I en serie böcker om dagisbarnet Lasse - "Lasses pappa är dum", "Lasse är en tjuv", "Lasse i lekparken" - försökte
Anna Carin Eurelius och
Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.
Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.
Men "Lasses farfar är död" (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.
Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:
En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.
Och så får Lasse lära sej att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.
På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: "Hej då farfar". Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.
Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till
uppror och
strejk, fick lära sej
demonstrera,
ifrågasätta skolan, sova under
Marx-affischer, läsa
Hans Scherfig och
spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen högerhåll vill säja.
Stanley Sjöberg - pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och galenpanna - reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut "Lenas farfar är i himlen".
På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):
I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:
-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [---] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.
Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:
Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [---]
I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.
Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:
Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.
Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:
Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon "log så vackert". På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: "Farfar är i himlen".
Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan
Cornelis och
Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.
Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mej.
Ty kyrkan är i vår värld inte en neutral plats, utan ett tillhåll för tillräckligt många skurkar, lismare, skrymtare, fariséer och bukpräster för att vara kontaminerad - oavsett hur många exempel som finns på motsatsen. Och frikyrkan ska vi så klart inte prata om.
Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot - utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är
Olle Lannsjö, som på baksidan skriver "boken rekommenderas varmt!", fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.
En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.
Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt.
Det tänker jag med jävligt gott samvete tuta i mitt barn.
P.S. Tack till
Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.
Jag drar till Kroatien. Resten av familjen ser det som semester, jag ser det som ännu ett led i min inte-bara-vara-som-utan-rentav-bli-Myggan-Ericson-strategi. Näst revykupletter, cirkus och Ernst Rolf var ju Balkan Uno "Myggan" Ericsons stora intresse, vilket märks på hur jugoslaviska och albanska bonnkomiker fått oproportionerligt stort utrymme i hans nöjeslexikon (det här behöver jag egentligen inte skriva eftersom alla så klart redan noterat det).
.jpg)
