John Waters har gett ut en dvd där han orerar oavbrutet i en och en halv timme och jag mår som en prins på en racerbana. "This filty world" handlar ganska lite om smutsen i världen men desto mer om John Waters och världens kanske intressantaste filmkarriär. Om än inte världens intressantaste filmer.
Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:
1) hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.
2) hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av "Desperate living" i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort dom behöver likviditet.
3) hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick dom hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: "I think it was against the union law".
4) hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: "It was pretty fun but I hope I´ll never see it again".
5) hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: "Why is mummy crying?" Pappan: "Because you´re an asshole".
Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som ”Mondo Trasho” (70) och ”Multiple Maniacs” (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmuschkultur.
Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.
Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i ”Pink Flamingos” (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i ”Female trouble” (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i ”Multiple Maniacs” under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.
Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.
Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).
Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.
Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.
Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage - dvs att en främling tar på en i en "non-sexual way" - är motbjudande.
En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: "You should go back in! We don´t want you!", som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.
Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.
Han avverkar dom i ett furiöst tempo och vi får så klart såna anekdoter vi vill ha:
1) hur regissör Waters tvingade ner sin leading star, den 150 kg tunga transan Divine i grisskit i åtta timmar för att Waters ville ha en bild på Divine bredvid knullande grisar, alltmedan bönderna som ägde stian och som inte var tillfrågade satt livrädda i boningshuset och väntade ut dom.
2) hur lesbiska grupperingar stoppade visningen av "Desperate living" i Boston när filmen kom 1977 och hur samma film nu är den lesbiska grupperingar vid olika universitet hetsvisar så fort dom behöver likviditet.
3) hur Waters team ordnade statister till samma film: genom att lura ut hemlösa i en skog via en hittepå-loppis. Där fick dom hemlösa sen springa nakna i åtta timmar i november utan mat. Waters kommentar: "I think it was against the union law".
4) hur pappa Waters vid 89 års ålder kommenterade sonens senaste film A Dirty Shame: "It was pretty fun but I hope I´ll never see it again".
5) hur Waters gått förbi en gråtande familj på en gata i Baltimore. Barnet: "Why is mummy crying?" Pappan: "Because you´re an asshole".
Och det är bara dom citaten jag på rak arm erinrar mej.Gillar man Waters kan man antagligen backstoryn, men här är den i korthet: en ung gay man från Baltimore samlar stans alla freaks, geeks, junkies, potheads och cross-over-counter-culture-people i filmer med talande namn som ”Mondo Trasho” (70) och ”Multiple Maniacs” (71). Tiden är det tidiga sjuttitalet och andan är samma anti-hippieideal som präglade Stooges, Velvet Underground och Andy Warhols Factory-dekadens, det som skulle gå över i punk och bli tråkig goth- och Jim Jarmuschkultur.
Idealet är det spektakulära, det fula, trasiga, perversa, solkiga och – roliga.
Visst är chockeffekterna magstarka – det ÄR lätt motbjudande att se Divine stoppa ännu rykande pudelträck i munnen i ”Pink Flamingos” (72) (Waters kommentar trettiosex år senare: vi gjorde bara en tagning!), och man ska inte vara nyfrukosterad när den nyblivna modern biter av sin navelsträng i ”Female trouble” (75), och ingen kan väl förneka att det är med blandade känslor man ser samme Divine bli våldtagen av en jättelik plastkräfta i ”Multiple Maniacs” under flera minuters tid – men det är onekligen ganska festligt.
Waters mest citerade uttalande – ”if someone threw up at one of my screenings, it would be like standing ovation” – tyder inte bara på en smak för det spektakulära, utan också på en känsla för humor.
Likaså när han hävdar att Bergman är en av hans favoritregissörer, inte för hans eventuella tankegods utan för att han var världens förste seriösa regissör att visa spyor i närbild (Jungfrukällan).
Det fanns en tid när man var tvungen att lösa medlemskort i olika obskyra föreningar där killar med konstiga T-shirts och förtvinad ryggmärg visade importfilm på laserkanon, för att kunna se Waters tidiga filmer. Idag kan man naturligtvis beställa rubbet från Amazon.
Det förtar kanske det obskyra, känslan av att nästan göra nåt subversivt när man tittar på tjocka män i kvinnokläder, men man slipper å andra sidan doften av armhåla när man tittar.
Och man ska inte beklaga sej. Även om Waters som filmregissör blev betydligt mer ointressant när han började casta Kathleen Turner och Melanie Griffith och slutade casta porrstjärnor och tjocka tonårsflickor, så vinner världen på att människan och estradören John Waters görs tillgänglig.För världen behöver en man i tangorabatt som åker Amerika runt för att gå på bisarra rättegångar och som tycker tanken på massage - dvs att en främling tar på en i en "non-sexual way" - är motbjudande.
En man som skyr alla grupperingar utom den queera, som rör runt i den egna böghögen genom att ropa till folk som kommit ut: "You should go back in! We don´t want you!", som drömmer sej tillbaka till tiden när bögar slogs för att slippa behöva gifta sej och skaffa barn.
Världen behöver nån som hela tiden testar, flyttar och ifrågasätter gränserna. Som påminner oss om att det normala är perverterat och det perverterade fantastiskt.
Post Title
→Denna smutsiga värld.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/05/denna-smutsiga-varld.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
