Det här är en text ur tidskriften Aluma, hemlösas tidning i Malmö-Lund-och-rentav-Landskrona-regionen. Där skriver jag när jag blir ombedd. Ibland på larv, ibland på allvar. Den här gången åtminstone delvis på allvar.
När Lasermannen 2.0 häromsistens hade det dåliga omdömet att lamslå Malmö, skrev tidningarna att målen för beskjutningarna var ”invandrare”. Det var det naturligtvis inte alls. Lasermannen 2.0 sköt inte efter danskar, engelsmän eller US-amerikaner. Han kollade inte heller upp huruvida de han sköt på själva flyttat till Sverige eller var ättlingar i tredje led till utomeuropéer som kommit hit för sextio år sen.
Lasermannen 2.0 sköt på människor med mörk hud.
Även om Lasermannen 2.0 eventuellt inte bara ogillade mörkhyade invandrare utan var så storsint att han ogillade alla invandrare, så var det mörkhyade han sköt på. Alla som någonsin gett sig ut för att knäppa slumpvisa invandrare vet att det är väldigt svårt att skilja en finländare från en vanlig svensk på lite avstånd. Lasermannen 2.0 verkar ha tagit det säkra före det osäkra.
Det finns nåt paradoxalt i tidningsrapporteringen. I den neurotiska rädslan för att använda ord som eventuellt är nedsättande, tog journalisterna det ord vi alla fått lära oss är minst värdeladdat: invandrare. Effekten blev i praktiken att man satte likhetstecken mellan ”mörkhyad” och ”invandrare” och gjorde de bestialiska handlingarna till en fråga om invandring. I själva verket var väl Lasermannen 2.0 en fråga för psykiatrin.
Inom den vita svenska medelklass som jag själv och större delen av landets journalistkår tillhör, finns en enorm rädsla för att råka förolämpa så kallade minoriteter genom att använda fel benämning. Det är en rädsla som i mycket bygger på respekt, men som också kan slå över i arrogans.
Jag träffade en gång på en väninna av politiskt korrekt natur. Hon frågade om jag kände ”Hanna” (låt oss kalla henne så eftersom det var så hon hette). Jag letade i huvudet efter olika Hannor i den yttersta bekantskapskretsen och hittade till slut den jag trodde åsyftades.
”Är hon mulatt?” sa jag.
”Det vet jag ingenting om”, sa min väninna.
”Okej, jag vet att det är ett tveksamt ord, men du förstår vad jag menar och det är ingen annan som hör”, sa jag.
Ingen reaktion.
”För den Hanna jag tänker på har afrikansk pappa. Är det hon?” sa jag.
”Vet inte.”
”Fast har hon lite mörkare hud än du och jag?”
”Vet inte.”
”Men har du inte träffat henne?”
”Jodå.”
Vi fick diskutera en god stund till innan vi kom fram till att vi faktiskt pratade om samma Hanna. Och ja, denna Hanna har en pappa som kommer från Afrika, vilket har gjort att hennes hud har mörkare inslag än t.ex. min, eftersom min pappa kommer från Finspång. Min väninna var så impregnerad av politisk korrekthet att hon sa sej aldrig ha noterat Hannas hudfärg under de timmar och dygn de umgåtts. Lite förvånande dock att hon i alla fall kunde se att Hanna var tjej.
Nej, det här kommer inte att bli en krönika som raljerar över den politiska korrektheten. Jag har aldrig riktigt förstått varför ”politisk korrekt” är ett skällsord. Normalt syftar det på att någon är mot rasism, sexism och orättvisor. Jag förklarar mig gärna skyldig till den anklagelsen. Det är helt okej för mig om någon kallar mig ”mullig antisexist” eller ”jäkla jämställdhetsivrare”.
Och nej, det kommer inte heller att bli en krönika som hävdar vita människors rätt att säga ”neger”. Ni som besökt Kiviks marknad har sett T-tröjorna: ”Varför får man säga vitlök men inte negerboll?” (brukar kunna köpas i samma stånd som ”Absolut T-röd – för god för att kolsyra”). Resonemanget brukar lyda att ”neger” inte är ett nedsättande ord eftersom det egentligen betyder kort och gott ”svart” och därmed egentligen är värdeneutralt.
Ords betydelser förändras. Även om ”apelsin” från början – egentligen – betyder ”äpple från Kina” så innebär det inte att en apelsin är ett äpple från Kina. Det är en citrusfrukt, ofta från Israel eller Sydafrika.
Och läser man t.ex. gamla protokoll från sinnessjukhus (vilket jag gärna rekommenderar folk att göra) ser man att ”idiot”, ”imbecill”, ”sinnessvag”, ”stollig” och ”fånig” från början har använts som kliniska, objektiva benämningar på folk med Downs syndrom eller schizofreni. Få går väl med på att de orden idag skulle vara värdeneutrala, oavsett hur man förhåller sig till psykiskt avvikande. Vi kan fortsätta kalla Jimmie Åkesson idiot utan att stöta oss med några gruppboenden.
På samma vis har ordet ”neger” med tiden laddats med diverse negativa värden, associationer till slavhandlarnas ”nigger” och en allmänt kolonialistisk kultur, vilket gör att många svarta tar det som en förolämpning. Och det måste nog trots allt vara upp till dem att bestämma vad de blir förolämpade av.
Att påstå att ”neger” inte skulle vara nedsättande blir lite grann som att påstå att ”rövhål” inte heller skulle vara det: ”Ja, men ringmuskeln är ju en för kroppen och peristaltiken oerhört viktig öppning som alla människor har, det kan ju ingen ta illa vid sig av att bli kallad?”
Särskilt lite rätt att bestämma vad som är förolämpande och inte har naturligtvis den som ändå inte löper någon risk att bli förolämpad, dvs. icke-svarta.
Så det är alltså inte min rätt att slänga mig med politiskt inkorrekta termer jag försvarar. Jag vill bara uttrycka en försiktig oro för att ängsligheten för orden kan leda till en ängslighet för frågan. Om man fyller begreppet ”neger” med för mycket negativ laddning finns risken att vi till slut inbillar oss att det skulle vara något negativt med att vara en.
Det är här det parodiska kommer in: min väninna som enträget vägrade att se att Hanna hade afrikanskt påbrå framstod ju snarast som blind. En svart man är ju en svart man och skulle nog mest bli putt om nån kom och påstod att han ser ut som Johan Glans.
Att vägra erkänna att någon är bög, flata, jude, svart, iranier, rullstolsburen eller döv är att vägra denne någon en del av deras identitet. Jag vet inte vem man hjälper om man står och mumlar till en döv människa och räknar med att denne ändå ska uppfatta allt man säger.
För det är viktigt att komma ihåg att varje gång vi minerar ett ord så riskerar vi att också minera det ordet representerar. Vill man t.ex. komma till rätta med diskriminering i krogköer måste man ha ett ord för dem som inte släpps in – mörkhyade, icke-arier, whatever – och vill man kunna förklara för barnen varför farbror Allan inte har någon fru så är ”han är bög” en ganska behändig mening.
Ibland hör man resonemanget att tar man bort själva orden så tar man också bort skillnaden mellan människor. Det är vackert som tanke, men lika verklighetsfrämmande som att tro att mobbning försvinner om man tvingar alla elever att gå i skoluniform. Vill vi ha ett mångfacetterat samhälle behöver vi också begrepp för att betona varandras skillnader – de skillnader som gör oss unika och originella.
Å andra sidan behöver vi också ord för att understryka varandras likheter. Där finns sen länge ett ganska bra: människa.
När Lasermannen 2.0 häromsistens hade det dåliga omdömet att lamslå Malmö, skrev tidningarna att målen för beskjutningarna var ”invandrare”. Det var det naturligtvis inte alls. Lasermannen 2.0 sköt inte efter danskar, engelsmän eller US-amerikaner. Han kollade inte heller upp huruvida de han sköt på själva flyttat till Sverige eller var ättlingar i tredje led till utomeuropéer som kommit hit för sextio år sen.Lasermannen 2.0 sköt på människor med mörk hud.
Även om Lasermannen 2.0 eventuellt inte bara ogillade mörkhyade invandrare utan var så storsint att han ogillade alla invandrare, så var det mörkhyade han sköt på. Alla som någonsin gett sig ut för att knäppa slumpvisa invandrare vet att det är väldigt svårt att skilja en finländare från en vanlig svensk på lite avstånd. Lasermannen 2.0 verkar ha tagit det säkra före det osäkra.
Det finns nåt paradoxalt i tidningsrapporteringen. I den neurotiska rädslan för att använda ord som eventuellt är nedsättande, tog journalisterna det ord vi alla fått lära oss är minst värdeladdat: invandrare. Effekten blev i praktiken att man satte likhetstecken mellan ”mörkhyad” och ”invandrare” och gjorde de bestialiska handlingarna till en fråga om invandring. I själva verket var väl Lasermannen 2.0 en fråga för psykiatrin.
Inom den vita svenska medelklass som jag själv och större delen av landets journalistkår tillhör, finns en enorm rädsla för att råka förolämpa så kallade minoriteter genom att använda fel benämning. Det är en rädsla som i mycket bygger på respekt, men som också kan slå över i arrogans.
Jag träffade en gång på en väninna av politiskt korrekt natur. Hon frågade om jag kände ”Hanna” (låt oss kalla henne så eftersom det var så hon hette). Jag letade i huvudet efter olika Hannor i den yttersta bekantskapskretsen och hittade till slut den jag trodde åsyftades.
”Är hon mulatt?” sa jag.
”Det vet jag ingenting om”, sa min väninna.
”Okej, jag vet att det är ett tveksamt ord, men du förstår vad jag menar och det är ingen annan som hör”, sa jag.
Ingen reaktion.
”För den Hanna jag tänker på har afrikansk pappa. Är det hon?” sa jag.
”Vet inte.”
”Fast har hon lite mörkare hud än du och jag?”
”Vet inte.”
”Men har du inte träffat henne?”
”Jodå.”
Vi fick diskutera en god stund till innan vi kom fram till att vi faktiskt pratade om samma Hanna. Och ja, denna Hanna har en pappa som kommer från Afrika, vilket har gjort att hennes hud har mörkare inslag än t.ex. min, eftersom min pappa kommer från Finspång. Min väninna var så impregnerad av politisk korrekthet att hon sa sej aldrig ha noterat Hannas hudfärg under de timmar och dygn de umgåtts. Lite förvånande dock att hon i alla fall kunde se att Hanna var tjej.
Nej, det här kommer inte att bli en krönika som raljerar över den politiska korrektheten. Jag har aldrig riktigt förstått varför ”politisk korrekt” är ett skällsord. Normalt syftar det på att någon är mot rasism, sexism och orättvisor. Jag förklarar mig gärna skyldig till den anklagelsen. Det är helt okej för mig om någon kallar mig ”mullig antisexist” eller ”jäkla jämställdhetsivrare”.
Och nej, det kommer inte heller att bli en krönika som hävdar vita människors rätt att säga ”neger”. Ni som besökt Kiviks marknad har sett T-tröjorna: ”Varför får man säga vitlök men inte negerboll?” (brukar kunna köpas i samma stånd som ”Absolut T-röd – för god för att kolsyra”). Resonemanget brukar lyda att ”neger” inte är ett nedsättande ord eftersom det egentligen betyder kort och gott ”svart” och därmed egentligen är värdeneutralt.
Ords betydelser förändras. Även om ”apelsin” från början – egentligen – betyder ”äpple från Kina” så innebär det inte att en apelsin är ett äpple från Kina. Det är en citrusfrukt, ofta från Israel eller Sydafrika.
Och läser man t.ex. gamla protokoll från sinnessjukhus (vilket jag gärna rekommenderar folk att göra) ser man att ”idiot”, ”imbecill”, ”sinnessvag”, ”stollig” och ”fånig” från början har använts som kliniska, objektiva benämningar på folk med Downs syndrom eller schizofreni. Få går väl med på att de orden idag skulle vara värdeneutrala, oavsett hur man förhåller sig till psykiskt avvikande. Vi kan fortsätta kalla Jimmie Åkesson idiot utan att stöta oss med några gruppboenden.
På samma vis har ordet ”neger” med tiden laddats med diverse negativa värden, associationer till slavhandlarnas ”nigger” och en allmänt kolonialistisk kultur, vilket gör att många svarta tar det som en förolämpning. Och det måste nog trots allt vara upp till dem att bestämma vad de blir förolämpade av.
Att påstå att ”neger” inte skulle vara nedsättande blir lite grann som att påstå att ”rövhål” inte heller skulle vara det: ”Ja, men ringmuskeln är ju en för kroppen och peristaltiken oerhört viktig öppning som alla människor har, det kan ju ingen ta illa vid sig av att bli kallad?”
Särskilt lite rätt att bestämma vad som är förolämpande och inte har naturligtvis den som ändå inte löper någon risk att bli förolämpad, dvs. icke-svarta.
Så det är alltså inte min rätt att slänga mig med politiskt inkorrekta termer jag försvarar. Jag vill bara uttrycka en försiktig oro för att ängsligheten för orden kan leda till en ängslighet för frågan. Om man fyller begreppet ”neger” med för mycket negativ laddning finns risken att vi till slut inbillar oss att det skulle vara något negativt med att vara en.
Det är här det parodiska kommer in: min väninna som enträget vägrade att se att Hanna hade afrikanskt påbrå framstod ju snarast som blind. En svart man är ju en svart man och skulle nog mest bli putt om nån kom och påstod att han ser ut som Johan Glans.
Att vägra erkänna att någon är bög, flata, jude, svart, iranier, rullstolsburen eller döv är att vägra denne någon en del av deras identitet. Jag vet inte vem man hjälper om man står och mumlar till en döv människa och räknar med att denne ändå ska uppfatta allt man säger.
För det är viktigt att komma ihåg att varje gång vi minerar ett ord så riskerar vi att också minera det ordet representerar. Vill man t.ex. komma till rätta med diskriminering i krogköer måste man ha ett ord för dem som inte släpps in – mörkhyade, icke-arier, whatever – och vill man kunna förklara för barnen varför farbror Allan inte har någon fru så är ”han är bög” en ganska behändig mening.
Ibland hör man resonemanget att tar man bort själva orden så tar man också bort skillnaden mellan människor. Det är vackert som tanke, men lika verklighetsfrämmande som att tro att mobbning försvinner om man tvingar alla elever att gå i skoluniform. Vill vi ha ett mångfacetterat samhälle behöver vi också begrepp för att betona varandras skillnader – de skillnader som gör oss unika och originella.
Å andra sidan behöver vi också ord för att understryka varandras likheter. Där finns sen länge ett ganska bra: människa.
Post Title
→Mulatter, bögar, politiskt korrekta och idioter.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/01/mulatter-bogar-politiskt-korrekta-och.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
.jpg)
