Kverulantkrimi.

Kverulans - en (till kverulant) benägenhet att klaga el. klandra (Prismas främmande ord).

Sjöwall-Wahlöö skrev de fem bästa polisromaner jag läst - Mannen på balkongen, Den skrattande polisen, Brandbilen som försvann, Polis, polis potatismos och Den vedervärdige mannen från Säffle - samt ytterligare fem polisromaner svartprickiga av skönhetsfläckar.

De mest motbjudande dragen i de senare Romanerna om brott är, förutom kvinnosynen, den närmast patologiska gnälligheten. Det är som om två gallstinna insändarskribenter, just lämnade av sina respektive, har slagit sina bittra huven ihop för en orgie i felfinnande.

I "Polismördaren", den näst sista Beck-boken, landar kommissarie Martin Beck på det vid tillfället nybyggda Sturup. Om den får vi bl.a. veta följande:

Flygplatsen var en nationell skandal och den jävade inte sitt rykte. [---]

Fältet hade, sen befolkningen deporterats, anlagts på en av Sveriges dimmigaste platser. För säkerhets skull mitt i ett välkänt flyttfågelstråk och på synnerligen obekvämt avstånd från staden.

Dessutom hade det förstört ett stycke natur, som borde varit skyddat i lag. Skadan var vittgående och irreparabel och konstituerade en grov miljöförbrytelse, typisk för den antihumanitära cynism, som alltmer kommit att känneteckna vad som kallades Det Mänskligare Samhället. Uttrycket stod i sin tur för en cynism, så gränslös att gemene man hade svårt att fatta den.

Hänger ni med? Jag tror att Per Wahlöö ogillade Sturup. Vi är på kapitlets första sida. Utgjutelserna om Sturup slutar på den tredje. Vi får innan dess veta att "själva färgsättningen, grått och saffransgult, underströk oset av fusk och korruption". Vi får också veta att

någon hade i varje fall kunnat stoppa undan ett antal miljoner på sina schweiziska bankkonton. Någon som beklädde ett så högt ämbete att varje medborgare skämdes över sin ringa, helt formella delaktighet i den svenska pseudodemokratin och dess totala bankrutt.

I förbifarten noteras att "vätskan i pappersmuggarna påstods vara kaffe och framkallade omedelbart illamående". Ankomsthallen "kunde inte ens kallas otrivsam" - "den var snarast monstruös, en miljökatastrof". Korvståndet "tillhandahöll en oätlig näringsfri parodi på mat" och stolarna "kunde varit konstruerade under inkvisitionens glansdagar".

Vi är nu en och en halv sida in i kapitlet. Jag är vid det här laget övertygad om att Per Wahlöö inte gillade Sturup. Jag är rentav övertygad om att Sturup förgripit sej på Per Wahlöös mamma och slagit Per Wahlöös barn i huvet med en käpp.

Nånstans i detta gränslösa hat mot en flygplats berättas en historia om hur kommissarie Martin Beck anländer med flyg. Det är tomt på flygplatsen, förutom "ett dussin gäspande och halvt ihjältråkade poliser och tulltjänstemän, utan tvivel tvångskommenderade". "Inte ens de grönaste journalister gitte masa sig hit ut för att berika sina liv med kortspel, urkokt korv och petrokemiska läskedrycker."

Martin Beck går in på toaletten. Tror ni att den är ren och välskrubbad och ger Per Wahlöö nån sorts frist i bearbetandet av Sturuptraumat? Ni tror fel.

Spolmekanismen var trasig. I pissoaren låg en halväten korv och en urdrucken brännvinsbutelj. Hårstrån klibbade i den feta smutsranden i lavoaren. Stället för pappershanddukar var tomt.

Detta var flygplatsen Malmö Sturup. (Info för nytillkomna läsare, bloggarens anm.) Så ny att den ännu inte var helt fullbordad.

Han tvivlade på att det var någon idé att bygga den färdig. På sätt och vis kunde den betraktas som perfekt. Det manifesterade fiaskot.

Vi är två och en halv sida in i kapitlet och här kan Per Wahlöö äntligen släppa de där förfärliga barndomsminnena av hur Sturup doppade honom i pissrännan och gjorde kalsongrycket på honom. Men innan dess ska bara påpekas hur svårt det är att "söka rätt på en telefonautomat, som inte hade kabeln avskuren eller myntinkastet igenkladdat med tuggummi".

Sen kommer några oförskämda odugliga polismän och börjar fråga ut Martin Beck på ett otrevligt sätt ("Hjälpa? Vad menas med det?") och författaren får andra irritationsmoment att tänka på.

Jag flög själv från Sturup i måndags kväll. Det är ingen vacker byggnad. Det tog löjligt lång tid att köra dit från Malmö (å andra sidan ligger den jättenära Staffanstorp, Skurup och andra metropoler). Sturup kom säkert till genom mygel, jag har ingen aning om vilket men hyser inga illusioner om att flygplatsplanerare är jesusar.

Icke desto mindre har Sturup inget med handlingen i Polismördaren att göra.

Post Title

→

Kverulantkrimi.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/kverulantkrimi.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.

Jag vet inte riktigt hur välbekant Fleming Broman nånsin varit för allmänheten. Antagligen hyfsat namnkunnig för den som följde det sena sjuttitalets skandalpress.

1982 bestämde han sej i alla fall för att släppa en oerhört öppenhjärtlig skildring av sitt och stockholmskriminalitetens sjuttital. Han valde att ge boken titeln "Ursäkta, mitt namn är Broman", som syftar på den gamla Ernst Rolf-kupletten "Ursäkta, mitt namn är Boman", som Hasse Alfredson refererar till i sin monolog "Gamle man", vilket ger ungefär hundratusen miljarder stofilpoäng efter min skala.

Fleming Broman var dock ingen stofil på det sättet. Han var mer av en fifflare. Han drev den ärevördiga krogen på Sandhamn, där wallenbergarna och deras kumpaner i Kungliga Svenska Segelsällskapet höll hov om somrarna (Karl Gerhard: "I KSSS kommer inte en katt in bland hermelinerna! Ty segling och klasskillnad hör ihop!")

När han inte serverade kaviar till potentaterna, kokte Fleming Broman amfetamin i källaren. Sen gick han på horhus och umgicks med tidens bordellmamma Doris Hopp (där han troligtvis umgicks med landets f.d. justititeminister). Han lyckades vid ett tillfälle driva Stockholms mest etablerade konstnärskrog Prinsen till konkurs och utskänkningsförbud.

I sina memoarer vill den gode Fleming noggrant redogöra för sin bana. Efter hundra sidors läsning har Fleming inte begått andra brott än bolagsfiffel och skattetrix. Han startar nån oerhört framgångsrik arkitektfirma som han tömmer på tillgångar (och har en fru med MS som han lämnar för att hon är "för jobbig").

Sen är det lite enarmade banditer och lite luftfakturor och lite annat sjuttitalsfiffel (jfr Bert Karlsson), uppblandade med Fleming Bromans lätt kontroversiella åsikter: bl.a. hävdar han "liksom de flesta amerikaner som faktiskt har negrerna på hemmaplan, att de är lata".

Men det riktigt intressanta med den här boken är dock Fleming Bromans sätt att lämna ut sina gamla kumpaner. På försättsbladet står:

Med risk för sin egen personliga säkerhet har Fleming Broman valt att så långt det varit möjligt avslöja alla med sina riktiga namn.

Den principen drar han in absurdum. Alla hängs ut och namnges. Varenda kommungubbe som Fleming betalt under bordet, varenda småskojare i Stockholms svartspritsvärld, varenda bartender som skickat folk vidare till Flemings svartklubbar och svarta lägenhetskontrakt. Kumpaner, pälshandlare, "riksbekanta skojare", kollegor i spel- och byggbranschen och inte minst Snoddas gamle manager Torsten Adenby, som verkar ha varit spindeln i Stockholms svarta lägenhetsnät.

Och de flesta får så klart också en liten extra armbågsstöt på vägen:

Jag fick ta upp ett lån på huset i Kälvesta på 50 000 kronor och skjuta in i företaget med löftet att få tillbaka halva den summan av Christer. Jag har ännu inte sett röken av dessa pengar.

Förutom de som verkligen hudflängs:

Själv kallade han sig "mannen med guldkuken", vilket kanske krävdes för att han skulle lyckas vinna kvinnornas ynnest. Han var totalt charmlös, slafsigt klädd och ständigt försedd med en präktig prilla under överläppen.

Han är väldigt frank också mot sej själv - han kallar uttryckligen ett av sina bolag "mitt gamla mutbolag" - och konflikträdda jag läser med en konstant orosklump i magen. Vad mycket spö han måste ha fått efter att boken publicerats! Givetvis är den mestadels skriven inne på kåken, och där kan man begära isolering för sin egen säkerhet, men sen då? Vågade han sticka snoken utanför dörren? Eller hade han redan ordnat ett inkognitoliv på spanska solkusten?

Jag googlar "Fleming Broman". Spåren tar slut strax efter den här bokens utgivning. Han kanske upplöste en identitet och antog en annan. Det låter inte riktigt som en narcissists agerande, men även såna kan ju ha en pyttesmula överlevnadsinstinkt.

Post Title

→

Avdelningen för märkliga monumentala män: Fleming Broman.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/avdelningen-for-markliga-monumentala.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ett orimligt långt inlägg om en gammal scenograf.

Carl Johan De Geer har kommit ut med sina memoarer - döpt efter samma gamla hippie-som-kör-bil-fort-rulle som Primal Screams platta "Vanishing point"/"Jakten mot nollpunkten" - och det är naurligtvis stor läsning i det lilla.

Jag har länge gillat Carl Johan De Geer, människan snarare än konstnären, teoretikern snarare än praktikern, babblaren snarare än handlaren. I sin kompisrecension i Ordfront skriver Galago-grundaren Rolf Classon om memoarboken:

Frågar man folk om Carl Johan De Geer, får man ofta svaret: "Jamen han! Han är fantastisk!" Frågar man samma person vad Carl Johan De Geer gör, får man högst svävande svar.

Carl Johan De Geer har under dom senaste fyrtifem åren gjort ganska mycket. Ska man precisera så har han väl a) gjort vad han känt för och b) gjort vad han fått en liten summa pengar för.

Mitt favoritverk av De Geer - och hans gamle parhäst Håkan Alexandersson, som han gjort en mycket rörande film om, vars speakermanus på recyklarens vis utgör ett kapitel i memoarerna - är "Privatdetektiven Kant" (finns på Youtube!). En teveserie som jag följt båda gånger den gått i teve: 1983 (då jag var åtta) och 1994 (då jag var nitton). Jag tyckte den var både fantastisk och obegriplig bägge gångerna.

Manuset finns utgivet i bokform och när jag bläddrar i det förstår jag både vad jag inte förstod då och varför jag inte förstod det då. Precis som paret Alexandersson-De Geers tidigare serier "Tårtan" och "Doktor Krall" gjordes "Privatdetektiven Kant" för barnredaktionens pengar. Och lika lite som dom serierna är det en produktion som riktar sej till barn.

I vinjetten sjunger privatdetektiven Kant:

Min far dog av ett kulhål,
han var en detektiv.
Skottstrider och slagsmål,
av sånt bestod mitt liv.
Men sprängdeg, krut och whisky,
det struntar jag nu i.
Jag lägger folk på soffan min,
det är psykiatri.Serien - "ett psykiskt drama i 13 akter" - handlar sen i stort om kopplingen mellan privatdetektivens och psykoanalytikerns arbete. Dom första avsnitten refererar till film noir och manhattandeckare. Kant är en svårt alkoholiserad privatsnok som får i uppdrag att leta i den undre världen efter en försvunnen flicka. Och voice-overn är fullspäckad med typiska Mike Hammer/Philip Marlowe-sentenser:

Jag jobbade som privatdetektiv... i en stad som var så rutten att jag mår illa om jag tar dess namn i min mun.

Jag hade en bankbok. Det var den enda bok jag brukade läsa. Den var lättläst - och sorglig.

Morgonen därpå vaknade jag av en fruktansvärd huvudvärk. Det finns två sorters huvudvärk. En kommer av spriten, det vet jag. En annan uppstår när en strumpa full med bly träffar bakhuvudet med full kraft.Ja, jag kan avslöja redan nu att serien blev duktigt radionämndsanmäld (vilket SVT tog som en slutgiltig intäkt att slippa arbeta med dom två konstiga gubbarna som alltid levererade nånting helt annat än dom pitchat). Dock inte fälld, vilket är ett underligare faktum. Radionämnden skrev t.o.m. i sitt yttrande:

Seriens upphovsmän har begagnat det klassiska sagoberättandet och är en tydlig parodi på skräck- och thrillergenren. [---] De barn man avsåg att vända sig till kunde förväntas vara väl förtrogna med referenserna, miljöerna, schablonerna och förebilderna.

Där är jag inte helt säker på att jag håller med Radionämnden. Särskilt inte när serien i avsnitt åtta plötsligt byter spår och blir en överkurs i freudianska. Detta sker efter ett brott mot alla dramaturgiska regler som finns och nånsin kommer att finnas.

Kant kommer plötsligt på att svaren på alla frågor som uppstått i hans detektivarbete finns i själen:

I denna stund fattade jag ett avgörande beslut. Jag skulle bege mig till universitetet i Heidelberg, där all mänsklig kunskap hade samlats under århundraden. Fritz (en efterbliven fängelsevakt som Kant förbarmat sej över, bloggarens anm.) föredrog att stanna hemma och sköta om kontoret under de sex år som kursen skulle ta.

Och så går sex år i ett klipp! Kant kommer tillbaka med höga vinklar i pannan och pratar inledningsvis tyska! Och sen bara fortsätter storyn!

Den försvunna flickan - f.ö. dotter till en sträng präst som revolterat och blivit gangster och sedermera vetenskapsman (inspirerat av Baader-Meinhof, vars medlemmar till 60% bestod av prästbarn) - har fasats ut ur handlingen.Nu kretsar återstående avsnitt - som var dom som skrevs och spelades in först - kring en serie freudianska typfall:

* en korvgubbe lystrande till Herr Strössel blir upprörd när korvar plockas upp ur sitt spad (Kants analys: "Det är som om han känner sig som en korv, kanske, som kommer upp ur den varma, goda buljongen och upp i en kall snålblåst. Det liknar ju faktiskt en födelse, det här. Jag tänker nu på att buljongen här, det är som moderns mage"). Han kan botas när man lindar in korvarna i fetvadd.* en kvinna är besatt av korvar, som hon samlar i särskilt korvformade fodral (Kant: "jag betraktar numera hennes korvmani som i det närmaste obotlig").

* "Lille Hans" förtrycks av sin mamma, som tvingar honom att klä sej i barnkläder fast att han är fyrti år och ständigt klagar på hans chokladpudding. Som en överkompensation antar lille Hans då och då ett alter ego, kakaoinspektören, som går runt och beslagtar kakao på chokladrestauranger enligt ett påhittat kakaoförbud.Lille Hans mamma håller en monolog där nycklarna till det bisarra beteendet blottläggs:

Åh vad söt han är nu, lille Hans. Förut var han så stygg mot sin mamma, men nu är han så snäll igen. När du var liten, och inte var född utan låg i mammas mage, då sparkade du så förfärligt att min mage blev orolig utav det. Ja, du förstår Hans, att pappa tålde aldrig barnskrik. Och du skrek så förfärligt den där sena septemberkvällen då pappa gick ut... och drunknade... och du bara skrek här hemma. Men lille Hans, det har jag glömt för länge sen.

Och helheten blir så klart inte mindre freudiansk av att lille Hans mamma - och åtta andra roller - spelas av Ted Åström.Som med alla De Geer-Alexandersson-produktioner började man baklänges. Man hade ett gammalt gjuteri på 700 kvm till förfogande, med utrymmen som scenografen De Geer glatt förvandlade till fängelser och boxningsklubbar. Man hade x antal Freud-volymer och Manhattan-deckare i studions bibliotek.

Man hade kompisar som Krister Broberg (musiklärare, även Frasse i "Tårtan" och Doktor Krall himself) och textildesignern Inez Svensson som kunde agera någorlunda.

Man hade Kristianstads revykung Ingvar Andersson, som hade ett babyliknande ansikte skaparna gick igång på (och som enda ord i sitt CV skrivit "autodidakt").

Man hade pressat TV2 på 750 papp sen barnchefen Helena Sandblad dristat sej att kalla "Doktor Krall" "ett odödligt mästerverk" i en pressrelease.

Man hade kamera, lampor, folk och idéer.

Så det var bara att filma. Manus skrev man efterhand. När man filmat fem avsnitt kom man på att det var dom skulle ligga sist och så hakade man helt sonika på dom åtta första.

Detta gör så klart att serien inte riktigt hänger ihop och att vissa trådar förblir dunkla även för nån som läst 225 universitetspoäng. Men resan fram till psykoanalytiker Kants trevande försök att med bandspelare göra en självanalys - "Mamma. Jag såg aldrig mamma. Pappa måste ha... var hade pappa gjort av mamma, jag förstår inte riktigt. Men jag har ett svagt minne av att jag såg en... det fanns en höfthållare" - är oavbrutet fascinerande.

Den legendariske filmkritikern Jurgen Schildt skrev en gång om Hasse Alfredsons stökiga debutfilm "Ägget är löst":

Men trots allt är det naturligtvis bättre med en svensk film där uppslagen hade räckt till fyra eller fem filmer än med den övriga svenska filmproduktion där originaliteten bara undantagsvis förslår till en enda.

Ett citat som skulle kunna vara Carl Johan De Geers credo.

Att "Privatdetektiven Kant" är en serie för vuxna människor med abnorm fascination för skräpkultur, psykoanalys, Ted Åström och knasiga peruker - dvs. för Håkan Alexandersson, Carl Johan De Geer och möjligen jag - snarare än för barn kan kvitta. I ett så pyttelitet kulturområde som Sverige är det enastående att någon haft ork och mod att pinka in ett så smalt och introvert revir som det de geerska.

För varje år som går kanske en person joinar hans fanbase. Kanske två. Men vi blir snarare fler än färre.

Han fyller sjutti bast i år. Hade SVT känt av sitt kulturhistoriska ansvar det minsta hade dom släppt "Privatdetektiven Kant" på dvd. Med risk för att låta som Håkan Lagher så får jag gåshud bara av tanken på De Geers kommentatorspår.

Post Title

→

Ett orimligt långt inlägg om en gammal scenograf.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/10/ett-orimligt-langt-inlagg-om-en-gammal.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Scen omsider.

Bonniers skånska utskott, Sydsvenskan, har under sommaren haft en artikelserie av den där typen som triggar igång saker hos anala frimärkssamlare till populärkulturkonsumenter: Scensommar - kulturskribenter resonerar kring sin favoritscen på film.

Trots att jag försökte mejlsmörja Sydsvenskans kulturchef genom att smyga in låttitlar från hans ungdoms popband, Beagle, rapporterades kvoten vara fylld. Som tur är blir Internet aldrig fyllt. Så här ser det ut när jag försöker skriva kultursidesanpassat:Julafton 1983. Johansson vid spaningsroteln firar jul med sin ex-fru, deras gemensamma son, hennes nye man och färska kärleksbarn. Kalle Anka skickar ett syntetiskt gråkallt ljus över den udda familjen. Johansson har fått ett par bruna strumpor av sin före detta. Ingen annan än Bengt Feldreich har nåt att säja. Förgäves försöker Johansson smörja sonen med en gammal tungvrickarramsa. Sonen är betydligt mer intresserad av den enerverande hackspetten på djungefotograferingen.

Det är svensk vardagsrealism av en art som blivit standard i svenska snutskildringar. I Bo Widerbergs ”Mannen från Mallorca” (1984) känns den fortfarande som en välkommen – om än smärtsam – inblick i den vardag den trötte spårhunden Johansson (Tomas von Brömssen) undviker. Det är ett privat elände i rakt nedstigande led från Martin Becks magsår. Med smutstvättsstapeln som växte sej en meter högre för varje Wallander-bok blev det en trött kliché.

”Mannen från Mallorca” är en svensk film noir med utgångspunkt i Leif GW Perssons debutroman ”Grisfesten”, som författaren fåfängt försökte hävda inte byggde på prostitutionshärvan runt justitieminister Lennart Geijer. Det är en film som lågmält berättar om smutsiga konspirationer på högsta maktnivå, och som metodiskt gör realismen till sitt byggmaterial.

Bo Widerberg var en intuitiv regissör som lämnade ett spår av anekdoter där han drog fram. Hellre arbetande med maggropen än hjärnan som kompass blandade han friskt magplask och saltomortaler. ”Mannen från Mallorca” var hans comeback efter åtta års bortovaro betingad av arbetet med kostymfilmen ”Victoria”, ett projekt han borde dömt ut från början.

Efterarbetet till ”Victoria” hade gnisslat från dag ett, särskilt samarbetet med den tyske filmproducenten som tretti år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sej i Widerbergs officiella tillmälen ”cementfabrikör” och ”asfaltkokare”. Under år hade Widerberg och producenten – rent fysiskt – slitit filmen mellan sej och skjutit Cannes-premiären på framtiden (från 78 till 79 till – 87). Fejden tog sej direkt bisarra uttryck när Widerberg smugglade filmrullarna ur Västtyskland sen producenten förstöt hans film med ”dödseko” på ljudbandet och ”goebbelska förtexter”.

För en gångs skull förstod Widerberg vad som var bäst för honom. Efter det dödbakade kostymspektaklet kastade han sej raklång in i stockholmskt gråslask och ett vardagsformat som bättre passade hans rastlöshet. Inga krinolinklänningar och solljus strilande genom omsorgsfulla håruppsättningar – nu kunde han istället hetsa upp Sven Wollter och von Brömssen på tricken till Akalla för lite spontanfilmning. Att kameran inte var med spelade i sammanhanget inget roll: ”filma ändå!” står så här i efterhand som ett widerbergskt credo.

Med GW Persson-romanen som inspiratör snarare än karta fogade han scen till scen av lika spontana som knivskarpa vardagsdetaljer, uppblandad med romanens lika exakta snut- och rövarjargong (chefen för mordroteln – Ernst Günther – kallar spaningsroteln ”aphuset” och de resultathungriga spanarna ”målkåta” när dessa i jakten på justitieministern – ”JM” – ”sätter ett frimärke” på ett ”lyxluder”).

För att berätta det osannolika – och sannolikt sanna – krävs att man håller sej hårt i verkligheten. ”Mannen från Mallorca” är nerdrösslad med samtidsmarkörer: i spaningsbilen käftar Johansson och Jarnebring om huruvida de ska stödja det ”internationella monopolkapitalet” McDonalds eller äta ”PLO-käk”.

Jarnebring hänvisar till konsumenttest i Råd & rön, justitieministern tittar på Tecknade pärlor för vuxna (SVT:s slumpvist utspridda Tex Avery-program under åttitalet) och alkisen Olsson håller långa utläggningar om Ingo vs Eddie Machen och München-OS 74. Postrånet avbryts av ett luciatåg från närmsta dagis och krimmaren Rundberg (Tommy Johnsson) har en pärmgömma för Renat.

Och så då det där julfirandet, som dyker upp från ingenstans i handlingen och träffar som en spark i mellangärdet. Tomas von Brömssen sitter med ytterrock på i soffan och katapultkastar sej upp när han hör det befriande tutandet från Jarnebrings bil på garageuppfarten: saved by the bell. Bort vardag med Föredettor och Nya Män, välkommen muggkaffe och distanserande kikare där man kan betrakta världen istället för att ta del av den. Johansson närmast skriker ”nej” när exfrun pliktskyldigast vill bjuda in Jarnebring på glögg.

Men så rör sej den sexårige sonen – dessvärre Johan Widerbergs främsta insats på filmduken hittills – sidledes ut ur rummet. Med blicken fortfarande naglad vid julparaden hämtar han en dagismålad ljuslykta till fadern. Stolt placerar Johansson den på handskfacket i spaningsbilen, som ett bokstavligt ljus i mörkret. Jarnebring – som vet allt om kollegans depression utan att de nånsin pratat om den – berömmer livligt lyktan. Och i ett replikskifte till synes rensat från alla känsloyttringar, får hela spåret kring Johanssons skilsmässa sin bittra final:

Jarnebring: Fick du strumpor också?
Johansson: Ja… Nylon.

”Mannen från Mallorca” har alla de ingredienser som utmärkte film noir-genren i det uppgivna amerikanska fyrtitalet: korruptionen, våldet, dialogen, cynismen. Dessutom är den På Riktigt.

Att den sen skapade en olycklig trend i alla svenska polisfilmer och teveserier efter den – att ständigt låta protagonisten formulera sensmoralen ”de höga herrarna kommer vi aldrig åt” – kan vi knappast lasta Widerberg för. Han hade omdömet att ringa in sin film med en subtilare ironi än så.Rånaren ovan spelas för övrigt av Rico Rönnbäck, för den lilla massan kanske mest känd för rollen som Rico Rönnbäck i Hej rymden.

Post Title

→

Scen omsider.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/scen-omsider.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Den bruna ringen.

"Den svarta cirkeln" hette en teveserie som gick 1989. Jag såg den då och ville minnas att den handlade om terrorism. Jag ser om den nu och inser att den handlar om Stefan "Sucken" Sauks hårinpackning.

Trots att karln är halvflintis har han odlat så mycket hår han kan. Det står som en mindre kungamantel efter honom. Kombinerat med en fransig mockajacka av s.k. indianmodell signalerar håret att Sucken är rebell, fritänkare och gammal vänsteraktivist (OBS! Inte terrorist!).

Storyn är lika enkel som realistisk: Lars-Erik Berenett är en hög militär som på sin fritid bor i en omöblerad lägenhet i en förort, där han bygger olika bomber och klär ut sej till gubbe. Dessa bomber placerar han sen i Hedvig Eleonora kyrka (dit nåt slags katolskt begravningtåg är på väg) och Centralstationen.

På tidningen är Allan Svensson i gigantiska glojärn genast övertygad om att ett par gamla Baader-Meinhof-aktiga terrorister är skyldiga. Stefan "Sucken" Sauk är på lika grumliga grunder - "dom jobbar inte på det sättet!" - övertygad om att terrordåden har nåt med det halvfascistiska bokförlaget Argus att göra. Eftersom han är en journalist av den där skolan som inte behöver leverera artiklar utan kan ägna sej åt olagligheter på heltid, är han snart nåt på spåren.Sagt och gjort: han klär ut sej till yuppie (att hårsvallet borde avslöja honom får vi köpa), låtsas vara intresserad av att öppna ett bankkonto bara för att kunna avfotografera ett kodlås till bankens datacentral, så att han sen kan bryta sej in på banken, tjyvkopiera Argus konton, som han sen ger till en gothsminkad Görel Crona som är datahacker och som han trillar över via en tidningsartikel.

Snart kan dom se att det finns tydliga kopplingar till sprängämnesföretaget Nanotech. På natten tar Sucken med sej sin pistol, som han förvarar laddad inlindad i en handduk i sin sekretär, och gör inbrott. Där springer han genast på några bomber av samma typ som hans poliskontakt - Heinz Hopf i permanent - har visat rester av från centralstationsdådet.

I korthet. Sen finns det några scener i dimma med olika män i hatt - ett vanligt scenario i amerikansk film noir, ett ovanligt scenario i svensk verklighet.

Och så finns det en norsk journalistkvinna också, som ligger lite med Sucken och lite med Allan, och som är något mindre insatt i journalistyrkets grunder än en genomsnittlig mollusk. Vilket är bra för oss som tittare, eftersom det leder till att Sucken hela tiden måste förklara för henne vad han sysslar med.Serien vill diskutera terrorism, vilket med facit i hand verkar närmast klärvoajant. Särskilt fokuserade är man på den terrorism som bedrivs av en komplott av en polischef, en militär, en sprängämnestillverkare, en banktjänsteman, en gympalärare och en förlagschef i fluga.

Dessa träffas då och då i olika kolonistugor där dom noggrant går igenom hur man bäst spränger Globen (ett motiv som också går igen i Skifs-Palmers episka drama "Joker"). Ibland kommunicerar dom via avancerade uppringningar av olika specifika telefonautomater på stan, ibland ringer dom helt enkelt hem till varann. Det är så klart lättast så.

I slutet skjuter Sucken Berenett på kuken några gånger och konstaterar sen: "Dom stora bovarna får man aldrig fast".

I övrigt händer inte så mycket. Jo just det: eftersom Sucken ligger med Allan Svenssons norska tjej blir Allan så harmsen att han ägnar några arbetsdagar åt att leta upp en bild som bevisar att Sucken känner den tyska vänsterterroristen. Vilket gör norskan så upprörd - just det, hennes syster dör av bomben på Centralen - att hon pendlar mellan att knasa på Sucken för snuten och att utföra s.k. sittgök med honom.

Uppskattningsvis 60% av serien utgörs av närbilder på Sucken, hans hår och hans indianfransar. Detta leder till att Sucken spelar mycket med ansiktet. Ibland tokstirrar han och ibland tuggar han frenetiskt på underläppen. Bägge ansiktsuttrycken signalerar att något fruktansvärt är i görningen. Detta sker t.ex. när han räknar ut att Argus måste sponsras av ett sprängämnesföretag. Eller när han beställer en kopp kaffe på sitt stamfik.

Jag är väldigt glad att Pan vision och SVT har bestämt sej för att ge ut diverse guldkorn ur åttitalsdeckarskatten på dvd. I min privata pipeline väntar t.ex. Dubbelstötarna med den riktige Björn Gustafsson. Jag blir inte riktigt lika glad när jag inser vad det var man förslösade sin ungdom på. Idag ser jag ju på eländet med ironiska ögon, men då var det nog spännande på riktigt.

Idag inser man att det var relativt spännande. Eftersom alternativet var Visst nappar det med Bengt Öste.

Post Title

→

Den bruna ringen.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/den-bruna-ringen.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Vi har tidigare varit inne på Sjöwall-Wahlöös faiblesse för osannolika namn. I en kommentar påmindes också om författarparets patologiska fixering vid bröstvårtor. Faktum är att väldigt få kvinnor passerar revy genom de tio romanerna – varken fruar eller mördade nymfomaner – utan att författarna påpekar hur deras nipplor är formade.

Polis Fredrik Melander har t.ex. en fru som vi – sammanlagt – får veta följande om:

Hans fru var en snål, ful och grovt byggd kvinna, en och åttiotre lång med platta fötter och stora hängbröst. Hon var fem år yngre än han och hette Saga. Han tyckte att hon var mycket vacker och hade tyckt så i något mer än tjugotvå år. I själva verket hade hon inte förändrats nämnvärt under denna tid, nu som då vägde hon åttiotvå kilo naken och hade fyrtiofyra i skonummer och hennes bröstvårtor var fortfarande små och skära och cylindriska som radergummit på en ny blyertspenna ("Brandbilen som försvann").

Andra bröstvårtor, dvs. andra kvinnor, som kommenteras är ”stora mörka”, ”stora och ljusröda och cylindriska, som landfasta sjömärken”, ”stora ljusbruna”, ”små och blekbruna” respektive ”stora och styva och mörkbruna”.

Men givetvis beskrivs kvinnor inte bara utifrån sina bröstvårtor (det vore ju direkt chauvinistiskt) – också utseendet i övrigt lämnas stort utrymme. Förutom bröstvårtor och vårtgårdar finns en lätt perverterad hang-up på ”det fuktiga mörkbruna hårfältet kring könsorganen” ("Mannen på balkongen"), men det är också så att kvinnors utseende påfallande ofta värderas och graderas av de allvetande författarna.

Jag menar, de har ju ingen synpunkt på hur Gunvald Larsson ser ut. Och då har han ändå spelats av Rolf Lassgård.

Således får vi ta del av objektiva fakta som att Melanders fru alltså är ”förbluffande ful och storväxt”, att av två kvinnliga fastighetsvärdar ser den ena ”ut att vara en verklig drake” medan den andra ”var klumpig och ful och finnig och såg enbart hunsad ut” och att en tjugofemårig lapplisa ”framgångsrikt lyckats försämra ett redan ofördelaktigt utseende med hjälp av läppstift och pancake”.

Ibland kan kanske dessa bedömningar ligga i sinnet på Kollberg eller Beck, men lika ofta kan åsikten endast härledas till författarna. De redovisar med illa dold förtjusning att de som träffat den antipatiske byråchefen Malms ”äkta hälft sa att hon var konstant sur och retlig och dessutom ful” ("Terroristerna") – som för att ytterligare förstärka Malms dåliga sidor: han är inte bara kåt på terrorkommandon och helikoptrar, utan dessutom gift med en pissruska.

Denna föraktfulla ton hänger ofta samman med en också i övrigt föraktfull ton mot samhället och dess representanter. Särskilt gärna låter författarna sina gestalter ha åsikter om överklasskvinnors och horors utseende. I "Polis, polis, potatismos" är den mördade direktör Viktor Palmgrens änka, i den sympatiskt skildrade malmöpolisen Per Månssons ögon, ”en levande modedocka, någonting ungt att hänga dyrbara och för vanliga människor oanvändbara kreationer på”.

Även om här döljer sig ett författarnas missnöje med den attityd från Palmgrens sida som säger att ”en fru, som väcker allmän beundran, [ingår] i rekvisitan”, så kan de inte låta bli att framhålla att änkan ifråga, som är gammal fotomodell, faktiskt inte är snygg. Hon är liksom snygg på ett överklassvis, som den per definition godhjärtade arbetarpågen Månsson står ovanför.

Den andre skånska polisen vi lär känna, Herrgott Nöjd i Anderslöv, är evig ungkarl efter att i sin ungdom ha varit förlovad med ”en köttätande växt” ("Polismördaren"). Han får också vid två tillfällen – med författarnas goda minne – kommentera den på sjuttitalet aktualiserade kvinnofrågan (ett fenomen som annars berörs påfallande lite med tanke på hur mycket Sjöwall-Wahlöös sjuttitalsproduktion är en provkarta på aktuella vänsterfrågor).

I "Polismördaren" förtäljer han att han "har läst en del böcker och artiklar och sånt angående kvinnodebatten, men det mesta är tjafs. Det som inte är skitprat är så självklart att till och med en hottentott kan skulle begripa det. Likalönsprincipen och könsdiskrimineringen till exempel."

I "Terroristerna" frågar han Beck, kanhända retsamt, kanhända oroligt, om Becks flickvän Rhea Nielsen är rödstrumpa, och får det lugnande svaret: "Det tror jag inte. [---] Fast ibland har hon röda strumpor. På sej alltså."

Som dom ärkekommunistiska ärkemoralister dom var, var Per Wahlöö och Maj Sjöwall mitt i alltihop fanatiska pornografimotståndare.

I "Polis, polis, potatismos" berättas att Stockholm är en plats "där samvetslösa ockrare fullt legalt kunde göra enorma profiter på pornografi i dess mest snuskiga och vederstyggliga former." I "Det slutna rummet" påpekas att "pornografi i alla upptänkliga former kunde tack vare en besynnerligt välvillig lagstiftning fullt legalt framställas och inhandlas i obegränsade mängder i Sverige."

Och de var inte bara motståndare till pornografin som fenomen; de hyste också en påtaglig avsky mot de inblandade modellerna.

I "Brandbilen som försvann" anas ett äckel över de kvinnor som figurerar inom genren; ett uppslag i en herrtidning visar ”en kolorerad helsidesbild föreställande en grisskär dam med väldiga, feta bröst och väl använt rakat könsorgan, som hon inbjudande öppnade med två fingrar mot betraktaren”.

Så inga tyckte sämre om porren än Sjöwall-Wahlöö. Förutom innehållet, formuleringarna och kvinnosynen, vände de ryggen mot hela den föraktliga pornografin.

Post Title

→

Fallet med Sjöwall, Wahlöö och dom cylindriska bröstvårtorna.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/12/fallet-med-sjowall-wahloo-och-dom.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Roman om ett brott och många lustiga namn.

Vår stackars uppväxande ungdom växer antagligen upp i tron att Beck började med Haber, Persbrandt och taskiga manuskopior från B-serier från Hollywoods bakgård. Det gör inte bara att dom missar Mannen på taket, denna svensk films lysande svar på French connection, utan också den mäktiga romandekalogin Roman om ett brott.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev 1965-75 tio romaner om poliskollektivet runt Martin Beck. Jag brukar - mest för att jag gillar att vara drastisk - hävda att det är den bästa romansvit som skrivits på svenska näst Mumintrollen.


Men den har givetvis sina märkligheter. För varje bok blir serien alltmer politisk, alltmer bitter, alltmer farsartad. Detta gör att sviten når sin pik nånstans på mitten - den fjärde och femte boken, "Den skrattande polisen" och "Brandbilen som försvann", är tveklöst bäst - och på slutet slår över i ren parodi.


En svårt sjuk Per Wahlöö, hängiven vpk-medlem, levererade en alltmer borderline-aktigt svartvit sverigebild, där Martin Beck inte kan landa på Sturup utan att författarna ägnar tre sidors utgjutelser över hur ful flygplatsbyggnaden är och hur korrupta beslutsfattarna var. Säkert sant, men lika säkert barkbrödsartad litteratur.


Ett intressant faktum är att, i takt med att romanbygget kantrar, romanfigurerna efterhand får allt bisarrare egennamn. Det känns nästan som om det ligger en tanke bakom detta.


I begynnelsen heter folk sånt som folk plägar heta och hette 1965: Martin Beck, Lennart Kollberg, Åke Stenström, Åsa Torell. 1967 får dom sällskap av Gunvald Larsson, en första fingervisning om vad som komma skulle.


För där nånstans sätter den igång: Lustiga Namn-Invasionen. Plötsligt kan inte en bifigur introduceras utan att heta typ Hugold. Dom figurer vi redan lärt känna och andra som råkar heta nåt neutralt, får udda andranamn: Einar Rönn visar sej heta Valentino i mellannamn, konstapel Harald Hult heter också Palmon.


Poliskonstaplarna med dom allittererande namnen Karl Kristiansson och Kurt Kvant dyker upp i "Mannen på balkongen", samtidigt med Gunvald Larsson. Kvant dör några år senare och ersätts med den likaledes allitererande Kenneth Kvastmo. Vilket gör att dom mer påminner som knattarna än en enda polis som nånsin levt.


Nya idioter till fotpoliser introduceras. Dom heter Ullholm och Aldor Gustafsson.


Mördaren i den tredje sista boken, "Det slutna rummet", heter naturligtvis inte Monika eller Anita utan Monita. Där träffar Beck också sin nya kvinna, den kommunistiska ärkeängeln Rhea Nielsen. Som jämförelse heter Becks första fru Inga.


I näst sista romanen "Polismördaren" åker Beck till Anderslöv och träffar den lokale polisen Herrgott Nöjd.


Och i sista verket "Terroristerna" har allt slutligen gått överstyr. Advokat Hedobald "Braket" Braxén beter sej lika avvikande som namnet påbjuder. Han kallar f.ö. en kvinna med namnet Hedy-Mari som vittne.


Sjöwall-Wahlöö brukar rättmätigt apostroferas för att ha infört realismen i svensk kriminallitteratur. Att Guillou och Marklund antagligen inte skulle funnits dom förutan, är inget vi kan lasta Maj Sjöwall för.


Men realism är ett svävande begrepp i Beck-sviten. Hur noggrant det polisiära arbetet än beskrivs, hur många insiderkällor som kontrollerade sakuppgifterna dom än hade, så blir Martin Becks Sverige alltmer ett Sverige i en skrattspegel: groteskt, förvridet, uppförstorat.

Det är inget sant Sverige som beskrivs. Det är ett samhälle där säpo-agenter är Helan & Halvan-enfaldiga, där samtliga dugliga poliser är uttalade socialister och där folk ostraffat går runt och heter Herrgott.

Så lika mycket som Sjöwall-Wahlöö injicerade realism i den svenska deckaren, var det dom som gav carte blanche åt kverulans och clownifiering. Och jag är rädd att det snarare är det sista deras epigoner tagit till sej.

Post Title

→

Roman om ett brott och många lustiga namn.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/roman-om-ett-brott-och-manga-lustiga.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection