Ivan Bratt hette en av de mest behånade svenskarna under nittonhundratalet. Läkare och liberal riksdagsman som i förra seklets begynnelse la grunden till den restriktiva alkoholpolitik som fortfarande är en del av den svenska självuppfattningen. Hans initiativ ledde till motbokens införande 1915. Han grundade vad som blev Systembolaget och Vin & Spritcentralen och såg till att de bolagen fick monopol på försäljning, import och tillverkning av jästa och destillerade drycker. Jag tror att Ivan Bratt handlade som han gjorde av humanistiska skäl. Man kan naturligtvis fråga sej om han inte hjälpte till att urvattna begreppet "liberal" när han införde diverse förbud och skaffade sej monopol på alkoholhantering. Men han såg ett folk sånär supa ihjäl sej och tyckte med viss rätt att det var en bedrövlig syn.
Frågan var - och är - inte enkel. En sida av mej tycker förstås att vuxna människor måste få ha rätten att sätta slipsen runt huvet och vältra sej i sin egen patetik, en annan sida inser att ganska många fruar och barn - bokstavligen - fått ta en och annan smäll för den rättens skull.
Samtidens bild av Bratt var kluven. Han var ett irritationsmoment både för de organiserade nykteristerna (som ville ha ett totalförbud) och de oorganiserade alkoholisterna (som ville fortsätta hälla i sej). Ganska många tyckte nog att något behövde göras, men tyckte kanske inte att en rigorös byråkrati och bruket av skamstämplar var den optimala vägen.
Mest hatad blev Bratt antagligen hos landets skämtare, långt innan Helt Apropå en blötlagd skara. Revymakare gjorde sej gärna lustiga över den befängda tanken att folk inte skulle kunna hantera alkohol. Detta strax innan de själva gick bort i skrumplever.
Stockholms revykung anno tidigt 1900-tal hette Emil Norlander (mannen bakom evergreens som "Känner du Amanda Lundbom?" och "Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör?"). I sin nyårsrevy 1914 nämnde han Bratt så många gånger att en recensent tappade räkningen. Till den punschkluckande publikens jubel, kan tänkas.
De flesta beslut Bratt var med och fattade var nog dåliga. Svenska folkets fixering vid dyngfylla minskade knappast av omyndigförklaringen, vilket i förlängningen lett till att horder av skånska målbrottshuliganer spytt ner Ströget medan danskarna bara kunnat kontra med Sanne Salomonsen. Men lik förbannat väcks en viss respekt för Bratt när jag läser om honom.
Inte minst för den furiösa ilska som väcktes mot honom och som säkert gjorde det svårt att somna ibland på Brattnatten. De som hävdar att humorn nuförtiden är så mycket råare och mer personinriktad än när farfar lekte med kottar, bör ta del av en festlig nidpsalm ur tidningen Fäderneslandet från 1915:
Så gått ett år ifrån vår tid
och kommer inte mer
Och väl var det ty lugn och frid
därom en var nu ber!
Men nittonhundrafemton var
ett riktigt uschligt år!
Europa än sitt världskrig har
och vi ha - Bratten vår!
Så låt oss be en nyårsbön
att fan må detta kriget ta
För sitt besvär han sen som lön
får Bratt ... om han vill ha'n!
(Källa: Håkan Westlings "Ivan Bratt - legendarisk läkare, Systemets grundare" 1997.)
Frågan var - och är - inte enkel. En sida av mej tycker förstås att vuxna människor måste få ha rätten att sätta slipsen runt huvet och vältra sej i sin egen patetik, en annan sida inser att ganska många fruar och barn - bokstavligen - fått ta en och annan smäll för den rättens skull.
Samtidens bild av Bratt var kluven. Han var ett irritationsmoment både för de organiserade nykteristerna (som ville ha ett totalförbud) och de oorganiserade alkoholisterna (som ville fortsätta hälla i sej). Ganska många tyckte nog att något behövde göras, men tyckte kanske inte att en rigorös byråkrati och bruket av skamstämplar var den optimala vägen.
Mest hatad blev Bratt antagligen hos landets skämtare, långt innan Helt Apropå en blötlagd skara. Revymakare gjorde sej gärna lustiga över den befängda tanken att folk inte skulle kunna hantera alkohol. Detta strax innan de själva gick bort i skrumplever.
Stockholms revykung anno tidigt 1900-tal hette Emil Norlander (mannen bakom evergreens som "Känner du Amanda Lundbom?" och "Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör?"). I sin nyårsrevy 1914 nämnde han Bratt så många gånger att en recensent tappade räkningen. Till den punschkluckande publikens jubel, kan tänkas.
De flesta beslut Bratt var med och fattade var nog dåliga. Svenska folkets fixering vid dyngfylla minskade knappast av omyndigförklaringen, vilket i förlängningen lett till att horder av skånska målbrottshuliganer spytt ner Ströget medan danskarna bara kunnat kontra med Sanne Salomonsen. Men lik förbannat väcks en viss respekt för Bratt när jag läser om honom.
Inte minst för den furiösa ilska som väcktes mot honom och som säkert gjorde det svårt att somna ibland på Brattnatten. De som hävdar att humorn nuförtiden är så mycket råare och mer personinriktad än när farfar lekte med kottar, bör ta del av en festlig nidpsalm ur tidningen Fäderneslandet från 1915:
Så gått ett år ifrån vår tid
och kommer inte mer
Och väl var det ty lugn och frid
därom en var nu ber!
Men nittonhundrafemton var
ett riktigt uschligt år!
Europa än sitt världskrig har
och vi ha - Bratten vår!
Så låt oss be en nyårsbön
att fan må detta kriget ta
För sitt besvär han sen som lön
får Bratt ... om han vill ha'n!
(Källa: Håkan Westlings "Ivan Bratt - legendarisk läkare, Systemets grundare" 1997.)
Post Title
→Mannen bakom nittonhundratalets största svenska bokframgång.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/01/mannen-bakom-nittonhundratalets-storsta.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
