"Grabbarna på Fagerhult" var, för den som minns, ett besynnerligt program. GW och Guillou och en tredje gubbe snusade, pangade djur, åt skitdyr mat och pratade då och då med Benny Andersson alternativt nån direktör framför öppna spisen. Fyra program sändes i SVT. Tre böcker - "Stora machoboken", "Grabbarnas stora presentbok - ett måste för grova grabbar och läskunniga tjejer" och "Grabbarnas kokbok - precis som prinsessornas kokbok fast tvärtom" - blev spinoffprodukterna.
Den tredje gubben hette Pär Lorentzon. Alla supergrupper har ju en som inte är lika känd som de andra (jfr Göran Lagerberg i Grymlings). Frågar man Lorentzon själv - vilket är omöjligt eftersom han är död - var det han som gjorde själva grovarbetet i Fagerhultsprogrammen. Samt blev blåst på en herrans massa stålar av de andra jägarna.
Det berättade han själv om i boken "Hjältarna på Fagerhult" som är en märklig bok. Dels märklig i bemärkelsen obegriplig, vilket i sig är märkligt eftersom Lorentzon var journalist och borde kunna förklara ett sammanhang. Dels märklig för att ... ja, för att den är märklig helt enkelt. Ska man tro hälften är Fagerhultsprojektet ett av de mest bisarra spektaklen i svensk tevehistoria (inkluderat Lackalänga) och Guillou och GW snäppet mer grandiosa än vi redan hade på känn.
På nåt vis handlar det om pengar. Ska man tro Lorentzon, som nog skrev i affekt, bildade de tre snusande jägarna ett bolag - GLP-Media - som i praktiken var GW:s förlängda plånbok. Till detta bolag sålde GW sin jaktstuga i Fagerhult och sin jeep med "Leif GW Persson" i guldskrift. Från detta bolag plockade GW och Guillou å andra sidan ut så mycket stålar att Lorentzon gick back. Och så bytte de ut låsen på den gemensamma jaktstugan.
Jag ska inte lägga mig i vem som har rätt här. Nuförtiden har ju GW förvandlats till en mysgubbe som på ett charmigt entonigt vis berättar om olika flickmord, alltmedan Guillou sitter instängd för att skriva nåt magnum opus. När vi skrev tidigt nittiotal var de fortfarande arroganta på heltid. Några sanningar ligger nog i det Lorentzon påstår. Vissa berättelser är för detaljrika och borde vara möjliga att källkolla för att vara rena falsarier.
Det är så klart lätt att fatta sympati för den tredje gubben, den helt okände snusaren som varken hade Hamiltonsuccéer eller kriminologin att falla tillbaka på och som enligt honom själv dessutom var den bäste jägaren. Han har visserligen en fäbless för fula tjyvnyp, vilket normalt inte betraktas som sympatiskt, men å andra sidan tjyvnyper han de svenska rekordhållarna i offentliga tjyvnyp.
Vi får veta att GW inte vågar gå på muggen utan att fråga Guillou, att Guillou ser "glad och trygg ut" när han apropå ingenting berättar att Aschberg bara tjänar hälften mot Guillou och att säd vajar "Guillou-hög". Mycket jakttuppande blir det: tydligen har Guillou någonstans skrivit en text om vilken kamp det är att hitta och skjuta ett rådjur, vilket Lorentzon avfärdar med att han och hans spädbarn brukar gå fram till dem och klappa dem på huvudet.
Historien om hur det här teveprogrammet kommer till från första början är förvirrad och dessutom hattigt framställd, men det verkar som om Lorentzon sålt in det hela till det då nystartade Strix, där Stenbeckprotegén Pelle Törnberg tänt på alla cylindrar och föreslagit en pilot. Guillou avfärdar detta och avslutar hela mötet med en märklig jämförelse:
- John Cleese gjorde aldrig något provprogram!
Därefter verkar det som om GW spelat ut kanalerna mot varandra genom att ringa tidningarna och säga att TV4 vill ha programmet, utan att nån på TV4 hört talas om att programmet skulle göras. Vilket i sin tur får SVT:s nöjeschef Monica Eek - efter att ha bjudits på rådjursstek på Fagerhult - köpa fyra program. Vilket GW tolkar som ett löfte om tio program och lägger upp budgeten därefter. "Glöm nu inte att spara varenda kvitto!" lyder GW:s mantra när gänget sen går på restaurang, där GW alltid väljer vin efter principen dyrast.
På vägen till ett första program, som GW och Guillou är mindre intresserade av än de är av att bränna upp budgeten, drar gänget en jaktsväng till Estland (där Lorentzon naturligtvis har jagat mycket mer än de båda andra). På färjan väljer Guillou Chateau d'Yquem för 2325 kronor. GW vägrar att äta smörgåsbord med motiveringen:
- Men för fan Pelle, du tror väl inte att Jan och jag går och ställer oss i någon jävla matkö på ett vuxendagis för att slåss med gamla kärringar med handväskor om rökta ålar och gravad lax!
När GW och Guillou inte får den hytt de vill ha viftar GW med sitt visitkort från Justitiedepartementet och Guillou instruerar de andra: "Se nu till att ni på tre olika ställen i era artiklar baktalar Vikinglinjen, och det ska vara med versaler!" (Guillou uppfyller själv löftet). Sen häller de konjak för 357 kronor i en soffa, varpå Guillou slår ner en påflugen man från frikyrkan och GW glömmer sitt hyttnummer.
Sen dricks det mer sprit.
På nåt vis blev det teve i slutändan, även om det enligt Lorentzon inte precis blev bra teve. Han sammanfattar det första avsnittet:
Scen 13 skulle, enligt Leifs synopsis, avslutas med skrik och skratt från övervåningen. Det var väl i stort sett det enda som hördes under 58 minuter. Ett dovt bakgrundsbrus, rop och skrik som störde varje ansats till samtal. Men det fanns också något positivt i detta, eftersom TV-tittaren då inte hörde allt skit som snackades denna glada kväll på Fagerhult.
Bisarr är en skildring av när Lorentzon och Guillou är ute och filmar när Guillou ska panga vildsvin:
- Jo, sa Jan, man kunde ju hitta på namn till griskultingarna som springer där och kivas - namn av kända personer.
Jan lyfte upp sin bössa och medan han följde griskultingarnas irrande hit och dit genom kikarsiktet började han ge ord åt sin nya idé.
- Titta, där har vi Ebbe, han som står och nosar den där andra lilla i arselet. Och har man sett, där kommer ju Anna-Greta i sällskap med Calle. Och den där, längst bort, som ser så jävla korkad ut måste ju vara Nils-Erik eller ...
Jan höll en lång och bitvis mycket rolig monolog om Ebbe Carlsson-affärens figurer i vildsvinskultingarnas skepnad. Men så kom han plötsligt till en punkt i sin novell, då fnisset fastnade i halsen. Det var när nassen Hasse kom in på scenen och Jan kramade avtryckaren och sa "pang".
Som sagt: jag vet inte om Lorentzon har rätt. Han kanske hittade på allt. GW och Guillou är kanske ödmjuka lirare som inte alls gillar elakheter och allt som är dyrt. Lorentzon var kanske bara bitter för att han inte skrivit lika många böcker om skickliga spioner och dåliga poliser.
Men jag blir onekligen lite sugen på att se om de där fyra programmen med Grabbarna på Fagerhult.
Den tredje gubben hette Pär Lorentzon. Alla supergrupper har ju en som inte är lika känd som de andra (jfr Göran Lagerberg i Grymlings). Frågar man Lorentzon själv - vilket är omöjligt eftersom han är död - var det han som gjorde själva grovarbetet i Fagerhultsprogrammen. Samt blev blåst på en herrans massa stålar av de andra jägarna.
Det berättade han själv om i boken "Hjältarna på Fagerhult" som är en märklig bok. Dels märklig i bemärkelsen obegriplig, vilket i sig är märkligt eftersom Lorentzon var journalist och borde kunna förklara ett sammanhang. Dels märklig för att ... ja, för att den är märklig helt enkelt. Ska man tro hälften är Fagerhultsprojektet ett av de mest bisarra spektaklen i svensk tevehistoria (inkluderat Lackalänga) och Guillou och GW snäppet mer grandiosa än vi redan hade på känn.
På nåt vis handlar det om pengar. Ska man tro Lorentzon, som nog skrev i affekt, bildade de tre snusande jägarna ett bolag - GLP-Media - som i praktiken var GW:s förlängda plånbok. Till detta bolag sålde GW sin jaktstuga i Fagerhult och sin jeep med "Leif GW Persson" i guldskrift. Från detta bolag plockade GW och Guillou å andra sidan ut så mycket stålar att Lorentzon gick back. Och så bytte de ut låsen på den gemensamma jaktstugan.
Jag ska inte lägga mig i vem som har rätt här. Nuförtiden har ju GW förvandlats till en mysgubbe som på ett charmigt entonigt vis berättar om olika flickmord, alltmedan Guillou sitter instängd för att skriva nåt magnum opus. När vi skrev tidigt nittiotal var de fortfarande arroganta på heltid. Några sanningar ligger nog i det Lorentzon påstår. Vissa berättelser är för detaljrika och borde vara möjliga att källkolla för att vara rena falsarier.
Det är så klart lätt att fatta sympati för den tredje gubben, den helt okände snusaren som varken hade Hamiltonsuccéer eller kriminologin att falla tillbaka på och som enligt honom själv dessutom var den bäste jägaren. Han har visserligen en fäbless för fula tjyvnyp, vilket normalt inte betraktas som sympatiskt, men å andra sidan tjyvnyper han de svenska rekordhållarna i offentliga tjyvnyp.
Vi får veta att GW inte vågar gå på muggen utan att fråga Guillou, att Guillou ser "glad och trygg ut" när han apropå ingenting berättar att Aschberg bara tjänar hälften mot Guillou och att säd vajar "Guillou-hög". Mycket jakttuppande blir det: tydligen har Guillou någonstans skrivit en text om vilken kamp det är att hitta och skjuta ett rådjur, vilket Lorentzon avfärdar med att han och hans spädbarn brukar gå fram till dem och klappa dem på huvudet.
Historien om hur det här teveprogrammet kommer till från första början är förvirrad och dessutom hattigt framställd, men det verkar som om Lorentzon sålt in det hela till det då nystartade Strix, där Stenbeckprotegén Pelle Törnberg tänt på alla cylindrar och föreslagit en pilot. Guillou avfärdar detta och avslutar hela mötet med en märklig jämförelse:
- John Cleese gjorde aldrig något provprogram!
Därefter verkar det som om GW spelat ut kanalerna mot varandra genom att ringa tidningarna och säga att TV4 vill ha programmet, utan att nån på TV4 hört talas om att programmet skulle göras. Vilket i sin tur får SVT:s nöjeschef Monica Eek - efter att ha bjudits på rådjursstek på Fagerhult - köpa fyra program. Vilket GW tolkar som ett löfte om tio program och lägger upp budgeten därefter. "Glöm nu inte att spara varenda kvitto!" lyder GW:s mantra när gänget sen går på restaurang, där GW alltid väljer vin efter principen dyrast.
På vägen till ett första program, som GW och Guillou är mindre intresserade av än de är av att bränna upp budgeten, drar gänget en jaktsväng till Estland (där Lorentzon naturligtvis har jagat mycket mer än de båda andra). På färjan väljer Guillou Chateau d'Yquem för 2325 kronor. GW vägrar att äta smörgåsbord med motiveringen:
- Men för fan Pelle, du tror väl inte att Jan och jag går och ställer oss i någon jävla matkö på ett vuxendagis för att slåss med gamla kärringar med handväskor om rökta ålar och gravad lax!
När GW och Guillou inte får den hytt de vill ha viftar GW med sitt visitkort från Justitiedepartementet och Guillou instruerar de andra: "Se nu till att ni på tre olika ställen i era artiklar baktalar Vikinglinjen, och det ska vara med versaler!" (Guillou uppfyller själv löftet). Sen häller de konjak för 357 kronor i en soffa, varpå Guillou slår ner en påflugen man från frikyrkan och GW glömmer sitt hyttnummer.
Sen dricks det mer sprit.
På nåt vis blev det teve i slutändan, även om det enligt Lorentzon inte precis blev bra teve. Han sammanfattar det första avsnittet:
Scen 13 skulle, enligt Leifs synopsis, avslutas med skrik och skratt från övervåningen. Det var väl i stort sett det enda som hördes under 58 minuter. Ett dovt bakgrundsbrus, rop och skrik som störde varje ansats till samtal. Men det fanns också något positivt i detta, eftersom TV-tittaren då inte hörde allt skit som snackades denna glada kväll på Fagerhult.
Bisarr är en skildring av när Lorentzon och Guillou är ute och filmar när Guillou ska panga vildsvin:
- Jo, sa Jan, man kunde ju hitta på namn till griskultingarna som springer där och kivas - namn av kända personer.
Jan lyfte upp sin bössa och medan han följde griskultingarnas irrande hit och dit genom kikarsiktet började han ge ord åt sin nya idé.
- Titta, där har vi Ebbe, han som står och nosar den där andra lilla i arselet. Och har man sett, där kommer ju Anna-Greta i sällskap med Calle. Och den där, längst bort, som ser så jävla korkad ut måste ju vara Nils-Erik eller ...
Jan höll en lång och bitvis mycket rolig monolog om Ebbe Carlsson-affärens figurer i vildsvinskultingarnas skepnad. Men så kom han plötsligt till en punkt i sin novell, då fnisset fastnade i halsen. Det var när nassen Hasse kom in på scenen och Jan kramade avtryckaren och sa "pang".
Som sagt: jag vet inte om Lorentzon har rätt. Han kanske hittade på allt. GW och Guillou är kanske ödmjuka lirare som inte alls gillar elakheter och allt som är dyrt. Lorentzon var kanske bara bitter för att han inte skrivit lika många böcker om skickliga spioner och dåliga poliser.
Men jag blir onekligen lite sugen på att se om de där fyra programmen med Grabbarna på Fagerhult.
Post Title
→Den tredje snusketören.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/05/den-tredje-snusketoren.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
