Efter en stund kom nån på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sej och började härma diverse blåsinstrument och hojta random fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken - de skrattade "mer än de orkade".
Det som fascinerar mej mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans "besynnerliga" klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mej offentligt i nåt så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:
Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt röv.