I Malmö heter hemlösas tidning Aluma. Ingen vet varför, men nu gör den det i alla fall. Jag brukar medverka med texter. Jag gillar det. Det innebär att jag kan få vara politiskt korrekt. Senaste numret har temat myter. Jag nedtecknade sålunda en modern myt.
I antiken fanns myterna om Odysseus och Herkules. På vikingatiden traderades myterna om Egil Skallagrimsson och Tors brudfärd till Utgårda-Loke. Ute i svenska byar trodde man länge på myterna om skogsrån och huldror, tomten och näcken. Än idag vävs legender i landets stugor och lägenheter, på frisersalonger och i taxibilar. Det här är ...
MYTEN OM DALTANDET I VÅRA FÄNGELSER
Det var en gång ett land i utkanten av Europa där det stundom var så kallt att folket fick hälla K-sprit i sina automobiler. Folket voro tämligen välmående sedan en ny regent med sammetsögon sänkt den förtryckande villaskatten och hans skatteförvaltare med den stolta hårmanen infört avdrag för vaskning och tvagning av hemmanen.
Ändock voro folket inte lyckligt, ty folket visste att bakom tukthusets portar levde dråpare och plundrare i rikedom och överflöd. Blotta tanken på den lyx som stundligen undfägnades de onda på insidan, gjorde folket vredgat och fick deras sinnen att rinna på.
På stockhuset Kumla satt rövaren Tjyv-Jocke. Han hade indrivit förfallna skuldsedlar åt en sammanslutning för motorvelocipedburen ungdom tills länsman och fjärdingsman infångat honom och lagmannen sänt honom till sinkabirum. Åt detta hade Tjyv-Jocke glatts och med tillförsikt skådat fram. För honom var Kumla ett palats.
Varje morgon förnöjdes han åt att väckas strax innan tuppen gol över nejden. En av palatsets blåklädda betjänter skrek kvittrande ”god morgon”. När Tjyv-Jocke hängde sig kvar i sömnen ytterligare några sekunder, drog betjänten på sin skinnhandske och skakade vänligt Tjyv-Jocke lite fram och tillbaka på madrassen.
Med ett skratt skuttade Tjyv-Jocke upp från sin brits. Han råkade trampa fel och föll handlöst, men fångades upp av fångkammarens motsatta vägg. Tårögd av rörelse – och smärta – tackade Tjyv-Jocke de högre makter som gjort cellen så liten att han inte behövde falla raklång på golvet.
Därefter gick Tjyv-Jocke med fjäderlätta fjät genom samlingsrummet. Kniv-Jonny och Dräpar-Bogdan från konkurrerande motorvelocipedsällskap hälsade honom vänligt med långfingrarna. Tjyv-Jocke lögade sig hastigt i det nästan varma vattnet för att undvika närmare samröre med Kniv-Jonny, som kunde vara på kinkigt morgonhumör.
Visslande tågade Tjyv-Jocke tillbaka till cellen för att iföra sig den i princip skräddarsydda kostymen, märkt med Kriminalvårdsverkets eget stiliga monogram. Det lät sig nu inte riktigt göras, eftersom en hel skara betjänter hade älskvärdheten att ytterst noggrant städa hans cell och omsorgsfullt lägga hans papper i oordning. Han klädde sig ute i samlingsrummet och strosade iväg för att frukostera i de andra käcka junkrarnas sällskap.
Några ögonblick senare vrålade en av betjänterna artigt att det var dags för avgång till dagens göromål. Muntert visslande tågade så karlarna på led till palatsets arbetsinrättning. Där satt de sedan och skruvade skruv A i hålet B för att därefter applicera mutter C runt skruv A, med kortare pauser för födointag och slumpvisa pisseprov.
Tjyv-Jocke lät med glädje sitt vatten i den mugg betjänten överräckte. Inte minst gladde det honom att inte behöva vara ensam utan istället få dela en så minnesvärd händelse med en okänd mansperson.
Tjyv-Jocke var vid extra frimodigt humör just denna dag, alldenstund hans trolovade Valium-Eva ämnade göra en visit. Han ledsagades av en betjänt till besöksrummet, där Valium-Eva redan väntade. De omslöt ömt varandra – efter att ha dragit papperslakanet över britsen – och skänkte därefter en tacksamhetens tanke till de blida övervakare som försett rummet med våtservetter och mandomsskydd i skönaste latex.
Sedan de delat en kopp pulverkaffe och en Rohypnol från Valium-Evas bysthållare, bekände Valium-Eva att hon hade för avsikt att bryta deras förbindelse och istället knyta band med Sutenör-Harry. Visserligen älskade hon Tjyv-Jocke, men han hade blivit så frånvarande sedan han flyttade in på Kumlapalatset.
Tjyv-Jocke mottog beskedet med rörelse, enär det viktiga för honom var att Valium-Eva omhändertogs väl. För att understryka sin upprymdhet dunkade han rytmiskt sitt huvud i väggen och tog farväl av Valium-Eva med en känsloladdat ”jag hatar dig!”
Efter besöket och beskedet var det en sann fröjd att få stryka av sig inför den främmande betjänten som böjde sig ner för att kasta ett getöga upp i Tjyv-Jockes sprund.
På kvällen kunde Tjyv-Jocke knappt bärga sig inför finalen på dagens alla glädjeämnen: Den Stora Inlåsningen. Med femton minuter kvar till åtta hörde Tjyv-Jocke rasslet från betjäntens nyckelknippa. Han fällde en tår av tacksamhet över omtanken. Nu hade han bara elva timmar framför sig av total ensamhet, reklamfinansierad television och hårdför självtillfredsställelse. Sedan skulle betjänterna på nytt ryta ett vänligt ”godmorgon” och bjuda honom välkommen till ett dignande smörgåsbord av hotelser och trånga utrymmen.
Tjyv-Jocke somnade redan innan klockan slagit två, lutande huvudet i sin egen sköna kallsvett. Han var in i själen lycklig över det dalt som dagligen visades honom. Den enda bittra örten i glädjekalken var tanken på att han skulle behöva lämna palatset Kumla om bara fyra år.
I antiken fanns myterna om Odysseus och Herkules. På vikingatiden traderades myterna om Egil Skallagrimsson och Tors brudfärd till Utgårda-Loke. Ute i svenska byar trodde man länge på myterna om skogsrån och huldror, tomten och näcken. Än idag vävs legender i landets stugor och lägenheter, på frisersalonger och i taxibilar. Det här är ...MYTEN OM DALTANDET I VÅRA FÄNGELSER
Det var en gång ett land i utkanten av Europa där det stundom var så kallt att folket fick hälla K-sprit i sina automobiler. Folket voro tämligen välmående sedan en ny regent med sammetsögon sänkt den förtryckande villaskatten och hans skatteförvaltare med den stolta hårmanen infört avdrag för vaskning och tvagning av hemmanen.
Ändock voro folket inte lyckligt, ty folket visste att bakom tukthusets portar levde dråpare och plundrare i rikedom och överflöd. Blotta tanken på den lyx som stundligen undfägnades de onda på insidan, gjorde folket vredgat och fick deras sinnen att rinna på.
På stockhuset Kumla satt rövaren Tjyv-Jocke. Han hade indrivit förfallna skuldsedlar åt en sammanslutning för motorvelocipedburen ungdom tills länsman och fjärdingsman infångat honom och lagmannen sänt honom till sinkabirum. Åt detta hade Tjyv-Jocke glatts och med tillförsikt skådat fram. För honom var Kumla ett palats.
Varje morgon förnöjdes han åt att väckas strax innan tuppen gol över nejden. En av palatsets blåklädda betjänter skrek kvittrande ”god morgon”. När Tjyv-Jocke hängde sig kvar i sömnen ytterligare några sekunder, drog betjänten på sin skinnhandske och skakade vänligt Tjyv-Jocke lite fram och tillbaka på madrassen.
Med ett skratt skuttade Tjyv-Jocke upp från sin brits. Han råkade trampa fel och föll handlöst, men fångades upp av fångkammarens motsatta vägg. Tårögd av rörelse – och smärta – tackade Tjyv-Jocke de högre makter som gjort cellen så liten att han inte behövde falla raklång på golvet.
Därefter gick Tjyv-Jocke med fjäderlätta fjät genom samlingsrummet. Kniv-Jonny och Dräpar-Bogdan från konkurrerande motorvelocipedsällskap hälsade honom vänligt med långfingrarna. Tjyv-Jocke lögade sig hastigt i det nästan varma vattnet för att undvika närmare samröre med Kniv-Jonny, som kunde vara på kinkigt morgonhumör.
Visslande tågade Tjyv-Jocke tillbaka till cellen för att iföra sig den i princip skräddarsydda kostymen, märkt med Kriminalvårdsverkets eget stiliga monogram. Det lät sig nu inte riktigt göras, eftersom en hel skara betjänter hade älskvärdheten att ytterst noggrant städa hans cell och omsorgsfullt lägga hans papper i oordning. Han klädde sig ute i samlingsrummet och strosade iväg för att frukostera i de andra käcka junkrarnas sällskap.
Några ögonblick senare vrålade en av betjänterna artigt att det var dags för avgång till dagens göromål. Muntert visslande tågade så karlarna på led till palatsets arbetsinrättning. Där satt de sedan och skruvade skruv A i hålet B för att därefter applicera mutter C runt skruv A, med kortare pauser för födointag och slumpvisa pisseprov.
Tjyv-Jocke lät med glädje sitt vatten i den mugg betjänten överräckte. Inte minst gladde det honom att inte behöva vara ensam utan istället få dela en så minnesvärd händelse med en okänd mansperson.
Tjyv-Jocke var vid extra frimodigt humör just denna dag, alldenstund hans trolovade Valium-Eva ämnade göra en visit. Han ledsagades av en betjänt till besöksrummet, där Valium-Eva redan väntade. De omslöt ömt varandra – efter att ha dragit papperslakanet över britsen – och skänkte därefter en tacksamhetens tanke till de blida övervakare som försett rummet med våtservetter och mandomsskydd i skönaste latex.
Sedan de delat en kopp pulverkaffe och en Rohypnol från Valium-Evas bysthållare, bekände Valium-Eva att hon hade för avsikt att bryta deras förbindelse och istället knyta band med Sutenör-Harry. Visserligen älskade hon Tjyv-Jocke, men han hade blivit så frånvarande sedan han flyttade in på Kumlapalatset.
Tjyv-Jocke mottog beskedet med rörelse, enär det viktiga för honom var att Valium-Eva omhändertogs väl. För att understryka sin upprymdhet dunkade han rytmiskt sitt huvud i väggen och tog farväl av Valium-Eva med en känsloladdat ”jag hatar dig!”
Efter besöket och beskedet var det en sann fröjd att få stryka av sig inför den främmande betjänten som böjde sig ner för att kasta ett getöga upp i Tjyv-Jockes sprund.
På kvällen kunde Tjyv-Jocke knappt bärga sig inför finalen på dagens alla glädjeämnen: Den Stora Inlåsningen. Med femton minuter kvar till åtta hörde Tjyv-Jocke rasslet från betjäntens nyckelknippa. Han fällde en tår av tacksamhet över omtanken. Nu hade han bara elva timmar framför sig av total ensamhet, reklamfinansierad television och hårdför självtillfredsställelse. Sedan skulle betjänterna på nytt ryta ett vänligt ”godmorgon” och bjuda honom välkommen till ett dignande smörgåsbord av hotelser och trånga utrymmen.
Tjyv-Jocke somnade redan innan klockan slagit två, lutande huvudet i sin egen sköna kallsvett. Han var in i själen lycklig över det dalt som dagligen visades honom. Den enda bittra örten i glädjekalken var tanken på att han skulle behöva lämna palatset Kumla om bara fyra år.
Post Title
→Socialpolitisk satir.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/10/socialpolitisk-satir.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
