Under min uppväxt producerade Malmö-TV fortfarande succéer. Barnjournalen fick Stora journalistpriset, Här är ditt liv bredde ut sej som en äggmaräng över lördagskvällarna, Helt Apropå vann Guldrosen i Montreaux, Ernst-Hugo kom hem till Skåne och gjorde några mördarporträtt i "Skånska mord" som helt lyckades överskugga det faktum att filmerna var kassa ...
Men det vilade en förbannelse över tevehuset på Jägersro. Jag har själv knallat de där korridorerna upp och ner och hört spökena eka. En efter en föll de av och ifrån, uppslukade av ett stort svart hål. De offrade allt och mötte döden och spriten och verkligheten. Några få lyckades fly från den värsta förnedringen - Malena Ivarsson tog sej till Stockholm, Richard Hobert till filmindustrin - men de flesta stirrade ödesgudinnan i vitögat.
Bengt Fahlström värvade knattereportrar och förklarade för ungdomen att W.A.S.P. stack kvinnor i halsen och slickade på svärdet efteråt. "Barnjournalen" var ett behjärtansvärt program och Fahlströms engagerade ciceronskap överskuggade hans tunna hår. Sen trillade han ut bakvägen. Började skriva travtips i tidningen Lektyr. Sågs i konstiga kläder i parker i Malmö. Står fortfarande som "fil.mag./ TV-producent" på www.hitta.se. Har inte producerat teve sen typ "Znax", sommarlovsmorronteve typ 88.
Lasse Holmqvist var Stjärnan. I tjugofem år samlade han landets, världens och i synnerhet Skånes nomenklatura till primetime-spottarna. Besågs och besöktes. Birgit Nilsson, Ingrid Bergman och - i princip varje vecka - Eva Rydberg och Jan Malmsjö skapade tevehistoria, ledsagade av Holmqvists trygga småprat och Janne Tollarparns glänsande smilgropar.
Så drabbade högmodet Holmqvist. Det räckte inte med lördagskvällarna, storstjärnorna, nepotismen, makten. Han ville till USA och han ville till Danmark. Han skulle skapa en egen tevekanal: Öresundskanalen. Han hävdade att skåningar och danskar längtade efter en kanal som, med betydligt mindre resurser än SVT och DR, berättade om vad som hände i Malmö och Köpenhamn. Påståendet var felaktigt. Intresset var obefintligt.
Och en man som vant sej vid sjuttitalets monopol-SVT:s budgetar klarade sej naturligtvis ingenstans på den fria marknaden. Ikaros vingar smälte. Två konkurser ledde till två hjärtinfarkter ledde till ond bråd död. I dokumentären "TV till varje pris" har alla intervjuade samma vemodiga ansiktsuttryck. Varför var detta så viktigt för honom? Han hade ju allt - varför var han tvungen att slänga det rakt ner i Öresund?
Stellan Sundahl var hjärnan och stjärnan i Helt Apropå, satirgruppen som geniförklarades när de framställde Ingvar Carlsson som en sko. På mitt mellanstadium citerades Helt Apropås årskrönika hela året fram till nästa. När jag köpte cd:n "Helt Apropå i bitar" femton år efter att programmet lagts ner insåg jag att jag kunde nästan alla låtar utantill trots att jag inte hört dem sen de sändes.
Jag har aldrig hört en anekdot om Helt Apropå-gänget, varken från deras tid som lundaspexare, deras tid på teve eller deras tid i förskingringen, som inte innefattat sprit. Jag har småpratat med en av Helt Apropå-stjärnorna i en timmes tid. Jag ställde inte en enda fråga om alkohol. Jag fick en herrans massa svar.
Sundahls talang var odiskutabel. Han hade alla chanser att bli den småputtriga medelålderssatirens grand old man. 53 år gammal dog han. Jag vet inte om det verkligen var spriten eller cigaretterna som tog honom, men de hjälpte nog till.
Ola Ström och Per Dunsö var malmöteves barnalibi. "Sångbåten", "Drömplanket", "Dörren", till och med "Toffelhjältarna" minns jag som kvalitativa barnproduktioner. Musikaliskt, inspirerat, roligt, med lillgamla barnstjärnor som fläckarna på solen. Så fick de för sej att barnprogram är ett lämpligt forum för pattar. "Solstollarna" handlade, lite övergripande, om hur Per och Ola satt på Ribban och glanade på Samantha Fox och Bill Wymans minderåriga fru Mandy Smith.
De fick visserligen göra en produktion till efteråt. "CozMoz" var en rymdkomedi om miljön, kliniskt ren från yppiga flickbröst. Den räckte inte för att övertyga SVT-ledningen. Per och Ola gjorde tevereklam för TV-grillen och Doros telefonsvarare. Sen flyttade Per till Blekinge och gjorde prisbelönt barnmusik med sin fru. Ola satt kvar på Lilla Torg i Malmö och skrev kåserier i ett lokalt reklamblad om hur han dejtade silikonbröst.
Det var som om själva tevehuset var byggt på sankmark. Det var som om det stod i mitten av en lokal bermudatriangel. En efter en föll de, åttitalsikonerna, de som byggde lokalstationens status. Stundom kanske självförvållat, men mestadels offrade av omständigheterna.
Fortfarande pryds väggarna i huset av Holmqvist-bilder och Helt Apropå-dekor. Fortfarande kan man hitta Ola Ströms gamla tropikhjälm på kostymavdelningen. Som ropar de åt nya generationer "memento mori" och "inget gräs kan växa till himmelen".
Jag vet inte vilken sensmoralen är. Men jag vet att den är påtaglig.
Men det vilade en förbannelse över tevehuset på Jägersro. Jag har själv knallat de där korridorerna upp och ner och hört spökena eka. En efter en föll de av och ifrån, uppslukade av ett stort svart hål. De offrade allt och mötte döden och spriten och verkligheten. Några få lyckades fly från den värsta förnedringen - Malena Ivarsson tog sej till Stockholm, Richard Hobert till filmindustrin - men de flesta stirrade ödesgudinnan i vitögat.
Bengt Fahlström värvade knattereportrar och förklarade för ungdomen att W.A.S.P. stack kvinnor i halsen och slickade på svärdet efteråt. "Barnjournalen" var ett behjärtansvärt program och Fahlströms engagerade ciceronskap överskuggade hans tunna hår. Sen trillade han ut bakvägen. Började skriva travtips i tidningen Lektyr. Sågs i konstiga kläder i parker i Malmö. Står fortfarande som "fil.mag./ TV-producent" på www.hitta.se. Har inte producerat teve sen typ "Znax", sommarlovsmorronteve typ 88.
Lasse Holmqvist var Stjärnan. I tjugofem år samlade han landets, världens och i synnerhet Skånes nomenklatura till primetime-spottarna. Besågs och besöktes. Birgit Nilsson, Ingrid Bergman och - i princip varje vecka - Eva Rydberg och Jan Malmsjö skapade tevehistoria, ledsagade av Holmqvists trygga småprat och Janne Tollarparns glänsande smilgropar.Så drabbade högmodet Holmqvist. Det räckte inte med lördagskvällarna, storstjärnorna, nepotismen, makten. Han ville till USA och han ville till Danmark. Han skulle skapa en egen tevekanal: Öresundskanalen. Han hävdade att skåningar och danskar längtade efter en kanal som, med betydligt mindre resurser än SVT och DR, berättade om vad som hände i Malmö och Köpenhamn. Påståendet var felaktigt. Intresset var obefintligt.
Och en man som vant sej vid sjuttitalets monopol-SVT:s budgetar klarade sej naturligtvis ingenstans på den fria marknaden. Ikaros vingar smälte. Två konkurser ledde till två hjärtinfarkter ledde till ond bråd död. I dokumentären "TV till varje pris" har alla intervjuade samma vemodiga ansiktsuttryck. Varför var detta så viktigt för honom? Han hade ju allt - varför var han tvungen att slänga det rakt ner i Öresund?
Stellan Sundahl var hjärnan och stjärnan i Helt Apropå, satirgruppen som geniförklarades när de framställde Ingvar Carlsson som en sko. På mitt mellanstadium citerades Helt Apropås årskrönika hela året fram till nästa. När jag köpte cd:n "Helt Apropå i bitar" femton år efter att programmet lagts ner insåg jag att jag kunde nästan alla låtar utantill trots att jag inte hört dem sen de sändes.Jag har aldrig hört en anekdot om Helt Apropå-gänget, varken från deras tid som lundaspexare, deras tid på teve eller deras tid i förskingringen, som inte innefattat sprit. Jag har småpratat med en av Helt Apropå-stjärnorna i en timmes tid. Jag ställde inte en enda fråga om alkohol. Jag fick en herrans massa svar.
Sundahls talang var odiskutabel. Han hade alla chanser att bli den småputtriga medelålderssatirens grand old man. 53 år gammal dog han. Jag vet inte om det verkligen var spriten eller cigaretterna som tog honom, men de hjälpte nog till.
Ola Ström och Per Dunsö var malmöteves barnalibi. "Sångbåten", "Drömplanket", "Dörren", till och med "Toffelhjältarna" minns jag som kvalitativa barnproduktioner. Musikaliskt, inspirerat, roligt, med lillgamla barnstjärnor som fläckarna på solen. Så fick de för sej att barnprogram är ett lämpligt forum för pattar. "Solstollarna" handlade, lite övergripande, om hur Per och Ola satt på Ribban och glanade på Samantha Fox och Bill Wymans minderåriga fru Mandy Smith.De fick visserligen göra en produktion till efteråt. "CozMoz" var en rymdkomedi om miljön, kliniskt ren från yppiga flickbröst. Den räckte inte för att övertyga SVT-ledningen. Per och Ola gjorde tevereklam för TV-grillen och Doros telefonsvarare. Sen flyttade Per till Blekinge och gjorde prisbelönt barnmusik med sin fru. Ola satt kvar på Lilla Torg i Malmö och skrev kåserier i ett lokalt reklamblad om hur han dejtade silikonbröst.
Det var som om själva tevehuset var byggt på sankmark. Det var som om det stod i mitten av en lokal bermudatriangel. En efter en föll de, åttitalsikonerna, de som byggde lokalstationens status. Stundom kanske självförvållat, men mestadels offrade av omständigheterna.
Fortfarande pryds väggarna i huset av Holmqvist-bilder och Helt Apropå-dekor. Fortfarande kan man hitta Ola Ströms gamla tropikhjälm på kostymavdelningen. Som ropar de åt nya generationer "memento mori" och "inget gräs kan växa till himmelen".
Jag vet inte vilken sensmoralen är. Men jag vet att den är påtaglig.
Post Title
→Det svarta tevehålet.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/det-svarta-tevehalet.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
