Jag vet ingenting om Sven Gustafsson och Kjell-Åke Olsson annat än att de var medlemmar av KFML(r) på sjuttitalet och fasansfullt tråkiga. Idag är Kjell-Åke tydligen nästan samma sak som Sotfilm, ett påstående som förbryllar mej (dessutom sysslar han paradoxalt nog med skämtteckningar). Sven har jag inte lyckats spåra, men en gissning är att han tråkat ihjäl sej själv.
1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken "Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?"
Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:
Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.
Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:
En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.
Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.
Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.
Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?
Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:
I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk "flum"-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.
Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer - dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:
Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt - för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.
Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst "svårsjungen", svår att komma ihåg - inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?
Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.
Så kul var det när pappa var ung.
1975 tyckte de att det fick vara nog med rock. Tydligen rockades det alldeles för mycket omkring dem, och Kjell-Åke och Sven kände att det var dags att sätta ner foten. I vitsbolsjevikernas kulturtidskrift Röda Rappet publicerade de en debattartikel under rubriken "Dekadent pop/rock plus progressiva texter. Går det ihop?"
Föranlett av att de två populäraste göteborgska vänsterbanden, Nationalteatern och Nynningen (bilden), använde sånt som elektrisk basgitarr och till och med elektrisk gitarr, skrev dönickarna Kjell-Åke och Sven:
Vi menar att man, som revolutionär och anti-imperialist, måste ha en i grunden fientlig och starkt kritisk hållning till den US-amerikanska rockmusiken. Inte för ett ögonblick glömma att detta är fiendens musik, en musik att söva och förföra vår ungdom, arbetarungdomen med.
Kjell-Åke och Sven var gissningsvis i trettiårsåldern när de skrev detta. Plötsligt känner jag mej inte så gubbig själv. Där jag kanske tycker att sån däringa techno inte är just min påse, men att det i alla fall är kul för tillverkare av fula kläder i bjärta färger att det finns, är Sven och Kjell-Åke betydligt mer kritiska mot rocken:
En typisk orgiastisk musik. Med det menar vi att den, genom sin monotona rytm, sina ständigt upprepade enkla musikaliska teman och sin höga volym strävar efter att hetsa sina åhörare till extas.
Nära kopplat till extasen är också musikens ofta uttalade erotiska karaktär. Det är en musik, som skapats för att propagera individualistisk och sexuell utlevelse.
Det är en musik för den borgerliga njutningsfilosofin.
Visst antyder de fnösktorra pojkgubbarna här att knulla är borgerligt? Var det kontrarevolutionärt att bota byxklåda? Lät Sven och Kjell-Åke kastrera sej för revolutionens sak?
Men Kjell-Åke och Sven hittar också, på prostatitgubbars vis, fler fel. Inte nog med att man blir pilsk av rocken, dessutom gör den per automatik att man röker cannabis:
I gitarrsolona och löpningarna finns också ekon från indisk yogakult och feodal världströtthet, som ger musiken en typisk "flum"-karaktär. En musik att hascha och fly bort till.
Och som om det inte räcker att Kjell-Åke och Sven tycker att rocken förmedlar otäckheter som hänryckning och nyfikenhet på andra kulturer - dessutom gillar inte Sven och Kjell-Åke rock. Varför gillar de den inte? För att den inte är bra:
Ett annat drag, som väl måste sättas på minuskontot, är att den moderna rock- och popmusiken är en melodiskt mycket fattig musik. Till förvillelse lika blues- eller andra enkla teman återkommer i låt efter låt - för övrigt rör det sig ofta om stereotypa sololöpningar kring några mollackord.
Måste inte bristen på utvecklad melodik innebära en hämmande begränsning, som också får till följd att musiken blir ytterst "svårsjungen", svår att komma ihåg - inget man går och nynnar på eller kan sjunga i lag med kamraterna?
Till Svens och Kjell-Åkes försvar ska säjas att de inte var ensamma i vänstern om att vara stockkonservativa betongrövar. Det konkurrerande partiet SKP gav ut anti-rockskriften "Folket har aldrig segrat till fiendens musik" och inom delar av FNL ansågs rocken skapa så stora generationsmotsättningar att man påbjöd gammeldans till rörelsens sommarläger.
Så kul var det när pappa var ung.
Post Title
→Några ohyggligt gamla progressiva farbröder.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/02/nagra-ohyggligt-gamla-progressiva.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
