Referenshumor provocerar. Ute i landet, och inte minst på nöjesredaktioner, sitter människor och blir mäkta irriterade när de anar att nåt är roligt men inte själva har nyckeln. Istället för att googla eller NE:a sej till kunskapen och ta det hela på sitt eget ansvar, blir de aggressiva och pratar om "elitism" och "kunskapsfascism". Särskilt det sista är ett konfunderande begrepp enär fascismen ju till sin natur var gravt ointellektuell och kunskapsföraktande.
Jag har aldrig förstått den där ilskan mot humor som bygger på förkunskaper. Själv tas jag hellre på allvar än på skämt.
För egen del är jag djupt tacksam gentemot den referenshumor jag konfronterats med genom åren. Hade jag inte fascinerats av
Hasseåtage som koltpilt hade jag inte vetat så mycket om kärnkraftsomröstningen 1980. Hade jag inte glott på Helt Apropå i mitten av åttitalet så hade jag inte kommit ihåg
Allan Larsson lika tydligt. Hade jag inte förstått att Killinggänget var nåt hippt 1992 hade jag inte vetat vad gitarristen i Sonic Youth heter. Och hade det inte varit för att jag läste
Joakim Lindengrens serier som Vedaskrifterna på gymnasiet, hade jag inte fnissat till varje gång jag ser en flaska Caj P:s grillsås.
Lindengren har, tillsammans med mina bekanta
David Nessle och
Martin Kristenson, drivit tidningen
Kapten Stofil i elva år. Tidningen har byggt på referensspäckade serier och artiklar om typ
Karl Gerhard och typ tjeckisk pilsnerfilm. Jag har läst varenda sida med lupp och, medvetet eller omedvetet, snott hur mycket som helst till mina egna texter.
Nessles återkommande seriebidrag heter Den maskerade proggaren. De bästa avsnitten samlades häromsistens i albumet
"Den maskerade proggarens stora röda". Redan titeln innehåller sålunda en referens (till en tjock gubbe som hette
Mao, ska för säkerhets skull tilläggas). På omslagsbilden tittar proggaren sturskt mot himlen över en stiliserad kolchos - återigen en referens, den gär gången till den stalinistiska socialrealistiska affischkonsten.
Jag har läst David Nessles serier sen jag började få kroppsbehåring. De publicerades förr i världen i tidskriften Galago, på den tiden när den var sådär stockholmskt åttitaligt Röda rummet-arty och Socker-Conny och Arne Anka var de stora fixstjärnorna.
Nessle är en sån som gärna faller mellan stolar. Han var för glättigt ordvitsig och kisslarvig för de pannrynkade caféposörerna, men mer akademiskt svårtillgänglig än Lindengrens dåtida BP-och-avföringshistorier eller Arne Ankas fylletugg.
"Den maskerade proggaren" förenar två helt oförenliga begeppsvärldar: proggens och superhjälteseriens. För att till fullo kunna uppskatta den bör man kanske vara orienterad i dem bägge. Jag har en stark känsla av att många som förr i världen uppskattade Arne Anka nöjde sej med fyllecitaten och brydde sej mindre om
Charlie Christensens samhällskritik.
För egen del kan jag mitt sjuttital ganska väl. Jag skrattar därför gott och självgott åt de utseendemässiga kopplingarna mellan
Ola Ullsten och ICA-ikonen Icander, åt avsnittsrubriken "De räddade
Simon Spies hjärna" och åt bandnamn som Musikkollektivet Skörbjugg och Träd, brass & älgar.
Dörrarna står öppna åt alla håll: efter att
Karl Marx kommit förbi på julafton för att ge proggaren i uppdrag att organisera nissearbetarna på Tomtens Nordpolenverkstad fackligt, stöter proggaren på Stålmannen som sitter i Ensamhetens fästning och firar en ensam jul som invandrare. Televinken försöker strypa
Staffan Westerberg. Sovjets egen superpojke, Komsomolpojken, har vapen i sitt redskapsbälte med upp till 63%-ig tillförlitlighet. Proggaren möter sin fiende Postmodernisten som är skyldig till subjektets död. Fabolous Freak Brothers är CIA-infiltratörer under vietnamdesertörens nerrökta täckmantel.
Det är inte så avancerat som det kan tyckas. Det är som ett bra studentspex, om nu ett sådant går att föreställa sej, ett spex utan självtillräckligheten och de publikfriande perukerna och med bara lekfullheten kvar. Och där man i spexarvärlden skämtar hejdlöst om Napoleon och Karl XII utan att kanske vara särskilt intresserad av den faktiska historien, genomsyras nesselserierna av kärlek: till velourbyxor och och bjällerluvor och folk i mikrofonfrillor som säjer "groovy", till de stackars författare på DC Comics som fick sitta och krysta fram historier om hur Stålmannen bygger en fetischsamling över sin reporterkollega Jimmy Olsen mest för att fördriva tiden.
Jag misstänker starkt - jag vågar nästan säja att jag vet - att Nessle besitter samma fascination för populärkulturen som jag själv. Ska jag vara helt ärlig kommer en del av min fascination just från överkonsumtion av gamla Nessle-album som "Döden steker en flamingo" och "Gasen i botten, Hieronymus Bosch!" Och mitt ideliga försvarande av smala referenser kan mycket väl vara snott från en gammal intervju Nessle gjorde med sej själv i Galago, där han tryckte på det meningslösa med att vara allmänbildad om man aldrig utsätts för allmänbildning.
I senaste och sista numret av Kapten Stofil går Martin Kristenson till (mycket mild) attack mot begreppet "värdelöst vetande". Han vill istället kalla det "vetande-som-inte-direkt-hjälper-dig-att-betala-hyran-men-som-ändå-höjer-din-livsglädje-några-snäpp".
Populärkultur kan berika ditt liv. Värdelöst vetande kan vara värdefullt. Det understryks inte minst av Den maskerade proggaren.
.png)
Jag läser troligen fler biografier över svenska halvglömda offentlighetspersoner än folk i gemen. Det gör jag i en ständig jakt på kuriosa. ...
Björn "Affe" Afzelius var - enligt egen utsago - Rebell (ett epitet som även Ulf Lundell och Patrik Isaksson förärat sej själva i ...
Lustigt nog har ingen uppmärksammat det, men i år firar vi ju faktiskt tioårsjubileet av Stig Larssons famösa uttalande om sitt intresse för...
Akta´re vilken bussig helyllegrabb Lasse Holm är! Till och med sura fru Johansson i mjölkaffären tycker att Lasse Holm är en artig yngling, ...
(Rubriken är såklart en passning till Bosse Parneviks gamla anagram-nummer från typ Parneviks Oscars-party. I samma nummer kallade han Ronal...
I måndags kväll satt jag på restaurang Tennstopet i Vasastan. Jag åt fläsk med löksås. Det är en av ytterst få principer jag har: att bestäl...
Under några månader i åttitalets slut hette svensk litteraturs gossen Ruda eller enfant terrible LOB . En tid senare hette han väl nåt annat...
IF you want to know how to create this one your cricut, you will find the instructions here for a few days. http://www.mediafire.com/?oozwcq...
.png){kind=link}
