Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med
Povel Ramel betitlad
"Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som
Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.
Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mej en LP med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. "Äppelkriget" såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: "Blommig falukorv", "Varför är det så ont om Q?". Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: "F", "Rosa rummet".
Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, "tusenkonstnär". Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.
Mannen - nåväl, ynglingen - längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han
kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.
Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi passerar vid nån gammal hantverkarbostad som
Hazelius låtit släpa dit från Leksand hundra år tidigare.
Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.
Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men
Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom
Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med
Bodil Malmsten och
Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa "om femti år kanske ..."
Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som "17-årige poeten Carl Lind" på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och - åtminstone enligt Maria Küchen - tyckt om det.
För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan
biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.
Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?
Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad - vilket händer, tack vare det välsignade nätet - som kan intyga att de är precis lika udda som jag.
P.S. Det brukar gå att se det tydligare om man dubbelklickar på bilderna.
Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad "Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.
Semester har den fördelen att jag och min fiancé får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.
Och ibland mera sökt fyndigt:
Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sej på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.
Jämte ett skruvat höghus som man inte får komma in i, några grönområden och två torg med krogar är det tydligen vad Malmö anser sej ha att komma med: ett hus med poliser som håller efter stans alla tjuvar.
Redan pa flygplatsen kunde konstateras att man inte kommit riktigt lika langt som vi fantastiskt jamstallda och duktiga och progressiva och sjukt bra nordbor. Vi har i alla fall slutat att kalla vissa saker for vad det i praktiken ar.
Kroatiska ar lika enkelt som smurfspraket! Det ar bara att slanga in ett zka eller ett ski lite har och var sa blir man begripen!
Ar inte detta varumarkesintrang sa vet jag inte vad som kan vara det. Forutom att flickan pa bilden ser ut nastan som Pippi sa heter hon nastan som Pippi. Karin Nyman (alltsa Astrids dotter)! Var ar du? Har finns ytterligare nagra miljoner du kan krama fram pa vad nan annan skrivit! 
Alltsa, den har bilden haller jag mej egentligen for god for att publicera. Den lamnar jag med varm hand at mina kollegor/vanner/brukare pa www.riketssal.se.
.jpg)
.jpg)
