Megakillen heter en ny figur som lanserats i några enklare kapitelböcker för lågstadiebarn. På samma sätt som Lasse-Majas detektivbyrå plockar upp intresset för mysterium som finns i den åldern, försöker Megakillens skapare spela på fäblessen för superhjältar.
Lasse-Maja handlar om två ungar i den lilla staden Valleby som löser mysterium. Megakillen handlar om två ungar - syskonen Melker och Molly - i den lilla staden Småtorp som löser mysterium i maskeraddräkt.
Jag har inga invändningar mot det uppenbara cash in-tänkandet. Jag sitter själv och skriver på en superhjälteinspirerad mysteriebok för halvstora barn - Skurken med superstyrkan - så jag har knappast ryggen fri att kritisera för exploatering.
Däremot är jag lite fascinerad av hur gänget bakom Megakillen kunnat gå helt oberörda igenom de senaste decenniernas genusdebatt. Som att vanka torrskodda genom ett monsunhärjat vattenfall.
Megakillen är - som den klipske luskar ut av smeknamnet - en pojke. När fara närmar sej klär Melker om i långkalsingar och huva och svingar sej runt i stan och löser brott. Hans syster Molly hänger på. Tillsammans med korpen Zeppelin, som är ungefär lika umbärlig.
Visst, systern kläcker lite finurliga idéer, men Megakillen är aktören med alter egot och styrkan. Systern stöttar och hjälper till. Själv har hon inget som helst intresse av att dra på sej kalasbyxor och avslöja bovar.
För mej är det nästan som att låta huvudpersonen ha en negerbetjänt. Min son älskar superhjältar. Hans kärlek hade hos en vuxen diagnosisterats som psykotisk. Han har namngett vår lilla familj efter Fantastiska Fyran (jag är Mr Fantastic och spädbarnet är lite otippat Thing) och kan rabbla fler X-men än jag gamla Casino-skådisar.
När han leker superhjälte har han inga problem med att anta rollen som Wolverine (en järvman med adamantiumklor), Superman (en flygande osårbar rymdvarelse), Spiderman (en man med en spindels proportionella styrka och smidighet), Cyclops (en mutant med dödande lasersyn), Hulk (ett grönt megamonster), Nightcrawler (en mutant som kan teleportera sej), Human Torch (en man som kan börja brinna när han känner för det), Toad (en man som är en groda), Flash (the fastest man alive) eller Jägaren från Mars (en rymdfigur med förmågan att förvandla sej).
Däremot är det fullkomligt otänkbart för honom att vara Wonderwoman. Hon är ju flicka.
Trots detta hans bedrövliga genusperspektiv blev han väldigt förundrad när han presenterades för Megakillen: vad gör Molly? Vad klär hon om till? Är inte hon med och fångar skurken?
Svaret är ... nä. Författaren jobbar enligt 1890 års devis "bakom varje framgångsrik man står en hårt arbetande kvinna som inget hellre vill än att utplåna sej". Det känns lätt dammigt, men som sagt: mest konstigt.
För inte särskilt många år sen åkte jag tåg. Vagnen var fullproppad och mitt i barnskrik och irritationen över att jag varit för snål för att flyga den här gången också, känns doften av cigarett. En man i femtiårsåldern sitter mitt i tågvagnen, glatt rökande. En annan man ber honom släcka cigaretten. Rökaren blir väldigt förvånad, absolut inte otrevlig utan enbart konfunderad: varför skulle han släcka sitt goda rökverk som han just börjat njuta av? Den andre mannen förklarar att det är rökning förbjuden på tåget. Rökaren blir oerhört förvånad. Han hade lika gärna kunnat få beskedet att han just blivit flygkunnig. "Menar du det? Var står det nånstans? Får man verkligen inte röka här? Nähä, då ber jag tusen gånger om ursäkt!"
I samma tidskapsel som gubben som missat den hätska debatten om rökförbud och rökfrihet, har Megakillens författare stått och bläddrat i gamla DC-tidningar medan jämställdhetsdiskussionen svischat förbi. Det är ganska fascinerande.
Lasse-Maja handlar om två ungar i den lilla staden Valleby som löser mysterium. Megakillen handlar om två ungar - syskonen Melker och Molly - i den lilla staden Småtorp som löser mysterium i maskeraddräkt.
Jag har inga invändningar mot det uppenbara cash in-tänkandet. Jag sitter själv och skriver på en superhjälteinspirerad mysteriebok för halvstora barn - Skurken med superstyrkan - så jag har knappast ryggen fri att kritisera för exploatering.
Däremot är jag lite fascinerad av hur gänget bakom Megakillen kunnat gå helt oberörda igenom de senaste decenniernas genusdebatt. Som att vanka torrskodda genom ett monsunhärjat vattenfall.
Megakillen är - som den klipske luskar ut av smeknamnet - en pojke. När fara närmar sej klär Melker om i långkalsingar och huva och svingar sej runt i stan och löser brott. Hans syster Molly hänger på. Tillsammans med korpen Zeppelin, som är ungefär lika umbärlig.
Visst, systern kläcker lite finurliga idéer, men Megakillen är aktören med alter egot och styrkan. Systern stöttar och hjälper till. Själv har hon inget som helst intresse av att dra på sej kalasbyxor och avslöja bovar.
För mej är det nästan som att låta huvudpersonen ha en negerbetjänt. Min son älskar superhjältar. Hans kärlek hade hos en vuxen diagnosisterats som psykotisk. Han har namngett vår lilla familj efter Fantastiska Fyran (jag är Mr Fantastic och spädbarnet är lite otippat Thing) och kan rabbla fler X-men än jag gamla Casino-skådisar.
När han leker superhjälte har han inga problem med att anta rollen som Wolverine (en järvman med adamantiumklor), Superman (en flygande osårbar rymdvarelse), Spiderman (en man med en spindels proportionella styrka och smidighet), Cyclops (en mutant med dödande lasersyn), Hulk (ett grönt megamonster), Nightcrawler (en mutant som kan teleportera sej), Human Torch (en man som kan börja brinna när han känner för det), Toad (en man som är en groda), Flash (the fastest man alive) eller Jägaren från Mars (en rymdfigur med förmågan att förvandla sej).
Däremot är det fullkomligt otänkbart för honom att vara Wonderwoman. Hon är ju flicka.
Trots detta hans bedrövliga genusperspektiv blev han väldigt förundrad när han presenterades för Megakillen: vad gör Molly? Vad klär hon om till? Är inte hon med och fångar skurken?
Svaret är ... nä. Författaren jobbar enligt 1890 års devis "bakom varje framgångsrik man står en hårt arbetande kvinna som inget hellre vill än att utplåna sej". Det känns lätt dammigt, men som sagt: mest konstigt.
För inte särskilt många år sen åkte jag tåg. Vagnen var fullproppad och mitt i barnskrik och irritationen över att jag varit för snål för att flyga den här gången också, känns doften av cigarett. En man i femtiårsåldern sitter mitt i tågvagnen, glatt rökande. En annan man ber honom släcka cigaretten. Rökaren blir väldigt förvånad, absolut inte otrevlig utan enbart konfunderad: varför skulle han släcka sitt goda rökverk som han just börjat njuta av? Den andre mannen förklarar att det är rökning förbjuden på tåget. Rökaren blir oerhört förvånad. Han hade lika gärna kunnat få beskedet att han just blivit flygkunnig. "Menar du det? Var står det nånstans? Får man verkligen inte röka här? Nähä, då ber jag tusen gånger om ursäkt!"
I samma tidskapsel som gubben som missat den hätska debatten om rökförbud och rökfrihet, har Megakillens författare stått och bläddrat i gamla DC-tidningar medan jämställdhetsdiskussionen svischat förbi. Det är ganska fascinerande.
Post Title
→Megakillen.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/05/megakillen.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
