En av Danmarks största konstnärer, Peter Madsen, utkom förra året med den avslutande volymen i Valhall-serien. Det borde ha stått på löpsedlar. Kultursidor borde ha avsatt artikelserier. Babel borde ha ställt Bob Hansson åt sidan och ställa all programtid till förfogande. Rapport, Aktuellt, Agenda, Sportspegeln, Go'kväll, Hundkoll - alla borde de ha riktat blickarna mot Landet Rödkorv.
Det gjorde de inte. Den enda tidskrift mej veterligt som uppmärksammat saken är Bild & Bubbla. Och det är väl knappast nån högoddsare att de skulle skriva om serier.
"Valhall" är, enkelt uttryckt, en nordisk Asterix. Asterix är en fransk nationalsymbol som prytt omslagen på alla tunga tidskrifter och namngav Frankrikes första rymdsatellit (sedermera skickade europeiska rymdprogrammet upp en tung rackare i rymden, som följaktligen fick namnet Obelix).
I Norden är vi gärna snålare mot konstnärer som inte har konstanta magbesvär och gör film om folk som skär sej i slidan med glas. Det pratas ibland om kungliga avundsjukor och Jantelagar. Vi som inte är lika svaga för floskler pratar kanske hellre om en brist på förståelse. Det gäller inte minst serier. Som ju fortfarande betraktas som ett barnfenomen om de inte är svartvita och/eller feministiska.
Första albumet "Vargen är lös" (översättaren hade uppenbarligen tullat på gammeldansken eftersom det handlar om Fenrisulven) fick jag som sexåring. Föga anade jag då att det bara var första kapitlet i en trettiårsberättelse. I femton album, fram till 2009 ("Völvans syner"), har Peter Madsen och hans författare tagit sej an flertalet kända nordiska gudasagor.
Det är inga skolbokstorra redogörelser för myterna. Det är verk på egna ben. Med Tors människotjänare Tjalve och Röskva i förgrunden, har serien byggt upp ett persongalleri som täcker de flesta mänskliga och gudomliga facetter. Det handlar om ondska, godhet, dumhet, fåfänga, makt, maktmissbruk och - vilket borde komplicera bilden av en utpräglad barnserie - kåthet.För det handlar ju om gamla vikingasagor. Vikingar kände ingen kristen prydhet. Listige Loke förklär sej i lopphamn när han ska stjäla kärleksgudinnan Frejas Brisingasmycke:Och i förd hästhamn kåtar han upp jättehästen Svadilfare:De grovhuggna runristade eddorna fördjupas, kompliceras, färgsätts. Inga ämnen censureras. Mitt i serietidningsvåldet dyker riktig smärta upp, när krigsguden Tyr konfronteras med sin jättepappa och gamla misshandelstrauman aktualiseras:Allting kompliceras. Ljuset gud, den hulde Balder, är rättrådig. Inihelvete rättrådig. Han hjälper sin blinde broder Höder genom att ta ifrån honom hans självkänsla. Godhet bor granne med självgodhet.Vi pratar på intet vis Nordman och ännu mindre Ultima Thule här. Det här är vikingarockens antites: smart och komplex istället för enögd och enfaldig.
Valhall dekonstruerar myterna med tungan i kinden och lyfter också fram det högst mänskliga hos förfädernas gudar - fordomdags var gudarna mänskliga, med Jesus blev plötsligt en människa gudomlig. Tor är för all del urstark, men fåfäng och trögtänkt. Oden är lat och kåt. Frej är mest kåt. Människoflickan Röskva är den enda med både hjärta och hjärna.
Till skillnad från den katolskt misogyna Asterix - där tjejer är nåt otäckt och obehagligt som stör den fina homoerotiska äventyrslustan och längtar efter Lutetias flärd - understryker Valhall att bakom varje stor hjältegud står en underordnad gudinna.En gång i tiden dubbade TV3 Simpsons. Det var ju tecknat! Det handlade ju om barn! Alltså var det en serie för dagisungar. Den sortens dagisungar som uppskattar kärnkraftsskämt och referenser till bebop och Scorsese, ska tilläggas.
Valhall är, liksom Simpsons, ett verk med många nivåer. Min sexåring skrattar högt när bärsärkarna dänger varann i huvet. Jag fnissar sofistikerat när Loke efter Ragnarök möter missionärerna Ansgar och Poppo:Jag fnissar lite mindre sofistikerat när jag kan identifiera Rowlf och Animal och nästan hela Electric Mayhem i orkestern på jättebröllopet:Mest uppskattar jag det Asterix-anakronistiska. Inte för att det rent generellt är så himla finurligt när det dyker upp en telefon på vikingatiden, utan för det osökta mötet mellan de gamla myternas klichéer och de moderna, populärkulturella, myternas klichéer. Tydligast framstår det i albumet "Skaldemjöden", där Oden fungerar som en Sam Spade eller Philip Marlowe med voice over-textplattor och nerdragna persienner.
I Valhall blir Hugin och Munin till Bill och Bull eller Pigge och Gnidde: Och den guldälskande jätten Trym tar sej på von Anka-vis ett pengabad och sparar på sin först intjänade peng:I komiken drar man ett påstående till sin spets. Den fege Bifrostvakten Heimdall är resultatet av Odens kärleksmöte med nio systrar. I konsekvensens namn hjälpskriker Heimdall:Det är inte de där detaljerna i sej som gör Valhall genial. Det är snarare mötet mellan det välbekanta och det personliga, det komiska och det dramatiska, det våldsamma och det inkännande, de stora myterna och de små människorna, den lekfulla texten och den snygga bilden.
Jag tycker, kort sagt, att det här är bra. Hade jag varit en sån som kunnat dra ordvitsar och stå för dem hade jag sagt asbra.
Det gjorde de inte. Den enda tidskrift mej veterligt som uppmärksammat saken är Bild & Bubbla. Och det är väl knappast nån högoddsare att de skulle skriva om serier.
"Valhall" är, enkelt uttryckt, en nordisk Asterix. Asterix är en fransk nationalsymbol som prytt omslagen på alla tunga tidskrifter och namngav Frankrikes första rymdsatellit (sedermera skickade europeiska rymdprogrammet upp en tung rackare i rymden, som följaktligen fick namnet Obelix).
I Norden är vi gärna snålare mot konstnärer som inte har konstanta magbesvär och gör film om folk som skär sej i slidan med glas. Det pratas ibland om kungliga avundsjukor och Jantelagar. Vi som inte är lika svaga för floskler pratar kanske hellre om en brist på förståelse. Det gäller inte minst serier. Som ju fortfarande betraktas som ett barnfenomen om de inte är svartvita och/eller feministiska.
Första albumet "Vargen är lös" (översättaren hade uppenbarligen tullat på gammeldansken eftersom det handlar om Fenrisulven) fick jag som sexåring. Föga anade jag då att det bara var första kapitlet i en trettiårsberättelse. I femton album, fram till 2009 ("Völvans syner"), har Peter Madsen och hans författare tagit sej an flertalet kända nordiska gudasagor.
Det är inga skolbokstorra redogörelser för myterna. Det är verk på egna ben. Med Tors människotjänare Tjalve och Röskva i förgrunden, har serien byggt upp ett persongalleri som täcker de flesta mänskliga och gudomliga facetter. Det handlar om ondska, godhet, dumhet, fåfänga, makt, maktmissbruk och - vilket borde komplicera bilden av en utpräglad barnserie - kåthet.För det handlar ju om gamla vikingasagor. Vikingar kände ingen kristen prydhet. Listige Loke förklär sej i lopphamn när han ska stjäla kärleksgudinnan Frejas Brisingasmycke:Och i förd hästhamn kåtar han upp jättehästen Svadilfare:De grovhuggna runristade eddorna fördjupas, kompliceras, färgsätts. Inga ämnen censureras. Mitt i serietidningsvåldet dyker riktig smärta upp, när krigsguden Tyr konfronteras med sin jättepappa och gamla misshandelstrauman aktualiseras:Allting kompliceras. Ljuset gud, den hulde Balder, är rättrådig. Inihelvete rättrådig. Han hjälper sin blinde broder Höder genom att ta ifrån honom hans självkänsla. Godhet bor granne med självgodhet.Vi pratar på intet vis Nordman och ännu mindre Ultima Thule här. Det här är vikingarockens antites: smart och komplex istället för enögd och enfaldig.
Valhall dekonstruerar myterna med tungan i kinden och lyfter också fram det högst mänskliga hos förfädernas gudar - fordomdags var gudarna mänskliga, med Jesus blev plötsligt en människa gudomlig. Tor är för all del urstark, men fåfäng och trögtänkt. Oden är lat och kåt. Frej är mest kåt. Människoflickan Röskva är den enda med både hjärta och hjärna.
Till skillnad från den katolskt misogyna Asterix - där tjejer är nåt otäckt och obehagligt som stör den fina homoerotiska äventyrslustan och längtar efter Lutetias flärd - understryker Valhall att bakom varje stor hjältegud står en underordnad gudinna.En gång i tiden dubbade TV3 Simpsons. Det var ju tecknat! Det handlade ju om barn! Alltså var det en serie för dagisungar. Den sortens dagisungar som uppskattar kärnkraftsskämt och referenser till bebop och Scorsese, ska tilläggas.
Valhall är, liksom Simpsons, ett verk med många nivåer. Min sexåring skrattar högt när bärsärkarna dänger varann i huvet. Jag fnissar sofistikerat när Loke efter Ragnarök möter missionärerna Ansgar och Poppo:Jag fnissar lite mindre sofistikerat när jag kan identifiera Rowlf och Animal och nästan hela Electric Mayhem i orkestern på jättebröllopet:Mest uppskattar jag det Asterix-anakronistiska. Inte för att det rent generellt är så himla finurligt när det dyker upp en telefon på vikingatiden, utan för det osökta mötet mellan de gamla myternas klichéer och de moderna, populärkulturella, myternas klichéer. Tydligast framstår det i albumet "Skaldemjöden", där Oden fungerar som en Sam Spade eller Philip Marlowe med voice over-textplattor och nerdragna persienner.
I Valhall blir Hugin och Munin till Bill och Bull eller Pigge och Gnidde: Och den guldälskande jätten Trym tar sej på von Anka-vis ett pengabad och sparar på sin först intjänade peng:I komiken drar man ett påstående till sin spets. Den fege Bifrostvakten Heimdall är resultatet av Odens kärleksmöte med nio systrar. I konsekvensens namn hjälpskriker Heimdall:Det är inte de där detaljerna i sej som gör Valhall genial. Det är snarare mötet mellan det välbekanta och det personliga, det komiska och det dramatiska, det våldsamma och det inkännande, de stora myterna och de små människorna, den lekfulla texten och den snygga bilden.
Jag tycker, kort sagt, att det här är bra. Hade jag varit en sån som kunnat dra ordvitsar och stå för dem hade jag sagt asbra.
Post Title
→Let's take a walk down Valhall.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/10/let-take-walk-down-valhall.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
