Jag jobbade ett antal år med att göra ett s.k. humorprogram i P3. Det hette Hej domstol! och var bitvis s.k. ”smalt”. Det vill säja att vi pratade om Sven Wollters bakgrund inom KPML(r), Vilgot Sjömans film Tabu och Somalia. Jag har efteråt insett hur privilegierade vi var, som fick månadslön och en rikssänd kanal till förfogande i en tid där alla yrkesverksamma humorister åläggs att hitta Minsta Gemensamma Nämnaren.För varför skämta om perifera och komplicerade ämnen, som kanske rentav kan reta lyssnarens nyfikenhet, när man kan skämta om sånt som alla känner till och därmed bekräfta lyssnarens lättja?
Varför göra det svårt (=utmanande) när man kan göra det lätt (=simpelt)?
Under årens lopp har jag varit inblandad i diverse diskussioner om hur mycket bakgrundsfakta man måste ge publiken. När Hej domstol!-konstellationen gjorde nåt lajvframträdande insisterade en i gruppen på att man inte bara kunde säja ”Horace Engdahl” utan måste säja ”Svenska akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl”. Jag blev sur och kontrade på ett mycket barnsligt vis med att gå runt resten av dan och säja ”vill du ha frukten äpple?” och ”nu går jag på rummet toaletten”.
En annan gång har det nästan blivit blodvite när mina kollegor inte tyckte att den nära vänskapliga relationen mellan Björn Skifs och Bengt Palmers är common knowledge. Jag menade väl i min tur att man måste ha levt i en annan galax om man har missat att Palmers varit involverad i allt från Michelangelo till Drömkåken, och att jag bara uppträder för människor i den här galaxen.
Skämtet ändrades att handla om Oldsberg och Björn Hellberg. Vilket jag fortfarande inte tycker är lika roligt.
Jag har genom livet tvingats inse att mina referensramar inte är domsamma som andras. Det händer fortfarande att jag i nåt socialt sammanhang kanske skämtar om att Carl Bildts dotter heter Blanceflor – och möts av nästan skrämda blickar: ”Hur vet du det? Hur kan du hålla reda på sånt?”
Som att det är jag som är den konstiga som har lagt nåt på minnet som hela landet faktiskt pratade om för inte mer än sjutton-arton år sen. Som att det är dom som inte känner till namnet på utrikesministerns avkomma, och framför allt tycker att det är HELT SJUKT att nån gör det, som är dom normala.
Denna attityd hos mej – och denna attityd hos andra – gör att jag aldrig kommer att kunna skriva humor som blir bred. Jag tycker nämligen att det man kallar bred humor är tråkigt.
Det här kan man kalla snobbism och elitism om man vill. Men jag hävdar med bestämdhet att humor bygger på ett överraskningsmoment. Skämtar man bara kring välkända och välbekanta ämnen ur veckans nyhetsflora så blir man som tittare inte överraskad. Man har ju själv stått vid vattenkylaren och chit-chattat om melodifestivaler och Reinfeldt hela veckan.
Den sortens humor kan säkert bli ett slags lägereld som hela svenska folket kan samlas kring för att få bekräftat att dom gjort samma analyser som etablerade gagwriters. Men det kan aldrig bli särskilt roligt.
På hjärntrusten bakom program som Hey Baberiba! lär dom ha en ”hänga-ut-från-ett-flygplan”-regel om skämt kring kändisar. Man får alltså inte skämta om folk som snittittaren inte skulle känna igen om man såg dom hänga ut från ett flygplan i luften.
Med påföljd att alla skämt handlar om kungafamiljen, Carola och Persbrandt.
Egentligen tycker inte jag min hållning är elitistisk. Jag tror med bestämdhet att folk vet mycket mer än vad dom tror. Mannen på gatan, Nisse i Hökarängen och Gittan Bingo känner visst det till Horace Engdahl och Bengt Palmers. Och jag tror att dom blir smickrade av att nån gång få utlopp för dom kunskaper dom lagrat i medvetandet.
Post Title
→En elitists bekännelser.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2008/05/en-elitists-bekannelser.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
