Tryckfelsnisse-Strix.

Viktigt kungörande: det verkar som om det i den nyss utkomna pocketupplagan till "Människor det varit synd om" fallit bort några fotnoter. De flesta av dem innehåller bara hänvisningar till olika teveprograms sändningstider, så man blir inte direkt blåst på nåt viktigt ("viktigt" är över huvud taget ett starkt ord i sammanhanget). Jag frågade min käre formgivare vad som skett och fick ett långt mejl som jag tror handlade om QuarkXpress.

Hursomhelst: du galne människa som köpt boken och sitter som Mandela på Robben Island och törstar, i hans fall efter vatten, frihet och rättvisa, i ditt fall efter torra fakta, får gärna mejla mej: lagomtjock@yahoo.se. Jag skickar då ett dokument med samlade bortfallna noter.

Rätt måste få vara rätt.

Post Title

→

Tryckfelsnisse-Strix.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/05/tryckfelsnisse-strix.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Extramaterial: människorna kring Klaus Kinski.

Boken "Människor det varit synd om" hade, om jag fått bestämma, varit tjock som en telefonkatalog. Överblivna texter blir istället till min återkommande spalt i tidningen Aluma (säljes till förmån för Malmös hemlösa). Sen kastar jag i sin tur in de texterna här på bloggen. På så vis får folk ett intryck av att jag producerar massvis av material när jag istället gör ett enormt soppkok på en rostig dyckert.

Faktasnuttarna i den här texten är säkert bekanta för mina finsmakande bloggläsare. Betänk dock att texten i original har varit riktade till vanligt folk a.k.a. menigheten a.k.a. populasen a.k.a. Svenne Banan, Svenne Trähatt och Gittan Bingo.

Rubriken är alltså "Människor det varit synd om" och numrets tema är ilska.Jag är vad man kallar passivt aggressiv. Det innebär att jag glatt bockar och säjer ”tack nådiga fröken” när min chef skäller ut mej, och att jag sen går hem och slår sönder min sons legogubbar när de inte ligger där jag tycker de ska ligga.

Därför avundas jag på människor som vågar leva ut sina aggressioner och låter sin ilska ta plats. I Sverige finns ingen ilsknare än regissören Stefan Jarl. Varje gång han är i teve sitter han i sina guldbågade pilotbrillor och ryar över i princip allt – utom möjligen den som borde få de värsta draporna (dvs. hans optiker).

Men jämfört med den tyske skådisen Klaus Kinski framstår Jarl snarast som lobotomerad.

Klaus Kinski var Stor på sjuttitalet, främst p.g.a. sina samarbeten med regissören Werner Herzog: ”Nosferatu”, ”Fitzcarraldo”, ”Woyzeck”. Kinskis rollfigurer skrek och fäktade och spottade. Mycket tyder på att han faktiskt tonade ner sej själv på film.

Herzog har gjort en dokumentär om sin gamle kumpan: ”Min bäste ovän”. Kanske är det den knäppaste film Herzog gjort – och då gjorde han ändå filmen ”Även dvärgar har varit små” om hur ett gäng småväxta korsfäster höns och pratar i heliumballonger.

Till skillnad från i dvärgfilmen är allt som berättas i ”Min bäste ovän” sant.

Till exempel berättar Herzog om en gång när Kinski var så topp tunnor att han fick låsas in på en toalett, där han fortsatte rasa under ett helt dygn. När han till slut släpptes ut gick allt i rummet – ALLT! – ”att sila genom en tennisracket”.

Ilskan bottnade tydligt ur ett uppmärksamhetsbehov. Blev Kinski sedd och uppassad, kunde vreden svalna något. Flyttades fokus för en sekund till nån annan gick ilskometern i topp.

Inspelningen av filmen ”Fitzcarraldo” skedde i Amazonas svåraste terräng. En indian i teamet blev biten av en orm med ett etter så giftigt att man var tvungen att akutamputera foten för att karln inte skulle dö.

De flesta av oss kan föreställa oss att detta var en något traumatisk upplevelse för mannen i fråga. Vi kan också ha förståelse för att han för stunden får mer uppmärksamhet än nån annan. Det känns logiskt och rättvist: den som håller på att dö av ormgift får mer fokus än den som inte håller på att dö av ormgift.

Så tyckte dock inte Kinski. För att ingen skulle glömma bort att han fanns började han vråla över att hans kaffe var för hett. Troligen fick någon avbryta fotsågningen för att springa bort och blåsa på Kinskis mugg.

Övriga indianer som ingick i teamet smög fram till Herzog och erbjöd sej helt seriöst att döda Kinski och gömma liket där det aldrig skulle hittas. Med all säkerhet övervägde Herzog förslaget.

Det är troligen den främsta fördelen med att vara passivt aggressiv: inga naturfolk planerar nånsin att arkebusera en. Och ibland ska man kanske vara nöjd med det lilla.

Post Title

→

Extramaterial: människorna kring Klaus Kinski.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/08/extramaterial-manniskorna-kring-klaus.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Ett förvirrat au revoir.

Detta är mitt femhundrade inlägg sen jag startade den här bloggen som ett billigt sätt att komma undan nattningen av min son på kvällarna. Jag tänkte ta en paus, spola huvet i kallt vatten, fylla på reserverna av gubbtrivia, vara fysiskt närvarande med mina söner och slutföra de arbeten jag fakturerat. Sen ska jag skriva en enmansshow.

Den som trängtar osunt mycket efter Kalle Lind kan ladda ner P3-programmet Kompisar från förr här (rekommenderas, eftersom man slipper diverse musik med för mycket trummor i).

Dessutom kan man lyssna på vår radioversion av boken "Duvflöjtens härskare" här.

Och jag kan inte nog rekommendera inköp av de båda böckerna som syns i högerspalten. Lyssna inte på vad Bonnier-ägda slentriantyckare påstår - det är roligt när det är elakt och det är roligt när det är roligt. När det är tragiskt är det å andra sidan ganska tragiskt.I tegelstenen "Live from New York. An uncensored history of Saturday Night Live" som varenda skämtare med självaktning bör plöja igenom, berättas om den första legendariska ensemblen av den legendariska teveshowen: John Belushi, Dan Aykroyd, Chevy Chase, snart ersatt av Bill Murray.

De tre kvinnliga medlemmarna - som tillsammans med den svarte Garrett Morris givetvis var de som fick minst uppmärksamhet - Gilda Radner, Jane Curtin och Laraine Newman levde totalt väsensskilda liv.

Medan Newman knarkade som en hel gagwriter och Radner svalt ner sej till rådande Twiggy-ideal, åkte Curtin hem varje kväll och levde ordinärt suburban life. Jag minns att jag var väldigt fascinerad av det där när jag läste boken: hur tre människor som rör sej så nära varann, och i ett så extremt, adrenalinrushigt och überhippt sammanhang, efter ordinarie arbetstid reste hem till varsin planet.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag sammanhanget. När jag kommer till min tillfälliga arbetsplats på Sveriges Radio, efter att ha spenderat en kväll med Star Wars-spel med en son, dregeltork på en son, Mad Men på dvd och La Nilssons memoarer, har olika arbetskollegor supit som apor eller uppträtt i Växjö med sitt dragboyband.

På dagarna kan vi relatera till varann. På nätterna går vi åt varsitt håll.

Med andra ord: andra får hålla magsårsfanan högt ett tag. Andra har en annan dygnsrytm. Andras tid verkar mycket drygare.

Jag gillar den här bloggen. Äntligen har jag kunnat skriva vad fan jag vill om det minsta, det smalaste, det banalaste och nånstans därute har det funnits en - ibland till och med flera - mottagare. Hade jag haft den möjligheten som trettonåring hade kanske inte terapiräkningarna blivit så höga på gamla dar.

Men just nu har jag inte tid och inte ork. Det är sommar och jag ska klara av två heltidsjobb och vara en någorlunda hyfsad far. Mitt superhjälte-alter ego En man med ett skägg får vila några veckor. Han kommer nog tillbaka. Så länge det finns obskyra gubbar ur det förflutna att gräva fram får han ingen ro.

Post Title

→

Ett förvirrat au revoir.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/06/ett-forvirrat-au-revoir.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Minnesgoda läsare kommer ihåg att en felinformerad reporter på kulturtidskriften Kvällsposten ägnade min bok "Människor det varit synd om" en krönika, där han på fullaste allvar använde ord som "ondskefull", "förakt", "grym" och "döelak". Jag bad att få svara på dumheterna. Efter en del mankemang fick jag det.

I måndags, 27 april, publicerades min replik på Kvällspostens Debatt-sida. Den fick alltså bara lokal spridning i Öresundsregionen och redaktionen har därefter inte haft lust att lägga ut den på webben (Internet är ju på väg att bli fullt så det var väl en prioriteringsfråga). Jag citerar därför reporterns slutliga svar på mitt debattinlägg:

Jaha. Nähä. Det säger du. Fast humor borde väl ändå vara rolig? Eller hur? Du glömde liksom bort den inte helt oväsentliga detaljen. Vänliga hälsningar, Per Hägred, nöjesreporter.

Det mest fascinerande med svaret är inte den arrogans han visar med sitt nonchalanta von oben-tonfall. Det är inte heller att han försöker tricksa bort hela frågeställningen. Det är inte heller att han försöker få in en touché med sin florettpenna.

Det är att det är just detta han från början använde så mycket adrenalin till att anklaga mej för.

Post Title

→

Anklagad av kvällspressen: den sista striden.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/05/anklagad-av-kvallspressen-den-sista.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Anklagad av kvällspressen för grymhet och finesslöshet.

I Malmö finns en tidning som heter Kvällsposten. I den skriver en man som heter Per Hägred. I måndagens edition redogjorde han för innehållet i min bok "Människor det varit synd om" på ett sätt som jag uppfattade som - i korthet - nyanslöst, okunnigt, felaktigt, hycklande, dubbelmoraliskt, ohederligt och illvilligt. Jag har därför mejlat hans redaktion med begäran om replik. Så här 24 timmar senare har jag inte fått svar.

Fullt medveten om att låta som en snarstucken och tunnhudad stackare som inte kan ta kritik men själv gärna sticker ut hakan, tar jag ändå risken. Det finns för mycket principiella saker att anmärka på i Hägreds argumentation.

Hägreds tankespån kan man ta del av här.

Min replik ser ut så här:

Per Hägred ägnar min nyutkomna krönikesamling ”Människor det varit synd om” en hel kolumn (KvP 20/4 09). Han påstår att den är elak och finesslös – han använder rentav ord som ”ondska” och ”grym”. Som exempel håller han fram en text där jag påpekar det lätt självgoda i att Lasse Berghagen till en antologi över den svenska lyrikskatten valde tre dikter av sej själv.

Jag ska bara som hastigt påpeka det ironiska i att en kvällstidningsjournalist, vars hela livsluft utgår från konflikter och skandaler, över huvud taget tar till moraliserande brösttoner.

Jag ska bara skumma förbi det faktum att Per Hägred har synpunkter på att jag – i min komiskt syftande framställning – inte tar med alla nyanser, samtidigt som han illustrerar sin skenbart sakliga krönika med en bild på mej in character från teveserien Hej rymden!, spelande en dumbom, görande en grimas. Givetvis utan att påpeka detta.

Och jag ska bara precis nämna att användandet av ordet ”ondska” så klart är en spottloska i ansiktet på alla som verkligen utsatts för ondska. Lars Berghagen tål nog att en lönnfet trettitreåring i Skåne ger honom några tjuvnyp i en obskyr bok. Att sparka på Berghagen är knappast att sparka neråt.

Det finns ett allvarligare problem här än att en författare känner sej stött av ett illvilligt omdöme.

Problemet är att vi inte lever i en alldeles snäll värld. Även en nöjesjournalist kan, om han bläddrar igenom resten av tidningen, konstatera detta. Folk gör dumma saker mot varandra och sej själva, överallt och hela tiden. Det måste stundom vara humoristers rätt att kommentera detta, att belysa dumheten genom att överdriva den, groteskifiera den, rentav göra sej till en del av den. På samma vis som det är reportrars, ledarskribenters, politikers, dramatikers, författares.

Men ändå finns en föreställning om att humor ska vara en fredad zon, ett slags andningshål där man inte ska behöva bli påmind om världens otäckheter. Men märk mina ord: det finns ingen lag eller statlig rekommendation som påbjuder detta. Humorister måste få tillgång till samma verktygslådor som andra som kommenterar världen omkring dem.

Populistiska media har på sistone vädrat blod i samband med SVT:s roast-försök ”Grillad”. Sticker man upp ett blött finger i luften kan man tolka det som att ”allmänheten” är trött på elakheter och trängtar efter snällhet. Vilket inte är en högoddsare; ställd inför risken att bli citerad är det väldigt få som säjer sej älska elakheter.

Alltså har man trummat igång en hetsjakt mot grillare och rostare och skämtare som dristar sej till att utmana smakgränserna, en hetsjakt som luktar otäckt mycket moralpanik och som har väldigt lite med snällhet från skandalreportrarnas sida att göra.

Menar man allvar med sin vilja att sprida snällhet, låter man naturligtvis bli att alls kommentera en bok som man uppfattar som elak och därmed sprida ordet om denna grymma och ondskefulla skrift. Risken att Berghagen läser Kvällsposten är betydligt större än att han trillar över min bok.

När man nu, lite överdrivet, försöker samla en folkig opinion mot Den Grasserande Elakheten Inom Svensk Humor är man farligt nära att ropa på censur och självcensur – begrepp med dålig klang i ett demokratiskt tänkande. Det är inte bara obehagligt utan också djupt historielöst.

Stundom skrivs hyllande kultursidesartiklar om satiriker i ett historiskt perspektiv – Jonathan Swift, Voltaire, HB Palmaer, Karl Gerhard, Tom Lehrer, Lenny Bruce – där det alltid framhålls vilka samhällets utmanare de varit. Men långt mycket mer än furstar och regeringar utmanade dessa Den Goda Smaken, de självutnämnda smakdomarna, de som försökte brännmärka och stämpla avvikande åsikter och plumpheter som ondskefulla.

Och nej, jag jämför inte mina egna trivialiteter med denna skara män som förändrat världen, men den som tror att allt de levererade var Finessrikt och Livsviktigt är felunderrättad.

Elakheter har alltid ett existensberättigande, ibland komiska kvaliteter och då och då ett konstnärligt värde. Reportrar och fria ordets förkämpar kunde hellre ägna sej åt att förstå och förklara dem än att fördöma dem.

Post Title

→

Anklagad av kvällspressen för grymhet och finesslöshet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/anklagad-av-kvallspressen-for-grymhet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Rostad, grillad och bränd.

I fredags ordnade mina förläggare och min "käre" "vän" Valle Westesson släppe-fest för boken "Människor det varit synd om" och i anslutning till detta en s.k. roast av undertecknad.

Jag njöt i fulla drag. Det var ett sant nöje att bli förolämpad av diverse A-kasseproffs från svensk humors skuggsida: Johan Sköld (gammal vän och co-member i det sporadiskt uppdykande Komikkollektivet Korv), Freja Hallberg (som jag snart ska göra radiohumor med), Marcus Johansson (som driver ståuppklubben Oslipat), Nisse Lind (ståuppare samt bror), Cecilia Ramstedt (ståuppare samt genusvetare), Måns Nilsson (antikvitetskrämare och diversearbetare) samt Valle Westesson, kollega, granne, vän och tönt.

Efteråt sa nån i publiken att det hade varit snällt. Då hade vi ändå hackat på Skölds vattniga blogg, Valles tunnhårighet, Frejas förkärlek för prettocomedy, Marcus korthet samt missbildningar, Ramstedts supande, Nisses lättja, Måns girighet, samtligas utom Måns brist på framgång, mina förläggares snålhet och mina besserwisserdrag, mina hemorrojder, min dubbelmoral och min sjaviga framtoning. Valle hängde dessutom ut en panikattack jag hade för några år sen som jag just lyckats förtränga (till min ohöljda förtjusnig, ska kanske tilläggas).

Skälet till att folk uppfattade det som snällt är att det var snällt. Det var - vågar jag lite självgott påstå - kärleksfullt och respektfullt. För mej är kärleken och respekten så självklart inbyggda i roastformatet att jag inte riktigt förstår hur nån kan se nåt annat.

"Mobbing-teve" tjuter kvällspressen - kvällspressen! - om SVT:s Grillad. Den som hävdar att Grillad är mobbing kan ta sej till min gamla högstadieskola och få en örfil i korridoren av en niondeklassare från Flyinge, bevittnat av x antal snusläppar, och sen hoppas jag att vederbörande håller sin Schibsted-ägda trut stängd för all framtid. Mobbing har aldrig inneburit att människor på lika villkor skämtat med varann.

Det spelar ingen roll om man gillar Robban Aschberg eller Anna Book - jag är inget stort fan av varken grävsmaskinssamlande machomän eller Solstollarna - men det faktum att de sätter sej i mitten av en scen för att bli häcklade är i sej värt respekt. Visst, de gör det av mediekåthet. Men det är knappast en dödssynd i detta tidevarv. Och hursomhelst så antar de utmaningen.

Grillad har varit ett extremt ojämnt program. Det beror dels på att somliga medverkande har vägrat att acceptera programformen, mest på att diverse klåfingriga mellanchefer förtvivlat måste kämpa för sitt existensberättigande genom att gå in och pilla i sånt de inte kan (=humor) istället för sånt de kan (=karriärism).

Och självklart på att SVT är en schizofren dinosaurie från svensk öststatstid, som å ena sidan vill Utmana och Locka Ungdomen, å andra sidan inte vill stöta sej med de pensionärer som faktiskt tittar.

Att lägga ett rost-program fredag 21.00 efter Peter Settman och äppelkindade musikalartister är att be om en skandal - en skandal man dessutom inte kan vända till sin fördel. De som begriper formen har annat för sej, de som tittar begriper inte formen. SVT vill äta kakan och ha den. I slutändan blir ett dödbak.

Men att, som vissa ursäkter till tyckare i vissa ursäkter till tidningar, komma och påstå att humorn nuförtiden har blivit elakare och grövre, är naturligtvis bara historielöst och enfaldigt.

Elakare än när då? Än när Rolf Börjlind satte Fälldin på dårhus 1978? Än när Karl Gerhard - inför en publik av adelsmän - kallade överklassen för halvmänniskor?

Grövre än när då? Än när Sten-Åke Cederhök drog vitsar om våldtagna nunnor? Än när Emil Norlander på 1890-talet skrev revyer om inavlade och sinnesslöa? Än när Aristofanes satte enorma löskukar på sin ensemble?

Roast-konceptet utvecklades som bekant i utkanten av showbiz, strax utanför strålkastarljuset, som initationsriter i slutna komikersällskap i New York. Där kände ingen av tvångströjor i form av SVT-censorer och människor som vill missförstå. Där vädrade man och ventilerade man känsligheter med ett verktyg som humorister behärskar: ironi.

Ironi är måhända inte för alla. Humor - åtminstone den roliga - bygger gärna på ironi. Humor måste därför inte vara allas angelägenhet. Jag kan inte se poängen i att trycka fittskämt i huvet på SVT:s servicehemspublik. Det vinner varken gamlingarna eller skämten på. Men problemet är inte skämten - de är bra (jag har för fan skrivit några av dem själv!) - utan sammanhanget.

Min erfarenhet är att roast-konceptet är fantastiskt - förlösande, förlåtande, renande, det optimala sättet att säja "vi har alla skavanker men är ändå värda kärlek" - men som med allt utmanande mår det bäst av att odlas i periferin. Knacka på och stig in om du vill, men känns det obekvämt så gå för fan din väg. Lustigkurrarna måste sätta ribban - inte mellancheferna.

Ett sånt program ska inte sjösättas av en statstelevision med lika delar mindervärdes- och finkulturskomplex. Ett sånt program måste sjösättas av folk som tror på vad de gör.

Post Title

→

Rostad, grillad och bränd.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/04/rostad-grillad-och-brand.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Avdelningen bortglömda primadonnor: Georg Rydeberg

Idag vet ingen under femti (och nej, trots 32 fyllda räknas jag inte dit) vem Georg Rydeberg var. Fortfarande för tjufem år sen var han vad säj Erland Josephson eller Jan Malmsjö är idag: Den Störste. Den Oförliknelige. Han som läste Ringklocka ring vid apburen.

Han gjorde misstaget att inte medverka i nån barnproduktion. Det är alltid dom som överlever; jag kan fortfarande förklara för min treåring vem Stig Järrel eller Sigge Fürst var eftersom dom medverkade i Trolltider. Det gör både hans och min tillvaro enklare.

Däremot hann Rydeberg faktiskt göra en roll i en annan produktion som - mot alla tänkbara odds - har överlevt genom decennierna: slussvakten som fyller år i "Göta kanal (eller Vem drog ur proppen?)". Den lilla skissen till roll fick bli Den Store Georg Rydebergs enda konkreta testamente. Memento mori.

Du kan spela Hamlet två miljoner gånger på Drrramaaaten. Vill du bli ihågkommen efter din död måste du ta på dej trolldräkt eller göra actionkomedi.

Med Rydeberg är det ännu mer komplicerat. Förutom slussvakten fanns det främst två skäl att Rydeberg omtalades redan på den tiden han omtalades. Mest uppmärksammad i dom historiska annalerna är han för sitt sista officiella framträdande, som han gjorde som gäst när Viveca Lindfors (på tal om bortglömda) var huvudperson i Lasse Holmqvists (som sagt var...) Här är ditt liv 1983.

Ryktet sa att Rydeberg in i det sista vägrade tro att det inte var han som var huvudperson. Han var övertygad om att Holmqvist gäckade honom ett spratt, och att strålkastaren när som helst skulle vändas mot honom. Det gjorde den inte. Typ tre dagar senare hittades Rydeberg död i sin lägenhet.

Det andra Rydeberg var känd för var ett mycket ettrigt rykte om att han bitit bröstvårtan av just Viveca Lindfors. Faktum är att ryktet fortfarande inte är bortglömt; ett av tre ynka Rydeberg-klipp på Youtube rör sej just kring denna dentala fadäs som plågade Rydeberg i decennier.
>... den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren "Människor det varit synd om".

Post Title

→

Avdelningen bortglömda primadonnor: Georg Rydeberg

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/02/avdelningen-bortglomda-primadonnor.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Ingmar Bergman trivdes som regissör, domptör, manipulatör. Som iscensättare gillade han att peta på sina skådisar, trycka deras ansikten åt det ena eller andra hållet, vrida dom mot eller från ljuset, pilla, tafsa, talla och - vad gällde sina kvinnliga skådisar (och alla andra kvinnor han träffade) - penetrera.

Han hade ett rykte som demonisk och hänsynslös, ett rykte han av allt att döma ansträngde sej att leva upp till.

1961 gjorde han Nattvardsgästerna, ett mycket mörkt och dystert drama om nåt så sexigt som en präst som tvivlar på sin tro, tillika förlagt nånstans i dom norrländska ödemarkerna, givetvis under vintern.

I rollen som prästen Tomas satte han Gunnar Björnstrand. Björnstrand är en av dom största skådespelare vi haft, en av ytterst få som kunnat spela komedi på allvar, med en brittisk-aristokratisk atmosfär och en bitter cynism i replikerna.

Kanske tvivlade Bergman faktiskt på Björnstrands förmåga till rollen. Han som var så rolig - kunde han spela nåt så gudabenådat tråkigt?

Enligt ett rykte som aldrig kommer att bekräftas, men som antytts av både Vilgot Sjöman (som skrev en bok om inspelningen) och Björnstrands fru Lillie (som skrev en bok om sin man), tog Bergman det säkra före det osäkra. Innan inspelningen duperade han SF:s företagsläkare att ta kontakt med Gunnar Björnstrand för att göra en total genomgång av den björnstrandska anatomin.

... den här texten har en fortsättning. Läs resten i kioskvältaren "Människor det varit synd om".

Post Title

→

Gunnar Björnstrands höga blodtryck.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/01/gunnar-bjornstrands-hoga-blodtryck.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Det ointelligenta arslet.

Titta noga till vänster på bilden och se hur en riktigt enfaldig sätesmuskulatur ser ut.


1968 kom "Jag är nyfiken - blå". Regissören Vilgot Sjöman ville spränga sina egna puritanska tabun och tyckte gott att Lena Nyman kunde få spränga dem åt honom.

Det var antagligen inte särskilt lätt att vara Lena Nyman under de där åren. Hon exponerades i filmen under eget namn som en karikatyr av sej själv, Vilgot Sjöman och en jobbig ung människa med samhällsförändrarambitioner. Folk valde gärna att uppfatta materialet som dokumentärt.

Och eftersom Nyman var naken på bild tog sej folk rätten att ringa upp henne och upplysa att hon var prostituerad.

Nåt slags kulmen vad gäller bristande skam och heder uppstod när Artur Lundkvist (vid tillfället 62), välsedd akademiiiiledamot och författare, och Nils Beyer (65), kritiker på Arbetet, var för sej valde att recensera Lena Nymans 22-åriga kropp.

Artur Lundkvist skrev i Se bl.a. att "hon är bättre med kläderna på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken".

... den här texten har en fortsättning. Läs mer i boken "Människor det varit synd om".

Post Title

→

Det ointelligenta arslet.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/01/det-ointelligenta-arslet.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Människor det varit synd om: Torsten Lilliecrona.

Har i princip legat för döden i två dagars tid. I febern kom gubbe efter gubbe ur förfluten nöjestid framför mej och visade sina dödsgrin. Som ett sätt att ta tillbaka kontrollen över gubbväldet har jag nu, efter passerat stålbad, satt igång ett systematiseringsprojekt av linnéanska ambitioner.

Jag lägger nu alla gubbar i tre olika högar: "Människor det varit synd om", "Människor som haft fel" och "Människor som gått till överdrift".

Som försteman i synd-om-högen kan få vara lämpligare än Torsten Lilliecrona, a.k.a. farbror Melker.

Vissa människor har oturen att lyckas. När Astrid Lindgrens och Olle Hellboms teveserie "Vi på Saltkråkan" rullade igång i Sveriges enda kanal 1964, satt hela svenska folket limmade mot dom flimriga svartvita rutorna (att serien var i färg märkte genomsnittstittaren först vid kanske tolfte reprisen, då han köpte färgteve först på sjuttitalet).

Detta innebar att hela svenska folket omedelbart fick ett förhållande till skärgårdsoriginal med bräkiga röster, otäcka lillgamla barn, vegamössor, stickade ollar, S:t Bernhardshundar och ett enerverande soundtrack med lika delar gäll jazzfusion och överstyrt getingsurr.

Detta innebar vidare att hela svenska folket var ärligt engagerade i dom rafflande intrigerna om Melkers översaltade fiskkok, Westermans tjärade brygga och en vild jakt på en räv.

Detta innebar dessutom att seriens skådespelare inte kunde gå ut på stan utan att antastas av folk. Dom stackars barnen fick snällt finna sej i att några gånger om året under resten av sitt liv bli uppringda av nybakta journalistpraktikanter som ska skriva artikeln "Vad hände med barnen på Saltkråkan?" i samband med den trehundrade reprisomgången av serien.

Det gick på arslet för dom flesta av aktörerna. Men värst gick det för Lilliecrona. Han var en mångsidig dramatisk skådespelare vid Göteborgs stadsteater, där han tänkt sej att fira triumfer med Shakespeare och Tjechov. Det som skulle bli ett sjysst extraknäck – att hänga med överspelande ungar och gamla skådiskollegor utklädda till skärgårdsoriginal – blev en Förbannelse.

Plötsligt blev Lilliecrona för hela svenska folket en fumlig hemmapappa med olycklig kärlek till vattnet. Plötsligt kunde han inte gå ut på stan utan att främmande människor i kör skrek "Farbror Melker, vet du vaa-aad?" Plötsligt blev han antastad av okänt folk som bad honom vifta bort getingar, trilla i vattnet och komma hem till dom och översalta deras fiskkok.

Teveserien blev en succé. Det blev allt som visades i den enda tillåtna tevekanalen.

Men efter ett gäng filmer fick Lilliecrona nog. Han hade inte gått i teaterskola och lärt sej prata onaturligt på låtsasdialekt för att sen spilla sin talang på beskäftiga ungar. Han begärde hutlöst betalt och fick tacksamt nobben. Därefter tog han sitt pick och pack och stack tillbaka till Göteborgs stadsteater. Aldrig mera Skrållan! Nu endast Tjechov!

Det gick inte så bra. Redan när han spelat spelat Macbeth något år tidigare och den seriösa övremedelklasspubliken skrattande skrikit "farbror Melker!" när han gjort sin första ödesmättade entré, hade han fått en hint om att det här inte skulle vara gjort i en handvändning.

Döm nu om Lillecronas förvåning när Göteborgs stadsteater plötsligt svepts med av vänstervågen och inte alls tänkte spela Tjechov. Nu styrdes teatern inofficiellt av Sven Wollter, som glatt nickande övervakade hur foajén pryddes av röda fanor och repertoaren styrdes av ett arbetarråd. Nu skulle det spelas gruppteater om äldreboenden och mentalsjukhem! Nu ifrågasattes varje beslut att ta upp ideologiskt otydliga shakespearepjäser på spellistan. Vem vill titta på monarkisten Hamlets överklassgrubblerier? Är inte Romeo jävligt småborgerlig?

För den som tror att jag överdriver, kan vi för ett ögonblick stanna upp och beskåda ett urval av dom pjäser som spelades på Göteborgs stadsteater under dom aktuella vietnamåren:

1967: * "Borgarbalen" – en marxistisk analys av maktförhållandena inom välfärden (i musikalform)
1968: * Peter Weiss "Skråpuken" om det kapitalistiska systemets övergrepp och nödvändigheten av en socialistisk revolution i Portugal
* Bengt Bratts "Föreståndaren" om förtryckta arbetare på ett lager 1969: * "Diskrummet" om förtryckta arbetare i ett diskrum
1970: * Sara Lidmans "Marta, Marta" om konflikten mellan folkviljan och socialdemokratin under en gruvarbetarstrejk
1971: * "Tältet" om förtryckta arbetare som reser ett tält
1972: * "Som smort" som utspelas på en bensinstation på den finska landsbygden (say no more)
1973: * Brechts "Heliga Johanna från slakthusen" om slakteriarbetarnas lidanden efter börskraschen 1929
1974: * "Sill" (ja, den heter så) om grosshandlarvälde och miljöförstöring i sillfiskets spår
1975: * "Gropen" om hamnarbetarstrejken 1923

En viss övervikt alltså på pjäser om arbetsplatsförtryck och gamla strejker.

Det blev sorgliga år för Lilliecrona. På kvällarna fick han spela typ ond knekt i pjäser om feodalsamhällets uppkomst eller ond fackbas i pjäser om sossarnas svek mot dom riktiga arbetarna. På dagarna fick han sitta hemma, eftersom det fortfarande kom fram folk och skrek "farbror Melker, vet du vad?" så fort han stack snoken utanför dörren. Dessutom på göteborgska.

Till slut dog Lilliecrona.

Tidningsrubrikerna kunde ha varit "Farbror Melker, vet du vad? Nu är du död!" Riktigt så illa var det inte. Tidningarna nöjde sej med rubriker av typen "´Farbror Melker´ är död" (AB), och så fick samma sommarpraktikant som brukar sätta ihop artikeln om vad Saltkråkan-barnen gör som vuxna, ringa upp dom före detta lillgamla barnen, numera bittra vuxna, och ställa frågor om Lilliecrona: var han lika fumlig på riktigt? Ramlade han i vattnet på riktigt också? Hade han en sån där illasittande pikétröja på riktigt också?

Och fortfarande kan man, om man vandrar ensam över det vindpinade Götaplatsen en månklar februarinatt, höra en ensam lilliecronsk väsning i vinden: "...Astrid... Lindgren... är... en... jävla... subba..."

Post Title

→

Människor det varit synd om: Torsten Lilliecrona.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/12/manniskor-det-varit-synd-om-torsten.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Weise: "Jag var en dålig älskare".

Jag kan förstå varför män som skriver memoarer framhäver sej själva, fyller sida efter sida med gnistrande recensionsklipp, gottar sej i sina succéer och glömmer att berätta om kvinnorna och barnen som under tiden fått sköta markservicen. Det är ju fråga om narcissister som gjort en karriär för att/ genom att boosta sitt ego, och memoarerna är den logiska grande finale.

Jag kan också förstå memoarförfattare som koketterar, anstränger sej för att göra sej små och obetydliga - Sven-Bertil Taube är en mästare; han kan liksom bara inte förstå varför så många unga kvinnor vill ha honom och varför han är så älskad - och gör allt för att dra fram sina egna sämre sidor. På kuppen framstår dom som ärliga och ödmjuka - och räknar givetvis med att få ligga med ännu fler unga kvinnor.

Jag kan vidare förstå den sortens självupptagenhet som Enn Kokk - kultursosse och Birgitta Dahls make - visar när han på sin blogg verkligen räknar upp ALLA böcker där han är omnämnd (jaså, Enn, så du var med på en sida i När Var Hur på sextitalet? Ser man på!)

Det är samma infantila stolthet över sin egen existens som ett pottränande barn eller den gamle SEB-ekonomen Klas Eklund visade prov på när han skickade tidningsurklipp om sej själv när sonen Sigge var på språkresa (allt enligt Sigge Eklund själv).

Men jag kan inte förstå Arne Weises behov av att berätta vilken dålig älskare han är.

... den här texten har en fortsättning. Läs mer i kioskvältaren "Människor det varit synd om".

Post Title

→

Weise: "Jag var en dålig älskare".

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/weise-var-en-dalig-alskare.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Gamla fina sagor. Eller: det var inte bättre förr.

Robert Darntons "Stora kattmassakern" är en halvpopulär/ halvakademisk samling historieessäer som ger lite udda perspektiv på den mänskliga historien. Roligast är kapitlet om gamla folksagor.

När man ibland läser Hans & Greta och Rödluvan för sin treåring, slås man av hur blodiga dom är. Jägaren dödar vargen efter att vargen dödat mormor och Rödluvan, och Hans och Greta kastar häxan i ugnen efter att hon tänkt äta dom.

Då är ju ändå dagens sagor kraftigt censurerade.

I en Rödluvan-version från franskt 1700-tal händer följande: först går den lilla flickan till mormor och blir genskjuten av vargen. Sen går vargen hem till mormor, "tappar hennes blod på en flaska och skär upp hennes kött på en tallrik", tar på sig hennes nattsärk och kryper till sängs. När flickan sen kommer in i stugan lurar vargen henne att äta upp sin mormor. Därefter ber vargen flickan att krypa upp i sängen bredvid vargen, slänga alla sina kläder på elden och sen krypa ner hos vargen, där vargen våldför sej på henne och äter upp henne.

Snipp snapp snut – så var sagan slut.

Det kom alltså ingen jägare och ingen räddning. Mormor och flickan blir uppätna. Punkt.

Det var ju ett lite råare samhälle förr i världen.

>... den här texten har en fortsättning. Läs mer i succéboken "Människor det varit synd om".

Post Title

→

Gamla fina sagor. Eller: det var inte bättre förr.

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/11/gamla-fina-sagor-eller-det-var-inte.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection

Vad hände med Ulf & Kicke?

En association föder en annan och plötsligt står jag och rotar i mina minutiöst ordnade tidskriftsmappar. Jag anade det. Jag hade inte slängt den: en sladdrig Aftonbladet-bilaga från 1997 med titeln "Var så goda. En extra tidning med Ulf och Kickes 19 bästa kalas".

Ulf är den otroligt glada mannen till höger. Han är glad för att han älskar teater och just här har gett ett stipendium till Anita Wall, Mats Bergman och Terese Brunnander (?). Ett stipendium som givetvis heter "Förgyll din dag".

Kicke är han längst till vänster. Han verkar inte lika glad. Kanske tänker han på att han glömt att färga håret. Kanske tänker han på det stora kändisbråket han och Ulf har med operaregissören Inger Åby nere på Österlen. Deras villa skymmer hennes kvällssol och dessutom har Kicke stått i bar överkropp och tvättat bilen. Plus att Inger Åby flera gånger har hört Ulfs & Kickes ljudliga toalettbestyr genom det öppna WC-fönstret.

Det sista var ett koncentrat av det senaste livstecknet från Ulf & Kicke. "Kändisbråket" (jag upprepar: kändisarna är alltså Ulf, Kicke och Inger Åby) gick av stapeln sommaren 2006. För mer detaljer gällande detta bråk - och fler tarvligheter om Ulf & Kicke - köp boken "Människor det varit synd om".På nittitalet var Ulf och Kicke ett stående inslag i kulturtidskriften Aftonbladets söndagsbilaga. De lanserades som festtraktörer. I varje nummer var de hemma hos nån kändis och trakterade en fest. De satte en festlig kockmössa på Ernst-Hugo, arrangerade en frukost-på-sängen-bild med Curre Lindström, såg till att fånga prinsessan Lilian, Kid Severin och Lill-Babs på samma bild.

Ulf och Kicke tillhör en typ av människor som man aldrig träffar om man kommer från Eslöv: de välbärgade teaterbögarna.

På gamla bilder i min sparade AB-bilaga hittar jag en bild från Kickes 40-årskalas 1979, där Kicke av Sickan Carlsson föräras ett signerat porträtt av - Sickan Carlsson. Vem mer än Kicke (och möjligen Ulf) vill ha ett sånt?Ulf och Kicke arbetar gärna i glädjens tecken. "Förgylla" och "gästabud" är nyckelord.

Jag bläddrar vidare i bilagan och inser varför jag sparat den: just det, där lagar Curre Lindström "tackling á la älgbiff" och "play off surprise med varm hallonsås". Just det, där ser den varggrinande Peter Haber ut att tränga in i Lena T Hansson bakifrån.Och just det, där sitter Ranelid i fönstersmygen och har skrivit ett poem om matlagning:Låter du en tomat mogna långsamt på en kvist i språket, kan du plocka den och smaka medan du läser. Barnet ligger vid moderns bröst. Du är aldrig ensam när du äter.

Vem mer än Ulf & Kicke (och möjligen några förvirrade svensklärare) tycker det är läsvärt?

Och vem mer än Ulf & Kicke tycker det är lite finurligt att låta Drramaaatenchefen Ingrid Dahlberg posera med en blomkål?Jag kommer aldrig att förstå en levnadskultur där hörnstenarna är Dramaaaaten, gästabud, löjrom, mögliga hovreportrar och arrangerade snapshots med Ainbusk Singers.

Jag är dock innerligt glad att detta existerar. Det är ett lagom harmlöst mål för en ironiker med småstadskomplex.

Men var fan blev det av Ulf & Kicke? Var trakterar dom fester nu? Var står deras senaste gästabud? Och framför allt - vem ska nu upplysa oss hur Bibi Andersson steker sin gås?

Post Title

→

Vad hände med Ulf & Kicke?

Post URL

→

https://aciksexygirls.blogspot.com/2007/09/vad-hande-med-ulf-kicke.html

Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection