulsen på mej och sen sa att jag hade analsvamp och borde äta en särskild banansoppa - men jag har lite svårt att hetsa upp mej.

Jag kan inte heller riktigt se att J:son Lindhs saliverande i flöjten eller Schejas klinkande på klaveret i sej skulle propagera för ogudaktiga yogaövningar.

Arnroth ägnar också många sidor åt Beatles, dessa sataniska ondskefulla figurer med sina sjuka och förvridna anhängare (t.ex. Peter Harryson). Inte nog med att de knarkade och gjorde TM populärt (George Harrisons "My sweet Lord" blandar orden "Hallelujah" och "Hare Krishna" "mycket förrädiskt") - dessutom hade Lennon en (för all del inte bevisad) homosexuell relation med Brian Epstein och försökte efter hans död åkalla managern i en seans.

Åter igen: i min bok finns det väl inget töntigare att ägna sej åt än magiska seanser, men jag kan inte se den principiella skillnaden mellan att tro på att Brian Epstein lever efter sin död och att Jesus Kristus gör det.

Arnroth är också irriterad på Jan Malmsjö. Det kan jag också ha viss förståelse för - Malmsjö åkte förr i världen gärna till olika ashrams och såg gurun Sai Baba "materialisera aska" och annat som man lätt ser när man har sovit för lite - men fortfarande känns han inte som nån ungdomens uppviglare av rang.Det kommer mer. Arnroth skriver om sex också. Och inte bara vanlig, sanktionerad sex mellan gifta - utan också om homosex!

Post Title

→

Dina harpors buller del 2: Björn J:son Lindhs ogudaktiga tvärflöjt.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/dina-harpors-buller-del-2-bjorn-json.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ohemult.

Björn Söder, partisekreterare i Sverigedemokraterna, hävdade ju häromsistens att Astrid Lindgren hade varit på deras sida om hon varit i livet. Bl.a. sa han att "vi ser också ljuset", vilket så klart är lite lustigt för oss som faktiskt sett Bröderna Lejonhjärta och vet att Skorpan säjer det när han är på väg att dö för andra gången. Etc.

Allt det där har andra bloggat om så att det står härliga till, vilket antagligen inte Björn Söder gråter blod över. Den här bloggen, som sätter en ära i att vara ständigt inaktuell, kan bara konstatera att det rent generellt är märkligt att påstå att någon annan skulle ha tyckt samma sak som jag om han bara varit i livet. Henning Mankell har sagt det om Herbert Tingsten, miljöpartister om Tage Danielsson, abortläkarmördare om Jesus.

Det är en lätt sak att komma undan med eftersom ingen kan kolla upp saken, och just därför ett inte helt renhårigt argument.

Cornelis Vreeswijk skulle f.ö. ha gillat den här bloggen skarpt. Och Beppe Wolgers skulle ha hållit med.

Björn Söder är inte den ende intellektuelle rese som identifierat sej med barnböcker. 1956 skrev Jan Stenbeck - dåförtiden vice ordförande i Kristliga Realskoleföreningen på Östra Real, sedermera mannen bakom "Super Rebus" med PG Hylén och vickningsrätten potatismos-med-rysk-kaviar-att-intagas-med-sked-ur-kastrullen - till Tove Jansson.

I likhet med alla andra fjortonåringar skrev han på brevpapper med sitt eget monogram. Ärendet var att få Jansson att komma och läsa sagor på föreningens vårmöte. Jansson svarade artigt och svävande, och Stenbeck replikerade:

Ditt brev har gjort mig så glad i två avseenden. För det första att du kanske kan komma och för det andra att jag har fått ett brev från dig. För jag har från första början varit en stor anhängare av Muminfamiljens livsfilosofi.

Om vi nu undviker billiga kopplingar till Sniffs girighet eller Stinkys tjuvaktighet eller Mårrans förmåga att sprida kyla, så undrar man ändå på vilket sätt Stenbeck identifierade sej med muminvärlden. Kanske var TV3 hans egen lilla mumindal, befolkad med homsor och misor och knytt och skrutt? Kanske var alla de gamla maoisterna han samlade omkring sej - Aschberg, Mats Örbrink, Jörgen Widsell, Peppe Engberg - Stenbecks små hatifnattar? Kanske såg han sej själv som en hemul? Kanske värvade han Stina Dabrowski som kanalens egen filifjonka?

Vi kan spekulera hejvilt här. Karln har nu en gång ätit och druckit ihjäl sej - kanske på Muminmammans egen hallonsaft - så vi behöver inte riskera att bli emotsagda.(Källa: Christina Björk, "Tove Jansson - mycket mer än Mumin" 2003.)

Post Title

→

Ohemult.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/11/ohemult.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Ordfront förlag lever idag i högönsklig välmåga och ger ut ett mestadels läsvärt månadsmagasin. Förlaget startade - vad trodde ni - i ett kollektiv i Småland tidigt sjuttital, och bland de första titlarna hittar vi barnboken "Vad händer i Grekland?" ("en enkel och konkret barnbok om fascistjuntans tortyr och folkets motstånd") och "Albanien" ("en faktarik bok om det albanska folkets kamp för befrielse och det revolutionära uppbygget av Albanien").

Förlagets trettonde titel hette "Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" och är i traditionell mening ingen barnbok. Det är istället en bok AV ett barn FÖR ... ja, vem som nu vill ta del av ett barns tankar om de världspolitiska skeendena.

Barnet heter Jocke och teckningarna säjs han ha producerat mellan 8 och 11 års ålder. Att teckningarna är gjorda av ett barn låter rimligt, liksom formuleringarna. En del av innehållet kan han - och nu spekulerar jag - ha fått hjälp på traven med. Det är en världstolkning som till punkt och pricka överensstämmer med dåtidens tongivande men fåtaliga svenska kinavänsters.Jocke förklarar ibland varför teckningarna ser ut som de gör och säjer sej bl.a. vara inspirerad av grotesksatirikern Lasse Hillersberg och Aftonbladets karikatyrnestor EWK. Jag är den siste att ta ordet "lillgammal" i min mun - jag lyssnade på Edvard Persson som sjuåring - men samtidigt kan jag inte komma på nåt annat.Misstankar föreligger alltså att Jocke blivit en smula uppmuntrad/ledd/styrd/indoktrinerad av vuxna socialister omkring sej. Handen på hjärtat och raljerandet åt sidan: jag håller inte det för omöjligt att det är ett barns äkta, ärligt menade tankar vi tar del av. I ett starkt politiserat samhälle med tillgång till doktrinära lättfattliga skrifter och en teve som gärna uppehåller sej vid verkligheten, var det så klart möjligt för en åttaåring att skaffa sej en renlärig maoistisk världsåskådning.

Men här och var får man trots allt en hint om att Jocke fått en viss ideologisk vägledning hemifrån.Barn reagerar spontant på vad de uppfattar som orättvisor och man ska vara född Staël von Holstein för att inte gå med på att världen är orättvis. Det är dock inte alla åttaåringar som också formulerar en utopi:Kopplingen barn-vapen tillhör f.ö. inte vietnamvänsterns allra smakfullaste inslag (jag minns spontant Knutna nävars vaggvisa med raderna "dom kommer att sätta gevär i dina händer/ Ta det och lär dig riktigt allt militärt"):Jockes solidaritet inskränker sej inte bara till barn i krigshärdar, utan också till de strejkande gruvarbetarna i Sverige som förtrycks av LO-ordförande Arne Geijer och industriminister Krister Wickman (som förvisso inte var några vänner av dåtidens vilda strejker):"Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?" är, kan man säja, en ganska inaktuell bok 2009. Jag gissar att få saknar tiden när såna här böcker faktiskt gavs ut, men i vanlig ordning öppnas ett fascinerande titthål in i en tid så nära och så avlägsen.

Post Title

→

Proggiga barnböcker del 42: Tror dom vuxna vi barn inte tänker på det?

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/10/proggiga-barnbocker-del-42-tror-dom.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Jan Lööf har utkommit med bilderboken "Pelle och Frasse" och det känns som om en cirkel har slutits. 1973 spelade Lööf Janos i teveserien "Tårtan". Då bar han peruk och löständer och kallade sej Åke Zickus för att slippa bli förknippad med serien (Krister Broberg som Frasse hette Allan Fröding och Mats G. Bengtsson Bengt Padda).

Men serien tog fäste - inte bara hos de barn som var den avsedda målgruppen. Kanske till och med minst av allt hos barnen. Vuxna däremot gillade den. Inte alla vuxna. Bara såna vuxna som kunde ta till sej en serie utan tydliga skämt, tydliga budskap eller tydlig handling men med bisarra kopplingar till tråkiga konstprogram och gamla superhjältefilmer. Egentligen var det nog inte så många alls som gillade den - men de som gillade den dyrkade den.

Så småningom verkar också Jan Lööf ha tagit serien till sej (Mats G. Bengtsson lär däremot aldrig ha känt sej bekväm med att identifieras som Hilding och såg ytterst ogärna om serien).

I bilderboken "Skrot-Nisse" från 1976 ritar Lööf för första gången in de tre bagarbröderna:Teveserien "skrevs" som bekant av Carl Johan De Geer (och hans partner in crime Håkan Alexandersson). De Geer har jag f.ö. skrivit sjukt mycket text om här och här.

Alexandersson-De Geer kände Lööf m.fl. från Konstfack. 1977 ritar Lööf in sin vän som rymdvarelse i den bisarra serieföljetongen "Ville" (där som bekant även kungen och Palme dyker upp som sej själva):1991 samarbetar Lööf och De Geer för första gången om ett bokprojekt. De Geer skrev och Lööf ritade "Örnis bilar" om De Geers son Ernst och hans drömmar om omnipotens. Givetvis syns de tre bagarbröderna komma gående nerför Hornsgatspuckeln - där f.ö. också det riktiga bageriet som förekom i serien låg.Och nu nedkommer Lööf alltså med en bok där hans egen figur Pelle - som tidigare mött riddare, djungler och ånglok - trillar in i den svartvita teveserien och möter den degälskande Frasse. I slutet av boken - OBS! Spoilervarning! - sadlar Frasse om till korvgubbe och kallar sej Farbror Fläskkorv.Farbror Fläskkorv är också vad Krister Broberg, som alltså en gång spelade Frasse, kallar sej när han gör musikpedagogiska föreställningar för barn. I verkligheten alltså.

Allt hör ihop och allt är förvirrat.Det som gör mej glad och rörd när jag funderar kring saken, är dessa äldre mäns uppenbara vänskap och kärlek till varandra. De Geer är 71. Lööf 69. Broberg 68. De har hängt i decennier och spridit sina abstrakta fantasibejakande bildberusade musikaliska budskap till den som varit intresserad. De har spisat jazz och försjunkit i sin barndom och påmint varann om den där knäppa teveserien om bagare och apor de gjorde för snart fyrti år sen - men också varit ständigt produktiva, nyfikna, i rörelse.Egentligen borde man sucka och gäspa. Män födda på fyrtitalet som gillar män födda på fyrtitalet - been there, heard that, bought the T-shirt (bokstavligen). Men det finns nåt i De Geers och Lööfs försiktigt tassande tonfall, resonerandet och betoningen på deras misslyckanden hellre än framgångar som inspirerar.

Jag har läst De Geers memoarer och med tanke på hans uppväxt vill jag inte vara Carl Johan De Geer. Men Jan Lööf verkar vara ett sjysst alternativ till Kalle Lind. Om jag nu haft chansen att välja.(Teamet från Tårtan avbildat av Lööf. De Geer är mannen i apdräkt.)

Post Title

→

Socker, grädde, nötter och mandelflarn.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/socker-gradde-notter-och-mandelflarn.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Gulli Noja.

(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronald Reagan "An oral danger". Detta nämner jag inte för att jag tycker det är särskilt roligt, utan för att visa hur selektivt mitt minne fungerar.)
Det har ju inte undkommit andra än rymdvarelser och folk som har viktigare saker att tänka på att Jan Guillou nedkommit med sina minnesanteckningar från ett händelserikt liv som reporter och irritationsmoment. Det är givetvis extremt underhållande från första sidan till sista.

Av Guillous bokproduktion har jag egentligen bara läst "Det stora avslöjandet" (om hans tid på FiB/Aktuellt, som jag uppskattade in i dess minsta kommatecken), "Ondskan" (som lämnade mej tämligen likgiltig) och sci-fi-romanen "Gudarnas berg" (som jag ställde mej allt annat än likgiltig inför). De där agent- och riddarromanerna verkar handla så mycket om agenter och riddare.
Som häcklare av människor som stött sej med honom är Guillou outstanding. Han har en förmåga att i mungipan, eller på papper i en bisats, undermindera en medmänniskas hela existens. Peter Bratt publicerade en lååång text på Newsmill om Guillous lögner typ samma dag Guillou-boken kom ut. Ändå ger Guillou Bratt ganska mycket äran för fotarbete och research inför det stora avslöjandet. Den troliga orsaken till Bratts irritation är nog snarare Guillous sätt att beskriva den forne kollegan:

Ibland kan till och med överklassens barn vara älskansvärda. Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.

Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individer.

Det var som en sketch från Monty Python: "Ni är alla indvidier", säger Jesus. "Inte jag", säger Brian.

(Att Guillou inte kan sin Python helt prickfritt kan vi lämna därhän, min anm.)

Här har vi alltså en socialist som var upprörd över sin upptäckt att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, alltså att de var socialdemokrater, och dessutom en socialist som inte ville gå i demonstrationer. Och det var, fast det kan låta lite märkligt, fortfarande efter någon halvtimme charmigt som om det var Hugh Grant som sagt det.

Det är stor komik. Dels beskrivningen som sådan, där ju Guillou lite behandlar Bratt som en brådmogen tioåring. Dels bilden man ser framför sej av Guillou när han knattrar ner det hela, glatt fnissande för sej själv, säkerligen belönande sej själv efteråt med ett perverst dyrt Rioja.

Hans skott mot Holmér är väl snarast straffsparkar, även om hans indignation över att vara den ende i journalistkåren som inte underdånigt nickade bifall till Holmérs kurdnoja är begriplig.
De roligaste bitarna är och förblir Guillous snabbskisser över f.d. vänner och kollegor. Göran Skytte - två gånger beskriven som "då fortfarande min nära vän" - ska anställas på det Malmö-producerade Rekord-Magazinet och Guillou har sina dubier:

Han föreföll däremot klart disponerad för att bli tokig om han kom till teve. Vi hade två mycket drastiska exempel på tevegalenskap på nära håll i Malmö, Mr Barnjournalen Bengt Fahlström och programledaren för "Här är ditt liv", Lasse Holmqvist. Vi hade haft med dem båda att göra och vi betraktade dem som mentalt otillräkneliga och det var ur vårt råa medicinska perspektiv inget problem med diagnosen, de var tevegalna. De tålde inte ljuset, betraktade sig båda som större än livet ena stunden och bröt samman, försvann eller bad till Gud i nästa stund, och det var förfärligt att ha dem på nära håll.

Göran låg klart i riskzonen att bli sån, det var vi överens om ("vi" är Guillou och hans producent, Lars Eliazon, min anm.). Han gick redan omkring och talade om sig själv som en av Sveriges två bästa journalister (antydningsvis var jag den andre, antydningsvis var han den förste) och det var illavarslande.

Givetvis fick Guillou rätt - det får han ganska ofta i sin historieskrivning:

Och han blev blixtsnabbt tevegalen. Det började oskyldigt med att han införda nyheten med "ståuppa" i inrikesreportage, alltså den ständiga nödlösningen när reportern står framför kameran och berättar det man inte har tid att få fram bilder på, eller råd, eller lust. Enligt gällande tevekutym var "ståuppa" reserverat för utlandsreportage. Göran stred hårt för reformen och moderniseringen, att införa detta fjantande även i inrikesreportage, nämligen hans egna. Men han överarbetade snart sin reform, dök upp som pippin i ett gökur var tredje minut med en mikrofon i handen.

Nästa steg var mer problematiskt och lite skrämmande. Han började rita tittarsiffror i tendenskurvor som han ägnade stor möda och satte upp på väggen i sitt rum. Kurvorna visade att såfort Göran Skytte var i bild så steg tittarsiffrorna. Men när programledaren kom in i bild så sjönk det.

Notera att Jan Guillou själv aldrig haft några som helst problem med sitt ego.

Det allra allra roligaste är dock Guillou beskriver sjuttitalets politiserade programråd på SVT, en sorts statens förlängda arm, där Lennart Hyland satt "som minister utan portfölj". Programrådet diskuterar huruvida man ska sända Guillous pjäs "Genombrottet":

Barnchefen var emot pjäsen eftersom där förekom fula ord som "bordell". Lennart Hyland var emot pjäsen därför att den handlade om tevejournalister som begick misstag, och han menade att "man ska inte kacka i eget bo".

Men Bengt Lagerkvist (dåvarande teaterchef, min anm.) var inte den som gav sig i första taget. Han drev igenom sändningsbeslutet när barnchefen var på barnfilmsfestival i Rumänien och Lennart Hyland var på torken.

Slutsats: man behöver inte säja att någon är en bigott fyllkaja för att säja att någon är en bigott fyllkaja. Så arbetar ett proffs.

Post Title

→

Gulli Noja.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/gulli-noja.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Från skrapare till hackare.

Jag vill inledningsvis varna för att nedanstående inlägg är ganska smalt och inaktuellt. För att lätta upp det hela lite inleder vi med en lite lustig bild:Under mina år på SR kom jag över en gammal programserie från 1972: "Från skrapare till hackare" (titeln inte helt begriplig). Den består av åtta ganska plågsamma halvtimmar och kretsar kring musikens historia och nu. Eftersom den som sagt gjordes av SR och året var 1972 tar den gärna upp musiken som en revolutionär samlingskraft.

Egentligen är det inga särskilt roliga program, men eftersom jag inte vill ha lyssnat igenom dem i onödan tänker jag ändå vara lite förarglig mot dem här. Det finns en hållning hos de två radioföreläsarna som är intressant och tidstypisk - men nog också (medel)klasstypisk.

Programledarna har inga som helst problem med att konstatera saker i stil med:

- Varför tror du egentligen att folk skriver musik?

- Ja, en del gör det väl bara för att tjäna pengar.

- Annan musik tillkommer för att nån vill förmedla upplevelser och kanske vidga vårat medvetande.

Det är i sammanhanget ingen tvekan om vad som är vad. Först spelas "svensktoppsmusik", vilken programledarna är irriterade på, främst av skälet att det är falsk marknadsföring eftersom många svensktoppslåtar egentligen är "amerikanska, italienska och tyska". Vi kan väl gissa att det är den musiken som tillkommit av ekonomiska skäl.

För det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sej att nån skulle skriva lättlyssnad och tillgänglig musik för att de gillar det.

Sen spelas ett modernistiskt och ärligt talat rätt svårlyssnat stycke och programledarna resonerar spontant och otvunget:

- Det här stycket av Sven-Erik Bäck, som heter A game around the game, tycker vi är ett bra stycke musik som vi gärna lyssnar till. Men vi vet att många människor inte tycker om sån här musik. Hur kan det komma sej?

- Jo, jag tror att det beror på att så få får chansen att närmare lära känna den här musiken, som ju bjuder på nyheter men även tar hänsyn till människors tidigare lyssnarvanor.

Och det är alltså den musiken som vill vidga våra medvetanden.

Annan musik programmakarna gillar är folkmusik, alltså riktig folkmusik, sån som framförs av skäggiga män i färggranna västar, inte sån där svensktoppsmusik som "folk" faktiskt lyssnade på.

Men främst är de bekymrade för att folk i allmänhet inte lyssnar mer på EMS-musik, dvs. Elektroakustisk Musik i Sverige, dvs. jobbiga ljud. De intervjuar kompositören Rune Lindblad, som har gjort ett ljudcollage av Tage Erlanders utsagor om facket och oljud från ett varv, och konstaterar sen:

- Lindblad försöker med hjälp av elektronisk musik ge oss upplevelser som ska öka vår förståelse för andra människor och öka vår medvetenhet. Kunde man inte tänka sej att använda svensktoppsmusik på samma sätt?

Den retoriska frågan besvarar de själva raskt:

- Men låtar på Svensktoppen har nu en gång för alla blivit stöpta i samma form som skapats av grammofonindustri och radio. Lättsåld, oförarglig och utan att ge djupa upplevelser om vår omvärld flyter denna dövande musikflod.

Som tur är finns undantag: Sven-Bertil Taube. I övrigt verkar hoppet alltså stå till jobbiga ljud och fiolskägg.

Som sagt: det är överlag inget särskilt roligt program. Mest flinar man till åt klumpiga metaforer som "ja, i dagens svenska musikhage finns många olika djur" (givetvis följt av Olle Adolphsons Okända djur) och när programledarna försöker skapa lite dynamik genom att helt slumpvis säja vissa saker i talkör.

Det är också lite festligt när de intervjuar "en ingenjör" som på den uppåtsträvande klassresenärens vis lyssnar på jobbiga elektroakustiska ljud som han förstår är lite finare musik än vanlig:

- Jag kan lyssna på det och faktiskt tycka det är spännande på nåt sätt. Men inte på samma sätt som att lyssna på, ja vad ska vi säja ... (letar länge efter lämpligt exempel) Straussmusik eller nåt liknande.

Nånting säjer mej att ingenjören i fråga inte lyssnade så himla mycket på Strauss egentligen. Jag tror till och med att han headnoddade till svensktoppsmusik när inga SR-medarbetare var i närheten.

Roligast/mest rörande är det när en "hemmafru" intervjuas om sina musikvanor. Hon erkänner att hon lyssnar på svensktoppsmusik och t.o.m. tycker det är riktigt bra, även om hon egentligen förstår att hon är dum i huvet som tycker det. Glappet mellan musikantropologerna som intervjuar och henne blir stundom uppenbart:

Intervjuaren: När lyssnar du på det?
Hemmafrun: ... på lördag.
En av de två knastertorra män som leder programmet heter Jan Ling. Han har bl.a. varit rektor för Göteborgs universitet, men lät innan dess höra talas om sej med sin - gissar jag - banbrytande doktorsavhandling "Nyckelharpan: studier i ett folkligt musikinstrument". Som musikvetare förde han tydligen in musiksociologi i undervisningen, vilket för den insatte betyder att han var ett vänsterelement. Sociologi är ju som bekant en suspekt kommunistvetenskap som ytterst syftar till att göra eleverna till rödgardister.

Det andra (knappt) levande vedträet heter Sture Olofsson. Honom vet jag dessvärre inget om, annat alltså än att han gjorde den här programserien och är det det enda han gjort så är han bortglömd med rätta.

Post Title

→

Från skrapare till hackare.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/09/fran-skrapare-till-hackare.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ha ha Hagge.

Jag har länge haft för mej att det var nåt osympatiskt med Hagge Geigert, en gång Göteborgs revykung, idag främst känd som samtalsledare i Dick Cavett-ripoffen Gäst hos Hagge. Dock har jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad.

Eftersom sånt här nu råkar vara viktigt för mej konsulterar jag hjärnbarken för att få en hint. Vad var det nu Hagge sysslade med när han inte satte sjömansmössor på kändisar? Vad kan ha lämnat kvar en förnimmelse av antipati i mej?

Det första som slår mej är att han var en fanatisk icke-rökare. En gång sa Hagge till Charlie Norman att säja till sin son Lennie att sluta röka i Femmans Måndagsklubben, varpå Charlie svarade att Lennie numera var stor nog att själv ta in talad svenska. (Jag berättar naturligtvis detta främst för att man så sällan får skriva namnen Hagge, Charlie och Lennie i samma mening.)

Att vara fanatisk icke-rökare håller jag inte för osympatiskt. Nuförtiden signalerar ju inte flitigt tobaksbruk "frigjord och fryntlig" utan snarare "karaktärslös människa med pikant doft av cirkusvagn". Numera kan jag dricka pilsner utan att lukta sjuk gubbe efteråt. Det är på sitt sätt de fanatiska icke-rökarnas förtjänst.

Det är alltså inte därför Hagge retar mej.

Det andra som slår mej är att Hagge var en profilerad anti-rasist. Det kan ju inte heller påstås vara negativt, förutsatt att man inte själv är profilerad rasist. Jag sticker ut hakan ordentligt här och säjer att jag är MOT rasism.

Jan Guillou brukade visserligen framhålla att Hagges påstående att han regelbundet fick porr och avföring skickat till sej från landets skinnhuven, mest var ett sätt för Hagge att göra reklam för sej själv. Men det där bottnar nog främst i att a) Jan tyckte Hagge var allmänt dum i huvet pga skilda uppfattningar i Israel-frågan och b) det skymde Jans egna heroiska insatser för antirasismen.

Vad är det då som gör att jag bär den här förnimmelsen av Hagge som en otrevlig figur? Jag kan väl inte vara så fördomsfull att jag föraktar honom för att han golfade eller var göteborgspatriot eller ens för att han envisades med att släpa in halvdöda kungasläktingar till den där Gäst hos-studion? Och de där sjömanshattarna måste väl vara förlåtet? Så liten är jag väl inte?

Så kommer jag på vad det är mitt undermedvetna refererar till. Tidigt nittital gjorde den cp-skadade ståupparen (eller motsvarande) Jesper Odelberg sin tevedebut i Kvällsöppet (udda fakta: med Erik Blix som programledare!). Odelberg satt i rullstol och drog sina plockepinn-skämt. När bildproducenten klippte in Hagge såg denne oerhört förtretad ut, närmast förnärmad.

Har jag förstått saken rätt förklarade Hagge efteråt för Jesper Odelberg att det finns tre saker man inte skämtar om: kungahuset, Gud och handikappade. Kanske hade det nåt att göra med att man inte ska sparka på dem som ligger, kanske var motiveringen en annan.

Att stå på fungerande ben och förklara för en man med spasmer att det är oetiskt att skoja om spasmer, håller jag nog för översitteri i dess renaste form. Och då har vi inte ens rört vid den helt bisarra uppfattningen att man som humorist skulle hålla överheten för helig.

Men jag tror att det är den historien som spökar i bakhuvet och som gör att jag alltid tänker "ondska" när Hagge Geigert kommer på tal.

Post Title

→

Ha ha Hagge.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/06/ha-ha-hagge.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Det svarta tevehålet.

Under min uppväxt producerade Malmö-TV fortfarande succéer. Barnjournalen fick Stora journalistpriset, Här är ditt liv bredde ut sej som en äggmaräng över lördagskvällarna, Helt Apropå vann Guldrosen i Montreaux, Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa ...

Men det vilade en förbannelse över tevehuset på Jägersro. Jag har själv knallat de där korridorerna upp och ner och hört spökena eka. En efter en föll de av och ifrån, uppslukade av ett stort svart hål. De offrade allt och mötte döden och spriten och verkligheten. Några få lyckades fly från den värsta förnedringen - Malena Ivarsson tog sej till Stockholm, Richard Hobert till filmindustrin - men de flesta stirrade ödesgudinnan i vitögat.Bengt Fahlström värvade knattereportrar och förklarade för ungdomen att W.A.S.P. stack kvinnor i halsen och slickade på svärdet efteråt. "Barnjournalen" var ett behjärtansvärt program och Fahlströms engagerade ciceronskap överskuggade hans tunna hår. Sen trillade han ut bakvägen. Började skriva travtips i tidningen Lektyr. Sågs i konstiga kläder i parker i Malmö. Står fortfarande som "fil.mag./ TV-producent" på www.hitta.se. Har inte producerat teve sen typ "Znax", sommarlovsmorronteve typ 88.Lasse Holmqvist var Stjärnan. I tjugofem år samlade han landets, världens och i synnerhet Skånes nomenklatura till primetime-spottarna. Besågs och besöktes. Birgit Nilsson, Ingrid Bergman och - i princip varje vecka - Eva Rydberg och Jan Malmsjö skapade tevehistoria, ledsagade av Holmqvists trygga småprat och Janne Tollarparns glänsande smilgropar.

Så drabbade högmodet Holmqvist. Det räckte inte med lördagskvällarna, storstjärnorna, nepotismen, makten. Han ville till USA och han ville till Danmark. Han skulle skapa en egen tevekanal: Öresundskanalen. Han hävdade att skåningar och danskar längtade efter en kanal som, med betydligt mindre resurser än SVT och DR, berättade om vad som hände i Malmö och Köpenhamn. Påståendet var felaktigt. Intresset var obefintligt.

Och en man som vant sej vid sjuttitalets monopol-SVT:s budgetar klarade sej naturligtvis ingenstans på den fria marknaden. Ikaros vingar smälte. Två konkurser ledde till två hjärtinfarkter ledde till ond bråd död. I dokumentären "TV till varje pris" har alla intervjuade samma vemodiga ansiktsuttryck. Varför var detta så viktigt för honom? Han hade ju allt - varför var han tvungen att slänga det rakt ner i Öresund?Stellan Sundahl var hjärnan och stjärnan i Helt Apropå, satirgruppen som geniförklarades när de framställde Ingvar Carlsson som en sko. På mitt mellanstadium citerades Helt Apropås årskrönika hela året fram till nästa. När jag köpte cd:n "Helt Apropå i bitar" femton år efter att programmet lagts ner insåg jag att jag kunde nästan alla låtar utantill trots att jag inte hört dem sen de sändes.

Jag har aldrig hört en anekdot om Helt Apropå-gänget, varken från deras tid som lundaspexare, deras tid på teve eller deras tid i förskingringen, som inte innefattat sprit. Jag har småpratat med en av Helt Apropå-stjärnorna i en timmes tid. Jag ställde inte en enda fråga om alkohol. Jag fick en herrans massa svar.

Sundahls talang var odiskutabel. Han hade alla chanser att bli den småputtriga medelålderssatirens grand old man. 53 år gammal dog han. Jag vet inte om det verkligen var spriten eller cigaretterna som tog honom, men de hjälpte nog till.Ola Ström och Per Dunsö var malmöteves barnalibi. "Sångbåten", "Drömplanket", "Dörren", till och med "Toffelhjältarna" minns jag som kvalitativa barnproduktioner. Musikaliskt, inspirerat, roligt, med lillgamla barnstjärnor som fläckarna på solen. Så fick de för sej att barnprogram är ett lämpligt forum för pattar. "Solstollarna" handlade, lite övergripande, om hur Per och Ola satt på Ribban och glanade på Samantha Fox och Bill Wymans minderåriga fru Mandy Smith.

De fick visserligen göra en produktion till efteråt. "CozMoz" var en rymdkomedi om miljön, kliniskt ren från yppiga flickbröst. Den räckte inte för att övertyga SVT-ledningen. Per och Ola gjorde tevereklam för TV-grillen och Doros telefonsvarare. Sen flyttade Per till Blekinge och gjorde prisbelönt barnmusik med sin fru. Ola satt kvar på Lilla Torg i Malmö och skrev kåserier i ett lokalt reklamblad om hur han dejtade silikonbröst.

Det var som om själva tevehuset var byggt på sankmark. Det var som om det stod i mitten av en lokal bermudatriangel. En efter en föll de, åttitalsikonerna, de som byggde lokalstationens status. Stundom kanske självförvållat, men mestadels offrade av omständigheterna.

Fortfarande pryds väggarna i huset av Holmqvist-bilder och Helt Apropå-dekor. Fortfarande kan man hitta Ola Ströms gamla tropikhjälm på kostymavdelningen. Som ropar de åt nya generationer "memento mori" och "inget gräs kan växa till himmelen".

Jag vet inte vilken sensmoralen är. Men jag vet att den är påtaglig.

Post Title

→

Det svarta tevehålet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/det-svarta-tevehalet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection