Kamratposten grundades av nån folkskoletant på 1800-talet. Den har genomgått x antal inkarnationer sen dess, men målgruppen har länge varit låg- och mellanstadiekidsen. Idag är Ola Lindholm chefredaktör och jag gissar att den handlar om självförtroende, mobbing, snopp & snippa och lagoma doser populärkultur.
Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att "kamrat" här betyder "kompis" snarare än "revolutionär medkämpe".
År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.
En av den här bloggens seriefigurer - vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström - medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad "De hemligas ö". En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien - som Marx ju förutsåg - slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.
Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:
Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:
Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:
Mest sjuttital känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:
Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:
Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):
Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken - problemet blir reellt när de inte får det.
Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.
När jag som vuxen läser om dessa böcker - eller KP:s artiklar - inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra - det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget - utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.
Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sej sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.
Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.
Så såg den ut när jag växte upp, och så såg den ut på sjuttitalet. Det var ingen uttalat politisk-indoktrinär tidskrift; även om själva namnet går att associera till diverse socialism tror jag att "kamrat" här betyder "kompis" snarare än "revolutionär medkämpe".
År 1977 handlade tidningen främst om typ schack och pyssel och mens och hästar och barn som får hälsa på i yrkeslivet. Ändå doftar den omisskännligt av det socialt engagerade sjuttitalet som gav oss så mycket insikt då och så många tarvliga skratt nu.
En av den här bloggens seriefigurer - vänsterbarnboksförfattaren Sven Wernström - medverkar förstås med en serieversion av sin robinsonad "De hemligas ö". En historia om hur ett gäng scouter hamnar på en ö, där de går igenom både feodalism och kapitalism innan historien - som Marx ju förutsåg - slutar i ett fulländat socialistiskt samhälle.
Gör man en artikel där barn får besöka en teater är det naturligtvis Unga Klara och Suzanne Osten man besöker:
Och rekommenderar man nån annan form av teater är det lika självklart Tältprojektet:
Och här och var är det något snårigt att skilja det redaktionella innehållet från ett åsiktstrummande:
Mest sjuttital känns u-landsdiskussionen. Snart sagt varje nummer har en artikel om barn i tredje världen och deras levnadsvillkor:
Vilket inte alla läsare tyckte var sådär rasande sexigt:
Redaktionen beskriver sina egna tankar kring ämnet (högerkonspiratören kan notera att deras redaktionsrum är rött):
Redaktionen beskriver här ett förståeligt dilemma. Det är klart att välnärda välfärdsbarn ska medvetandegöras om att deras statusprylar bekostas av jämnårigas kamp för brödfödan. Om inte hela tiden, så i alla fall ibland. Får barnen dåligt samvete är det ett hälsotecken - problemet blir reellt när de inte får det.
Samtidigt: som barn skydde jag böcker om barn som gick och harvade på indiska åkrar eller letade risgryn i Sahara eller hostade sot i Wales. Jag inbillar mej att jag inte led brist på empati. Jag tyckte bara att böckerna var tråkiga.
När jag som vuxen läser om dessa böcker - eller KP:s artiklar - inser jag att jag hade rätt. Det är rätt torftigt. Och jag tror inte det har med innehållet att göra - det är närmast per definition intressant med människor vars liv drastiskt skiljer sej från ens eget - utan hållningen. När Budskapet är Viktigt smiter författaren från sitt underhållningsansvar.
Men det är en marginalanmärkning. Kamratposten år 1977 var på det hela taget en ganska sympatisk produkt. Den politiska analysen känns kanske extrem nu, men var relativt mainstream då, och attityden till barn är sympatiskt vågrät. Anna-Clara Tidholm och Cecilia Torudd tecknar, man får lära sej sticka en kofta och göra sin egen fläskgryta, det pratas om mobbing och det orättvisa i att lärarna får sitta inne och röka på rasten.
Mitt ständiga rotande efter svaret på varför jag blev så cynisk går således vidare.
Post Title
→Kamrat-(och mötesdeltagar-)posten anno 1977.
Post URL
→https://aciksexygirls.blogspot.com/2009/08/kamrat-och-motesdeltagar-posten-anno.html
Visit Acik Sexy Girls for Daily Updated Wedding Dresses Collection
