Dante-böckerna läste jag aldrig som barn. Jag var ändå medveten om deras existens, främst via filmen "Dante, aktar'e för hajen" med Emil-Jan Ohlsson som Dante, och som stod på exakt samma plats på exakt samma hylla på Videoteket i Eslöv under de tio-tolv år jag frekventerade den butiken.
De skrevs av Bengt Linder, en av dessa snabbfingrade leverantörer av lustifikationer för press och teve som aldrig fått nåt erkännande trots den oerhörda produktiviteten och flyhäntheten. På den tiden det fortfarande pratades om Skattkammarön-sketchen a.k.a. Världens längsta sketch - och den tiden är ju långt in i den svenska lördagsunderhållningens åttital - påpekades det aldrig vem som skrev den.
Fakta: fler hundar än manusförfattare har stjärnor i marken på Hollywood Walk of Fame.
Danteböckerna är ganska typiska barndeckare och doftar inte minst av Tvillingdetektiverna. Dante och polaren Tvärsan rör sej, liksom tvillingarna Klas och Göran och deras kusin Hubert, i ett igenkännbart samtida Stockholm och pratar som samtidens farbröder gissade att kidsen pratade. Redan titlarna - noggrannare genomgångna här - vittnar om ett uppskruvat, rentav flåshurtigt, tilltal.
Liksom Tvillingdetektiverna anar man att ambitionen bakom böckerna var pekuniära snarare än konstnärliga. Det ökända förlaget hette B Wahlströms, gav också ut Kitty och Enid Blyton och är för en svensk barnboksbibliotekarie vad Herman Lindqvist är för svenska historiker.
Att det inte lades någon längre tid eller större omsorg på att paketera Danteböckerna märks bl.a. på att Dante på ett och samma bokomslag tecknats i två helt olika stilar av två helt olika tecknare (den ovan nyligen avsomnade Hans Arnold, den nedan Fantomentecknaren George Bessis):Så om "Vicken tavla, Dante" inte känns alldeles genomarbetad beror det troligen på att den skrevs på en helg och glömdes bort av sin författare i samma stund han knackade ner slutorden "Hur tror du det gick för pojkarna?"
Men inte desto mindre är det ganska roligt att läsa. Linder skyltar helt öppet med att han inte bryr sej det ringaste om intrigen. Däremot är det inte svårt att se en viss inspiration och språkglädje i den bisarrt snitsiga jargongen. Den ständigt hungrige Tvärsan bjuds på mat hemma hos Dante, hans "gubbe och gumma" samt storasystern Ginger:
- Finns det mer fläskkotlett, Madame?
- Nej.
- Då spar jag en komplimang, sa Tvärsan med en suck.
- Gör mig en tjänst, sa Ginger till killarna.
- Vad då? sa Tvärsan.
- Gå och ramla i sjön.
- Kära syrran, om vi inte var så dystra för ögonblicket så skulle vi strö gips i din ansiktskräm. Och då skull jag i morron bitti knacka dej i fejset och fråga om det var nån hemma. Sen skulle du få åka till en smed som skulle få knacka till dej med en slägga i nyllet så att du fick fram snushornet i friska luften. [---]
- Angenäm kostym Monsieur har, sa Tvärsan till Dantes gubbe. Är den skräddarsydd?
- Ja, sa Dantes gubbe.
- För vem då? sa Dante.
Dantes gubbe gav Dante en blick.
- Måste bara släcka av på Tvärsans komplimanger, förklarade Dante, annars lurar han av er allting.
- Den där sparven? sa Ginger. Ska han kunna lura av nån nånting?
Ginger skrattade högljutt.
- Rena skatskrattet, sa Tvärsan.
- Mycket pinsamt, sa Dante. Jag tror Tvärsan och jag dinerar i mitt rum.
Killarna fyllde sina fat, reste sej och bugade.
- Vi drar oss tillbaka till enskilt käk och rådslag, sa Dante.
- Och med sin klockrena stämma, ja sin näktergalsstämma kan Madame sen tala om när efterrätten är serverad. Mycket efterrätt.
Så här har naturligtvis aldrig människor pratat, undantaget några grava maniker, och i synnerhet inte pojkar i förpuberteten. Men det är en jargong som fastnar, som en Lady Gaga-refräng. Åtminstone jag blir ganska munter av den hyperventilerande pingisdialogen med sina ständiga kliv mellan tillgjord sirlighet och hemmasnickrad Söderslang.
Om barndeckare på den proggpräktiga tiden anklagades för att vara eskapistiska och våldsförhärligande, borde man i fallet Dante ha lagt till att de också har en klart språkinspirerande verkan. En påfallande stor del av dialogen rör för övrigt språket i sej:
- Tarastjaro! sa Tvärsan sammanbitet.
- Va? sa Dante.
- Ett ord jag hittat på när jag blir arg, sa Tvärsan. Det är ett så mustigt ord att bita i! Tarastjaro! TARASTJARO! Försök själv. Det ska vara med öppet hårt a. Och mustigt tje-ljud!
- TARASTJARO! sa Dante. TARASTJARO! Inte illa. TARASTJARO I SALSÅKER!
- TARASTJARO SIGNORINA PEPPELINA. ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN!
- Ett utmärkt ord att avreagera sej med, sa Dante. Och så kan man förvrida ansiktet så hemskt när man säjer det också. Det kommer att slå på brudarna i plugget.
De skrevs av Bengt Linder, en av dessa snabbfingrade leverantörer av lustifikationer för press och teve som aldrig fått nåt erkännande trots den oerhörda produktiviteten och flyhäntheten. På den tiden det fortfarande pratades om Skattkammarön-sketchen a.k.a. Världens längsta sketch - och den tiden är ju långt in i den svenska lördagsunderhållningens åttital - påpekades det aldrig vem som skrev den.
Fakta: fler hundar än manusförfattare har stjärnor i marken på Hollywood Walk of Fame.
Danteböckerna är ganska typiska barndeckare och doftar inte minst av Tvillingdetektiverna. Dante och polaren Tvärsan rör sej, liksom tvillingarna Klas och Göran och deras kusin Hubert, i ett igenkännbart samtida Stockholm och pratar som samtidens farbröder gissade att kidsen pratade. Redan titlarna - noggrannare genomgångna här - vittnar om ett uppskruvat, rentav flåshurtigt, tilltal.
Liksom Tvillingdetektiverna anar man att ambitionen bakom böckerna var pekuniära snarare än konstnärliga. Det ökända förlaget hette B Wahlströms, gav också ut Kitty och Enid Blyton och är för en svensk barnboksbibliotekarie vad Herman Lindqvist är för svenska historiker.
Att det inte lades någon längre tid eller större omsorg på att paketera Danteböckerna märks bl.a. på att Dante på ett och samma bokomslag tecknats i två helt olika stilar av två helt olika tecknare (den ovan nyligen avsomnade Hans Arnold, den nedan Fantomentecknaren George Bessis):Så om "Vicken tavla, Dante" inte känns alldeles genomarbetad beror det troligen på att den skrevs på en helg och glömdes bort av sin författare i samma stund han knackade ner slutorden "Hur tror du det gick för pojkarna?"
Men inte desto mindre är det ganska roligt att läsa. Linder skyltar helt öppet med att han inte bryr sej det ringaste om intrigen. Däremot är det inte svårt att se en viss inspiration och språkglädje i den bisarrt snitsiga jargongen. Den ständigt hungrige Tvärsan bjuds på mat hemma hos Dante, hans "gubbe och gumma" samt storasystern Ginger:
- Finns det mer fläskkotlett, Madame?
- Nej.
- Då spar jag en komplimang, sa Tvärsan med en suck.
- Gör mig en tjänst, sa Ginger till killarna.
- Vad då? sa Tvärsan.
- Gå och ramla i sjön.
- Kära syrran, om vi inte var så dystra för ögonblicket så skulle vi strö gips i din ansiktskräm. Och då skull jag i morron bitti knacka dej i fejset och fråga om det var nån hemma. Sen skulle du få åka till en smed som skulle få knacka till dej med en slägga i nyllet så att du fick fram snushornet i friska luften. [---]
- Angenäm kostym Monsieur har, sa Tvärsan till Dantes gubbe. Är den skräddarsydd?
- Ja, sa Dantes gubbe.
- För vem då? sa Dante.
Dantes gubbe gav Dante en blick.
- Måste bara släcka av på Tvärsans komplimanger, förklarade Dante, annars lurar han av er allting.
- Den där sparven? sa Ginger. Ska han kunna lura av nån nånting?
Ginger skrattade högljutt.
- Rena skatskrattet, sa Tvärsan.
- Mycket pinsamt, sa Dante. Jag tror Tvärsan och jag dinerar i mitt rum.
Killarna fyllde sina fat, reste sej och bugade.
- Vi drar oss tillbaka till enskilt käk och rådslag, sa Dante.
- Och med sin klockrena stämma, ja sin näktergalsstämma kan Madame sen tala om när efterrätten är serverad. Mycket efterrätt.
Så här har naturligtvis aldrig människor pratat, undantaget några grava maniker, och i synnerhet inte pojkar i förpuberteten. Men det är en jargong som fastnar, som en Lady Gaga-refräng. Åtminstone jag blir ganska munter av den hyperventilerande pingisdialogen med sina ständiga kliv mellan tillgjord sirlighet och hemmasnickrad Söderslang.
Om barndeckare på den proggpräktiga tiden anklagades för att vara eskapistiska och våldsförhärligande, borde man i fallet Dante ha lagt till att de också har en klart språkinspirerande verkan. En påfallande stor del av dialogen rör för övrigt språket i sej:
- Tarastjaro! sa Tvärsan sammanbitet.
- Va? sa Dante.
- Ett ord jag hittat på när jag blir arg, sa Tvärsan. Det är ett så mustigt ord att bita i! Tarastjaro! TARASTJARO! Försök själv. Det ska vara med öppet hårt a. Och mustigt tje-ljud!
- TARASTJARO! sa Dante. TARASTJARO! Inte illa. TARASTJARO I SALSÅKER!
- TARASTJARO SIGNORINA PEPPELINA. ICH WILL NICHTS FIGARO HABEN!
- Ett utmärkt ord att avreagera sej med, sa Dante. Och så kan man förvrida ansiktet så hemskt när man säjer det också. Det kommer att slå på brudarna i plugget.
Post Title
→Spana in lingot, Dante!
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2010/11/spana-in-lingot-dante.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
