Teveserien "Häktet" gick i SVT 2005. På fyra timmar berättades ett gäng historier om väskryckare och hustrumördare, manschettbrottslingar och quickisar, streetkids och gamla pundare - samt om trötta, arga, dumma, godtrogna, håglösa, uppgivna och fascinerat gapande plitar.
Det var en ganska bra serie. Och ganska sann. Jag vet, eftersom jag först sprang fram och tillbaka med nycklar på häkte och kåk i Malmö, och sen skrev själva serien. Bitvis för sann, tyckte somliga som kände igen sej. Själv duckade jag under flera års tid när jag gick ut på Malmös gator.
Jag skriver inte det här för att förhäva mej. "Häktet" blev inte den ingång till feta manuskontrakt och priskristaller och ständigt ringande mobil som jag i min naivitet föreställde mej. Men det blev ingången till en vänskap som på pappret ser ut som en manuskonstruktion.För seriens regi svarade Susan Taslimi - en gång i tiden en av Irans mest firade skådespelare. 1989 flydde hon från vanvettets teokrati, men också från galorna, applåderna, statusen. Hon hamnade i Sverige, där tulltjänstemän gick runt med ett foto av henne och visade de övriga iranierna, som storögt nickade och antagligen kände sej som lite finare asylsökande i sällskap med en Stjärna.
Jag gissar att svenskar som satt på kåken ihop med Johannes Brost eller Sanna Bråding kände samma sak.
Från översta toppen i det persiska kulturlivet till understa botten i det svenska: Susan fick diska hos en fri teatergrupp i Göteborg. På kvällarna gick hon runt i en lägenhet där hon satt post-it-lappar med "KOPP" på koppen och "LAMPA" på lampan och repade sej själv som Medea framför sin "SPEGEL".
Det blev till slut en offentlig föreställning och en ordentlig succé. Susan kunde sluta diska och börja föra en ambulerande tillvaro som skådis och regissör vid Riksteatern, Galeasen, stadsteatrar, teve. "Hus i helvete" var en spretig debutfilm som blänkte till här och var och gjorde iranier i Sverige sura. Och är det några jag alltid respekterat så är det människor som nänns kacka i eget bo.
Hon hade kunnat göra en film om persiska hjältar och få fyrtitusen biobiljetter sålda av sej själv. Hon valde att skildra sina landsmän som människor. 2002 var inte tiden riktigt mogen för nyanseringar i etniska skildringar. Det brydde sej Susan inte om. Hon behövde berätta sin historia om tjocka och självupptagna perser. Har man flytt från ayatollor till öländska flyktingförläggningar slutar man troligen att tro på hjältar.
Historien om Susan Taslimi är som en roman, ett filmepos, en pikaresk om hur etterjävliga människor kan vara och hur vilja och vision kan driva en till det omöjliga. I fel händer hade den kunnat berättas av representanter för den förhärskande flyktingpolitiska idén att om man bara tar ifrån en människa alla hennes möjligheter så löser hon det själv med lite fiffigt entreprenörskap.
Själv är jag stolt över att få utgöra en fotnot i det där eposet. I arbetet med den där serien om människor som sitter inlåsta hittade vi varann: en megastjärna från Teheran, coolnessen personifierad, mamma till Cream (om nån minns Addis Black Widow) - och en lönnfet wannabe från Eslöv.
Susan kunde relatera till det där manuset om människor som satt inlåsta. Hon hade själv suttit i ett jättelikt häkte som hette Iran. Att jag kunde relatera till det är kanske inte lika häpnadsväckande, men så fann vi i alla fall varann.
Ett gammalt Wiehe-citat kommer, som ett mjältbrandsbrev på posten, till mej:
Du är en svartögd señorita
ifrån andra sidan gränsen
Jag är en fredlös desperado
på flykt från hela världen
Med undantag från att jag inte är fredlös, desperado eller på flykt från nånting annat än mina egna neuroser så stämmer det på pricken. Vi träffas några gånger om året och diskuterar ett Projekt som varit i rörelse sen 2005. Vår historia blir bättre och bättre, förutsättningarna sämre och sämre. Pengar hamnar i fel fickor, SVT lägger månatligen om sin programpolitik, tydligen skriker inte marknaden efter historier om asylsökande i förskingringen.
Men kanske är Projektet bara en förevändning. Kanske är det bara den lägereld kring vilken vi samlas och konstaterar att det går att bygga broar - över ett halvt jordklot, några decenniers erfarenhet och en halv meter kropp. Det är ganska lätt att konstatera skillnaderna oss emellan.
Vilka är då likheterna? Först och främst våra usla lokalsinnen, vilket leder till att våra möten alltid försenas med minst en halvtimme.
Men mest hoppas jag att vi förenas i humor. Både i Iran och i Eslöv kan man göra iakttagelsen att människan ofta tål att skrattas åt.
Det var en ganska bra serie. Och ganska sann. Jag vet, eftersom jag först sprang fram och tillbaka med nycklar på häkte och kåk i Malmö, och sen skrev själva serien. Bitvis för sann, tyckte somliga som kände igen sej. Själv duckade jag under flera års tid när jag gick ut på Malmös gator.
Jag skriver inte det här för att förhäva mej. "Häktet" blev inte den ingång till feta manuskontrakt och priskristaller och ständigt ringande mobil som jag i min naivitet föreställde mej. Men det blev ingången till en vänskap som på pappret ser ut som en manuskonstruktion.För seriens regi svarade Susan Taslimi - en gång i tiden en av Irans mest firade skådespelare. 1989 flydde hon från vanvettets teokrati, men också från galorna, applåderna, statusen. Hon hamnade i Sverige, där tulltjänstemän gick runt med ett foto av henne och visade de övriga iranierna, som storögt nickade och antagligen kände sej som lite finare asylsökande i sällskap med en Stjärna.
Jag gissar att svenskar som satt på kåken ihop med Johannes Brost eller Sanna Bråding kände samma sak.
Från översta toppen i det persiska kulturlivet till understa botten i det svenska: Susan fick diska hos en fri teatergrupp i Göteborg. På kvällarna gick hon runt i en lägenhet där hon satt post-it-lappar med "KOPP" på koppen och "LAMPA" på lampan och repade sej själv som Medea framför sin "SPEGEL".
Det blev till slut en offentlig föreställning och en ordentlig succé. Susan kunde sluta diska och börja föra en ambulerande tillvaro som skådis och regissör vid Riksteatern, Galeasen, stadsteatrar, teve. "Hus i helvete" var en spretig debutfilm som blänkte till här och var och gjorde iranier i Sverige sura. Och är det några jag alltid respekterat så är det människor som nänns kacka i eget bo.
Hon hade kunnat göra en film om persiska hjältar och få fyrtitusen biobiljetter sålda av sej själv. Hon valde att skildra sina landsmän som människor. 2002 var inte tiden riktigt mogen för nyanseringar i etniska skildringar. Det brydde sej Susan inte om. Hon behövde berätta sin historia om tjocka och självupptagna perser. Har man flytt från ayatollor till öländska flyktingförläggningar slutar man troligen att tro på hjältar.
Historien om Susan Taslimi är som en roman, ett filmepos, en pikaresk om hur etterjävliga människor kan vara och hur vilja och vision kan driva en till det omöjliga. I fel händer hade den kunnat berättas av representanter för den förhärskande flyktingpolitiska idén att om man bara tar ifrån en människa alla hennes möjligheter så löser hon det själv med lite fiffigt entreprenörskap.
Själv är jag stolt över att få utgöra en fotnot i det där eposet. I arbetet med den där serien om människor som sitter inlåsta hittade vi varann: en megastjärna från Teheran, coolnessen personifierad, mamma till Cream (om nån minns Addis Black Widow) - och en lönnfet wannabe från Eslöv.
Susan kunde relatera till det där manuset om människor som satt inlåsta. Hon hade själv suttit i ett jättelikt häkte som hette Iran. Att jag kunde relatera till det är kanske inte lika häpnadsväckande, men så fann vi i alla fall varann.
Ett gammalt Wiehe-citat kommer, som ett mjältbrandsbrev på posten, till mej:
Du är en svartögd señorita
ifrån andra sidan gränsen
Jag är en fredlös desperado
på flykt från hela världen
Med undantag från att jag inte är fredlös, desperado eller på flykt från nånting annat än mina egna neuroser så stämmer det på pricken. Vi träffas några gånger om året och diskuterar ett Projekt som varit i rörelse sen 2005. Vår historia blir bättre och bättre, förutsättningarna sämre och sämre. Pengar hamnar i fel fickor, SVT lägger månatligen om sin programpolitik, tydligen skriker inte marknaden efter historier om asylsökande i förskingringen.
Men kanske är Projektet bara en förevändning. Kanske är det bara den lägereld kring vilken vi samlas och konstaterar att det går att bygga broar - över ett halvt jordklot, några decenniers erfarenhet och en halv meter kropp. Det är ganska lätt att konstatera skillnaderna oss emellan.
Vilka är då likheterna? Först och främst våra usla lokalsinnen, vilket leder till att våra möten alltid försenas med minst en halvtimme.
Men mest hoppas jag att vi förenas i humor. Både i Iran och i Eslöv kan man göra iakttagelsen att människan ofta tål att skrattas åt.
Post Title
→Begåvade människor jag känner del 9: Susan Taslimi.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/07/begavade-manniskor-jag-kanner-del-9.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
