Jag får regelbundet pressmeddelanden från Bergmanfestivalen. Det gör mej på allvar lite rörd: landets mest etablerade kulturinstitution arrangerar en hyllningsvecka till landets mest uppburne kulturpersonlighet och vänder sej sen till den mest perifera wannabe-tyckaren i Kultursverige för att få uppmärksamhet. (Och ja, jag begriper att det inte bara är mej de vänder sej till - men de vänder sej till mej!)
I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:
Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.
Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.
Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.
Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik ("kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken" + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.
När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.
Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit lite fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!
Kvinnan sa - och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: "Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande."
Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sej på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera nån gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.
I det senaste utskicket vill de slå ett slag för en annan hårt kämpande undergroundkulturell verksamhet: NK. Där ställer man ut några av de scenkostymer IB lät ta fram till sina uppsättningar på nationalscenen:
Kostymerna från bland annat Markisinnan de Sade, Misantropen och Spöksonaten visar tonvikten Ingmar Bergman lade på det estetiska uttrycket i sitt konstnärsskap.
Det visar naturligtvis också tonvikten IB lade på att hans uppsättningar skulle kosta pengar, företrädesvis andras.
Bland annat är det Stina Ekblads kostym från Markisinnan de Sade, Pernilla Augusts kostym från Vintersagan, Lena Endres kostym från Misantropen och Lena Ohlins kostym från Fröken Julie och många, många fler.
Utan att vara det minsta kulturfientlig à la Sven-Ingvars-Sven-Erik ("kultur är väl när det är fler människor på scenen än i publiken" + gnägg på värmländska), så kan jag ibland känna pustar av irritation att så mycket krut läggs på att uppmärksamma den mest uppmärksammade.
När jag läste modern litteraturvetenskap en gång tyckte en kvinna i min arbetsgrupp att det var för sorgligt att vi inte alls tog upp Ingmar Bergman på kursen. Jag svarade lite försiktigt att Bergman ju inte är nån förgrundsgestalt inom just litteraturen; på filmvetenskapen och teatervetenskapen och särskilt psykologin bör man naturligtvis hålla regelbundna fördjupningskurser.
Kvinnan insisterade på att Bergman ändå borde tas upp på vår kurs. Jag kontrade diplomatiskt med att han för fan inte ens skrivit några romaner och att de ynka pjäser han skrev i sin ungdom knappt går att få tag på! Det måste väl för fan i våld finnas någon som skrivit lite fler böcker (ett icke obetydligt fenomen inom litteraturhistorien) och som har en mer självklar plats på en litteraturkurs!
Kvinnan sa - och nu kändes det lite som om jag var Bill Murray som vaknade upp till ännu en groundhog day: "Men jag tycker ändå det är tråkigt att Bergman inte får ett större erkännande."
Hon fick fortsätta leva i bitterhet. Litteraturkursen koncentrerade sej på andra, mindre namnkunniga och mer bortglömda författarskap. Bland annat ägnade vi några månader åt att djupanalysera nån gammal obskyr pennfajtare som hette Strindberg.
Post Title
→Apropå Bergmanfestivitas. Och apropå cash-in.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/05/apropa-bergmanfestivitas-och-apropa.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
