Martin Kristenson skriver som vanligt en sjukt välresearchad och initierad artikel i tidningen Kapten Stofil, som jag förutsätter att ni alla läser och memorerar. Utifrån SVT:s satsning på skräckfilm sommaren 72 tecknar han en bild av den svenska moralpaniken och hysterin som exploderade med Studio S famösa "Vem behöver video?"-sändning 1980 (som jag f.ö. själv skriver om i "Människor det varit synd om").
Jag är några år för ung - believe it or not - för just skräcksommaren 72 (däremot minns jag förstås skräcksommaren 82 tydligt), men känner igen tongångarna från min egen torftiga barndom och fenomen jag fördjupat mej i tidigare (t.ex. häxjakten på serier eller idiotier om knark och hårdrock).
Bland alla fnoskiga citat Kristenson luskat fram - Härnösands och Stockholms tingsrätter slog i början av åttitalet fast att även zombies bör räknas som människor i förråande våldsskildringar, en centerpartist skrev till radiochefen 1972 efter att en tant kastat ut en julgran från åttonde våningen i en julkalender - fastnar jag särskilt för ett.
Det är signerat Sara Lidman. Det handlar om filmen Saló eller Sodoms 120 sista dagar.
Lidman vet jag ganska lite om. Jag känner till att hon låg med Ivar Lo, gillade Vietnam, talade på gruvarbetarstrejker och skrev romaner om västerbottniskt fattigfolk. Säkert behjärtansvärt. Alldeles verklighetsförankrad var hon dock inte, vilket snart ska framgå.Saló vet jag desto mera om. Det är den läskigaste film jag sett. På allvar. Jag såg den efter att i flera år ha matats med rykten om hur kompisar som sett den börjat gråta eller hur Eslövs tuffaste tuffing Målar-Henke bjöd folk på chokladpudding när han visade den.
Jag trodde att det skulle vara en splatterfilm. Det var den mest kompromisslösa konsekventa nerstigning i helvetet jag sett. I två timmar följer regissör Pasolini, med närmast dokumentärt registrerande kamera, hur några fascistiska generaler våldtar, förnedrar, torterar och tvingar ett gäng ungdomar att äta bajs från silverterriner.
Pasolini blev som bekant mördad strax därefter, kanske på uppdrag av italienska staten. En sida av mej kan ha en viss förståelse för den mördare som provocerades av Saló.
En annan sida av mej hånskrattar åt hur Sara Lidman, dessutom fjorton år efter att filmen kom, vägrar förstå att film är på låtsas:
Pasolinis liv och verk har ägnats stor uppmärksamhet, även i Sverige. Nu frågar jag dessa experter vad de vet om inspelningen av filmen "Saló".
Vem är den skådespelare som fråntogs sitt öga?
Hade han gått med på lemlästningen i förväg - eller överraskades han av den under inspelningen?
Hur gestaltade sig hans liv senare - som skådespelare och privat person?
Man kan ju bara fundera på hur Lidmans verklighetsuppfattning i övrigt såg ut. Borde inte Clint Eastwood sitta i fängelse med tanke på hur många kobojsare han pangat ihjäl? Hur kan Allan Edwall vara med i Åke och hans värld när han dog i Fanny & Alexander? Är det inte konstigt att ingen har sett Karlsson på taket när han flyger omkring så ogenerat i Stockholm?
Var tanten inte författare? Hade hon aldrig reflekterat över att allt som står i böcker inte är sant?
Post Title
→Sara Lidmans 120 sista dagar.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/07/sara-lidmans-120-sista-dagar.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
