Jag har förklarat förr - flera gånger faktiskt - varför jag tycker Nationalteatern var ett proggband värt mer respekt än deras flesta kollegor. Nej, jag tycker inte att frasen "miljonärerna och skattefifflarna går fria / de handlar aldrig bara för en tia" är särskilt på pricken. Men å andra sidan gillar jag helhjärtat de handfasta sarkasmerna i Speedy Gonzales:
Samhällsproblem har en otrevlig vana
att jämt liksom tränga sej på
Det gäller att blunda för allt man är värd
och försöka att inte förstå
Även om Nationalteatern var vänster ("v som i verklighet") och av proggbolaget MNW betraktades som "politiskt intressanta", så var det ingen slagordsmaskin. Som grupp var de alldeles för stökiga och anarkistiska, och mer än en gång fick de bassning av Göteborgs alla politiska kommissarier för den partipolitiska otydligheten i texterna. När Ulf Dageby en dag kom på att han tyckte kommunismen var en rätt dålig idé, bekände han inför övriga gruppen. De var alla överens om att de hade bättre nytta av en begåvad låtmakare och gitarrist än av en testuggare.
Nu sitter jag med jätteboxen/boken "Lägg av! Historien om Nationalteatern" (2010) framför mej och inser att jag betalat nästan 700 för en slarvigt redigerad intervjubok, två barn-CD och några ljudmässigt katastrofala outtakes. Resten har jag allaredan i min ägo. Främsta skälet att jag skriver detta är att det då i alla fall blir avdragsgillt.
Vad som gång på gång slår mej är att det har varit en grupp som envisats med att dra i olika riktningar och aldrig bett om ursäkt för det. Medan Dageby och Totta drog ut på turné med gamla rockriff satte Med Reventberg upp La Bohéme i samma teaters namn. I botten har det funnits ett konstnärligt sökande parat med en social medvetenhet.
Jag gissar att det kostat mer i svett än vad det inbringat i reda pengar. Jag unnar därför Hasse Mosesson en trygg ålderdom som ICA-Stig, även om nånting i mej smärtar när han inte får vara med i På spåret för att SVT betraktar honom som ett vandrande varumärke. Jag vet förstås också att detta inte är min sak och att den som är utan skuld ska kasta sten i glashus och att reklam idag inte betyder sälja skräp utan lär vara konstnärligt intressehaltigt.
Men jag kommer inte ifrån känslan av att nåt skaver när jag läser om ICA-konferensen 2009, då tvåtusen ICA-krämare har samlats och nån hotshot inom företaget kallar in ICA-Stig på scen och ber honom sjunga nåt. ICA-Stig avböjer, men chefen står på sej. ICA-Stig avböjer igen, chefen tjatar, ICA-Stig skriker till slut "Lägg av!" i mikrofonen - varpå en ridå slits åt sidan och blottar hela Nationalteaterns rockorkester. Som naturligtvis rockar igång just "Lägg av!", med en text som klippt och skuren för en medelålders ICA-ikon:Jag sitter inte på nån socialförvaltning
och fluktar i nån pärm och håller koll på allting
Jag lever men jag skiter väl för helvete
i hur det går för mej?
Sen spelade bandet vidare Livet är en fest och kåkfarareposet Kolla kolla. ICA-handlarna shejkade antagligen så aktieutdelningarna studsade i innerfickan. Kanske skrek de med i texterna - "Ja, det sticker som en dolk / tills man träffar lite folk / och meckar sej en redig ..." - och så föll de väl till slut, lyckliga och svettiga, i varandras köpstarka armar. Väl förvissade om att ingenting längre stod i vägen på resan mot De Maximala Profiternas Rike.
Låt oss inte lägga några moraliska värderingar. Låt oss bara konstatera att tid förflutit. 1972 smörjde samme Mosesson in sej i fekalier och ropade "Känner ni stanken från Enskilda banken?" i Öyvind Fahlströms "Du gamla, du fria". Vi får anta att han inte gjorde samma sak inför ICA-handlarna. Om nu inte situationen påbjöd extranummer.
Post Title
→När fanan blir gammal.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2011/01/nar-fanan-blir-gammal.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
