Detta är mitt femhundrade inlägg sen jag startade den här bloggen som ett billigt sätt att komma undan nattningen av min son på kvällarna. Jag tänkte ta en paus, spola huvet i kallt vatten, fylla på reserverna av gubbtrivia, vara fysiskt närvarande med mina söner och slutföra de arbeten jag fakturerat. Sen ska jag skriva en enmansshow.
Den som trängtar osunt mycket efter Kalle Lind kan ladda ner P3-programmet Kompisar från förr här (rekommenderas, eftersom man slipper diverse musik med för mycket trummor i).
Dessutom kan man lyssna på vår radioversion av boken "Duvflöjtens härskare" här.
Och jag kan inte nog rekommendera inköp av de båda böckerna som syns i högerspalten. Lyssna inte på vad Bonnier-ägda slentriantyckare påstår - det är roligt när det är elakt och det är roligt när det är roligt. När det är tragiskt är det å andra sidan ganska tragiskt.
I tegelstenen "Live from New York. An uncensored history of Saturday Night Live" som varenda skämtare med självaktning bör plöja igenom, berättas om den första legendariska ensemblen av den legendariska teveshowen: John Belushi, Dan Aykroyd, Chevy Chase, snart ersatt av Bill Murray.
De tre kvinnliga medlemmarna - som tillsammans med den svarte Garrett Morris givetvis var de som fick minst uppmärksamhet - Gilda Radner, Jane Curtin och Laraine Newman levde totalt väsensskilda liv.
Medan Newman knarkade som en hel gagwriter och Radner svalt ner sej till rådande Twiggy-ideal, åkte Curtin hem varje kväll och levde ordinärt suburban life. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av det där när jag läste boken: hur tre människor som rör sej så nära varann, och i ett så extremt, adrenalinrushigt och überhippt sammanhang, efter ordinarie arbetstid reste hem till varsin planet.
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag sammanhanget. När jag kommer till min tillfälliga arbetsplats på Sveriges Radio, efter att ha spenderat en kväll med Star Wars-spel med en son, dregeltork på en son, Mad Men på dvd och La Nilssons memoarer, har olika arbetskollegor supit som apor eller uppträtt i Växjö med sitt dragboyband.
På dagarna kan vi relatera till varann. På nätterna går vi åt varsitt håll.
Med andra ord: andra får hålla magsårsfanan högt ett tag. Andra har en annan dygnsrytm. Andras tid verkar mycket drygare.
Jag gillar den här bloggen. Äntligen har jag kunnat skriva vad fan jag vill om det minsta, det smalaste, det banalaste och nånstans därute har det funnits en - ibland till och med flera - mottagare. Hade jag haft den möjligheten som trettonåring hade kanske inte terapiräkningarna blivit så höga på gamla dar.
Men just nu har jag inte tid och inte ork. Det är sommar och jag ska klara av två heltidsjobb och vara en någorlunda hyfsad far. Mitt superhjälte-alter ego En man med ett skägg får vila några veckor. Han kommer nog tillbaka. Så länge det finns obskyra gubbar ur det förflutna att gräva fram får han ingen ro.
Den som trängtar osunt mycket efter Kalle Lind kan ladda ner P3-programmet Kompisar från förr här (rekommenderas, eftersom man slipper diverse musik med för mycket trummor i).
Dessutom kan man lyssna på vår radioversion av boken "Duvflöjtens härskare" här.
Och jag kan inte nog rekommendera inköp av de båda böckerna som syns i högerspalten. Lyssna inte på vad Bonnier-ägda slentriantyckare påstår - det är roligt när det är elakt och det är roligt när det är roligt. När det är tragiskt är det å andra sidan ganska tragiskt.
I tegelstenen "Live from New York. An uncensored history of Saturday Night Live" som varenda skämtare med självaktning bör plöja igenom, berättas om den första legendariska ensemblen av den legendariska teveshowen: John Belushi, Dan Aykroyd, Chevy Chase, snart ersatt av Bill Murray.De tre kvinnliga medlemmarna - som tillsammans med den svarte Garrett Morris givetvis var de som fick minst uppmärksamhet - Gilda Radner, Jane Curtin och Laraine Newman levde totalt väsensskilda liv.
Medan Newman knarkade som en hel gagwriter och Radner svalt ner sej till rådande Twiggy-ideal, åkte Curtin hem varje kväll och levde ordinärt suburban life. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av det där när jag läste boken: hur tre människor som rör sej så nära varann, och i ett så extremt, adrenalinrushigt och überhippt sammanhang, efter ordinarie arbetstid reste hem till varsin planet.
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag sammanhanget. När jag kommer till min tillfälliga arbetsplats på Sveriges Radio, efter att ha spenderat en kväll med Star Wars-spel med en son, dregeltork på en son, Mad Men på dvd och La Nilssons memoarer, har olika arbetskollegor supit som apor eller uppträtt i Växjö med sitt dragboyband.
På dagarna kan vi relatera till varann. På nätterna går vi åt varsitt håll.
Med andra ord: andra får hålla magsårsfanan högt ett tag. Andra har en annan dygnsrytm. Andras tid verkar mycket drygare.
Jag gillar den här bloggen. Äntligen har jag kunnat skriva vad fan jag vill om det minsta, det smalaste, det banalaste och nånstans därute har det funnits en - ibland till och med flera - mottagare. Hade jag haft den möjligheten som trettonåring hade kanske inte terapiräkningarna blivit så höga på gamla dar.
Men just nu har jag inte tid och inte ork. Det är sommar och jag ska klara av två heltidsjobb och vara en någorlunda hyfsad far. Mitt superhjälte-alter ego En man med ett skägg får vila några veckor. Han kommer nog tillbaka. Så länge det finns obskyra gubbar ur det förflutna att gräva fram får han ingen ro.
Post Title
→Ett förvirrat au revoir.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/06/ett-forvirrat-au-revoir.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
