Billy Butt är idag en knäckt och stukad man av klassiskt rättshaveristiskt snitt. En gång i tiden var han en galen skivbolagsdirektör, Bert Karlssons främste konkurrent och mannen som hittade Lisa Nilsson. Samt gav ut Loa Falkman, Tommy Körberg och Janne Malmsjö. Och skrev "Vår julskinka har rymt".
Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.
Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, "nöjesprofil" med taskig klang).
Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan "T-skjortor" (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.
"Avslöjaren" av denna "skandal" var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre fördomsfulle operettälskande jävla journalistpajas som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).
Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.
När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen
Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej
Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv
De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy
De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten
(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur
Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.
Ni behöver inte avundas mej.
Liksom för Bert var Billys främsta arbetsredskap telefonen. Bägge lär de ha ringt dagligen till alla nöjesjournalister de kände och kände till, vilket kan ge en hint om varför de inte alltid hade tid över till sina produktioner.
Ändå blev Butt sur när tidningarna faktiskt skrev om honom. Detta eftersom tidningarna inte bara skrev att han var en gudabenådad kompositör som ledde ett klanderfritt skivbolag, utan också antydde i stora rubriker att han var en lurendrejare (och, ytterligare några år senare, "nöjesprofil" med taskig klang).
Det var nåt med en guldskiva som Butt påstod att Lisa Nilsson eller möjligen Tommy Körberg fått, men där det vid närmre koll visade sej att Butt hade köpt de flesta plattorna själv (vilket inte riktigt räknas). Enligt Butt själv var det inte fråga om några skivor utan "T-skjortor" (se kommentarerna) och alltihop var således ett fabricerat scoop.
"Avslöjaren" av denna "skandal" var dåvarande Arbetets dåvarande nöjeschef, Tony Kaplan (inom parentes den enskilda människa jag retat mej mest på i livet, vilket beror på att 1) vi hade Arbetet i mitt barndomshem, 2) Tony Kaplan är den mest reaktionäre fördomsfulle operettälskande jävla journalistpajas som krupit fram under en våt sten i skogen, och 3) jag trots allt haft ett ganska tryggt liv).
Butt hanterade irritationen över detta avslöjande så som vi alla skulle ha gjort: han gav ut en discosingel där han listade vilka nöjesmurvlar han gillade och inte.När jag först kom till Sveriges land
då var jag galen
Kunde inte låta bli
biltelefonen
Jag ringde Magnus Jansson
och sen till Stefan Sjöström
Jag hade världens bästa grej
Ninni Jonsson hon är så snäll
Men ej Måns Ivarsson (den jäkeln)
Min bästa vän är ju Lars Anrell
Men även han kan
som Tony Kaplan driva
Med mej och min guldskiva
Men nu så gör jag en helt själv
De skriver bara skit
De tror att jag är silly
De kallar mej för parasit
Men jag är bara Billy
De skriver bara skit
De tror att jag är rutten
Men jag är ingen parasit
För jag är bara Butten
(Tal:) Jag är ingen parasit, jag är en snäll figur
Singeln kom dessvärre aldrig ut på marknaden, utan skickades till våra tabloider och den hedervärda kåren nöjesskribenter. Ett ex hamnade på Sveriges Radio. Så har jag fått låten i min ägo.
Ni behöver inte avundas mej.
Post Title
→Butts and ifs.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/03/butts-and-ifs.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
