"Den svarta cirkeln" hette en teveserie som gick 1989. Jag såg den då och ville minnas att den handlade om terrorism. Jag ser om den nu och inser att den handlar om Stefan "Sucken" Sauks hårinpackning.
Trots att karln är halvflintis har han odlat så mycket hår han kan. Det står som en mindre kungamantel efter honom. Kombinerat med en fransig mockajacka av s.k. indianmodell signalerar håret att Sucken är rebell, fritänkare och gammal vänsteraktivist (OBS! Inte terrorist!).
Storyn är lika enkel som realistisk: Lars-Erik Berenett är en hög militär som på sin fritid bor i en omöblerad lägenhet i en förort, där han bygger olika bomber och klär ut sej till gubbe. Dessa bomber placerar han sen i Hedvig Eleonora kyrka (dit nåt slags katolskt begravningtåg är på väg) och Centralstationen.
På tidningen är Allan Svensson i gigantiska glojärn genast övertygad om att ett par gamla Baader-Meinhof-aktiga terrorister är skyldiga. Stefan "Sucken" Sauk är på lika grumliga grunder - "dom jobbar inte på det sättet!" - övertygad om att terrordåden har nåt med det halvfascistiska bokförlaget Argus att göra. Eftersom han är en journalist av den där skolan som inte behöver leverera artiklar utan kan ägna sej åt olagligheter på heltid, är han snart nåt på spåren.Sagt och gjort: han klär ut sej till yuppie (att hårsvallet borde avslöja honom får vi köpa), låtsas vara intresserad av att öppna ett bankkonto bara för att kunna avfotografera ett kodlås till bankens datacentral, så att han sen kan bryta sej in på banken, tjyvkopiera Argus konton, som han sen ger till en gothsminkad Görel Crona som är datahacker och som han trillar över via en tidningsartikel.
Snart kan dom se att det finns tydliga kopplingar till sprängämnesföretaget Nanotech. På natten tar Sucken med sej sin pistol, som han förvarar laddad inlindad i en handduk i sin sekretär, och gör inbrott. Där springer han genast på några bomber av samma typ som hans poliskontakt - Heinz Hopf i permanent - har visat rester av från centralstationsdådet.
I korthet. Sen finns det några scener i dimma med olika män i hatt - ett vanligt scenario i amerikansk film noir, ett ovanligt scenario i svensk verklighet.
Och så finns det en norsk journalistkvinna också, som ligger lite med Sucken och lite med Allan, och som är något mindre insatt i journalistyrkets grunder än en genomsnittlig mollusk. Vilket är bra för oss som tittare, eftersom det leder till att Sucken hela tiden måste förklara för henne vad han sysslar med.Serien vill diskutera terrorism, vilket med facit i hand verkar närmast klärvoajant. Särskilt fokuserade är man på den terrorism som bedrivs av en komplott av en polischef, en militär, en sprängämnestillverkare, en banktjänsteman, en gympalärare och en förlagschef i fluga.
Dessa träffas då och då i olika kolonistugor där dom noggrant går igenom hur man bäst spränger Globen (ett motiv som också går igen i Skifs-Palmers episka drama "Joker"). Ibland kommunicerar dom via avancerade uppringningar av olika specifika telefonautomater på stan, ibland ringer dom helt enkelt hem till varann. Det är så klart lättast så.
I slutet skjuter Sucken Berenett på kuken några gånger och konstaterar sen: "Dom stora bovarna får man aldrig fast".
I övrigt händer inte så mycket. Jo just det: eftersom Sucken ligger med Allan Svenssons norska tjej blir Allan så harmsen att han ägnar några arbetsdagar åt att leta upp en bild som bevisar att Sucken känner den tyska vänsterterroristen. Vilket gör norskan så upprörd - just det, hennes syster dör av bomben på Centralen - att hon pendlar mellan att knasa på Sucken för snuten och att utföra s.k. sittgök med honom.
Uppskattningsvis 60% av serien utgörs av närbilder på Sucken, hans hår och hans indianfransar. Detta leder till att Sucken spelar mycket med ansiktet. Ibland tokstirrar han och ibland tuggar han frenetiskt på underläppen. Bägge ansiktsuttrycken signalerar att något fruktansvärt är i görningen. Detta sker t.ex. när han räknar ut att Argus måste sponsras av ett sprängämnesföretag. Eller när han beställer en kopp kaffe på sitt stamfik.
Jag är väldigt glad att Pan vision och SVT har bestämt sej för att ge ut diverse guldkorn ur åttitalsdeckarskatten på dvd. I min privata pipeline väntar t.ex. Dubbelstötarna med den riktige Björn Gustafsson. Jag blir inte riktigt lika glad när jag inser vad det var man förslösade sin ungdom på. Idag ser jag ju på eländet med ironiska ögon, men då var det nog spännande på riktigt.
Idag inser man att det var relativt spännande. Eftersom alternativet var Visst nappar det med Bengt Öste.
Trots att karln är halvflintis har han odlat så mycket hår han kan. Det står som en mindre kungamantel efter honom. Kombinerat med en fransig mockajacka av s.k. indianmodell signalerar håret att Sucken är rebell, fritänkare och gammal vänsteraktivist (OBS! Inte terrorist!).
Storyn är lika enkel som realistisk: Lars-Erik Berenett är en hög militär som på sin fritid bor i en omöblerad lägenhet i en förort, där han bygger olika bomber och klär ut sej till gubbe. Dessa bomber placerar han sen i Hedvig Eleonora kyrka (dit nåt slags katolskt begravningtåg är på väg) och Centralstationen.
På tidningen är Allan Svensson i gigantiska glojärn genast övertygad om att ett par gamla Baader-Meinhof-aktiga terrorister är skyldiga. Stefan "Sucken" Sauk är på lika grumliga grunder - "dom jobbar inte på det sättet!" - övertygad om att terrordåden har nåt med det halvfascistiska bokförlaget Argus att göra. Eftersom han är en journalist av den där skolan som inte behöver leverera artiklar utan kan ägna sej åt olagligheter på heltid, är han snart nåt på spåren.Sagt och gjort: han klär ut sej till yuppie (att hårsvallet borde avslöja honom får vi köpa), låtsas vara intresserad av att öppna ett bankkonto bara för att kunna avfotografera ett kodlås till bankens datacentral, så att han sen kan bryta sej in på banken, tjyvkopiera Argus konton, som han sen ger till en gothsminkad Görel Crona som är datahacker och som han trillar över via en tidningsartikel.
Snart kan dom se att det finns tydliga kopplingar till sprängämnesföretaget Nanotech. På natten tar Sucken med sej sin pistol, som han förvarar laddad inlindad i en handduk i sin sekretär, och gör inbrott. Där springer han genast på några bomber av samma typ som hans poliskontakt - Heinz Hopf i permanent - har visat rester av från centralstationsdådet.
I korthet. Sen finns det några scener i dimma med olika män i hatt - ett vanligt scenario i amerikansk film noir, ett ovanligt scenario i svensk verklighet.
Och så finns det en norsk journalistkvinna också, som ligger lite med Sucken och lite med Allan, och som är något mindre insatt i journalistyrkets grunder än en genomsnittlig mollusk. Vilket är bra för oss som tittare, eftersom det leder till att Sucken hela tiden måste förklara för henne vad han sysslar med.Serien vill diskutera terrorism, vilket med facit i hand verkar närmast klärvoajant. Särskilt fokuserade är man på den terrorism som bedrivs av en komplott av en polischef, en militär, en sprängämnestillverkare, en banktjänsteman, en gympalärare och en förlagschef i fluga.
Dessa träffas då och då i olika kolonistugor där dom noggrant går igenom hur man bäst spränger Globen (ett motiv som också går igen i Skifs-Palmers episka drama "Joker"). Ibland kommunicerar dom via avancerade uppringningar av olika specifika telefonautomater på stan, ibland ringer dom helt enkelt hem till varann. Det är så klart lättast så.
I slutet skjuter Sucken Berenett på kuken några gånger och konstaterar sen: "Dom stora bovarna får man aldrig fast".
I övrigt händer inte så mycket. Jo just det: eftersom Sucken ligger med Allan Svenssons norska tjej blir Allan så harmsen att han ägnar några arbetsdagar åt att leta upp en bild som bevisar att Sucken känner den tyska vänsterterroristen. Vilket gör norskan så upprörd - just det, hennes syster dör av bomben på Centralen - att hon pendlar mellan att knasa på Sucken för snuten och att utföra s.k. sittgök med honom.
Uppskattningsvis 60% av serien utgörs av närbilder på Sucken, hans hår och hans indianfransar. Detta leder till att Sucken spelar mycket med ansiktet. Ibland tokstirrar han och ibland tuggar han frenetiskt på underläppen. Bägge ansiktsuttrycken signalerar att något fruktansvärt är i görningen. Detta sker t.ex. när han räknar ut att Argus måste sponsras av ett sprängämnesföretag. Eller när han beställer en kopp kaffe på sitt stamfik.
Jag är väldigt glad att Pan vision och SVT har bestämt sej för att ge ut diverse guldkorn ur åttitalsdeckarskatten på dvd. I min privata pipeline väntar t.ex. Dubbelstötarna med den riktige Björn Gustafsson. Jag blir inte riktigt lika glad när jag inser vad det var man förslösade sin ungdom på. Idag ser jag ju på eländet med ironiska ögon, men då var det nog spännande på riktigt.
Idag inser man att det var relativt spännande. Eftersom alternativet var Visst nappar det med Bengt Öste.
Post Title
→Den bruna ringen.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/07/den-bruna-ringen.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
