Ingen läser väl Agaton Sax nuförtiden. Det var en något torrare och ordrikare variant av Ture Sventon: anglofili, slöa taxar, excentriska ungkarlar, plommonstop och småstadsmysterier för en publik som uppskattar subtila blinkningar till
Doyle,
Christie och
Maria Lang.
Författaren
Nils-Olof Franzén var i många år "programdirektör för ljudradion" och skrev böckerna som hobby. Böckerna sålde bra, inte minst i England där de ju älskar att bli bekräftade genom hån.
1976 blev "Agaton Sax och Byköpings gästabud" tecknad långfilm. 1976 var som bekant också valåret då såssarna förlorade makten till en mycket långsam ångermanlänning. Och kanske hjälpte faktiskt Agaton Sax-filmen till.
I en sekvens anlitar Agaton Sax sin världsunika datamaskin Tänkande August, som kan tala om var alla jordens skurkar befinner sej. På skärmarna rullar de fiktiva Octopus Scott och Julius Mosca förbi - och så plötsligt, oförhappandes, ut ur det blå poppar
Palme själv upp!
Jag är inte helt hundra på hur det hela ska tolkas. Kanske avsåg nestoranimatören
Stig Lasseby att skicka ut subliminal Palme-propaganda till den del av publiken som hade rösträtt.
Fast mer logiskt känns det nog att han ställde Palme bredvid de fiktiva superskurkarna.
Som herr Sax på Byköpings-posten själv hade sagt: detta är ju oerhört.
