Det enda som grämer mej är att jag inte fick säja den line jag funderade ut på planet: "Jag är stolt över att äntligen få ge vita nördiga medelklassmän en plats på Internet".
Mitt högervridna sällskap hade förstås mycket roligt åt att de som uppmärksammade mej och sa nåt uppskattande om den här bloggen var den ene nyliberalen efter den andra. Med såna vänner etcetera.
I övrigt kan säjas att det var kändisglest - Niklas Strömstedt och Robinson-Robban var de enda från den gängse celebritetsnomenklaturan som inte var på den parallellt hållna gay-galan (statements?) - och att den ende namnkunnige bloggare som faktiskt var på plats var Marcus Birro. När alla pristagare gruppfotograferades stod han en halv meter från övriga (statement!).
Det vill säja att varken Gynning, Schulman eller Bildt upplevde sina nomineringar som så viktiga att de behövde slita sej från sina gängse ansvarsfyllda jobb (dvs trams, trams respektive flyga flygplan).
Vi noterade att både Peter Siepen, Viggo Cavling och Helle Klein visserligen var anmälda, men deras namnbrickor låg fortfarande och väntade på dem när prisutdelningen var över. Good old Helle kan dock se sej i armhålan efter sin namnbricka - den finns numera i tryggt förvar i Kalle Linds plånbok.
En annan slutsats man kunde dra var att om man verkligen ville provocera i det här sällskapet så skulle man säja nånting positivt om FRA. Sällan har så många oliktänkande förenats i ett hat mot nåt så abstrakt. Och hade jag nu valt att bära en T-shirt med texten "FRA är BRA" så hade den ändå bara uppfattats som ironisk.Galan hölls på Nalen. Men med den brist på historiska perspektiv som nutidsmänniskan besitter, var det så klart ingen som ville prata om Topsy Lindbloms legendariska annonser ("Gata Regerings 74 var adressen", "Där allting händer. Och mycket fötter") från danspalatsets storhetstid på femtitalet.