I en ny - ett konstigt ord i sammanhanget, men skit samma - bok om Hoola Bandoola citerar författaren Örjan Svedberg ett brev Mikael Wiehe tog emot i sjuttitalets början. Det var undertecknat Stefan Ringbom och Gunnar Idering, två av de musikaliska motorerna och politiska kommissarierna i Fria Pro-teatern.Kort bakgrund: Hoola var ett politiskt popband, en del av den s.k. musikrörelsen/ proggen. Deras texter tog emellanåt upp ämnen i tiden - Victor Jaras död (Victor Jara), Francos Spanien (Juanita), kvinnorörelsen (På väg) - men lika ofta var de allmänt resonerande kring samhällsfrågor. "Vem kan man lita på?" med sitt Dylan-inspirerade bildregn är knappast figursydd för några politiska partier, "Jakten på Dalai Lama" är en mångbottnad historia om sökande, "Garanterat individuell" och "Man måste veta vad man önskar sig" är vidräkningar på ett personligt plan med en, visserligen politiskt, tvivelaktig väninna.
Detta gjorde att Hoola var större än musikrörelsen. Deras plattor köptes av folk som var allmänvänster och - gud förbjude - bara musikaliskt intresserade. Man kan se detta ur flera vinklar. Först och främst kan man förstås se det som att ett popband är i sin fulla rätt att spela pop om vad de behagar, men det var inte riktigt ett argument i tiden.
Mikael Wiehe - som alltid varit bra på att rationalisera och verbalt motivera allt han gjort - såg det som nåt positivt: folk kom till konserterna för att höra sjyssta låtar och på kuppen kunde de ta del av Wiehes argumentation från scenen.
Ringbom och Idering i Fria Pro-teatern - som var en maoistiskt färgad musikteatergrupp med åtskilliga nävknytande proggstänkare på repertoaren - såg det som nåt klart negativt. Efter brevöppningen "Kamrater i Hoola Bandoola Band" skrev de således:
Era texter verkar inte sprungna ur kampen direkt och detta är helt naturligt eftersom ni inte själva deltar i denna kamp på samma sätt som arbetande människor, vare sej det gäller ungdom eller äldre. Det är inte det förhållandet att ni inte står på ett fabriksgolv som är dåligt utan det är er kontakt med människor som gör det dålig (sic!).
Nä, det hade naturligtvis varit övermaga även för två opåkallade politiska magistrar som själva ägnade sej åt att slå på instrument att kräva av Wiehe och Afzelius att de borde börja jobba på Kockums istället.
Detta förhållande återspeglas omedelbart i era texter. Dom handlar visserligen på ett plan om människors liv. Om frihetslängtan, känsla av instängdhet, hopplöshet, brist på framtidstro o.s.v. men vad vi vill diskutera är om ni inte inte närmar er dessa ämnen utifrån en något akademisk, intellektuell hållning.
Mikael Wiehe måste ha varit mycket tacksam för att två kollegor valde att skriva till honom och berätta om att han gjorde fel när han inte skrev på det språk som "arbetande människor har" (arbetare är som bekant en helt igenom homogen grupp som bl.a. utmärks för att lyssna mycket på Fria Pro-teatern). Särskilt som kollegorna i fråga också uppmanar Hoola att istället spela folkmusik:
Er form uttrycker ganska väl det innehåll ni förmedlar, anser vi, och mot plattan som sådan finns inget att invända. Den är väl spelad, den svänger bra och den är inte tråkig.
Visst känns det som att det är just de här bägge undertecknarna som är mest lämpade att avgöra vad som svänger och vad som är tråkigt?
Men det faktum att ni uteslutande använder er av en viss form av amerikansk pop gör, tycker vi, att ni i praktiken förnekar den väldiga skatt av musikaliska traditioner som finns innanför vårt eget lands gränser.
Debatten anknyter till skriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik", där samme Ringbom åter igen trycker på att det enda riktigt revolutionära är polskor och gånglåtar.
Jag tycker det är ett mycket fascinerande brev. Dels för att debatten känns så avlägset något som veterligt debatteras idag, dels för det övermaga sättet att vilja "diskutera" - läs: bestämma - hur andra konstnärer valt att uttrycka sej. Idag ligger all progg på samma samlingsplattor. För ett modernt öra låter allt som nånting långt till vänster om vänsterpartiet. Då fanns uppenbarligen enorma motsättningar mellan folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt en marxistisk agenda med amerikansk-inspirerad pop och folk i runda glasögon som ville revolutionera världen enligt marxistisk agenda med svensk-inspirerad pop.
Post Title
→Kamrater i Hoola Bandoola Band!
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/10/kamrater-i-hoola-bandoola-band.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
