Showing posts with label kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig. Show all posts
Showing posts with label kalle lind försöker för ett ögonblick vara allvarlig. Show all posts

Mulatter, bögar, politiskt korrekta och idioter.

    Det här är en text ur tidskriften Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-och-rentav-Landskrona-regionen. Där skriver jag när jag blir ombedd. Ibland på larv, ibland på allvar. Den här gången åtminstone delvis på allvar.När Lasermannen 2.0 häromsistens hade det dåliga omdömet att lamslå Malmö, skrev tidningarna att målen för beskjutningarna var ”invandrare”. Det var det naturligtvis inte alls. Lasermannen 2.0 sköt inte efter danskar, engelsmän eller US-amerikaner. Han kollade inte heller upp huruvida de han sköt på själva flyttat till Sverige eller var ättlingar i tredje led till utomeuropéer som kommit hit för sextio år sen.

    Lasermannen 2.0 sköt på människor med mörk hud.

    Även om Lasermannen 2.0 eventuellt inte bara ogillade mörkhyade invandrare utan var så storsint att han ogillade alla invandrare, så var det mörkhyade han sköt på. Alla som någonsin gett sig ut för att knäppa slumpvisa invandrare vet att det är väldigt svårt att skilja en finländare från en vanlig svensk på lite avstånd. Lasermannen 2.0 verkar ha tagit det säkra före det osäkra.

    Det finns nåt paradoxalt i tidningsrapporteringen. I den neurotiska rädslan för att använda ord som eventuellt är nedsättande, tog journalisterna det ord vi alla fått lära oss är minst värdeladdat: invandrare. Effekten blev i praktiken att man satte likhetstecken mellan ”mörkhyad” och ”invandrare” och gjorde de bestialiska handlingarna till en fråga om invandring. I själva verket var väl Lasermannen 2.0 en fråga för psykiatrin.

    Inom den vita svenska medelklass som jag själv och större delen av landets journalistkår tillhör, finns en enorm rädsla för att råka förolämpa så kallade minoriteter genom att använda fel benämning. Det är en rädsla som i mycket bygger på respekt, men som också kan slå över i arrogans.

    Jag träffade en gång på en väninna av politiskt korrekt natur. Hon frågade om jag kände ”Hanna” (låt oss kalla henne så eftersom det var så hon hette). Jag letade i huvudet efter olika Hannor i den yttersta bekantskapskretsen och hittade till slut den jag trodde åsyftades.

    ”Är hon mulatt?” sa jag.
    ”Det vet jag ingenting om”, sa min väninna.
    ”Okej, jag vet att det är ett tveksamt ord, men du förstår vad jag menar och det är ingen annan som hör”, sa jag.
    Ingen reaktion.
    ”För den Hanna jag tänker på har afrikansk pappa. Är det hon?” sa jag.
    ”Vet inte.”
    ”Fast har hon lite mörkare hud än du och jag?”
    ”Vet inte.”
    ”Men har du inte träffat henne?”
    ”Jodå.”

    Vi fick diskutera en god stund till innan vi kom fram till att vi faktiskt pratade om samma Hanna. Och ja, denna Hanna har en pappa som kommer från Afrika, vilket har gjort att hennes hud har mörkare inslag än t.ex. min, eftersom min pappa kommer från Finspång. Min väninna var så impregnerad av politisk korrekthet att hon sa sej aldrig ha noterat Hannas hudfärg under de timmar och dygn de umgåtts. Lite förvånande dock att hon i alla fall kunde se att Hanna var tjej.

    Nej, det här kommer inte att bli en krönika som raljerar över den politiska korrektheten. Jag har aldrig riktigt förstått varför ”politisk korrekt” är ett skällsord. Normalt syftar det på att någon är mot rasism, sexism och orättvisor. Jag förklarar mig gärna skyldig till den anklagelsen. Det är helt okej för mig om någon kallar mig ”mullig antisexist” eller ”jäkla jämställdhetsivrare”.

    Och nej, det kommer inte heller att bli en krönika som hävdar vita människors rätt att säga ”neger”. Ni som besökt Kiviks marknad har sett T-tröjorna: ”Varför får man säga vitlök men inte negerboll?” (brukar kunna köpas i samma stånd som ”Absolut T-röd – för god för att kolsyra”). Resonemanget brukar lyda att ”neger” inte är ett nedsättande ord eftersom det egentligen betyder kort och gott ”svart” och därmed egentligen är värdeneutralt.

    Ords betydelser förändras. Även om ”apelsin” från början – egentligen – betyder ”äpple från Kina” så innebär det inte att en apelsin är ett äpple från Kina. Det är en citrusfrukt, ofta från Israel eller Sydafrika.

    Och läser man t.ex. gamla protokoll från sinnessjukhus (vilket jag gärna rekommenderar folk att göra) ser man att ”idiot”, ”imbecill”, ”sinnessvag”, ”stollig” och ”fånig” från början har använts som kliniska, objektiva benämningar på folk med Downs syndrom eller schizofreni. Få går väl med på att de orden idag skulle vara värdeneutrala, oavsett hur man förhåller sig till psykiskt avvikande. Vi kan fortsätta kalla Jimmie Åkesson idiot utan att stöta oss med några gruppboenden.

    På samma vis har ordet ”neger” med tiden laddats med diverse negativa värden, associationer till slavhandlarnas ”nigger” och en allmänt kolonialistisk kultur, vilket gör att många svarta tar det som en förolämpning. Och det måste nog trots allt vara upp till dem att bestämma vad de blir förolämpade av.

    Att påstå att ”neger” inte skulle vara nedsättande blir lite grann som att påstå att ”rövhål” inte heller skulle vara det: ”Ja, men ringmuskeln är ju en för kroppen och peristaltiken oerhört viktig öppning som alla människor har, det kan ju ingen ta illa vid sig av att bli kallad?”

    Särskilt lite rätt att bestämma vad som är förolämpande och inte har naturligtvis den som ändå inte löper någon risk att bli förolämpad, dvs. icke-svarta.

    Så det är alltså inte min rätt att slänga mig med politiskt inkorrekta termer jag försvarar. Jag vill bara uttrycka en försiktig oro för att ängsligheten för orden kan leda till en ängslighet för frågan. Om man fyller begreppet ”neger” med för mycket negativ laddning finns risken att vi till slut inbillar oss att det skulle vara något negativt med att vara en.

    Det är här det parodiska kommer in: min väninna som enträget vägrade att se att Hanna hade afrikanskt påbrå framstod ju snarast som blind. En svart man är ju en svart man och skulle nog mest bli putt om nån kom och påstod att han ser ut som Johan Glans.

    Att vägra erkänna att någon är bög, flata, jude, svart, iranier, rullstolsburen eller döv är att vägra denne någon en del av deras identitet. Jag vet inte vem man hjälper om man står och mumlar till en döv människa och räknar med att denne ändå ska uppfatta allt man säger.

    För det är viktigt att komma ihåg att varje gång vi minerar ett ord så riskerar vi att också minera det ordet representerar. Vill man t.ex. komma till rätta med diskriminering i krogköer måste man ha ett ord för dem som inte släpps in – mörkhyade, icke-arier, whatever – och vill man kunna förklara för barnen varför farbror Allan inte har någon fru så är ”han är bög” en ganska behändig mening.

    Ibland hör man resonemanget att tar man bort själva orden så tar man också bort skillnaden mellan människor. Det är vackert som tanke, men lika verklighetsfrämmande som att tro att mobbning försvinner om man tvingar alla elever att gå i skoluniform. Vill vi ha ett mångfacetterat samhälle behöver vi också begrepp för att betona varandras skillnader – de skillnader som gör oss unika och originella.

    Å andra sidan behöver vi också ord för att understryka varandras likheter. Där finns sen länge ett ganska bra: människa.

Post Title

Mulatter, bögar, politiskt korrekta och idioter.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/01/mulatter-bogar-politiskt-korrekta-och.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Politiskt inlägg.

    Jag vill ju egentligen inte ta ställning i frågor. Särskilt inte känsliga; dit räknas allt från Israel till vilken mognadsgrad en avokado bör ha uppnått vid perfekt förtäring. Det är så jobbigt när folk blir arga, särskilt om det är människor med bättre argument och en massa statistik som kommer och hackar hål på alla ens djupt kända känslor. Bättre vara hal och ironisk, bättre säja att allt är på skoj och larv.

    Men det här med snubben som fällts för 51 TECKNADE bilder av så kallad barnpornografisk karaktär är inte värdigt ens den svenska varianten av demokrati, dvs. demokrati med ärvt statsskick, dvs. skendemokrati. Åtalet har naturligtvis inte ett piss med nån vilja att skydda några stackars kids att göra (ingen lär ha tagit skada om inte konstnären ritat med spetsig penna direkt på någons hud). Det är istället ett utfall av a) glädje över att styra och ställa med andra människor, och b) gammal hederlig sexualneuros.

    Den fällde uttalar sej själv här. Läs det gärna. Det är ganska angeläget. Kom ihåg att alla inskränkningar av demokrati börjar med det majoriteten finner misshagligt.

Post Title

Politiskt inlägg.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/07/politiskt-inlagg.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

    Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad "Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

    Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mej en LP med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. "Äppelkriget" såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: "Blommig falukorv", "Varför är det så ont om Q?". Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: "F", "Rosa rummet".

    Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, "tusenkonstnär". Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

    Mannen - nåväl, ynglingen - längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

    Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi passerar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från Leksand hundra år tidigare.

    Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

    Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa "om femti år kanske ..."

    Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som "17-årige poeten Carl Lind" på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och - åtminstone enligt Maria Küchen - tyckt om det.

    För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.

    Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

    Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad - vilket händer, tack vare det välsignade nätet - som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

Post Title

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/06/en-stor-dag-i-hasse-alfredsons-liv.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Waters under broarna. Och över huvudet.

    Jag har skrivit om dvd:n "This Filthy World" tidigare - den skönt bisarre undergroundregissören John Waters spoken word-föreställning där han berättar om sina filmer, om sitt liv som freak och om nya trender inom bisarr sex. Igår söndag såg jag honom live, på scen, i Malmö. I en halvfull salong. 30% bögar, 69% nördar och så min fiancé och nyfödde.

    När jag gick på folkhögskola 94-95, längst in i det skånska mörkrets hjärta, satte vi oss på bussar med två byten för att ta oss till Lund och biograf Södran med kanske tretti sittplatser, där man fick lösa medlemskap i klubben Haunted House för att se typ en Waters-film och en Dario Argento från videokanon. Det kändes subversivt och givetvis är det så plastkräftscenen i Multiple Maniacs bäst bör njutas.

    En annan gång såg jag och min fiancé Female trouble på en bögbiograf i San Franciscos Castro-kvarter. Med levande organist som förspel och många spontanapplåder från publiken under föreställningen. Det var också ett ypperligt obskyrt sätt att ta del av smaklösheterna. Bäst kändes applåderna efter skämt jag inte förstod, men som jag upplevde var kodade signaler inom en utsatt bögcommunity.

    Plötsligt finns John Waters tillgänglig - hade jag inte varit en hämmad fan hade jag kunnat ta på honom - och det är för udda för att jag riktigt ska kunna ta in det som ett faktum. För min del hade det lika gärna kunnat vara ett hologram.

    Han säjer exakt samma saker som på dvd:n jag har i hyllan hemma och är klädd i lika konstiga överdesignade kläder. Enda gångerna känslan av Här och Nu infinner sej är när han börjar prata om "Ausa Valdoo and Knottbi and the bride of Christ" och när han inte hittar rätt utgång i slutet utan fumlar runt bland de svarta tygsjoken.

    Men det spelar ingen roll. På morgonen läste jag en artikel om Björn Söder - Sverigedemokraternas partisekreterare, som vill eliminera alla kulturbidrag utom till vikingamusuem och folkdräktssamlingar, som vill påminna om att steget från Pride-parader till tillåtet tidelag är försvinnande kort, som vill inskränka tandvård för de papperslösa, som vill skapa ett samhälle av beskäftiga lillgamla män i gråa Brothers-koftor och de flickor som kan tänka sej att ligga med såna - och efter ett sånt adrenalinpåslag är det en fröjd att svalka av sej i Waters historier om att se Bergman på LSD ihop med obesa transvestiter.

    När Waters inte gör film om sexmissbrukare eller seriemördande hemmafruar, åker han runt i USA och propagerar mot dödsstraff och undervisar fångar på kåkarna (som inte sällan tycker att han är en sjuk jävel).

    När Söder inte står och spottar fradga över att misshandlade människor på samhällets botten får en kvarts tandvård, sitter han antagligen hemma och ondgör sej över att inte alla människor vill ha en mjuk grå kofta från Brothers.

    Waters manar till tolerans och öppenhet. Söder manar till Brothers-koftor i ljusgrått. Det smärtar mej att Waters gör det till halvfulla salonger samtidigt som koftkillen verkar vara på väg in i riksdan.En ung Waters (redan då i hallickmustasch) bredvid Divine utan drag (och dessutom i livet). Male bonding när den är som minst male och mest bonding.

Post Title

Waters under broarna. Och över huvudet.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/waters-under-broarna-och-over-huvudet.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Han lever!

    ”Z” (1969) är en av de bästa politiska filmer jag sett. Troligen för att den a) väljer komedin som form och b) anonymiserar alla autentiska förebilder. Vi vet att regissören Costa-Gavras och kompositören Theodorakis var greker, och vi anar general Papadopoulos militärjunta mellan raderna, liksom Francos Spanien, Hitlers Tyskland och Orwells 1984. Dessutom annonserar inledningstexten att ”varje likhet med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är ingen slump. Den är avsiktlig.”

    Filmen utspelar sej dock i ett icke namngivet land där folk pratar franska. Hittepå-namnen på människor och partier gör filmen till ett tidlöst dokument om förtryckets taktik och mekanismer.

    ”Z” är historien om hur polis och militär i en skendemokrati hetsar pöbeln att döda oppositionsledaren. Det är svettig paranoia och komplicerad konspirationsteori. Det är framprovocerat våld, arrangerade självmord och ett samhälle där den fysiskt starke formulerar sanningen. Trust no one. Diktatur är demokrati.

    Det är en film som upprör. Och inte fan blir jag mindre upprörd för att Costa-Gavras använder farsen som form. Tvärtom. Att man inte ska skoja om det fruktansvärda är som bekant nåt de präktiga hävdar för att själva framstå som mer engagerade. Hellre lägga huvet på sned och säja ”usch så hemskt” och se till att alla ser ens krokodiltårar.

    Filmens komiska höjdpunkt – om man nu går med på att tragik är komiskt – kommer i eftertexterna. Skämtet – som naturligtvis hade varit ännu roligare om det inte varit på allvar – har Costa-Gavras snott rakt av från Papadopoulos. Punkt för punkt listas allt som grekjuntan passade på att förbjuda:

    * långt hår
    * kort-kort
    * Sofokles
    * Tolstoj
    * Mark Twain
    * Euripides
    * att krossa glas på ryskt vis
    * strejk
    * Aischylos
    * Aristofanes
    * Nationalencyklopedin
    * Ionesco
    * Sartre
    * Beatles
    * Albee
    * Pinter
    * tryckfrihet
    * sociologi
    * Beckett
    * den homosexuelle Sokrates
    * Dostojevskij
    * Gorkij
    * "Vem är vem?"
    * modern musik
    * populär musik
    * modern matematik
    * bokstaven Z - som på grekiska betyder "han lever"

    Så skar den fascistiska juntan bort inte bara den västerländska civilisationen, utan också den egna stolta kulturhistorien. Filosofin, dramatiken och epiken raderades ut ur skolböckerna och beslagtogs från biblioteken. Så var det år 0 på nytt och människan hade aldrig lärt sig tänka.

    Ikväll går vi alla ut och krossar glas på ryskt vis, läser högt ur Vem är vem? och trallar Ob-la-di-ob-la-da för att manifestera vår rätt att tänka fritt och att skratta åt det läskiga.


    På bilden: en glad fascist.

Post Title

Han lever!


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/02/han-lever.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ett nästan seriöst inlägg.

    16 april 1983. En upprörd Palme i riksdagens talarstol har retat upp sej på nåt Ulf Adelsohn sagt om svensk utrikespolitik (det här var i samma veva som moderaterna såg en sovjetisk u-båt i varje svenskt badkar och ibland nog såg rätt).

    Att kritisera svensk utrikespolitik under Palme var att sparka Palme personligen på pungen. Att Adelsohn sen stack på valmöte i Finland och inte tog den utrikespolitiska debatten var en personlig skymf mot Palme. Karln skälver av indignation när han väser i staccato:

    Efter dessa angrepp så försvinner herr Adelsohn till utlandet för att hålla valtal! (---) Hälsa honom att Sveriges utrikespolitik är inga pajaskonster. Det är inte hä hä och häpp häpp.

    Att Palme och Adelsohn inte var dom såtaste vänner är känt. Personkonflikten utnyttjades också flitigt av partistrateger inom bägge leden; varje gång Olle varit taskig mot Uffe var det synd om Uffe.

    Lite anmärkningsvärt var det dock när man från moderathåll ville insinuera att Palmes irritation över Adelsohn hade antisemitiska undertoner (Adelsohn har judiskt påbrå - h:t i efternamnet är alltså inte för att vara fin i kanten).

    När Palme vid nåt tillfälle kallade Adelsohn för "en främmande fågel" i debatten var Gunnar Heckscher, f.d. högerledare och själv judisk, snabbt framme och förklarade för Adelsohn att det är ett per definition antisemitiskt uttryck. Adelsohn själv ryggade en smula för påståendet.

    Riktigt konspirationsteoretiskt blev det dock när man ur palmecitatet ovan ville krama fram att "häpp häpp" skulle syfta på det gamla slagordet HEP - Hierusalem Est Perdita (Jerusalem är förlorat) - som var särskilt vanligt under pogromerna i 1800-talets Ryssland (dvs en kristen kritik mot judarna som tillät muslimerna att gå in i Jerusalem).

    It makes no sense. Indicierna som lades fram var att Palme med sitt baltiska påbrå skulle ha uttrycket särskilt aktuellt. Men fortfarande blir ju citatet fullkomligt obegripligt. Skulle Palme EGENTLIGEN ha sagt "inte hä hä och Jerusalem är förlorat - Jerusalem är förlorat"? Vad betyder i så fall det? Och vad har det med svensk utrikespolitik och pajaskonster att göra?

    Enligt Adelsohn syftade "häpp häpp" på helt andra saker. I själva verket var Palme upphängd på ett uttalande Adelsohn gjort om sossarna, där han menade att "Gunnar Nilsson (LO-ledaren) sa HIPP, Feldt sa HAPP och Palme sa HÄPP". Vilket gör det hela marginellt begripligare.

    Men jag tycker det är fascinerande som exempel på när man griper efter dom tunnaste halmstrån. Moderaterna hade väl alla skäl att tycka illa om Palme ändå - han tyckte ju inte som dom - och behövde knappast läsa mellan raderna och spå i kaffesump för att hitta indicier på att Palme tyckte Adelsohn var en fjant. Det sa han så gärna i klartext.

Post Title

Ett nästan seriöst inlägg.


Post URL

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/01/ett-nastan-seriost-inlagg.html


Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Popular Posts

My Blog List

Blog Archive