Okej - en historia ur livet. Som dom flesta minnen jag har med stark koppling till den svenska nöjeshistorien.
När andra mellanstadiepojkar hade fullt upp med att räkna sina pubeshår, skrev jag en bok om Hasseåtage. Detta inte sagt som skryt, tvärtom med skammens rosor på mina kinder: jag var ett synnerligen nördigt barn. Idag hade jag fått diagnos aspberger. Jag tror å andra sidan inte att det hade hjälpt mej nåt vidare i livet.
Efter att under två års tid tagit pågatåget in till Lunds stadsbibliotek, där jag satt och bläddrade i gamla Röster i radio och nogsamt förde bok över vilka lekprogram Hasse Alfredson medverkade i 1959, hade jag 82 sidor tättskriven text med titeln "Hasseåtage - en teater- och biografi" (allting tyder på att jag också hade göteborgskt påbrå).
Denna bunte sidor, helt anpassad för kalenderbitare som är mer intresserade av premiärdatum än innehåll, skickade jag till Wahlström & Widstrand. Det var ingen slump att jag skickade just dit; jag var högst medveten om att Tage Danielssons änka hade en hög position inom det förlaget.
En morgon hade jag sovmorgon och väcktes av telefonen. Jag svarade målbrottsgrötigt. En vass kvinnoröst i sextiårsåldern sa: "Mitt namn är... Danielsson. Är du den Karl Lind som skickat oss ett manus om Hasseåtage?"
Jag: "Ja".
Hon: "För det står här i ditt brev att du bara är fjorton, och du låter betydligt äldre".
Ja: "Jo, men jag har just vaknat och har en massa slem i halsen". (Här tror jag att hennes tankar om mej sänktes några pinnhål. Jag kanske ska tillägga att jag aldrig varit ett socialt geni.)
Sen berättade hon att hon råkat vara gift med Tage Danielsson.
Jag svarade att jag förstod det på efternamnet.
Hon svarade: "Åja, det är ju inte alltför ovanligt".
Jag tänkte: "Nä, men det fanns förstås en anledning att jag skickade manus just till ditt förlag, din snorkiga jävel".
Jag sa: "Nä, det är ju sant".
Sen ägnade hon samtalet åt att rätta några sakfel. Sommarstugan hon och Tage D haft på Korsika brann inte upp, som jag skrivit, utan sprängdes av terrorister. Och så hävdade hon att revyn Lådan inte alls började som turnérevy utan först spelades på Berns och sen åkte ut i landet. Där kunde jag dock hänvisa till mina källor och faktiskt få rätt.
Jag ska inte säja att hon var otrevlig, även om hon var det. Det måste naturligtvis ha varit en omtumlande tanke för en tant på Lidingö att det satt en finnig jävel nere i Eslöv och visste saker om hennes för tidigt bortgångne man som hon själv glömt bort. Det måste över huvud taget ha varit en bisarr upplevelse för henne att läsa sida efter sida om nåt som stått henne så nära, skrivet av nån på ett så långt avstånd. Hon var nog inte beredd på det där manuskriptet.
Några veckor senare skickade hon tillbaka manus med ett följebrev där hon bad om ursäkt om hon låtit tvär i telefon och betonade att researchen var gedigen. Hon skickade också med en bok med ett urval av Tage Daniessons texter. Den hade jag redan.
Än idag ångrar jag att jag a) skrev det där om sommarstugan utan att kolla fler källor, och b) sa det där om slemmet. Märta-Stina Danielsson ångrar antagligen ingenting. Jag förutsätter att det var en betydligt mindre händelse i hennes liv än i mitt.
När andra mellanstadiepojkar hade fullt upp med att räkna sina pubeshår, skrev jag en bok om Hasseåtage. Detta inte sagt som skryt, tvärtom med skammens rosor på mina kinder: jag var ett synnerligen nördigt barn. Idag hade jag fått diagnos aspberger. Jag tror å andra sidan inte att det hade hjälpt mej nåt vidare i livet.
Efter att under två års tid tagit pågatåget in till Lunds stadsbibliotek, där jag satt och bläddrade i gamla Röster i radio och nogsamt förde bok över vilka lekprogram Hasse Alfredson medverkade i 1959, hade jag 82 sidor tättskriven text med titeln "Hasseåtage - en teater- och biografi" (allting tyder på att jag också hade göteborgskt påbrå).
Denna bunte sidor, helt anpassad för kalenderbitare som är mer intresserade av premiärdatum än innehåll, skickade jag till Wahlström & Widstrand. Det var ingen slump att jag skickade just dit; jag var högst medveten om att Tage Danielssons änka hade en hög position inom det förlaget.
En morgon hade jag sovmorgon och väcktes av telefonen. Jag svarade målbrottsgrötigt. En vass kvinnoröst i sextiårsåldern sa: "Mitt namn är... Danielsson. Är du den Karl Lind som skickat oss ett manus om Hasseåtage?"
Jag: "Ja".
Hon: "För det står här i ditt brev att du bara är fjorton, och du låter betydligt äldre".
Ja: "Jo, men jag har just vaknat och har en massa slem i halsen". (Här tror jag att hennes tankar om mej sänktes några pinnhål. Jag kanske ska tillägga att jag aldrig varit ett socialt geni.)
Sen berättade hon att hon råkat vara gift med Tage Danielsson.
Jag svarade att jag förstod det på efternamnet.
Hon svarade: "Åja, det är ju inte alltför ovanligt".
Jag tänkte: "Nä, men det fanns förstås en anledning att jag skickade manus just till ditt förlag, din snorkiga jävel".
Jag sa: "Nä, det är ju sant".
Sen ägnade hon samtalet åt att rätta några sakfel. Sommarstugan hon och Tage D haft på Korsika brann inte upp, som jag skrivit, utan sprängdes av terrorister. Och så hävdade hon att revyn Lådan inte alls började som turnérevy utan först spelades på Berns och sen åkte ut i landet. Där kunde jag dock hänvisa till mina källor och faktiskt få rätt.
Jag ska inte säja att hon var otrevlig, även om hon var det. Det måste naturligtvis ha varit en omtumlande tanke för en tant på Lidingö att det satt en finnig jävel nere i Eslöv och visste saker om hennes för tidigt bortgångne man som hon själv glömt bort. Det måste över huvud taget ha varit en bisarr upplevelse för henne att läsa sida efter sida om nåt som stått henne så nära, skrivet av nån på ett så långt avstånd. Hon var nog inte beredd på det där manuskriptet.
Några veckor senare skickade hon tillbaka manus med ett följebrev där hon bad om ursäkt om hon låtit tvär i telefon och betonade att researchen var gedigen. Hon skickade också med en bok med ett urval av Tage Daniessons texter. Den hade jag redan.
Än idag ångrar jag att jag a) skrev det där om sommarstugan utan att kolla fler källor, och b) sa det där om slemmet. Märta-Stina Danielsson ångrar antagligen ingenting. Jag förutsätter att det var en betydligt mindre händelse i hennes liv än i mitt.
Post Title
→Min historia med Tage Danielssons änka.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/09/min-historia-med-tage-danielssons-anka.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
